FAKTUM | 2018/05/25 Nyheter, Profilintervju

När hon var tio år insjuknade hennes syster i ätstörningar. Det har präglat Stina Wollters liv och konstnärsskap. Med kroppen som redskap bjuder hon upp till dans med budskap. Bestämd över att hon får existera.

När hennes mamma dör lär sig Stina Wollter ytterligare en sak om livet: Hur smärtsamt de sista andetagen kan låta.

Hon önskar att hon vetat mer om ”olika dödar”. Om olika sätt att sluta andas. Då hade hon kanske inte blivit så rädd vid sin mors dödsbädd. Men nu vet hon vad hon ska göra av denna tunga erfarenhet: en radioserie om kroppen där ett av avsnitten ska handla om vad som händer när den dör.
Livet har lärt Stina Wollter att hon kan skapa något viktigt även av det som är plågsamt.

Två veckor tidigare hörs hennes lite raspiga röst på Göteborgs Stadsbibliotek:
– När vi möts i dessa Tindertider vill jag ge er konstnärens blick på hur vi kan läsa varandra som människor. Verktyget heter ”fråga inte vad, utan hur”. Säg inte: Vad är det här för en människa? Fråga istället: Hur känns den här människan för mig?”

Stina Wollter visar en bild av Picasso som hon som 18-åring tyckte var jätteful. Samma bild älskar hon i dag och relaterar till på många sätt som vuxen.

Bibliotekets trappa är överfull. Folk står på tå, trängs ända bort vid svängdörren i entrén och hänger över räcket från våningen ovanför för att se de bilder hon visar.

De berörs, suckar, snyftar, fnissar och ler igenkännande. Hon ger en sorts monolog om kroppen och konsten och spränger samtidigt gränsen för hur många åhörare Göteborgs stadsbibliotek kan ta in.

Automatlarmet går.

Stina visar en bild på sig och sin syster Ylva, tagen sex timmar innan storasystern dör.
– De som slår mot mig för att jag visar kroppen och kräver min rätt att få finnas är chanslösa. Det man bär på när man stått vid en älskad människas sida och långsamt sett henne dö i ätstörningar, det är ett smärtbad som präglar en för resten av livet. Jag är inte rädd för känslor, jag är inte rädd för mörker eller ljus. Jag är inte rädd för att möta människor, säger Stina Wollter.

Då är det ett dygn kvar innan hennes mamma ska ta sitt sista andetag.

Instagramkontot – Fullständigt oplanerat och helt utan strategier har jag 143 000 följare. Folk frågar ”hur har du fått så många?” och jag svarar: ”Jo, jag gömde bestick i magen och gjorde pruttljud, typ, och var tjock, medelålders och analyserade hatet som kom bara för att jag var mig själv. Tydligen behövdes det.

På Stockholms central visar hon mig bilder på mammans kista som hon målat på och berättar att hon precis varit inne i blomsterbutiken intill för att tacka den underbara kvinnan som jobbar där.
– Jag skulle till mamma för ett sista farväl och ville ha med några vita rosor. Hon gav mig fem otroligt vackra – titta här ska du få se, säger Stina Wollter, tar fram telefonen och visar en bild på rosorna vid sin mors dödsbädd.

– Och jag fick inte ens betala för dem. Jag möter så många fina människor, säger hon och torkar bort en tår.
– Jag är sådan här nu, det får ni ta. Jag har upplevt många dödar i mitt liv, men den här var … mycket svår.

Egentligen borde hon vara sjukskriven och helt braka ihop. Men hjärnan skickar också fram tankar av tacksamhet.
– Fan vad vidunderligt det är att leva, säger Stina.
– Det gör så ont att det kan tilta och bli eufori över att man kan känna så mycket.

I smärtan finns ljuset. Det vet Stina Wollter och det är ”ingen jävla carpe diem-skylt” när hon säger det.

I väntan på en lunchbeställning beskriver hon hur hon, när hennes storasyster dog i sviterna av anorexi, under en period drömde samma dröm varje natt. I drömmen åker Stina taxi till bårhuset för att hämta hem Ylva för att sedan försöka blåsa liv i henne.
– Jag blåste med sådan kraft att jag vaknade med en känsla i magen som om jag gått en boxningsmatch. När mamma dog återkom drömmen och jag tänkte att jag kommer att behöva medicin för att klara av det här. Men faktiskt, det har gått ändå.

Stina Wollter är hundra procent närvaro. Berättar självmant om sina erfarenheter men lyssnar också långt in i sig själv när en fråga ställs för att kunna ge ett ärligt svar. Ställer egna frågor.

Nej, hon är inte rädd. Inte rädd för att skratta högt i offentliga miljöer, inte rädd för att gråta, kramas, känna efter. Mötas. I radio har hon gjort det i 25 år nu. På Instagram gör hon det frekvent och med lavinartad styrka sedan en sommardag 2015 då hon la ut sin första spontandans och möttes av en enorm kärlek – och en skitstorm.

Hon är mycket människa i en liten kropp, vad nu än norm och andra influencers i sociala medier säger om midjemått. Stina Wollters styrka sitter i rösten och hon är mångas bästa vän i stunden, eller för livet. En promenad på stan med henne är som att gå runt med en frälsare. Folk kommer fram och vill kramas. Tackar för att hon finns. För att hon hjälper, skyddar, försvarar, står upp för och bjuder på sig själv.
– Visst, jag har mina skyddsfilter. Men det jag gör, det gör jag av kärlek och för att få vara med och läka världen. Om jag nu är en såkallad ”influencer” så vill jag ju tänka igenom vad det är jag vill influera till. För mig handlar det om att förmedla erfarenheter som andra kan bli stärkta av. Jag pratar om livet, inte om vilka hudkrämer vi ska köpa.

Stina på stan. Det blir många stopp på vägen när man går med Stina Wollter på stan. Kramar, tårar, skratt. Ständigt nya möten.

På Sveavägen ligger förlaget som ger ut Stinas bok i höst. Det är dagen före hennes mammas begravning, men Stina Wollter ställer inte in. Rösten blir lite grötig på scenen när hon berättar om varför hon är i sorg, det är ingen katastrof. Och inför den förestående resan till New York där så mycket ska hända i april; utställning, releasespelning – och bröllop – tänker hon:
– Det var som den finaste kärlekshandling, att mamma valde att somna in nu och inte när jag var i USA.

På förlaget där vi snabbt slänger i oss den medhavda lunchen innan hon ska upp på scenen, säger Stina:
– Jag beundrar dem som orkar med det där regelbundna livet. Men det funkar inte med det jag ska göra här på jorden. Och även om det gjorde det skulle jag nog inte vilja det ändå.

Radiojobbet är en stabil pelare. Som konstnär behöver hon ett fönster ut mot världen. Även Instagramkontot är ett sådant fönster.
– Det har blivit en plats där jag själv kan se att jag sitter ihop, med alla mina delar. Där får jag finnas, precis på det sätt som jag en gång lovade vid min systers dödsbädd. Oförställd.

Hon har kommit långt på sin väg, men vissa komplex kvarstår, bildningskomplexet, till exempel. Stina Wollter gick aldrig på gymnasiet. Hon utbildade sig istället till konstnär och sysselsättning har hon aldrig saknat. Men det är inte samma sak som att vara övertygad om att man är bra på allt man gör.
– Det finns ett hål i mig som inte tror på all bekräftelse jag får. Jag brottas fortfarande med prestationsångest och tanken att jag bara har rätt att finnas så länge jag levererar.

Ändå vet Stina Wollter att hon gjort och gör skillnad för många.
– Jag vet att jag räddat människor till livet genom kommunikationen vi skapat i sociala medier.

Hon ger exempel. Unga tjejer, elvaåringar, femtonåringar skriver att de nu kan tänka sig att leva vidare trots att de har lår som ”går ihop”. Bara för att hon finns och har vågat visa hur lår också kan se ut.

”I´m gonna leave my shame in my mother´s grave, I´m gonna leave it there so I can be saved. I´m gonna save myself at my mother´s grave, I will cry and then go on …” Ur ”Leave my shame” från Stina Wollters cd ”Garden songs”

Just nu, i sorgearbetet, har hon tillåtit sig att bromsa in lite. Det har varit perioder där det tagit 2–3 timmar om dagen bara för att svara på meddelanden och mejl. När det varit svårt att hantera det självpåtagna ansvaret att bemöta alla som vänder sig till henne för att få hjälp och samtidigt räcka till för de närmaste, har hon resonerat:
– Många människor jobbar ideellt, engagerar sig i föreningsliv och annat. Det gör inte jag. Jag gör det här. Det ger mitt liv mening och det är frivilligt.

Stina Wollter är en ”genomgångsperson”. Det vill säga, hon är inte avgörande för en annan persons liv, men likväl ett halmstrå som ger sitt bästa i stunden.
– En genomgångsperson. Fattar du ett sånt himla bra ord! Det har jag på en lapp när jag sänder radio.

Det är väldigt många som vill ha en bit av Stina. Därför är hon glad över den kommande boken. Den kan man ta fram när hon inte finns tillgänglig på annat sätt. Som nu, när är hon måste vila på sina lagrar lite. Likadant är det med skivan, fylld av hennes texter. Med en otrolig timing har den kommit ut efter sju års arbete. Stina sjunger: ”I’m gonna leave my shame in my mother’s grave …”

Stina Wollter hann inte göra en helt ny utställning till New York så hon döpte den till ”Ett urval”. Teckning, foto och måleri. Så fick det bli. Att vara konstnär innebär också att ha en flexibel hjärna.

Hon har också en man som vet vad hon behöver när energin tar slut och mycket arbete återstår. En nakendans i morgontofflor till exempel. Eller en framlagd bettskena på handfatet när hon kommer hem klockan två på natten efter att ha sänt radio.

Skivan de skapat tillsammans har varit bra för deras förhållande.
– Att ha en relation är ett arbete. Man måste växa och utvecklas tillsammans. Vi är två väldigt olika människor, en som har lite svårare för kommunikation och en som är överkommunikativ. Musiken har blivit en plats för oss att mötas, där vi tillsammans konstaterar att vi skapat något fint. ”Kolla! Vi gjorde den här!”

Olika tempon och temperament skapar också kollisioner emellanåt. Stina Wollter berättar om skapandeprocesser hemma i soffan som slutat med att någon velat skiljas och någon har åkt för att handla.
– Men tack och lov kan det storma ganska mycket mellan oss utan att vi skiljs. Det är bara sånt jag säger, för att jag är sån. Jag klarar inte att leva utan passion och rörelse.

Den 5 april gifte de sig i Svenska kyrkan i New York. Stina Wollter och brevbäraren och livskamraten Mikael Olsson. Med de vuxna barnen närvarande och en glad präst. På Instagrambilden från bröllopet gapskrattar brudparet. Stina skriver kort och gott: ”Now we´re married.”

I taxin i Stockholm en vecka innan säger hon:
– Micke är min boj. Jag förtöjer min skvalpiga skuta vid honom.

Kärleken hon möter från sina andra beundrare och följare är det också omöjligt att vara opåverkad av, sina tvivel till trots.
– Om andra ser det här hos mig, ska jag dissa det då? Har de fel eller ska jag försöka besvara med att laga mig själv?

Självacceptans är en ständig process. Att vara kroppsaktivist, det är inget arbete som blir klart, förklarar Stina Wollter.

Att hon blev en frontfigur för kroppsacceptans i Sverige började sommaren 2015. Stina är ensam på landet några dagar och dansar lite framför sin kamera, i en sliten bh, ett par Ica-trosor och sin dotters gamla mockasiner. Efter att ha tittat på den korta filmen en mängd gånger väcks frågan: Ska den här människan inte få finnas, i sin naturlighet och ärliga uppenbarelse? Om inte, vad är det för värld vi lever i? Ingen som Stina Wollter vill leva i. Hon beslutar sig för att publicera filmen på sitt Instagramkonto och cirkusen är i gång.

Hat och aggressioner och kritik från bland andra bloggaren och LCHF-gurun Katrin Zytomierska möts av motståndsrörelsen #dansaförStina.
– Absurditeten i att bara vissa kroppar ska tas på allvar, lyssnas på, fredas … det är inte ok. Att hävda att jag uppmuntrar till fetma bara genom att finnas är orimligt. Jag uppmanar bara till att leva. Och ska vi prata hälsa, så kan jag berätta att jag har bekanta som skär sig, äter skräpmat och väger 45 kilo men de får inte höra att de är ohälsosamma.

Hon har blivit intervjuad i tv av de vackraste av vackraste, men de mår inte heller bra, säger hon. De är inte heller nöjda.
– Ska vi fortsätta så? Vi vänder blicken åt helt fel håll. Och om min konst, min bok, min musik, mitt konto blir platser där människor kan komma och känna sig fredade, så välkomnar jag det.
– Det finns ett behov av saker som inte är tomma, det är uppenbart. Och jag är inte tom. Jag är knökfull av tankar.

Just nu tänker hon väldigt mycket på hur hon vill leva de år hon har kvar.
– Jag vill inte ta bort någonting. Allt jag ser och upplever och läser landar i konsten. Jag vet inte vem jag är om jag inte är konstnär, säger hon.

Nu kan konsten även bli en text, en sångtext, det hon gör kan hamna i en bok. Så kanske kommer hon att ställa ut lite mer sällan från och med nu.
– En utställning om året har jag bestämt mig för och det känns … bra. Livet pågår alltid någon annanstans än var vi tror.

 

Stina Margareta Ulrika Wollter

Född: 1964 i Sollentuna som andra dotter till skådespelarparet Sven Wollter och Annie Jenhoff.

Yrke: Konstnär, pedagog, textförfattare, sångerska, radiopratare och kroppsaktivist.

Bor: I Uppsala

Familj: Maken Mikael Olsson och två vuxna barn.

Aktuell: Med utställning i New York, skivan ”Garden Songs”, ständigt i radio och på Instagram och i sin ateljé i Uppsala – därtill kommer i höst boken ”Kring denna kropp” (Forum). Nyligen släppt CD:n Garden songs.

TEXT:

BILD: skriv ut sidan


RELATERADE ARTIKLAR
TAGGAR