FAKTUM | 2017/11/12 Nyheter, Profilintervju

Stark röst i stark kropp

Hon vill få dig till sin sida och för det är hon beredd att strida. Artisten och aktivisten Maxida Märak är en vinnarskalle med synliga muskler och en röst som hörs långt utanför Sápmis skogar. Hon tar gärna en ärlig fajt.

 

På Folkteaterns foajéscen i Göteborg sitter en liten nyfiken publik och ser fram emot ett intimt framträdande. Det är ett samhällsengagerat arrangemang i mars 2015. Ljudet är dåligt, men Maxida Märak är en artist som tar sig runt sådant. Den musikaliska berättelsen är stark. Här står ingen halvmesyr till människa och larvar. Maxida Märak delar med sig av erfarenheter. Sina och andras. Berättar med sin musik att hon har slagit sig fri. Och att kampen fortsätter.

Aktivist, artist – en ligist
provocerande
hon var en samisk terrorist
eller var hon mexikan
var det fjällen eller staden
uppkäftig diva oh bah shit horabarn
Du ska backa Du ska backa långt bak
Om ni närmar er igen så ska
jag jaga er tillbaka
(Backa bak – 2016)

Än idag slåss och försvarar hon sig. På olika sätt.

– Men jag engagerar mig aldrig i någonting som jag inte tror på. Vid nyligen fyllda 29 har livet gjort Maxida Märak till en rättfram person, tydlig med vad hon vill och kan tänka sig. Och inte kan tänka sig. Som till exempel att låta sig fotograferas utomhus denna fredag morgon sent i augusti när hon känner att hon inte orkar med någon uppmärksamhet. Hon säger det direkt, så besparas vi ett energikrävande lirkande kring den frågan.

– Jag är inte en artistperson och en privatperson. Jag är samma person dygnet runt, säger Maxida, som inte längre kliver in och ur roller. Skådespeleri hör till det förflutna.

En regel med undantag, förstås. – För så kommer det såna där feta grejer, som Midnattssol, där karaktären bygger på Maxida Märak, och då vore det ju lite konstigt om inte jag hade spelat den rollen, säger hon och skrattar. Numera titulerar hon sig artist och producent, men hon hörs och syns ofta utanför musikscenen – i radio, tv, som manusförfattare, krönikör och debattör. Långt utanför Sápmi:

”… det räcker inte att föra kampen BARA i Sápmi, bara FÖR Sápmi, bara i skogen. Den måste föras där – men inte bara där. I skogen kan till slut ingen höra dig skrika.”

 

ALLTID BEREDD ATT STRIDA Hon kan älska sina motståndare och viker sig inte för en ärlig fajt. Maxida Märak är alltid aktivist, alltid samisk jojkare, alltid musiker och skådespelare. Men även en fajter behöver ett hem där inget dåligt får flytta in.

Egna ord på den maktkritiska, antirasistiska och feministiska sajten politism.se. – Kan man göra sitt engagemang till sitt yrke, och kan man använda alla sina förmågor så är det ju bra, eller hur? Hon har alltid vetat att hon kan sjunga. – Det är en medfödd självklarhet för mig. Alla är ganska musikaliska, dansanta och duktiga skådespelare i min familj.

Morfar Johan Märak är känd i Sápmi, på sin tid rebell då han som förste präst i Jokkmokk jojkade i kyrkan. Jojka kunde också Maxida av naturen, redan som barn. Hiphopen blev tidigt ett parallellt spår, via en morbror i musikbranschen som försåg henne med skivor. Och när hon hittade kombinationen av de båda stilarna hittade hon hem musikaliskt. Men som för att inget ska tas för givet när man berättar Maxida Märaks historia började hon sin scenkarriär som skådespelare. Och sjunger bluegrass på sin första skiva från 2014.

 

Som anställd på en teater i Jokkmokk där en musikalisk föreställning om gruvpolitiken sattes upp fick Maxida i uppdrag att skriva musik till pjäsen.

– Jag hade då precis hört en Steve Earle-låt som fick mig att grina. Det var så häftigt att där satt han i USA och skrev en låt som handlade om precis det som jag upplevde hemma i Jokkmokk. Jag anpassade den till föreställningen med samisk text.

Låten blev populär och med sin gudmor Kajsa i tongivande Downhill Bluegrass Band uppstod ett naturligt samarbete som resulterade i en hel skiva. Kombinationen Sápmi och bluegrass blev ett spännande språkprojekt. Men för Maxida – inte mer.

– Det var fint, men inte jag.

Att stå på scen som sig själv och med musiken föra fram egna åsikter och tankar gav dock blodad tand. En stig från Jokkmokk började trampas upp. Jojken kunde bli fetare någon annanstans.

”Det är också så himla lätt att man fastnar i ett fack som urfolksartist. Men jag vill mer. Jag vill att min musik ska ha en chans i världen utanför. Utanför Sápmi också.” (Ur SVT-dokumentären Sápmi Sisters, 2015)

 

Vad hon skulle göra stod klarare för henne också sedan hennes dotter kommit till världen. ”Mini-Märak” gav fokus och energi och sug efter ett ärligare liv. Maxida Märak började producera sin egen musik.

– Jag ringde min morbror och skaffade massa studioutrustning. Satt och ammade och läste instruktionsböcker och tittade på youtubeklipp.

Efter några månader började hon lägga ut sin club-jojk på Soundcloud och spridningen var snart ett faktum. Hon var redan en ansedd jojkare, men hade plötsligt tagit sin talang till en annan nivå. Skapat ett nytt uttryck, såväl inom jojken som inom hiphopen.

Det är bitvis en hård och ilsken rap med tunga elektroniska beats blandat med en jojk som är kraftfullare än man vanligen hör. Men också en mycket sensuell musik, med nakna texter om åtrå och längtan efter lycka.

– Jag har andra referenser, med underjordiska väsen, korpar och örnar och annat med i mina texter. Det slår mig själv när jag lyssnar på musiken. Sápmi är alltid normen för mig och jag är nog ensam om det samiska perspektivet inom hiphopen, säger hon idag.

Då sprutade hon ur sig musik och började med växande resultat att promota sig själv för spelningar på alla tänkbara festivaler och klubbar.

– Jag sålde in mig som mycket mer proffsig än jag var, men till slut gick ju ryktet att jag var en bra liveartist. Jag fick gig för att folk uppskattade det de såg.

Kanske lyckades hon fånga en hype, men jobbet var också hårt. Hon tog alla spelningar hon fick, även de oavlönade. Köpte en egen ljudanläggning som hon lastade i barnvagnen för att få garanterat bra ljud.

– Sen snappade SVT upp mig ganska tidigt, till programserien Sápmi Sisters. Det var en fantastisk möjlighet för mig att vara med där.

 

Bosatt i Jokkmokk samt under perioder i Stockholm spretade livet med liten dotter, renskötande make och mängder av projekt. På kort tid syntes och hördes Maxida Märak i musikföreställningen Under asfalten ett fjäll med sin syster Mimie Märak, genom egenutgiven musik, medverkan i radioteatern Dagbok från Gallok, som skådespelare i filmen Glada hälsningar från Missångerträsk och med sin jojk på Mando Diaos VM-låt Love Last Forever. Under samma period följdes Maxida och Mimie av ännu ett filmteam från SVT. Dokumentären Sápmi Sisters premiärvisades i slutet av 2015.

Någonstans där gjorde hon också ett svårt val, som hon inte ångrat.

– Jag hade fått en asfet roll i en stor föreställning som skulle upp på Dramaten, och jag hade tackat ja och nej och velat fram och tillbaka. Jag hade ju min dotter och fastän jag fortfarande bodde med mitt ex så var jag ensam om att ta hand om henne. Det var besvärligt att få ihop livet. Jag levde i ett destruktivt förhållande och kände ett behov av att låsa upp alla band som styrde min tid. Jag måste bli min egen chef.

Kontraktet med teatern bröts tre veckor innan den nya pjäsen skulle repeteras. Det var inte uppskattat men för Maxida var det rätt, trots ovisshet om det skulle trilla in några pengar nästa månad.

– Jag visste att jag behövde gå all in, 110 procent, för att lyckas.

 

Det skulle också kosta henne en separation, ett uteslut-ande ur en samhällelig gemenskap och en smärtsam vårdnadstvist som äter henne varenda dag. Till en början bodde NikeSunna med Maxida hela tiden, men nu är vårdnaden delad och distansen mellan mor och dotter 120 mil när det är pappadagar. Men hur ont det än gör – Maxida gjorde valet också för sin dotter:

– Många drar barnkortet när du väljer att lämna, speciellt i ett litet samhälle, och menar att beslutet går ut över barnet. Jag hävdar att det inte är så. Jag måste visa ännu tydligare vem jag är när jag har ansvar för ett barn. Hur ska min dotter våga göra svåra val senare i livet om inte jag har visat henne att det går? Jag kan inte predika feminism för henne om jag inte lever upp till det själv. Du kompromissar inte med kidsen, det gör du bara inte, säger Maxida Märak.

Att beslutet var riktigt hindrar inte marken från att gunga. Det svajar ofta. Maxida Märak har panikångest. Det är hon också öppen med, i intervjuer, krönikor och radioprogram.

– Det får psykiska konsekvenser att vara så här rak. Man kan känna sig väldigt gammal och trött i själen.
Och ledsen många gånger. Hon stod inte ut i Jokkmokk och i sin relation. Nu är hon fri, men måste trixa för att hålla psyket i schack. Få i sig dagliga endorfinkickar för att inte börja lägga fokus på det som förlorats, på dem som har behandlat henne illa. Det är ett heltidsarbete att ständigt hålla emot negativa tankar, trots att hon har privilegier som andra inte har.

– Jag har en bra karriär, världens bästa man, jättebra föräldrar, jag får resa runt och spela och göra feta grejer. Ändå funderar jag ibland över hur det hade varit att bara vara ”normal” och inte så utsatt, säger Maxida.

Det kräver disciplin att orka vara där hon är. Eftersom ingenting är rutin i hennes yrkesliv är allt annat extremt inrutat. Träningen, maten, sömnen. Maxida Märak är artisten som inte festar. En provokation för många, men för henne är det ett nödvändigt val för den mentala hälsan och hon har inga synpunkter på hur mycket andra människor kalasar. Bara hon själv får träna varje dag.

– Det är väl underbart att dricka vin med vänner och ha kul på fest, men det passar inte min vardag.

Hon tror inte att hon är direkt krävande, men medger att hon är hård med att även andra ska göra sitt jobb bra. Ibland upplever hon att folk tycker att hon är löjlig när hon insisterar på att det ska finnas gym på hotellet och för att hon är noga med vad hon äter.

– Det är därför jag har med mig massa grejer,säger hon och letar med blicken efter en klocka i området. Hon ska strax in i ett tält i Bältespännarparken i Göteborg, där Pridefestivalen pågår, för att gästa Clara Henrys podcast. Ämnena för dagen är mens, feminism och föräldraskap. Maxida vill komma i tid, förberedd och fokuserad. Det är juni, och vi bryter vårt samtal som sedan ska fortsätta i Stockholm i augusti.

 

Hon är avvikande. Passar inte in helt och fullt någonstans, säger hon. Inte i någon grupp.
Bland träningsfolket på gymmet är hon udda för att hon gillar sina platta, muskulösa bröst till skillnad från mallen för andra kvinnor som bygger sin kropp. I artistvärlden är hon annorlunda för att hon är ett hälsofreak som inte dricker.
I Sápmi, i Stockholm, på landsbygd, i storstad – överallt bryter hon normer och kanske finns det inte ett slut på den historien. Hon är precis som sin egen dotter och mamma uppvuxen på två ställen, och valde till slut som mamma Nik: Stockholm. Av liknande skäl.

– Som punkare med leopardtights matchade mamma inte invånarna i Jokkmokk. Vi är inte några bra småstadsmänniskor i vår familj. Hur dottern NikeSunna en dag väljer står skrivet i stjärnorna, men vill hon bli renskötare är det föräldrarnas plikt att se till att hon får bli det, menar Maxida Märak. Och uttrycker såväl utanförskap som vikten av valfrihet i en av årets låtar Dansa hur jag vill.

Låt mig dansa hur jag vill
Låt mig bara vara
Låt mig känna ingenting
Låt mig bara vara
Fuck you, Stockholm
Och din jargong
Låt mig dansa hur jag vill
(Dansa hur jag vill, 2017)

 

Maxida Märak på Taubescenen, Liseberg 2 augusti 2017.

Udda och avvikande känner Maxida Märak sig ändå förstådd av sin publik. Hon tänker att det är svårt att missförstå henne om man inte avsiktligt väljer det förstås, som näthatarna tenderar att göra.

– Jag är inte ens intresserad av att alla ska gilla mig. Yttrandefrihet bör dessutom inte gälla för alla. Den som kränker mänskliga rättigheter ska bara hålla käften, slår hon fast.

 

Maxida Märak vill stoppa gruvbolagens härjningar i norr. Sápmi ska värderas precis som det svenska samhället och uppnå riktig jämställdhet, som till
exempel att ungar ska kunna klä sig precis som de vill utan att vuxenvärlden pekar ut vad som är politiskt korrekt eller fel. Att medvetet polarisera för att få egen uppmärksamhet är däremot inte hennes arbetslinje.

– Jag vill inte se fler grupperingar i samhället. Jag vill att vi ska enas.

Hon nämner exempel där hon i sociala medier uttryckt beundran för politiker på högerkanten som hon respekterar, även om hon inte delar deras åsikter. Kommentarerna från kvinnor på vänsterkanten som uttrycker sin besvikelse över att hon allierar sig med den ”onda” sidan gör henne tvärförbannad.

– De som resonerar så är inte ute efter demokrati. De vill ha strid. Och det är skillnad på att vilja ha strid, och att vilja ta strid.
En scen som beskriver det väl är första mötet med kulturminister Alice Bah Kuhnke (MP) för ett par år sedan: Maxida i en protestaktion drar upp en stor kniv framför ögonen på ministern och skär som en krigare av sin systers långa hår för att markera vad hon tycker om tjusigt inramade, korta lunchbesök i Sápmi, framför riktiga diskussioner om diskriminering och utarmning. Omringad av säkerhetsvakter fäster Maxida blicken på Alice Bah Kuhnke som låter henne tala till punkt. I dag är de goda vänner och Maxida är en person som kulturministern rådfrågar ibland.

Så kan också en seger se ut.

 

Maxida Märak slår hårt när hon slår, men uttalar sig inte i frågor som hon inte har koll på. Kunskap ger också muskler och gör att hon kan hålla principerna orubbade, oavsett vem som står bredvid och lyssnar. Det går inte att vara på ett annat sätt, menar hon.

– Inget av det jag säger blir trovärdigt om jag skulle visa mig vända kappan efter vinden. – Ska jag byta till den röda toppen nu?

Vi är tillbaka i studion i Stockholm och samtalet flyter mellan fotoblixtar.

– Visst är den ganska fet den här bh:n? Hon har rotat fram den ur en ouppackad låda hemma. I sommar har ett flyttlass gått igen. Denna gång inte så långt, bara från Söder lite längre söderut, till Hammarby Sjöstad, tillsammans med pojkvännen.

– Jag behövde byta miljö. Det sätter sig alltid saker i väggarna som påverkar en. Och jag behövde en paus från alla fajter, separation och vårdnadstvist. Det blev till slut bara en massa dålig energi i de gamla rummen. Men nu startar jag om. Jag älskar hösten. Och mellan mina nya väggar får inget dåligt komma in.

Det gäller att njuta medan tid är. Hela januari, februari, mars, april hatar hon. Tycker att våren kommer med ”ett jobbigt ljus”, vitt, grått och obehagligt.

– Det är uppfordrande. I fjällen är det en fin tid, men det här med att så fort det är ljust så måste du ut och åka de jävla skidorna. Folk säger likadant i Stockholm: ”Du vet väl att du kan åka skidor här också! I Årstaviken!” Maxida härmar en överdrivet positiv och ljus Stockholmsdialekt och markerar sedan med sin egen, i ett betydligt mörkare tonläge:

– Jag kommer aldrig att gå upp tidigt för att ta en tur på den jävla Årstaviken. Jag vill bestämma mitt eget tempo i livet. Jag kan inte beskriva det bättre, jag har svårt för det vita ljuset. Andra får gärna tycka att det är fantastiskt, but I don‘t.

Så växlar hon igen. Lyser upp när hon börjar prata om december.

– Musik och stämning! Jag älskar julen! Hela november går jag och längtar efter december och jag blir så glad när tomten är på NK. – Jag hatar dem som hatar julen.

 

Pang på. hata. älska. Svart eller vitt. Det är underhållande att lyssna till. Så aktivist som hon är kan hon också väcka engagemang kring vardagsnära saker. Hon tror själv att svårigheterna i livet kan vara en förklaring till att hon så ivrigt greppar tag om familjehögtiderna. Maxida Märak har en nära relation till syskon och föräldrar.

Det gör att hon också tänker efter innan hon uttalar sig.

– När jag vill kommentera något som jag vet kommer att missuppfattas, misstolkas eller missbrukas så gör jag alltid en avvägning om det är värt det. Ibland är inte sakfrågan tillräckligt viktig för att ta hatstormar från människor som inte ens orkar läsa hela inlägget.

Att skita i vad folk tycker är alltså inte alltid ett alternativ.

– Självklart vill jag vinna debatten. Men man måste inte yttra sig om allt.

 

Kunskap är också muskler. Maxida Märak slår hårt, men uttalar sig inte om frågor hon inte har koll på.

 

Ida Amanda ”Maxida” Märak

Född: 17 september 1988 i Skarpnäck, Stockholm, uppvuxen i Jokkmokk och Stockholm.

Yrke: artist och producent, skådespelare, manus-författare, krönikör och alltid aktivist.

Familj: pojkvän och 5-åriga dottern NikeSunna från tidigare relation, samt syster, bror och föräldrar.

 

Bostad: Lägenhet i Hammarby Sjöstad

Aktuell: Ständigt, men med antologin Brev till min dotter, med ep:n ”5”, ny singel med musikerkollegan Albin samt i november som gäst i SVT:s nya säsong av Jills veranda.

TEXT: Malin Clausson

BILD: Per Englund och Mario Prhatskriv ut sidan


RELATERADE ARTIKLAR
TAGGAR