FAKTUM | 2017/01/24 Nyheter, Reportage

 

Trump förklarade sakernas tillstånd för Clinton och blev USAs president. Samma år exploderade ordet mansplaining över världen. Begreppet, som föddes i USA, betyder att en man förklarar rätt uppenbara saker för en kvinna. Kulturjournalist Emma Engström tar historien till hjälp för att förstå varför alla plötsligt använder ett ord som knappt går att uttala.

 

Om någon skulle kora 2016 års fulaste ord skulle mansplaining ligga bra till. Det är klumpigt och omöjligt att använda på svenska. Det är också irriterande att det får ett sådant genomslag i en tid när fler kvinnor än män pluggar på universitetet. Att en person med makt förklarar uppenbara saker för en annan person borde helt enkelt inte vara knutet till kön år 2016.
Ändå har det exploderat i användning under året som gått. Förra våren, när Sveriges Television skickade akademiledamoten Horace Engdahl och serietecknaren Liv Strömquist på en reportageresa till Europas kulturstäder, skrevs det debattartiklar om Engdahl ägnade sig åt mansplaining eller inte. Klart var att han hade rollen som Liv Strömquists självutnämnda bildningslärare och föreläste om allt från Johann Wolfgang von Goethes storhet till hur man tar sig fram i en stad.
I racet mellan presidentkandidaterna Trump och Clinton användes begreppet för att förklara hur Trump kunde få för sig att han visste vad kvinnliga väljare ville ha och dessutom berätta det för Clinton. På sociala medier ropar många ”mansplaining” när de tycker att en man i kraft av sin manlighet berättar hur saker ligger till för en minst lika kompetent kvinna. Och under senhösten dök det upp i en omdebatterad kampanj hos fackförbundet Unionen. Facket startade helt enkelt en hjälplinje för alla som blivit sönderpratade av besserwissers. Vilka ringde? Nästan uteslutande män som berättade att mansplaining inte finns.

Men det är inte bara ett modeord som språkpoliser och nykläckta feminister använder. Det har fler bottnar än så. Den som gräver i historien inser att undanhållandet av kunskap har varit det mest effektiva sättet att avhålla kvinnor från inflytande. Så paradoxalt nog kan man säga att mansplaining historiskt sett har varit befriande för kvinnor. Hur då, undrar du kanske. Jag kommer tillbaka till det.

                                      

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ordet i sig är en produkt av internet och sociala medier. Fröet till ordet dök upp våren 2008. Då publicerade den amerikanska författaren och journalisten Rebecca Solnit en text på bloggen TomDispatch som heter ”Men explain things to me”. Den handlar om hur hon träffade en man på en fest. Han ville prata om en mycket viktig bok han hade hört talas om, om den brittiske fotografen och filmpionjären Eadweard Muybridge, skriven av en auktoritet på området.
Det spelade ingen roll att Rebecca Solnit berättade att det var hon som skrivit boken. Flera gånger. Mannen kunde inte för sitt liv ta in att kvinnan mitt emot honom var denna omtalade auktoritet. Och Rebecca Solnit upptäckte att hon spelade med i rollen som en kvinna som behöver undervisas.
Hon skriver: ”Jag var så upptagen med min tilldelade roll som naiv och oskuldsfull flicka att jag var helt inställd på att det kunde finnas en möjlighet att en annan bok i samma ämne hade kommit ut samtidigt, och att jag på något sätt hade missat den. Han berättade för mig om den väldigt viktiga boken – med den där självbelåtna uppsynen som jag känner så väl igen hos en man som orerar, med ögonen fixerade vid sin egen auktoritets suddiga horisont”.

Mannen hade noll koll. Ändå lyckade han rubba Solnits självkänsla som auktoritet på sitt expertområde. Och detta gnagde i henne i flera år innan den blev en av 2000-talets mest omskrivna texter, publicerad i bokform och översatt till svenska förra året.
”Män förklarar saker för mig” formulerade det många kvinnor har upplevt som befinner sig i sammanhang där det är fint att ha kunskap. Det vill säga nästan överallt i ett informationssamhälle. Från universitetsvärlden, kultursvängen och arbetsplatser vällde det fram vittnesmål om hur män förklarar sakförhållanden för kvinnor som inte bett om det. Det startades bloggar dit kvinnor skickade hundratals exempel på det som snart kallades mansplaining, en sammanslagning av orden man och explaining.

Men mansplaining är bara ett nytt ord för en urgammal syn på kunskap som ett slags medfödd typisk manlig egenskap. Eller för att förklara det på ett annat sätt: kvinnors faktakonto är aldrig lika fett som en mans, och om det är det, värderas det ändå mindre. Det är tankar som har överlevt från antiken till i dag. Och de har två starka rottrådar som löper genom hela den västerländska idéhistorien.
Den första växer ur gamla testamentets kunskapens träd, vars frukt Eva övertygade Adam om att hon skulle smaka på för att förstå hur allt hängde ihop. Eva var nyfiken. Hon ville inte vara tyst. Hon ville veta. Hon satte sig upp mot reglerna, gjorde motstånd. Åt av kunskapens frukt och bjöd sin kille. Den kunskap som Gud ville ha för sig själv blev plötsligt människans.
Gud blev tvärarg. Och Adam, som kunde ha sagt nej till det där äpplet om han velat stanna i lustgården, utnämndes till Evas förmyndare. En av hans förmåner har varit att i tusentals år få låtsas att det bara var han som fick veta hur allt hänger ihop. Och se Evas beundrande blick när han berättar. Igen och igen.
För att kvinnan ville ha vishet har hon straffats i den kristna delen av världen. Inte heller aposteln Paulus, som skrivit delar av Nya testamentet, var något fan av att Eva skulle dela med sig av sina nya kunskapsförmågor. I ett av sina många brev i Bibeln skriver han: ”Kvinnan bör i stillhet låta sig undervisas och därvid helt underordna sig. Däremot kan jag icke tillstädja en kvinna att själv uppträda såsom lärare, ej heller att råda över sin man; fastmer må hon leva i stillhet.”

Den andra rottråden löper genom filosofin och vetenskapen. Det är en kunskapsteoretisk idé om kvinnans moraliska och fysiska underordning, som kanske starkast formulerades av Aristoteles på 300-talet före Kristus. För medan föregångarna Sokrates och Platon funderade över att kvinna och man skulle göra saker gemensamt, avgjorde Aristoteles saken och sa att kvinnor skulle hållas utanför den nyfödda demokratin.
Han delade upp hushållet i tre olika maktrelationer: herren skulle ha makt över slaven, mannen över kvinnan och fadern över barnet. Mannen var av naturen mer lämpad att styra ”liksom de äldre och fullvuxna är överordnade de yngre och mer omogna.” I ett samhälle som beundrade fysisk styrka blev kvinnans svaghet något som genomsyrade hela hennes väsen. Hon bidrog inte till barnalstrandet, och var en sämre utrustad varelse än en man.

Kvinnan hade en annan slags mod än mannen: modet att lyda. Mannens mod består i att styra, konstaterar Aristoteles i sin text Politiken. Kvinnans väg till ära är tystnad, skriver Aristoteles, och speglar det som Paulus och den kristna kyrkan senare sa om kvinnans röst.
De två rottrådarna, religion och vetenskap, flätades tidigt samman och bildar en stark idé om kvinnans underordning och att hon ska hållas från kunskap och bildning. Universiteten var stängda för henne och hon omfattades inte av medborgerliga rättigheter till in på 1900-talet.
Inte ens 1700-talets hopp om mer kunskap åt alla och en strävan efter mer jämlikhet hjälpte, av den enkla anledningen att kvinnan inte helt räknades till mänskligheten.
I stället byggde filosofer som Jean-Jacques Rousseau och Immanuel Kant en stabil grund för århundraden av mansplaining, där smak och konst också blandades in i kompotten. För med sina överlägsna förståndsgåvor hade mannen också en naturgiven förmåga att värdera och fälla sanna omdömen om världen.

Den tyske 1700-talsfilosofen Kant hade förresten inte gillat SVT:s program Liv och Horace i Europa. Eller, han hade säkert uppskattat Horace Engdahls behov av att berätta om sin lustfyllda känsla inför Goethes samlade verk. Men han skulle inte slösa tid på att få en kvinna att förstå storslagenheten.
En kvinna har, menade Kant, varken rätt förståndsgåvor eller är tillräckligt moraliskt högtstående för att helt förstå genialitet eller se det vackra i det sublima, alltså konst eller natur som är storslagen och smärtsam. Och typiskt manlig.
Kvinnan behöver bara lära sig sånt som gör henne attraktiv för en man. Hon behöver inte undervisas i ämnen som filosofi, geografi, historia förrän möjligen när hon är gammal och inte längre vacker, och då av sin man.
”Kvinnor med huvudet fullt av grekiska, eller som skriver genomgripande avhandlingar om mekaniken kunde lika gärna ha skägg”, konstaterar han och syftar på de få kvinnor i Frankrike som under 1700-talet lyckades göra sig ett namn inom den nya naturvetenskapen.
De kvinnorna kunde som mest vänta sig kall beundran, påstod Kant, och priset de fick betala var högt. Den lärda kvinnan var inte längre en riktig kvinna som män tyckte var attraktiv, utan en löjeväckande onaturlig varelse med alldeles för höga tankar om sin egen förmåga. Som i lustgården: ger du en kvinna ens ett lillfinger av kunskap, tar hon hela handen.
Men parallellt med Kant och Rousseau och andra som tyckte att det inte var mödan värt att öppna världen för kvinnor, har det funnits en hel del kvinnor och några män som argumenterat för kvinnors tillgång till kunskap. Och eftersom det var männen som satt inne med det senaste, blev mansplainingen en bra bit in på 1900-talet helt nödvändig för att jämna ut kunskapsglappet. Ofta hånades de av sådana som Kant.
Ett exempel är den franske författaren och hobbyvetenskaparen Bernard le Bovier de Fontenelles, som satte igång en trend att göra naturvetenskapen och filosofin tillgänglig även för kvinnor som inte fick utbilda sig. I sin bok Samtal om världarnas mångfald (1686) hittar han på en dialog mellan ett berättarjag och en förnäm markisinna. De står i hennes trädgård nattetid och blickar upp mot den klara stjärnhimlen. Berättarjaget undervisar om de senaste rönen om universums uppbyggnad och hon lyssnar och kommer med frågor.
Det är en för sin tid unik text. Här finns inga tankar om kvinnan som sämre rustad för att förstå. Det som dominerar är i stället tanken att människan, såväl kvinna som man, blir bättre av kunskap. Och när markisinnan har fått reda på allt hon vill hör man nästan Evas röst eka när hon konstaterar: ”Tänk! Jag har hela universums system i huvudet! Jag är lärd!”

Så det är kanske på sin plats att tacka mansplainers genom historien. Tack för allt ni har lärt oss, det var lite tråkigt att lyssna men också väldigt schyst att ni inte likt Kant och Gud tjuvhållit på kunskapen. Men idag kan ni som känner instinkten att föreläsa för en kvinna börja ställa frågor i stället.
För som dn:s biträdande kulturchef Åsa Beckman skrev i en uppmärksammad krönika i september: kvinnor ställer många fler frågor än män. Det är även de flesta språkforskare överens om.
I en av den amerikanska forskaren Pamela Fishmans många inspelningar av heterosexuella par visade det sig att kvinnor ställer två och en halv gånger så många frågor som män. Och när det handlar om att ta reda på information eller be om ett förtydligande, gör kvinnor det dubbelt så ofta som män.
Enligt Fishman beror detta eviga frågande riktat mot män på att frågor har mer kraft än påståenden eller svar, som mycket lättare kan ignoreras. En fråga kan sätta igång ett nytt samtalsämne, men, visar Fishman, eftersom kvinnor generellt har svårare än män att styra samtalet ställer de också fler frågor.
Det som Eva förstod var att den som aldrig ställer en fråga aldrig får svar. Kunskap är makt, inte bara över andra människor utan också över sig själv. Att ställa frågor är att bli vuxen.
Att mansplaina däremot, det är motsatsen till nyfikenhet. Det är att ge svar på en fråga som aldrig har ställts.

Emma Engström är kulturjournalist vid radions P1.

 

Kända mansplainers

Gud – blev mäkta förbannad när Eva ville veta mer och åt av kunskapens frukt.

Aristoteles – ansåg att kvinnor skulle hållas utanför politiken.

Immanuel Kant – menade att en kvinna inte var begåvad nog att förstå världens genialitet.

Paulus – tyckte att kvinnor kunde få läras i stillhet, men de skulle aldrig få lära ut.

Donald Trump – förklarade för Hillary Clinton vad kvinnor ville ha.

 

Ordhistoria

2008 – Rebecca Solnit publicerar essän ”Men explain things to me”.

2011 – Ordet dyker upp första gången i det digitala mediearkivet Retriever, som sammanställer nyhetskällor från Sverige, Norden, samt ett urval internationella digitala medier. Det var i den amerikanska dagstidningen The Boston Globe i en text om nyord.

2013 – Sommaren 2013 blev ordet en Wikipediapost.

2016 – Ordet mansplaining förekom i Retrievers samlade texter minst 2000 gånger. Flitigaste svenska mediet att använda sig av substantivet mansplaining är Sydsvenska Dagbladet. mansplained.tumblr.com

Ordlista på temat

Föreläsningsfarfar – en man, ofta äldre, som dyker upp på författarsamtal eller seminarier och som vägrar sluta prata när det är frågestund i publiken.
Mansplain – (Man + explain = mansplain) en man förklarar sakförhållanden för en kvinna utan hänsyn till om hon redan vet, alternativt vill veta. Ibland med en nedlåtande underton, ibland med felaktig fakta (se Killgissa). Nyare användningar är när en man förklarar sakförhållanden där en kvinna kan förväntas vara auktoritet, till exempel vad feminism är, eller hur det känns att föda barn. Det har även börjat användas av män om andra män som håller monologer utan hänsyn till åhöraren (se även Manolog alt. Föreläsningsfarfar).

Manolog – en tendens, myntad i The New York Times, 2016, bland män att prata längre än nödvändigt på andras bekostnad.

Killgissa – att slå fast något med säkerhet som egentligen bara är en gissning.

TEXT: EMMA ENGSTRÖM

BILD: TEAM HAWAIIskriv ut sidan


RELATERADE ARTIKLAR
TAGGAR