FAKTUM | 2012/06/18 Profilintervju

Hon drömde om att bli stuntman eller polis men hamnade i stället på världens mest ansedda operascener, vann Melodifestivalen och ska nu bli skådis. Fast mest vill Malena Ernman göra opera av X-Men med Thorsten Flinck i ensemblen. Faktum dejtar ett stycke svenskt frimärksmaterial.

Vid sidan av att bjuda gudar och hjältar på fläsk och mjöd, var valkyrians uppgift i den nordiska mytologin att dundra fram över himlavalvet, välja ut de krigare som skulle dö i strid och föra dem till Valhall. Valkyriorna var Odens dödsänglar.
Vet man det, blir symboliken i en av filmhistoriens starkare scener – när överstelöjtnant Kilgore, gestaltad av Robert Duvall i Apocalypse Now, flyger in över krigets Vietnam med Wagners Ride of the Valkyria dundrande från helikoptern – alldeles särskilt laddad. Det kan vara en anledning att bekanta sig närmare med opera. En annan anledning är Malena Ernman. Dessvärre lär dock våra bilder bli det närmaste du kommer att se henne i just rollen som valkyria.
– Jag känner igen mig i rollen som en arg kvinna, skrattar hon.
– Jag tycker om att säga mina åsikter och jag slåss för kvinnor, jag slåss för utsatta. Jag känner igen mig i rollen som valkyrian, som attackerar och försvarar! Men jag har ingen relation till Wagner. Jag sjunger inte Wagner, det passar inte mig. Jag kan inte sjunga Wagner. Jag skulle inte höras, det är fysiskt omöjligt.

Wagners vikingar
Det är inte bara sångteknik som skapar ett avstånd till den tyske kompositören. Malenas samvete alstrar också beröringsångest inför Richard Wagner, vars urnordiska musikaliska teman blev soundtracket till det nazistiska maktövertagandet och vars mästerverk, Ringentrilogin, sägs sprida ett antisemitiskt budskap.
– Han stod ju och dirigerade verk av judar med handskar på sig för att inte smutsa ner sig. Jag vet inte hur mycket jag kan säga, i Sverige finns det en extrem tradition av att gilla Wagner och man ska älska Wagner. Jag brinner ju för barockmusiken, säger Malena Ernman.
Den wagnerska vurmen för det nordiska för osökt in samtalet på svenskhet. En identitet som länge legat i politisk träda – delvis kanske på grund av att allt vad nationalism heter varit politiskt belastat av de mörka krafter som försökte ta över världen till tonerna av valkyriornas valthorn – men som nu fått en renässans i och med sverigedemokraternas intåg i riksdagen i valet 2010.
– Ja, Wagner och blonda vikingar … Sverigedemokraternas beskrivning av det svenska känner jag inte igen mig i. Det har jag aldrig gjort. Jag är stolt över att vara svensk, över jämställdheten. Men det har sverigedemokraterna inget med att göra. Alls.
Med den svenska jämställdheten att göra har däremot Malenas man, skådespelaren Svante Thunberg. Honom har operastjärnan hemma med barnen. Från lägenheten på Kungsholmen i Stockholm agerar han dessutom manager och medproducent åt Malena. Där tar han också emot oss med nybryggt kaffe och vi ägnar oss åt lite urban male bonding kring espressomaskinen och samtal om kaffets syrlighet kontra kropp. Primadonnan själv käkar tunnbröd med prickig korv.
Sicken svensk diva.

Tar ton för kvinnokamp
Svante går ut på balkongen för att telefonera, men kommer snart tillbaka.
– Jag stod och diskuterade turnéläggningen, men blev så jävla bajsnödig.
– Lite för mycket information, piper Malena.
Hon skrattar och vilar ansiktet mot sin handflata och jag inser att Malenas man har för vana att försätta henne i dylika situationer.
Det är lätt att tänka att Malena förkroppsligar den svenska drömmen. Hon skulle göra sig bra på ett frimärke. Tycker hon själv att hon är normbrytare och förebild, som låter Svante vara hemmapappa medan hon själv gör internationell karriär?
– Nej, vi bestämde det tidigt. Det var ett naturligt beslut eftersom vi ville vara med våra barn. Punkt slut. Barnen är viktigast, ingenting kommer före dem. Då är det en jävla tur att Svante är smart nog att inse det.
– Många män har den absurda stoltheten att de ”ska minsann inte vara hemma och ta hand om familjen”. Jag träffar många kollegor som reser med barnflickor eftersom deras män är för stolta, det är under deras värdighet. Oftast går de plus minus noll, eftersom männens lön går till barnflickan.
– De tjänar inte på det och får inte träffa sina barn, så det är ju ett jävla sätt att leva. Vi är ett unikum när vi är ute och reser och vi väcker många känslor; dåligt samvete, irritation och andra tycker att det är fantastiskt och Svante får mycket uppmärksamhet. Mer än en kvinna skulle ha fått. Det skapar reaktioner, mer ju längre söderut man kommer.
Det självklara förhållandet till jämställdhet har Malena Ernman fått med sig hemifrån.
– Jag är feminist. En riktig feminist. Jag kommer från en sån familj, min pappa bytte blöjor på oss. Jag blir frustrerad när jag märker att kvinnor inte får göra någonting. Självklart märks det i Sverige också, men mer diskret. Om man har karriär och ska producera, då är man plötsligt inne på mannens område och man blir klappad på huvudet och de uttalar ens namn fel: ”SÅNGERSKAN MaRlena”. Ja, du vet. Den blonda tjejen ska in på deras område.

Malenas losergäng
Hon växte upp i Sandviken, Tyskland, Uppsala och Frankrike med en pappa som var ekonomichef på verkstadskoncernen Sandvik och en mamma som var diakonissa. Som liten sjöng Malena i kyrkokören och spelade fiol.
– Jag var lite småtöntig och smånördig. Ganska mycket faktiskt, haha! Jag hade ett losergäng med andra tjejer. Eller vi var tjejgänget som inte var så populära. Där var jag mest populär! Jag var ganska tidigt väldigt inne på att bli sångerska och artist. Klassiskt alltså. Inte Amy Diamond-typen med mikrofon och så. Jag sjöng avancerade koloraturarior när jag var sju år. Så jag var lite underbarn. Jag var på det sättet tio år äldre än alla andra.
Men sången var, trots de höga ambitionerna och de många utbildningarna, ändå inte Malenas drömkarriär.
– Jag har alltid varit besatt av toner, musik, sång, dans och rörelser. Inte så att jag skulle sjunga bara, jag ville bli stuntman först och främst. Jag har ju alltid haft fokus på 20 olika saker på en gång. Ett tag skulle jag bli polis. Men jag har fortfarande inget körkort! Det släppte jag på en gång. Jag är en väldigt snäll människa. Jag hade blivit den sämsta polisen i världen.
Nu börjar Svantes dubbla espresso kicka in och jag blir otålig; vill höra om hur hon kom in i schlagervärlden och Melodifestivalen. Vad får en internationellt aktad operasångerska att frivilligt ställa sig på samma scen som Lordi och Sean Banan?
– Schlagervärlden tog emot mig med öppna armar, säger hon.
Sångaren och låtskrivaren Fredrik Kempe började ringa och tjata på Malena. De hade träffats genom operaföreställningen Staden. Det var meningen att Björk skulle göra den rollen, men hon sa nej. Malena var okänd då, men föreställningen gjorde succé och blev hennes stora genombrott.
– Jag hade redan haft en karriär utomlands i tio år, så jag var etablerad och hade en stabil grund att stå på. När Kempe frågat mig så tänkte jag i ett halvår och så sa jag: ”Jag ska absolut inte sjunga opera då, jag ska sjunga pop”. Men jag har ju gjort kabaré på Dramaten, jag har dansat, jag har gjort Cyrano de Bergerac på Oscarsteatern, jag har gjort teater. Det var inte ett så stort steg, jag är van vid att göra olika saker.
Hur reagerade operavärlden då? Sett utifrån verkar den vara mer stängd än schlagervärlden?
– När jag vann i Sverige var det som att den klassiska världen ställde sig upp och skrek hurra! Äntligen! Jag fick ett enormt stöd. Det blev en ny publik och plötsligt började folk gå på opera. Det var nog mycket min förtjänst att operan fick en vitamininjektion. Till och med kulturministern sa det. Men hade det utomlands sett ut som att jag gjort bort mig inom min genre så hade ju den världen stängts för mig. Jag var nervös året efteråt. Hade jag varit 25 hade det aldrig funkat.
Du kunde göra Melodifestivalen eftersom du var så etablerad?
– Ja, men det visste jag ju inte från början. Jag tar risker! Extrema risker. Jag kanske inte kollar efter minor och så, men inom mitt yrke så tar jag så många risker man kan. Och det har gått bra hittills men jag tror det är viktigt att ta risker. Man har bara ett liv. Men det är bara underhållning, det är inte så jävla allvarligt. Man måste kunna göra det med glimten i ögat och stor självironi och glädje.
I våras utbröt den första svenska operadebatten på mycket länge i samband med att Expressens kulturkritiker Gunilla Brodrej kritiserade operavärlden för att den ännu håller sig med en mycket ”manlig blick”. Flera profiler från Göteborgsoperan, bland dem dramatikern Göran Gademan, kände sig uppenbart träffade. På Gademans facebooksida spekulerade man i att Brodrej var i behov av ”ett rejält kylskåpsknull”. Omedelbart fick Brodrej eldunderstöd av valkyrian Malena Ernman, först på Twitter och senare i en arg debattartikel i Expressen.
– Schlagervärlden tillhör den moderna världen. I alla andra yrken så har det ju gått framåt. Men inom operan finns det här ”gubbslemväldet” som jag kallar det. Inte så mycket i Skandinavien. Här har vi kommit långt och den här debatten uppstod på grund av det jämställda land vi har. Hade det här hänt i Frankrike hade folk inte höjt på ögonbrynen.

Sex med dirigenten
– Nu har jag en publik, jag kan prata om det i teve. Självklart är det här ett sätt att trycka tillbaka tjejer på. Jag har ju två tjejer själv. Mina kvinnliga kollegor hurrar, och deras män också. Oftast har det varit männen som sms:ar och skriver ”äntligen”. Konstigt nog.
Jag undrar om Malena har förändrats på detta område. 2009 sa hon att det inom operan inte hjälper att ”blondera håret eller ha sex med dirigenten”.
– Ja, jag har förändrats på det sättet att jag har fått mer att säga till om. Nu är jag en kvinna som producerar, regisserar och plockar gäster och bestämmer. Nu har jag makt. Kommer du som blond och blåögd 22-årig tjej, flexibel och lätt att arbeta med som jag alltid har försökt att vara, då kommer det alltid någon gubbe som klappar en på huvudet och kollegor som säger dumma saker. Ju längre och blondare du är desto dummare kommentarer får du. Det finns många sopraner och många av dem är rädda för att höra att de har knullat sig till sina roller.
– Män – ofta italienska – anser att antingen är du en madonna eller en hora. Jag har hamnat mittemellan som en som faktiskt har muskler, tränar och spelar män på scen och är androgyn. Jag har väldigt många lesbiska fans som jag är jättestolt över. Tre par har gift sig tack vare mig. Jättekul!

Homosexuell barockvärld
Det visar sig, när samtalet kommer in på sexualitet, att det faktiskt finns vissa – kanske oanade – likheter mellan schlager och barockopera.
– I schlagervärlden är ju många homosexuella. I barockvärlden är 90 procent homosexuella, fråga mig inte varför. I Wagner är alla heterosexuella, skrattar hon.
– Det kan man ju forska i. Jag jobbar väldigt mycket med homosexuella och har alltid stridit för deras rätt. Jag är ju hetero själv, är gift och har barn.
Apropå homosexuella, har du träffat dina kvinnliga tyska bicepsfans?
– Ja! Ernmans arms! De dyker upp lite då och då på mina föreställningar. De tycker att jag ska ha bara armar. De hälsar sen när jag kommer ut. Det är roligt att folk tar sig tid och åker runt och då ska de ha valuta för pengarna.
Schlagern gjorde dig folkkär. Men hur folklig kan operan bli utan att förlora sitt kulturella kapital?
– Mångfald är lösningen. Det måste finnas fler fria grupper. Man måste vara öppen för förändring. Ett enda hus får inte ha monopol på operan. Man måste visa att det går att göra opera på olika sätt. Opera kan aldrig bli hundraprocentigt folkligt. Det kräver något av lyssnaren, och ett intresse till viss del. Men ju mer man hjälps åt att krossa hierarkier inom operan, desto bättre.
Söta kvinnor och starka män
– Konservativa hus som Metropolitan i New York och La Scala i Milano vill att saker ska vara på ett visst sätt. Jag har ju sluppit det, då jag ju jobbar med barockmusik och inte så mycket med Verdi och Wagner. Man ska som kvinna oftast vara ett kuttersmycke. Men jag får ju också spela män på scen! Det är ganska häftigt att plötsligt se hur mycket plats man får ta och hur mycket man får säga till om. Man får komma med förslag, man får röra sig, man får vara rolig, stark, modig, man får vara ful, snygg, sexig, bestämma och domdera. Kvinnor ska vara söta, söta och snygga. Det är på grund av librettona och regissörerna. Operan är seg. Den tar ett litet steg och sen ett steg tillbaka.
– Det är frustrerande. Därför gillar jag att spela man på scen. Det gör jag i protest, säger hon och spänner blicken i mig medan hon pekar bestämt med fingret åt mitt håll:
– Jag tänker att ”jag ska fan ha större muskler än den där killen, jag ska fan göra fler armhävningar, jag ska sjunga snabbare och jag ska få fler applåder än den där jävla…”
Vad säger du om det svenska kulturklimatet? Du har talat om att allt måste vara så lättillgängligt i Sverige? Är det verkligen svårt med opera?
– Nej, opera görs svårare. Det pratas om opera på ett intellektuellt sätt. När jag pratar om opera talar jag om vackra melodier att gråta och drömma till. Svårare behöver det inte vara. Det finns massor av människor som reser världen runt för att se föreställningar och kan allt. Det är livsviktigt för de här människorna.

Fantastiskt med nördighet
– Popmusiker sitter hemma och skriver låtar, det är ju självklart mycket mer arbete än så, men för att göra något inom operan så krävs det ett helt liv av övning och kunskaper och skolning. Det är inte fult med skolning. Det kan jag ogilla med Sverige, att det är fult att lära sig saker, att det är fult att vara nördig. Det är ju fantastiskt! Att instrumentalister faktiskt kan göra allt det där. Konsertpianister och violinister som övar åtta timmar om dagen måste man ha en viss respekt för.
I vinter är det premiär för SVT:s nya dramaserie Molanders där du ska spela en av rollerna. Du har en gång sagt att du har ”skådespelare, präster och mentalsjuka i släkten.” Har du en fallenhet för lite galenskap, du med?
– Ja det är så kul! Ytterligare en galen grej. Mamma ringde och sa att ”vi har inga mentalsjuka i släkten!”. Men jag tycker att skådespelare är ganska mentalsjuka i sig. Mamma är adopterad från en galen konstnärsfamilj till en prästfamilj. Mina föräldrar har ju rejäla yrken så konstnärskapet har nog hoppat över en generation, jag fick ju den största dosen av allt det där.
Har du några skådespelarförebilder?
– Min man är ganska bra. Åh, det är många… Meryl Streep är en förebild och jag tycker Hugh Jackman är väldigt sexig, säger hon och skrattar.
– Jag älskar actionfilmer så du fattar vad jag gillar. Jag gillar X-Men väldigt mycket. Inga biljakter! Jag hatar biljakter!
Vilken historia eller vilket verk vill du se som opera? (Jag förbjuder henne att säga X-Men)
– Det måste vara ett dramatiskt människoöde. Något om flyktingströmmar kanske. De gjorde ju en om Anna Nicole Smith i London. Men det känns inte så intressant.
Nu märks det att Malena och Svante arbetar tillsammans som producenter. Maken tar plats i diskussionen och de börjar tala i munnen på varandra om visioner för framtidens opera:
– Förlåt att jag lägger mig i, men opera ska alltid vara så storslaget med gala, guld och champagne. Fan, tänk om man gjorde som du säger. Ett flyktingöde från post-Jugoslavien eller något sånt. Det skulle sponsorerna på Nordea inte gilla, som går in med 100 mille om året. De vill ha sitt guld, champagne och odödliga libretton.

”Inget riktigt yrke”
– Om vi ska ha drama så ge oss big time drama. Ett flyktingdrama från Irak, det är ju stort på riktigt, fortsätter Svante.
Hustrun Malena Ernman tar ner diskussionen på jorden igen genom att, lite oväntat för en operadiva, hävda att hennes yrkesval egentligen mest av allt är något av en lek.
– Herregud det är ju bara sång. Det är inget riktigt yrke. Det är inget jobb. Det är bara kul.
Precis, fnissar jag. Hon är bara en sång- och danskvinna med mössan i hand utanför det österrikiska operahuset ­Theater an der Wien.

TEXT: Jakob Lewander

BILD: Andy Prhatskriv ut sidan