FAKTUM | 2012/06/22 Profilintervju

Han har satt kulturministern på pottan, gjort avtryck i kulturhistorien och jagats av Al-Jazira och CNN. Faktum bjuder konstsensationen Makode Linde på tårtkalas.

Vad tänker kultur- och idrottsminister Lena Adelsohn Liljeroth när hon står där framför en levande ”neger­tårta” med kniven i högsta hugg? Att det inte är en vanlig dag på jobbet? Till att börja med är det söndag. Hon har bara jobbat på vilodagen en gång tidigare i år och då för att kolla på herrarnas final i bandy.
Den här ceremonin på World Art Day på Moderna museet den 15 april i år är annorlunda. Så mycket måste hon ha förstått. I själva verket lär hon till och med på förhand ha kunnat räkna ut att hon var på väg in i ett bakhåll. Hon hade tackat ja till att öppna utställningen, på tema konstens rätt att provocera, genom att skära i bakelser.
– Hon visste att tårtorna skulle vara konstnärligt utformade, säger den notoriske performance­konstnären Makode Linde till Faktum.
Liljeroth hade trots allt klarat sex år i regeringen utan skandaler. I dessa dagar en bedrift för en moderat minister. Kanske tänkte hon att ingen bryr sig om kulturen så länge hon inte skär i budgeten, och det hade ju hennes kortvariga företrädare, tevelicensskolkaren Cecilia Stegö Chiló, redan hunnit avverka när museiavgifterna återinfördes. Att skära i tårta kunde väl aldrig bli en politisk affär?
Och nu stod hon där i ett fikainferno. Som en helt vanlig dag på NK-konditoriet. Fast tårtorna var utformade som en skrikande svart kvinnas underliv, en svastika och en cancersvulst. Nog mer konstnärligt än hon tänkt sig.

Alla blickar riktades mot henne. Det sociala trycket var påtagligt. Alltså. På med det bredaste leendet. En blick som varmt försäkrar att regeringen hyllar konstens frihet. Ett fast grepp om kniven. Hon lutar sig fram. Viskar i tårtans öra:
– Jag tror ditt liv blir bättre så här.
– Aaaaaaaj, aaaaaaaaj, aaaaaj, svarar tårtan.
Och resten är youtubehistoria. Närmare fyra miljoner visningar och 70 000 kommentarer senare är såväl Makode Linde som Lena Adelsohn Liljeroth ökända över hela världen. ”Rasisttårta”, ”negertårta”, ”cake gate”. Både konstnär och minister blev rasiststämplade. Avgångskrav restes. Lena Adelsohn Liljeroth hade fått sin första skandal på halsen.
För Makode Linde var skandalen en succé. Som Johan Wirfält på modetidningen Rodeo konstaterat kunde konstnären inte ha önskat sig en bättre symbol än Lena Adelsohn Liljeroth för det han velat illustrera med sin konst i tio års tid: att rasismen är inkapslad i den västerländska kulturen. Också i de fina salongerna, på det vita konstetablissemangets vernissager, bland högborgerligheten i paret Adelsohns kvarter kring Strandvägen i Stockholm.
Att Lenas man, dåvarande moderatledaren Ulf Adelsohn, 1985 sa att ”de stackars negrerna blir arbetslösa” om Sverige bojkottar apartheid­regimens Sydafrika och senare ­försvarade sig med att ”en neger är en neger och en svensk en svensk” ger Makode Lindes performance en nästan kuslig känsla av cirklar som sluts.
Det är mannen som gömmer sig under tårtan som för ner allt på jorden. Nej, säger Makode Linde, vare sig han eller Lena Adelsohn Liljeroth är rasister. Och till skillnad från den allmänna uppfattningen var inte publiken på vernissagen så homogen.
– I youtubeklippet ser man en kvinna som är först med att ta av tårtan, i inget annat sammanhang hade hon klassats som vit. I bakgrunden finns två personliga assistenter åt en man i rullstol, en av dem är en stor man i dreadlocks, säger Makode Linde.
Han uttrycker närmast förvåning över reaktionerna. Han är inte alls ute efter att provocera, påstår han.
– Vad blir du provocerad av? frågar Makode mig.
– Jag har aldrig blivit provocerad av konst och känner ingen som blir det, så jag vet inte hur det är att bli provocerad. Jag tycker inte att jag gör någonting provokativt. Ibland blir folk provocerade bara av att se mig, fortsätter han.
Till slut medger han med ett lite illmarigt ansiktsuttryck att han kan ”förstå att folk blir provocerade”. Men själv är han uppvuxen med MTV och med nätet på regnbågssöder i Stockholm. En generation som sett allt och vars föräldrar ­tolererat allt. Allmänt svårprovocerad. Generationen vars revolution är motståndslös.
– Alla jag känner är otroligt blasé och ingen jag känner utanför konstvärlden bryr sig om konst. Det är så himla random, vilka reaktioner man väcker.
Mitt i uppståndelsen uppfattar jag också Makode som lite blasé. Liksom hans gallerist, Jonas Kleerup, bland den stora samlingen av figurer ur konst- kultur- och populärhistorien som försetts med varsitt blackface – ett svartmålat ansikte som tidigare användes i amerikansk varietéunderhållning.
Musse Pigg, Venus von Willendorf, Jesus på korset, Betty Boop, John Blund. Alla har svartmålade ansikten. Och fan vet om de inte ser aningen blaserade ut, de också.

Tio år tidigare deltar Makode Linde i sin första vårutställning på Konstfack i Stockholm. Bland förstaårseleverna är det inte många som sticker ut och bland delar av publiken muttras det besviket. Men vid en monter samlas en klunga. Det går nästan ett sus genom den. Ett lite blaserat sus, men ändå. Makode har för första gången ställt ut sin blackfacekonst. Han får respons. Av en klasskompis får han höra att hans konst hade varit bättre om han ”varit vit”.
– Jag kan förstå honom, hudfärg har använts av andra som alibi för det jag gör. Som förevändning för att det jag gör är erfarenhetsbaserat. Jag tror att man kan göra saker som är utanför en själv.
Hade din konst varit bättre om du varit vit?
– Kanske om jag hade varit vit i Sydafrika, skrattar han. Men jag är vit också, jag är vit och svart. I Sverige klassas jag som svart.
Inte tillräckligt vit, inte tillräckligt provokativ. Makode ägnade de kommande åren inte bara åt att fortsätta utveckla sin blackfacekonst utan också åt musik och klubbar på innestället F12 där han bjöd på drinkar med levande guppiefiskar och lät hönor leva rövare. Han blev anmäld för djurplågeri, men friades.
Och även om han inte var vit sydafrikan hängav han sig åt samma fetischer som en del av de värsta i den kategorin.
– Ett tag samlade jag på nazistkuriosa. Tyckte jag var skojigt. Jag hittade några kläder, någon ring från andra världskriget. Det var ganska diskreta grejer. Man såg inte på en gång, om man inte var insatt, att det var nazistprylar. Min 25:e ­födelsedag rakade jag en Hitlermustasch. Om man vill kan man se det som att jag förlöjligar nazismen och förvandlar den till något som inte är ursprungsbetydelsen, men om någon annan vill se det på något annat sätt, kanske den blir upprörd. Jag kan förstå om någon som har en personlig relation till andra världskriget blir illa berörd och jag undvek att ha grejerna på mig när jag träffade såna.
När Makode för fem år sedan flyttade till Tyskland, där nazistparafernalia är förbjuden, arkiverade han prylarna på vinden. Men till Berlin tog han med sig några porträtt av en österrikisk konstnär som slutade sina dagar i en bunker i den tyska huvudstaden 1945.
– Jag började göra dem i tvåan på Konstfack. Satte på ­Hitler olika mustascher. Gud, vilken tråkig oneliner, tänkte jag, det här lägger jag åt sidan. Så låg de i en låda i några år. För ett och ett halvt år sen blev jag ombedd att göra en utställning i Berlin. Jag var fortfarande inte riktigt nöjd med dem, men så insåg jag att ingen som såg dem förstod att det var Hitler. Och då fick verket ett nytt värde för mig, det blev intressant. Ingen kände igen honom.
– Han är den kanske ondaste personen i västerländsk historia. Är det så lätt att förändra honom, genom att byta mustasch?
Vernissagebesökarna bjöds på Hitlers favoriträtt lax. Men koshertillagad och serverad med kibbutzpotatis, avrundad med afrikansk cappucino.

Makode är fem år gammal när han möter den nakna rasismen för första gången. Bara ett stenkast från relativt toleranta Södermalm, intill Gamla stans tunnelbanestation, ligger helikopterplattan – där skinnskallarna hänger.
– Någon sa om mig att ”det är en sån här som man behöver reflexmärken för att se i mörkret”. Min morsa blev förbannad och jagade i väg dem, fem stycken. Hon kan vara ganska läskig. Det var fullt med nynazister i Gamla stan långt in på 90-talet. Och nu är de tillbaka.
Även om han får mer skit för att han är homosexuell nöter också vardagsrasismen hela tiden mot de avtrubbade kanterna.
– Jag har lärt mig att inte störa mig för mycket på folk som behandlar mig med dålig attityd. Det jag blir störd på är folk som tror att de ger mig en komplimang. Jag försöker visserligen ta allt folk säger som en komplimang, men när folk kallar mig för Busta Rhymes eller Bob Marley eller någon annan ur deras ytterst snäva referensram av svarta förebilder de tror att jag har … Det säger mer om dem än om mig förstås. ”Du behöver ju ingen makeup för du har så fin hy.”
– Folk skäms ändå lite för sina rasistiska föreställningar, men homofobi är tydligen helt okej. Man försöker kompensera och se positiva saker med att man är svart. Det är ingen som gör det med bögar förutom att de försöker få en att ge dem hårstajlingråd. Som att alla bögar var ”meant to be” frisörer. Som bög blir jag mer påhoppad på stan. Av folk som ska mucka.
Malmö aktar han sig för. Inte på grund av serieskytten eller gängbråken, utan sedan han och popsångaren Martin Rolinski fick löpa gatlopp när en galning stört sig på Makode.
– Jag vet inte om han hoppade på mig för att jag är svart eller för att jag ser annorlunda ut och allt det där hänger väl ihop och blir en person som är jag. Och det var väl det han blev provocerad av. Han var ganska full.
Är det därför Makode inte vill se sig som provokatör? För att han vägrar finna sig i en värld där folk provoceras av honom?

Jag har fruktlöst jagat Makode på telefon hela söndagen. Nu står jag utanför Galleri Jonas Kleerups Showroom mellan Kungsträdgården och Operan i centrala Stockholm. Det är här Makode Linde ställer ut sin retrospektiv Afromantics – alltså en återblick på ett tioårigt konstnärskap där den röda tråden är ett blackface. Min förhoppning är att Makode ska vara på plats, men jag ser honom inte genom fönstret. Innan jag hunnit röka upp min cigg reagerar han däremot till slut på alla missade samtal och ringer upp.
– Det är mors dag, säger han förebrående.
När vi möts för plåtning i studio dagen därpå verkar han vara lite missnöjd med mamma.
– Hon sa att ”det vore trevligt med en present”. Hon gör alltid så. Förra året gav jag henne en parfymflaska som var löjligt dyr. Jag lät prislappen sitta kvar. Då var hon nöjd.
Syrligheten låter äkta, nästan som att han pratar om en retsam storasyster. Men det är uppenbart att ingen betytt lika mycket som mamma för Makode.
– Hon har stöttat när jag gått på konstskola och musikskola. Hon har gett mig mycket support, det har varit ganska avgörande.
Med pappan är kontakten ”obefintlig”, säger Makode kort.
Mamma Tove Linde, själv uppvuxen med en vit och en svart förälder i Uppsala, jobbar med barnteater.
– Jag kommer från en kulturbakgrund, säger Makode.
Det är också mamma som får honom att till slut erkänna att han nog ändå är lite av en bråkmakare.
– Min mamma har i och för sig sagt att är det något jag är bra på så är det att driva människor till vansinne.
Makodes pappa är från Guinea Conakry, men bor i Stockholm. Makode har aldrig varit i sin pappas hemland och hyser ingen längtan dit.
– Det verkar vara ett fruktansvärt land, det säger mina syskon också som varit där. Åk inte dit! Jag är inte ett dugg sugen på att åka dit, det verkar jätteobehagligt. Det är den konstiga blandningen av religion och fattigdom och Afrika och familj. Det verkar jättejobbigt att åka dit, jag vill inte.
Det var i stället på konstskola i Kalifornien som Makode kom i djupare kontakt med sitt afrikanska ursprung och slaveriets historia.
– Många amerikaner tog i det med silkesvantar eller inte alls. Men där förstod jag att alla idéer som omgärdar kolonialism påverkar mig också. Jag har, mig veterligen, inga släktingar som varit slavar, men idén om det påverkar vad andra människor har för idéer om mig, trots att jag själv känner mig frikopplad från det.
Trots att Makode Linde är svart och har ägnat tio år åt att belysa rasismen och västerlandets syn på Afrika i sin konst, var fördömandena från Afrosvenskarnas riksförbund hårda. När han bemötte kritiken beklagade Makode att de inte tycktes ha någon koll på afrosvenska konstnärer.
– De verkar ha haft fullt upp med att kriga mot glassar och ståuppkomiker, det måste vara ett heltidsjobb, säger han i dag.
Makode har också fått stöd av allt från afrosvenska ledarskribenter till kompositörer, men bland en del afroamerikanska bloggare på nätet är tonen oförsonlig.
– ”När man blandar vitt och svart får man en förvirrad bög”, var det någon som bloggade. I början försökte jag förhålla mig till vad folk skrev, men nu är det så många knäppa åsikter. Om någon har en blogg då säger det mer om den än om mig. Däremot blir jag extra glad när det dyker upp någon Stockholmsmulatt och dunkar mig i ryggen.
– Mina verk utgår mycket från mig själv och mina erfarenheter och då finns det ett dussin folk i Stockholms innerstad med rätt pigmentering. Om de kommer fram och gör tummen upp, det räcker med några stycken, då känner jag att det var värt det.
Jag frågar Makode om andra användningsområden för blackface. För några år sedan syntes de till exempel fortfarande på godistillverkaren Fazers lakrits.
– Det är ett exempel på någon som oreflekterat använder en rasistisk stereotyp för att sälja något. Det är … inspirerande, ler Makode.
Ja, du säljer ju faktiskt själv konst som i någon mån är rasistisk. Känns det någonsin problematiskt?
För en gångs skull brusar den svårprovocerade konstnären upp en aning.
– Kallar du min konst rasistisk?
Nej, men att den ger uttryck för rasism. Jag säger att blackface är rasism.
– De påminner om rasism. Men det som beskriver mina verk är ”antirasistisk konst”. Det här är ett konstverk som nått utanför den vanliga konstscenen, det är inte så vanligt. Det har fört upp idéer om rastänkande på agendan. Sedan den 18 april har sökningar på könsstympning skjutit i höjden på Google. Det arrangeras seminarier om blackface. Folk har fått en chans att tycka och känna och det är jättebra.

Makode Linde börjar bli stel i kroppen den ödesdigra ­söndagen i april på Moderna museet. Han har gömt sig i en specialbeställd ”negresstårta” från konditorn Choklad­fabriken. Han ligger med sin gängliga kropp under bordet, med huvudet under tårtans blackface. Bara 20 minuter innan vernissagens början får han reda på att kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth ska inviga utställningen genom att skära i hans underliv. Innan dess visste han inte ens att hon skulle vara där, hävdar han. Och snart har den otänkbara scenen spelats upp framför ögonen på en häpen omvärld.
Kulturministern ser ändå – till skillnad från de flesta som tar av bakverket efter henne – vansinnigt avslappnad ut när hon karvar där i könsstympartårtan. Kanske vet hon att det här, till skillnad från när maken Ulf tvingades avgå som SJ-ordförande ett år tidigare, blåser över. Att det här bara handlar om kultur, om tårta, om…
– Jag tror ditt liv blir bättre så här, säger kulturministern och skär.
Så blev ditt liv bättre?
– Ja, men det har det blivit ganska länge. Men visst, nu har jag fått internationellt genomslag, världshistoriens kortaste konstretrospektiv vid 30 års ålder, hundratals hatbrev. Det sätter ju fart på saker. Folk har slutat fråga vad jag gör och om jag vill göra saker gratis, bara det känns som ett lyft.
Och hur är din relation till kulturministern?
– Vi blev facebookkompisar senare samma eftermiddag.

TEXT: Aaron Israelson

BILD: Andy Prhatskriv ut sidan