FAKTUM | 2012/05/24 Profilintervju

Tillhör du dem som tror att Martin Beck bor granne med en
överförfriskad man med nackkrage? Eller har du fått för dig att
Gunvald Larsson är en Mikael Persbrandt på autopilot? Du är uppvuxen i
en lögn. Faktum har träffat den svenska deckar­vågens mormor och bett
henne skingra krutröken.

Martin Beck och Gunvald Larsson är i själva verket två av flera
centralfigurer i tio kriminalromaner som fortfarande – trettiosju år
efter att den sista kom – framstår som det viktigaste som skrivits i
genren: sviten Roman om ett brott. Från Roseanna 1965 och fram till
Terroristerna tio år senare införde paret Maj Sjöwall och Per Wahlöö
realismen i svensk krimi, och med den också samhällskritiken.
Innan dem härskade Agatha Christie-traditionen i svenska deckare:
mystiska mord i slutna rum på småstadspensionat som aldrig utreddes av
poliser utan av snillrika adjunkter och pressfotografer (de största
författarna i genren hette Maria Lang och Stieg Trenter). Efter
Sjöwall/Wahlöö har Henning Mankell, Stieg Larsson och Liza Marklund
tagit upp stafettpinnen och blivit internationella bästsäljare.
Jag träffar Maj Sjöwall på klassisk Martin Beck-mark: Hotell Savoy i
Malmö. Här mördas direktör Viktor Palmgren i Polis, polis, potatismos!
(1970), just som han står och middagstalar inför ett gäng
direktörskollegor och deras ”resesekreterare”. Scenen är fortfarande
en av de mest kända i Malmölitteraturens historia, alltid
uppmärksammad när Sydsvenskan gör reportage på temat ”Berömda
litterära platser i Malmö”.
– Vi valde Savoy för att vi tyckte om att använda miljöer som vi
kände till. Vi flyttade till Malmö 1969 och brukade umgås med
journalistvänner i grillen som fanns här då.

Hur kom det sig att ni hamnade i Malmö?
– Vi trivdes inte i Stockholm. Jag är ju uppväxt där och såg hur de
rev och hade sig. Min dotter, som jag hade innan jag träffade Pelle,
var tolv-tretton år. Hon gick i stans sämsta plugg och höll till på
platser där det fanns knarkare. Jag blev livrädd. Sen var Pelle född i
Lund, men där ville han inte bo. Han ville ju inte snubbla över mamma
och pappa. Malmö låg bra till, mellan Lund och Köpenhamn.
Att intervjua Maj Sjöwall är inte helt enkelt om man, som jag, är
inbitet Sjöwall/Wahlöö-fan. Jag vill egentligen ­fördjupa mig i små
nördiga frågeställningar om enskilda detaljer i böckerna, men den
intervjun hade blivit obegriplig för de flesta. Och de frågor som
väcker den mer allmänintresserade ­Faktumläsarens nyfikenhet har Maj
redan besvarat tusen gånger. Ändå går det inte att komma runt dem.
Om vi tar en fråga som du har hört förut: Vad säger du om jag säger
”utan Sjöwall/Wahlöö – ingen svensk deckarboom”?
– Det vet man ju inte riktigt. På sätt och vis så låg väl det här
med en mer realistisk polisroman i tiden, men hade ännu inte riktigt
dykt upp i Sverige. Vi råkade vara först. Sen blev vi också tidigt
översatta, vilket inte var vanligt på den tiden. Det där peppade väl
en del författare eller såna som ville bli författare.
På sikt blev ganska många peppade. Nu, några decennier senare, är
svensk krimi internationell hårdvaluta.
– När jag kommer till tyska bokhandlar så står det skyltat
”Schwedischer Krimi”, och så är där fullt med böcker och alla har en
röd stuga med vita knutar på omslaget. Och så en liten sjö och en
flaggstång. Jag förstår ärligt talat inte varför just svenska deckare
har blivit så ­populära utomlands. Själv läser jag inte så mycket
deckare men jag tittar i dem för att göra mig en uppfattning och det
är ju inte så himla ofta som jag blir sugen på att läsa från pärm till
pärm.
Men detta får man säga att du och Per varit delskyldiga till. När du
ser alla dessa deckare som kommit ert kölvatten – känner du då skam
eller stolthet?
– Jag känner främst en viss häpnad över att efterfrågan är så stor
när utbudet är så likartat. Och jag kan ju inte skämmas för vad de
andra gör.
Det dröjde för all del några decennier innan svensk
kriminallitteratur blev garanterade storsäljare utomlands, men ingen
kan säga annat än att Sjöwall/Wahlöö krattade manegen. Som första
icke-engelskspråkiga författare fick de 1971 det prestigetyngda
amerikanska Edgarpriset, döpt efter kriminalgenrens ­upphovsman Edgar
Allan Poe. Orsaken till omvärldens entusiasm grundade sig främst på
två saker: 1) böckerna innehöll en inhemsk kritik av den
internationellt kända och omdiskuterade svenska blandekonomiska
modellen, 2) böckerna höll hög ­kvalitet, inte minst genom sina
personskildringar.
Utlandsintresset tog dock fart i en tid när svenska förlag knappt
hade några ­internationella nätverk och ingen i Sverige kände till
begreppet ”litterär agent”. ­Villkoren för författarna var med andra
ord inte särskilt gynnsamma.
– Trots att våra böcker såldes över hela världen blev vi aldrig
rika. Jag har kunnat hålla näsan över vattenytan under alla år, men
det har ofta varit knapert. Det är först nu som vi har fått en agent
och kommer ut på nytt.
Men filmerna då? Där måste det väl ha rasslat till lite på kontot?
– Jag har sålt namnet ”Beck” till ett produktionsbolag och när jag
gjorde det så trodde jag att det skulle bli sex filmer. Sen ingick i
kontraktet att de hade option om de ville ­fortsätta. Så det blev
tjugosex stycken och det gjorde ju några människor rika – men inte
mig. Jag fick en klumpsumma. Om jag hade fått en tia för varje gång
filmerna sänts så skulle jag ju också ha blivit rik, men så funkade
inte kontraktet.
Under sextio-, sjuttio- och åttiotalen filmatiserades Beckböckerna
sporadiskt och oftast oinspirerat. Det stora undantaget är Bo
Widerbergs Mannen på taket (1976, byggd på boken Den vedervärdige
mannen från Säffle 1971), där komikern Carl-Gustaf Lindstedt spelade
Martin Beck och Widerberg bevisade att det gick att kombinera
spektakulära helikopterkraschar på Odenplan med kokkaffe i blåblommiga
småkoppar. Widerberg gjorde alltså samma sak på bioduk som
Sjöwall/Wahlöö gjort i romanform: placerade en brittisk-amerikansk
spänningsgenre i ett igenkännbart svenskt sammanhang.
På nittiotalet annonserades att de tidigare ofilmade romanerna nu
skulle få en värdig filmisk form. Castingen var genomtänkt
– Gösta Ekman som den svårmodige Beck, Rolf Lassgård som den burduse
Gunvald och Kjell Bergqvist som sanningssägaren Lennart Kollberg – men
resultatet blev en gäspning. Dubbade tyska skådisar och en allt annan
än varsam uppdatering av de tidsbundna intrigerna gjorde att de sex
filmerna pendlade mellan ”okej” och ”katastrof”.
Det nymornade intresset för karaktärerna ledde till att någon kläckte
idén att placera samma figurer i nyskrivna historier i modern miljö.
Det blev alltså tjugosex Haber/Persbrandt-filmer, där Beck rör sig i
ständigt nedsläckta kontorslandskap, bor i en gigantisk
innerstadslägenhet och slåss mot skurkar klippta från
kvällstidningslöpsedlar och James Bond. Av Sjöwall/Wahlöös – och Bo
Widerbergs – krav på realism fanns föga kvar.
För egen del hävdar jag att dessa filmer inte har något mer gemensamt
med Sjöwall/Wahlöös böcker än själva namnen Beck och Gunvald. Maj
Sjöwall håller med.
– Själv tycker jag att de kunde väl fan ha uppfunnit två snutar som
hette Andersson och Nilsson, men producenterna tänkte: ”Om vi köper de
här figurerna av Maj, så kommer filmerna att gå jättebra för
bokläsarna kommer att gå och se dem.” Så det är ju väldigt
kommersiellt.
Har du alls varit inblandad i filmernas tillkomst?
– Nej, inte särskilt. Jag har pratat med Roffe och Cilla (Börjlind,
manusförfattarna) några gånger under årens lopp. De har föreslagit
saker som händer med Martin Beck och Gunvald, och ibland har jag satt
stopp och ibland har jag sagt okej.
När har du satt stopp?
– De föreslog att Gunvald Larsson kanske var homosexuell. Det är han inte.
Det är väl inte otänkbart? I böckerna lever han ensam och det finns
inga som helst antydningar om att han har något sexualliv alls …
– Pelle och jag visste saker om våra snutar som vi valde att låta
vara en hemlighet i böckerna. Om Gunvald visste vi att han haft en
passionerad kärlekshistoria i sin ungdom som tog slut på ett
dramatiskt sätt och sen dess har han inte brytt sig så mycket om det
där. Men det har vi inte skrivit nånstans, sånt kan man som författare
veta ändå.

Vad filmerna framför allt saknar, i jämförelse med böckerna, är
tidsfärg. De tio böckerna om Beck & co råkade komma ut under exakt den
tid då Vietnamkriget, samlingspunkten för tidens radikalism, pågick.
Eftersom varje roman tydligt är förlagd till det år då den är skriven,
blir böckerna provkartor på tidens händelser och debattämnen.
Karaktärerna åldras och utvecklas, gifter sig och skiljer sig, når nya
politiska insikter, lämnar i något fall själva poliskåren. Böckerna är
levande där filmerna är statiska.
Den politiska ambition som genomsyrar böckerna saknas också helt i
Haber/Persbrandt-filmerna. Sjöwall och Wahlöö hade från början en
målsättning, som blev allt tydligare för varje bok: att använda det
populära deckarformatet för att sprida ett politiskt budskap. De kom
därigenom att i princip skapa en egen genre – ”ett slags politisk,
lite vinklad, men sett från vårt vänsterhåll sann, samhällsskildring”
– som ­onekligen kom att få många efterföljare.
Resultatet, påpekar Maj självkritiskt, blev kanske inte att de gamla
deckarläsarna nådde politisk insikt, eftersom ”de små borgerliga
tanter som var vana att läsa Maria Lang ratade våra böcker för att de
var hemska och alldeles för verklighetsan­knutna”. I stället blev det
tvärtom: Sjöwall/Wahlöö höjde statusen för kriminalromanen, som länge
varit sedd som en låg genre.
– Plötsligt blev det rumsrent även för vänstersocialister att läsa
våra böcker därför att det fanns politiska antydningar.
Man kan invända att det politiska inslaget i någon mån också skämmer
böckerna. Romanernas berättare drar sig aldrig för att förklara för
läsarna vad som är fel i samhället (= det mesta) och varför (=
kapitalismen), vilket ibland gör texten övertydlig. Samtidigt är detta
lika tidstypiskt som de händelser som böckerna skildrar, och vi som är
intresserade får en bild av hur delar av dåtidens vänster resonerade.
Somliga av åsikterna som sipprar fram förvånar kanske den som sett
filmen Tillsammans och tror sig veta vad sjuttiotals­vänstern stod
för. Kvinnosynen är knappast politiskt korrekt efter våra dagars mått.
Böckerna myllrar av ”nymfomaner” som i värsta fall får sätta livet
till för sitt promiskuösa leverne, i bästa fall bara får en uppläxning
av en hygglig manlig polis.
Synen på öststaterna är milt sagt positiv och kritiskt sagt naiv.
Bland annat förklarar en man, utan att bli emotsagd, att det inte
förekommer stölder i det socialistiska Jugoslavien. Detta eftersom
allt är kollektivägt där och ”vad fan skulle folk stjäla av sig själva
för?”
I avslutande Terroristerna tecknas en karikatyr av landets
statsminister, som visserligen inte nämns vid namn men som av allt att
döma är Olof Palme. Denne statsminister blir tillika mördad i boken.
Där kom verkligheten som bekant att springa ikapp dikten.
– Jag fick ju höra, när Palme blev skjuten: ”Är du glad nu, när han
är mördad på riktigt?”
Det måste ha varit jobbigt att höra.
– Nej, det tycker jag inte. Det råkade vara så att Palme var
statsminister när vi ville att en flicka skulle skjuta statsministern
i fiktionen. Hade vi skrivit boken tio år tidigare så hade det varit
Tage Erlander.
Men hade ni skrivit ett lika elakt porträtt av den vänlige Erlander
som det ni gjorde av den polemiske Palme?
– Nej, det är klart. Vi hade nog låtit skjuta nån annan. För
Erlander gillade vi.
I backspegeln framstår Palme närmast som en radikal, som tog avstånd
från Vietnamkriget och det fascistiska Spanien. I dag har han ett
tämligen gott rykte hos en vänster som saknar liknande engagemang hos
dagens socialdemokratiska ledare.
Maj Sjöwall står dock fast vid sin hållning från då. Från hennes
perspektiv var den slipade taktikern Olof Palme, oavsett vilket rykte
han nådde internationellt, ett högerspöke.
– Men duktig!
Ett duktigt högerspöke?
– En sån duktig pr-man för Sverige har vi aldrig haft. Det är
fortfarande hopplöst när man kommer till gamla öststater och de pratar
om den här fantastiska ”Swedish model” som Palme skapade. Det gjorde
han jätteduktigt, att få folk att tro att Sverige var ett lyckat
kapitalist-socialistiskt samhälle.
Jag läser dig lite mellan raderna nu: Du antyder att det var en falsk
bild han målade upp?
– Det skulle man lugnt kunna säga!
Vad ansåg ni att Sverige var då?
– Vi använde underrubriken ”roman om ett brott” på romanerna. Alla
våra böcker handlade om hur socialdemokratin lurade arbetarklassen.
”Brottet” var alltså socialdemokratins brott mot socialismen?
– Ja. Sveket mot arbetarklassen. Den socialdemokrati som hade byggts
upp och som successivt och mycket medvetet raserades.
Medvetet säger du?
– Alltså, hur såna där krafter fungerar har jag aldrig kunnat
förstå, men nånting måste ju göra att det blir som det blir. Man
pratar om att ”marknaden” tar över, men vad fan är det? Och politik
och partipolitik – vad är det? Alla politiker säger i stort sett samma
saker. Det är ju bara en massa människor som redan i plugget har
bestämt sig för att de vill ha makt. Och sen sitter de och jamsar och
hittar på dumheter för att göra sig bemärkta. Eller också sitter de
och sover.
Du låter lite uppgiven?
– Jag är mycket uppgiven.
Men då lät ni å andra sidan rätt uppgivna redan i böckerna.
– Ja, och man har inte blivit muntrare sen dess tycker jag … (Stort skratt)
”Sa hon, och skrattade gott.”
– Ja, vad kan man göra annat än att garva åt eländet?
Vi har suttit ett tag och pratat i Savoys sobra biblioteksavdelning.
Maj måste snart bryta upp och ta tåget till Kastrup. Hon bor numera
åter i Stockholm, efter ett sjuttiotal i Malmö och ett åttiotal i
Köpenhamn. Innan vi skiljs måste jag få ställa några av mina nördigare
frågor. Bland annat vill jag veta mer exakt hur de där romanerna
egentligen blev till. Maj beskriver en väldigt fast procedur: Efter
att ha gått större delen av året och pratat fram intrigen och
karaktärerna, delade hon och Per upp de trettio kapitel som varje bok
bestod av mellan sig. Sedan satt de mitt emot varandra och skrev.
Alltid för hand, oftast på natten.
Finns det nåt sätt för litteraturvetarna att se vilket kapitel som är
Pers och vilket som är Majs?
– Ja, man kan titta på handstilen.
Tack för det. Det kräver ju tillgång till originalen. Finns det nån
annan ledtråd?
– Nej. Vi försökte till och med förvilla lite. Pelle beskrev nån
gång innehållet i en damväska, jag skrev nån gång om nåt sjökrig.
Rysk-japanska kriget.
Och det gjorde ni bara för att jävlas med såna som jag?
– Bara för att jävlas.

TEXT: Kalle Lind

BILD: Moa Dahlin och Andy Prhatskriv ut sidan