FAKTUM | 2009/05/28 Reportage

Bild: Mario Prhat

I förra numret berättade vi om stängningen av Meros. De svenska campinggästerna placerades på andra boenden. Åtta romska familjer fick lägenhet. Övriga familjer lämnades vind för våg. Vad hände sen?
Där sitter han, Tore, vid ett bord i samlingsrummet på Lilla Bommen. Lite renare hår, lite renare kläder, men med samma vilsna uppsyn. Sist vi sågs satt han på en bänk på Meros camping och oroade sig för vad som skulle hända. Hur skulle han få sin pensionslapp om han flyttade, vad skulle hända med hans grejer? Hit fick han inte ta med någonting.

Mitt i en mening stormar Carlos in i samlingsrummet och säger upprört att det är det som är det värsta.
»De sparkade oss i röven. Det jävligaste är att de hade lovat att vi skulle få med oss våra saker, de skulle ordnat med en bil, men så blev det aldrig. Jag var och lämnade mina katter hos Marita, när jag kom tillbaka var dörren igenspikad.«
Lilla Bommen är ett korttidsboende. Här bor man bara tillfälligt är det tänkt, det är därför man inte får ta med några personliga ägodelar. Men den person som bott på Lilla Bommen längst tid har bott här i tio år. Hur länge Tore och Carlos blir kvar är det ingen som vet.
Tore säger att han saknar Meros. Här finns ju inget att göra. Att gå omkring på stan gillar han inte.
Carlos håller med, han säger att han saknar lugnet på Meros, lugnet han kände när han gjorde saker. Det var som en slags rehabilitering, försöker han förklara.
Men är det inte bättre här med tre mål mat om dagen, dusch och toalett?
»Det har aldrig handlat om det« svarar han frustrerat.

Inne på Faktum i en brun soffa sitter familjen Dudea. I februari sökte de hjälp med boende hos socialtjänsten. Då levde hela familjen i en liten oisolerad campingstuga på Meros – inget kök, inget fungerande badrum, inget rent dricksvatten. De hade grannar som var missbrukare, som ibland blev våldsamma och aggressiva. Och en tolvårig dotter som varje morgon skulle göra sig i ordning för att gå till Hults skola i Askim. Sedan blev det ännu värre. Kommunen stängde av el och vatten. Åtta andra familjer med barn fick hjälp med lägenhet, men inte de. Nu har de fått avslag hos länsrätten och ska överklaga till kammarrätten.
»När pastorn sålde så lovade kommunen honom att de skulle ordna lägenheter till alla, det var det som var uppgörelsen. Annars hade han aldrig sålt« säger Lacra- mioara.
Den enda hjälp socialtjänsten erbjöd var bensinpengar tillbaka till Rumänien.
Familjen DuDea har varit i Göteborg nästan två år och deras dotter Tabita började skolan i Askim i augusti 2008. De äldre barnen, Sergiu och Iulia är båda dryga tjugo och är anmälda till SFI, Svenska för invandrare, till hösten.
Nu är de inneboende i vardagsrummet i en lite tvåa i Angered som de fick tag på genom en vän. De är tacksamma för att de får bo där. Det är bättre än Meros, de har tillgång till badrum med varmvatten och ett kök. Men hyran är dyr. 5 000 måste de betala före den 13maj, annars åker de ut. Familjens Dudeas rätt till hjälp från socialtjänsten i Sverige är oklar. Länsrätten bedömde att familjen Dudea inte har uppehållsrätt i Sverige eftersom de inte kunnat visa att de är anställda eller egenföretagare. Men länsrätten hade kunnat ta fasta på att föräldrarna arbetade för mat och logi på Meros camping.
Att arbeta för mat och logi har i ett tidigare rättsfall bedömts som likvärdigt med ett riktigt arbete. Länsrätten hade också kunnat ta hänsyn till den sociala situation familjen befann sig i med ett minderårigt barn i misären på Meros camping. Familjen hade då haft rätt till stöd enligt socialtjänstlagen oavsett deras status enligt EG-rätten. Det var så socialtjänsten bedömde de andra åtta barnfamiljerna situation.
Enligt socialtjänstlagen har alla som vistas i en kommun rätt till bistånd. Är man på tillfälligt besök har man bara rätt till hjälp med hemresa till hemkommunen eller hemlandet, men är man bosatt i kommunen ska man ha samma rätt som alla andra. Länsrätten bedömer ändå att kommunen fullgjort sin skyldighet när man erbjöd familjen hjälp med resa till Rumänien.
Thomas Erhag är Forskare vid juridiska institutionen på Handelshögskolan i Göteborg. För socialstyrelsens räkning har han tagit fram informationsskriften EG-rätten och socialtjänsten – en vägledning. Han har även hållit ett seminarium för cheferna inom socialtjänsten i Göteborg i samma ämne.
Thomas Erhag har inga enkla svar på hur EG-rätten bör tolkas i praktiken i ett fall som familjen Dudeas. Han menar att det är en svår situation för de myndigheter – till exempel socialtjänsten, försäkringskassan, eller skatteverket – som ska utreda uppehållsrätten.
Det finns EU-medborgare som lever i Sverige trots att de inte formellt har uppehållsrätt. Men det är ändå svårt att utvisa dessa människor, menar Erhag. I princip kan de vända på andra sidan Öresundsbron och åka direkt tillbaka om de skulle bli utvisade. Därför görs inga sådana utvisningar. Erhag resonerar fram och tillbaka, men säger till slut:
»Om bristen på möjligheter att utvisa EU-medborgare som vistas i landet utan uppehållsrätt leder till att familjer stannar, integreras i samhället genom att barnen till exempel börjar skolan, då får man ta konsekvenserna av det. Skulle en familj från Gävle bosätta sig i Göteborg och hamna i samma situation som familjen Dudea, då skulle man ju inte skicka tillbaka dem till Gävle.«
Den rädsla för social turism som kommunalrådet Dario Espiga (S) och cheferna inom socialtjänsten ger uttryck för när romernas situation diskuteras – att 10 miljoner europeiska romer skulle söka sig till Sverige om vi tolkar lagstiftningen på ett mer generöst sätt – menar han inte har någon grund i den forskning som finns.
»Ingen har visat den typen av samband. Det handlar mer om rädsla och om känslor. På lokal nivå tänker de på sina budgetar, jag förstår dem, men det ska inte spela någon roll.«

[box]Fotnot: Meros camping öppnades 1983 och har sedan dess bebotts av hemlösa och missbrukare. Göteborgs kommun har länge försökt stänga campingen som man kallat en skamfläck. Meros blev omtalat i media sedan ett stort antal romer flyttade in 2007. Bland annat uppmärksammades barnens situation, att de levde i misär bland missbrukare och psykiskt sjuka. Uppmärksamheten ledde till att socialtjänsten ordnade lägenheter till åtta barnfamiljer i början av 2009. Göteborgs kommun köpte campingen i slutet av februari i år och stängde den kort därefter.[/box]

TEXT:

BILD: skriv ut sidan