FAKTUM | 2019/01/06 Reportage

29 oktober 1998 skulle han fira sin nyvunna frihet. Samma natt var han nära att dö i Backabranden. Men Rozbeh Aslanian, 39, fick en chans till.
– Efter branden levererade Göteborg. Vi krigsskadade barn fick hjälp, ett stöd som vi skulle behövt mycket tidigare.

Rozbeh Aslanian reser sig ur soffan och går ut i köket. Han hämtar den blå Ikea-kassen och fiskar upp ett par smutsiga, sotiga, en gång vita jeans. Plagget sprider en svag doft av rök. Han bar dem på väg till den stora privata fest som ordnades i Makedoniska föreningen i Göteborg under Allhelgonahelgen för 20 år sedan. I bakfickan låg biljetten till festkvällen.

Den finns också kvar.
Strax före klockan 00.00 befann sig över 350 ungdomar i lokalen. 213 skadades. 150 behövde sjukhusvård, 74 av dem intensivvård. 63 dog. Den som kallas diskoteksbranden, eller Backabranden, är Sveriges svåraste brandkatastrof i modern tid. Fyra gärningsmän dömdes, men berättelsen om vad som hände 29 oktober 1998 skulle visa att det är en tunn linje mellan brottsling och offer.

Vi sitter i Rozbehs mjuka soffa i en lägenhet i centrala Göteborg och dricker pulverkaffe. Han, i skjorta och prydliga jeans, i skräddarställning. Vi pratar om hans bok ”Det finns en bättre morgondag”.

Det finns ett liv före, under och efter branden.
– Det är ingen berättelse om hur en katastrof förändrar livet, där man kommer ur askan som en ny och bättre människa. Branden har kostat mig mycket, det är en seger att jag står här i dag. Boken berör också segregation och utanförskap, säger Rozbeh.
Vi återkommer till det.

Klockan nio på morgonen den 29 oktober 1998 ringer några personer från kriminalvården på Rozbehs dörr. Han har avtjänat sitt straff för en misshandel och nu ska de ta bort hans fotboja. Han är 19 år. Det är höstlov, han har blivit fri. Det ska laddas för fest, dans, tjejer och återförening med många vänner. Kompisgäng och rövargäng. Förorts-kids mot andra förorts-kids. De slogs mot varandra med knogjärn, kedjor och karatepinnar.

I dag säger Rozbeh:
– Vi kallades ungdomskriminella. Men man måste sätta in det vi gjorde i sin samtid. Vi hade inga skjutvapen, inga handgranater eller västar med emblem. Det handlade om att skaffa sig respekt, att överleva. Så såg ungdomskriminaliteten ut då.

Rozbeh levde två liv. Ett med gänget som slogs och som hängde i Nordstan och ett liv som politisk aktivist.

Den här dagen, då han blev fri, var speciell. Flygbladen om festen, arrangerad av kompisarna som kallade sig The Playaz Club, var utdelade på skolor i hela Göteborg. Det skulle spelas hip-hop, R&B och soul. Rozbehs bror skulle uppträda. 320 biljetter hade sålts. Polisen uppskattar i efterhand att uppemot 380 personer fanns i lokalen, någon gång under kvällen. En lokal avsedd för 150. Denna kväll med en enda in- och utgång genom en smal trappa upp till andra våningen.

Insläppet startar klockan 21. Vid halv tolv börjar röklukten att kännas. Den tros först komma från rökmaskinen på scenen. Det första larmsamtalet kommer från dj:n klockan 23.42.02. Han skriker att det brinner för fullt och att räddningstjänsten måste komma snabbt. Men larmoperatören har svårt att höra. Musiken stängs av och dj:n uppmanar alla att ta sig ut ur lokalen.

Rozbeh står på dansgolvet med sin kompis som säger: ”Ska vi inte gå ut?”
Rozbeh svarar: ”Det är bara töntar som går ut, nu får vi hela dansgolvet för oss själva”.

De kommer ifrån varandra. Hans vän dör.
– Skulden har varit överhängande i många år. Men i dag behöver jag inte mediciner för att kunna sova. Skulden och jag har fått någon slags vänskapsrelation, säger Rozbeh.

Räddningstjänsten försöker hitta lokalen, brandmännen har inte uppfattat adressen, och samtidigt utbryter panik. Dörren till det andra trapphuset, där den anlagda branden kommit igång, har öppnats. Branden får syre och blir explosionsartad, rökgaserna sprider sig snabbt i lokalen.

Några hoppar ut genom fönstren men de flesta fastnar, trampas ner på väg till den enda smala utgång som finns. Många kommer aldrig ut.

”Ungdomarna låg i travar på varandra och kilades fast på ett sätt som gjorde det omöjligt att utan hjälp av andra ta sig ur lokalen”. (ur SOU 1999:68)

Rozbeh kämpar för sitt liv.
Till slut känner han att han inte orkar mer. 

Han sjunker ihop, lutad mot en vägg, tyngd av andra över sig och pendlar mellan medvetande och medvetslöshet.
– Men så får jag tag i en list på väggen, under en hatthylla. Jag får en urkraft och lyckas häva mig upp.

Med hjälp av en mänsklig kedja av unga som hjälper räddningstjänsten kommer Rozbeh ut och får vård.

00.25 ligger ett femtiotal skadade på asfalten utanför. En krigsskådeplats enligt sjukvårdpersonalens beskrivning i efterhand. Tjugo minuter senare har de skadade och döda ökat betydligt i antal. Polis och räddningstjänst möter hundratals chockade och arga ungdomar som handgripligen vill få sjukvårdarnas uppmärksamhet.

Strax innan klockan 01 upprättas en samlingsplats för dem som avlidit.

Framför det brinnande huset finns många vänner, anhöriga och syskon. Det ringer i de skadades och avlidnas mobiltelefoner. Samtal som aldrig besvarades.

Tio dagar efteråt skrivs Rozbeh ut från sjukhuset med skadade lungor, mörbultad. I en kasse bar han sina vita jeans där han långt senare hittar biljetten i bakfickan.
– Det är den enda som finns kvar. Den kostade 40 kronor.

En rest från det tidigare livet.

Rozbeh, verbalt begåvad, med erfarenhet som aktivist och ledare i en antirasistisk rörelse, är orädd. Han var – och är – socialist. En tid var han ordförande i Elevkampanjen.
– I dag skulle vi nog räknas som vänsterextrema, säger han.

När nazistbutiken Midgård avslöjades 1996 organiserade Rozbeh, då 17 år, stora demonstrationer och krävde att fastighetsägaren skulle vräka sina hyresgäster. I butiken på Hisingen såldes kläder och musik på postorder ut i världen och var samtidigt en lokal sambandscentral för nazistisk verksamhet.

I oktober 1997 fick Rozbeh sin ytterdörr vandaliserad med hakkors och orden: ”Svartskalle åk hem”. Hans iranska flagga brändes upp. Ett år senare såg han tre skinnskallar på Burgårdens gymnasium där han pluggade. Attack är bästa försvar, resonerade Rozbeh och misshandlade en av dem.

Han dömdes och fick fotbojan som togs av samma dag som branden bröt ut.

Rozbeh Aslanian är flyktingbarn. Tillsammans med sin mamma och lillebror smugglades han från Iran över bergen till Turkiet. Vid gränsövergången stannade mamman upp, satte sig på marken och strök jorden med sin öppna hand. Blev sittande tyst. Hon sparade en näve i sin sjal.

Mamman har aldrig återvänt till Iran.
– Hon tog avsked, offrade allt för att jag och min bror skulle få det bra. Hon hade gjort allt för att befria sitt land från korruption, diktatur och ondska. Nu var hon tvungen att gå i exil.

Rozbeh gråter när han berättar. Inte för att han är ledsen, men djupt rörd över det faktum att en del av hennes liv tog slut vid gränsen.
Den andra delen gav hon till sina söner.

I Istanbul bodde de under ett år i ett gammalt fängelse, hjälpligt ombyggd till flyktingförläggning.

Som kvotflyktingar hamnade de i Surahammar och därefter i Finspång. Bruksorten där vit-makt-musiken slog igenom i början av nittiotalet. Skolkompisar bar bomberjackor och gjorde Hitlerhälsning när den svenska nationalsången sjöngs. Här föddes Rozbehs ilska.

Familjen flyttade till Bergsjön när han var femton år. När Rozbeh tittade ut genom fönstret tänkte han ”så många svarta skallar” och kände en stunds tillhörighet, innan han förstod att den östgötska dialekten dög lika lite som hans flanellskjorta.

– Jag var ju en bonnläpp. Nu var det bara att anpassa sig igen. Lära sig förortsgöteborgska. Skaffa sig attityd för att överleva och få respekt. Det enda jag kunde relatera till var Latin Kings.

När Kortedala gymnasium skulle läggas ned blev han politiskt aktiv. Ilskan gav energi, var drivmedlet. Den politiska medvetenheten kom hemifrån med föräldrar som kämpade mot regimen i Iran.

– Jag minns alla trauman i mitt liv. Bomberna i Teheran, flykten, den avvisningshotade mannen som blev en kötthög när han hoppade från huset i förläggningen i Istanbul. Övergrepp, hot och våld. Och branden. Den blev en vattendelare.
– Efter den stod jag i strålkastarljuset i spillrorna av mitt tidigare liv. Samtidigt som jag gjorde allt för att plocka upp skärvorna.

Rozbeh befann sig i ett vakuum. Beskriver det som att han fick stämpelkort hos psykologen. Han självmedicinerade med droger och gick på mediciner som skrevs ut till honom.
– Jag förlorade mig själv. Men vad var alternativet?

Han fastnade i sorgen. Satt i minnesrummet på Burgårdens gymnasium men gick inte längre på lektionerna. Han förstod inte poängen med att räkna matte efter att ha förlorat 30 vänner.
– Jag har ingen aning om vad vanliga unga gör under åren när de är sjutton till tjugo. Jobbar som bartender? Åker utomlands? Branden bestal mig på flera år.

Han kände arrangörerna och även de som senare dömdes. De drabbade kom från hela Göteborg, men majoriteten kom från Hammarkullen, Bergsjön och Angered. Invandrarbarn.
– De flesta var unga vars föräldrar inte hade råd med höstresor till Kanarieöarna eller Thailand. Det var underklassens barn. Det är inte en slump att branden inte hände i Torslanda eller Örgryte. Där hade ingen 17-åring kunnat hyra en lokal och ordna en fest för flera hundra. Hade det skett i ett annat område hade vuxna varit närvarande, säger Rozbeh.

Många drabbade hade iransk bakgrund. Släkt- och vänskapsband knutna sedan tidigare började skava när katastrofen delade upp människor i skyldiga och oskyldiga.
– Det är en tunn linje. Flera som borde fått vara på minnesstunderna åren efteråt kom inte – för att de var släkt med arrangörerna eller med dem som misstänktes och dömdes. Personer som också mist släkt eller vänner.

Rykten spreds snabbt. Vem hade tänt på och varför?
– För min egen del hade det varit enklare om det varit nazister eller iranska regimen. Då hade det varit ett angrepp utifrån. Nu var det några av oss, våra vänner. Det är svårare att hantera personligen.
– Men bättre för samhället, säger han i dag.

För branden förde också någotgott med sig, menar Rozbeh. Tragedin berörde hela staden som slöt upp och levererade till problembarnen. De fick en chans till.
Vi krigsskadade barn fick hjälp. Samhället ställde upp med resurser som vi skulle ha fått tidigare – men nu kom de. Branden var ingen invandrarfråga, katastrofen var en angelägenhet för hela Göteborg. Den berörde alla och vi fick vara med. Vi sågs som barn från förorten men inte som ett importerat problem, så som man ser på dessa barn i dag.

Sex år efter Backabranden flyttar Rozbeh till Skåne. Läser in gymnasiet på en folkhögskola. Pluggar på universitetet i Lund. I dag är han egen företagare och ser ett Sverige där toleransen minskat och där unga tillåts växa upp i utanförskap.

Varför skrev ni boken?
– Det är en historia om vår samtid. Vi måste sluta att tänka vi och dom. Det är vi som bildar Sverige. Vi har mer som förenar oss än som splittrar.
– Jag hade inte varit den jag är i dag om det inte hade varit för Backabranden. Jag fick en chans till.

 

OFFREN
• 63 avled av rökgasförgiftning.
• De flesta var i 17–18-årsåldern.
• Den yngsta avlidna var 12 år.
• 13 skadade fick specialistvård på brännskadeavdelningar i Sverige och Norge.

LOKALEN
• Festen ägde rum på andra våningen i en före detta industrilokal.
• I dag är den omgjord till minneslokal.
• Branden startade i festlokalens kortsida där en av nödutgångarna fanns.
• Nödutgången var blockerad med bord och stolar som flyttats ut ur lokalen.

BRANDEN
• När dörren öppnades fick branden ett snabbt förlopp.
• Andas man in rökgas tar det fyra till åtta andetag innan man förlorar medvetandet.

FÖRLOPPET
Klockan 00.08 De första skadadekörs i privatbilar till Östra sjukhuset. Bussar, taxi- och bilar hjälper till med transporten
Klockan 01.45 körs de sista skadade från platsen.De omkomna körs därefter med så kallad värdig transport, en och en, till Sahlgrenskas bårhus.
Klockan 08.00 den 30 oktober går den sista transporten. En saknad flicka hittas i den utbrända lokalen först fem dygn efteråt.

RÄTTSPROCESSEN
1 500 personer förhörs vid nära 2 000 förhörstillfällen.
I december 1998 utfästes en belöning på tre miljoner till den som kan bidra med information så att brand-orsaken kan fastställas. Ingen ny information kommer fram.
4 februari 1999 delges fyraarrangörer misstanke om brott, för grovt vållande till annans död och grovt vållande till kroppskada. Misstankarna avskrivs 15 juli.
I januari 2000 häktas tre andra personer som senare  döms tillsammans med en fjärde.
3 maj 2000 startar rättegången på Svenska Mässan.
1 juni 2000 fälls de fyra för grov mordbrand.
Skälet var att de ville förstöra festen eftersom de inte kom in gratis.
De döms till åtta och sex års fängelse. Den yngsta, som är under 18, döms till sluten ungdomsvård.
Domen överklagas men Högsta domstolen tar inte upp målet.
12 oktober 2000 fastställs domarna.

Nationell sorg
• 30 oktober 1998 förklarades Göteborg vara en stad i sorg. En minnesgudstjänst hölls i Göteborgs domkyrka med statsminister Göran Persson närvarande.
• Även kungaparet besökte brandplatsen.


ROZBEH
Namn: Rozbeh ”Roz” Aslanian
Aktuell: Med boken En bättre morgondag tillsammans med journalisten Anne Lichtenstein.
Gör: Föreläser med föredraget ”Om jag inte ser dig igen”, där jag delar med mig av mina erfarenheter med syfte att inspirera och skapa förståelse människor emellan. Driver även en sälj- och marknadsföringsbyrå i Göteborg.
Drömmer om: En bättre morgondag där mitt Sverige är fritt från utanförskap och rasism samt att en dag åter få se min födelsestad Teheran.
Favoritplats: I min kvinnas famn.

BOKEN
En bättre morgondag
Författare: Anne Lichtenstein och Rozbeh Aslanian
Förlag: Atlas

TEXT: Sarah Britz

BILD: Mario Prhatskriv ut sidan


RELATERADE ARTIKLAR
TAGGAR