FAKTUM | 2014/03/04 Profilintervju

Hon flydde landet för att bli thaiboxare, men kom tillbaka och fick plötsligt de mest inbitna hipsters att hajpa hiphop. Samtidigt var hon gravid med trillingar. Men nu hade hon slutgiltigt bestämt sig. Linda Pira tänker aldrig mer ge upp.

Tunnelbaneresan mellan stockholmsförorterna Hässelby och Norsborg tar en dryg timme. Medan sommardagen svischar förbi utanför rutan har hon gott om tid att ­fundera. Men tankarna bara snurrar, Linda Pira befinner sig i en ”chockbubbla”. Hon är på väg till den legendariska hiphop­studion Redline. Bröderna Salazar, som ­driver studion, har erbjudit henne ett ­skivkontrakt.

Det är en dröm hon har haft hela sitt liv, en dröm hon nu gör sig redo att tacka nej till. Beskedet att hon väntar barn har ställt allt på ända. Och hon som egentligen bara åkt hem till Sverige för att ta farväl av allt strul. Säga upp lägenheten, avsluta sitt telefonabonnemang och överlämna hunden, den ljusbruna amstaffen Keelah, till sin lillebror.

Ursprungsplanen var att därefter återvända till sitt nya liv – som professionell thaiboxare på ön Phuket i Thailand. I stället har hon dröjt sig kvar i två månader, spelat in musik med rapparen Stor, träffat en kille och blivit gravid. Inte med ett barn, utan med tre. Hon som borde svettas i en thailändsk boxningsring känner nu i stället ångesten växa i bröstet. Men tåget är obönhörligt och för varje station som passerar rycker ödet närmare.

Drottning på krigsstigen
– Asså, jag blir så jävla lack!
Ett drygt år efter den där ångest­laddade tunnelbaneresan tronar Linda Pira, rak i ryggen och med slutna ögon, på en hög, vit pall. Hon ska plåtas för Faktums omslag. Sminkösen framför henne är i full färd med att måla hennes ögonbryn och på golvet knäböjer en kvinna vid Lindas högra hand. Det är hennes privata nagel­teknolog, Mia, som snart ska stoppa in Lindas fingrar i en UV-lampa för att härda den kromade färgen på hennes naglar. Titeln på Linda Piras EP, Matriarken, känns i denna stund självklar. Och just nu är Sveriges hiphopdrottning förbannad.

Dagen innan har hon, efter att halva natten ha spelat in musikvideon till klubbhiten Knäpper mina fingrar, gästat radioprogrammet RIX MorronZoo. I musikvideon har alla medverkande varit klädda i neonfärger för att ge maximal ­effekt i den mörka studion. Således har även Lindas naglar varit målade i neon.

Sedan Adam Alsing, en av programledarna i radio, la upp en bild av hennes manikyr på Facebook har Linda drabbats av en hatstorm. Ett hundratal kommentarer, en klar majoritet negativa, postas. I skydd av tangentborden anser belackarna att fingertopparna är vidriga, ser ut som häxnaglar och undrar hur mycket bajs det fastnar under dem när hon byter blöjor på sina barn. Om det nu överhuvudtaget går att byta blöjor, laga mat och tvätta med så långa naglar, det vill säga.

– I går kväll satte jag mig och skrev privata meddelanden till typ 20 stycken av personerna som kommenterat. Jag skrev att jag hoppas att de uppfostrar sina barn bättre än vad deras mammor tydligen uppfostrat dem. Än så länge har ingen ­svarat, berättar hon och ser mer ledsen än arg ut.

Att tvingas försvara sig är inget nytt för Linda. I ­åttonde klass blev hon utsparkad från skolan i Hässelby. En ­annan elev anklagade henne för misshandel och hon påstods gå omkring beväpnad med kniv. I samma veva omhändertogs hon av socialtjänsten och flyttades till ett boende på Malmskillnadsgatan precis vid Sergels Torg – ”Plattan” i folkmun. Ett område mest känt för prostitution och knark.

Tunga missbrukare, bråk och misär blev vardag på väg till och från lägenheten som hon delade med två andra ungdomar. Det var tänkt som ett korttidsboende i väntan på att hon ­skulle slussas vidare till en mer permanent lösning. Trasiga och påtända tjejer kom och gick men Linda blev kvar. Samtidigt skulle hon börja i en ny skola på andra sidan stan.

– Att sätta en vilsen ungdom på hem och i ny skola ­på samma gång, det är ju helt stört. Jag ringde min socsekreterare flera gånger och grät, jag var tvungen att komma därifrån.
Efter tre månader fick hon flytta hem igen och försökte ­fokusera på skolan. När hon började gymnasiet valde hon, ­efter viss tvekan, musiklinjen på Fryshuset. Det visade sig vara rätt val. Redan som 15-åring blev hon erbjuden ett skivkontrakt. Hon skrev på utan att tveka.

– Men det var ett skitbolag, de var oseriösa. De ville att jag skulle gå ner i vikt och fixa mina tänder. När mamma såg kontraktet blev hon galen och rev sönder det.

När Linda Pira tvingades byta skola på högstadiet fick hon plötsligt två timmars sammanlagd resväg om dagen. För att fördriva tiden lyssnade hon på musik i sin minidisc-spelare och sov. Att hon missade sin tunnelbanestation och vaknade på andra sidan stan hörde mer till regel än undantag för den skoltrötta tonåringen.