Lex Martina Montelius

reställningen Föddhora har just gästspelat i Göteborg och författaren, regissören och teaterchefen Martina Montelius kommer till vårt möte dagen efter. Ganska nyligen uppkliven ur hotellsängen. Där sover hon ikapp alla vakna nätter och dagar i hemstaden Stockholm, fyllda av de inslag som kommer med konstnärligt yrke och stor familj.

Martina Montelius beskriver en dag där hon gör radioprogrammet, Kära Annika, på morgonen, går till teatern på Brunnsgatan Fyra och löser något eller några akuta problem, »oftast någon form av konstnärlig kris«, skriver en krönika till Expressen kultur, blir uppringd precis efter att ha lämnat den och ombedd att skriva en runa över någon kulturpersonlighet som har gått bort, försöker uppsöka skrivro någonstans, »som när jag skulle skriva om Jörn Donner och först måste lämna dottern på teaterlektion och skrev ett utkast på tunnelbanan, satte mig på ett kafé när jag lämnat henne för att skriva klart och sedan fick ställa mig utanför McDonald´s för att få wifi och kunna skicka iväg den för att därefter hämta min dotter efter teaterlektionen«.

Sedan går hon hem och äter middag med familjen och avslutar dagen med att gå tillbaka till teatern för kvällens föreställning eller för att lösa ytterligare någon form av konstnärlig kris. Emellanåt klämmer hon också in en lunchpodd med Expressenkollegan Gunilla Brodrej.
– Så när jag är här – eller när något barn är sjukt – då sover jag.

Med detta sagt borde kanske Martina Montelius ta en hotellnatt lite oftare. Till exempel i Göteborg.
– Jag har nog aldrig varit i Göteborg mer än ett par dagar i taget. Inte sedan jag var liten, säger hon och insuper miljön i den anrika och vackra hotellfoajé där vi sitter.

Kanske just därför finns ett starkt barndomsminne bevarat av en längre vistelse i Göteborg med mamma, Kristina Lugn. Det var ett hotell där ägaren hade en hund som precis hade fått valpar.
– Det är ett av mina bästa minnen. Jag vet inte vad vi gjorde där, men man kunde få träffa de där valparna. Och det var alldeles fantastiskt.

Mottagandet på Stora Teatern kvällen innan var intressant. Trots svärtan i pjäsen var det några i publiken som skrattade jättemycket.
– Det var någon långt bak i salongen som liksom »pipskrattade«, konstaterar Martina och säger samtidigt att det är helt i sin ordning.

Föreställningen är ett samspel mellan »Tessan« (skådespelaren Lo Kauppi) och publiken. Vissa kvällar blir det roligt, andra kvällar tar den tragiska delen över, och publiken är knäpptyst.
– Det är ångesthantering, förklarar Martina Montelius.
– Och Tessan i pjäsen är ju rolig, trots att hennes liv också är fasansfullt. Men hon älskar när folk skrattar åt henne. Det gör henne lycklig.

Föddhora har både rönt strålande recensioner, vass kritik och skapat debatt. Därmed en konstnärlig fullträff, kan man tänka. Men kritiken vid premiären i november 2019, från före detta prostituerade som teatern samarbetade med under researchen för pjäsen, sved på ett personligt plan. De tyckte inte att pjäsen handlade om dem. De kände sig utnyttjade.
– Det är klart att det påverkade mig, säger Martina Montelius. Kritik mot ett utförande är en sak. När ens avsikter misstolkas, eller missuppfattas, en annan.
– Jag ville inte göra en dokumentär om prostitution. Jag jobbar inte så.

Berättelsen handlar om den fiktiva Terese, »Tessan«, en före detta prostituerad och drogberoende som just börjat arbeta som lågavlönat, cyklande matbud. Hon sörjer en älskad vän som blivit styckmördad. Lo Kauppi gestaltar Tereses sätt att överleva: att berätta sina allra svåraste historier för omvärlden med ett skratt. Det känns väldigt mycket Martina Montelius.
– Ja, det är nog lite Tessan i mig. De värsta upplevelserna i mitt liv har blivit anekdoter, säger hon, och ställer ner sin kaffekopp.

Tre veckor efter vårt första möte ses vi på Brunnsgatan Fyra i Stockholm. Det är dagen efter den inställda premiären av pjäsen Oscar Levertins vänner, baserad på Martina Montelius roman med samma namn. Huvudrollsinnehavaren, Annika Hallin, har brutit ett ben i foten och är ordinerad vila. Premiären är flyttad till fredag 13 mars, och det tycker teaterdirektören på sätt och vis är utmärkt. Pjäsen, som ju är inrepeterad och klar, hinner nu »marineras« lite hos skådespelarna. Och att förlägga en premiär till fredagen den 13:e känns lite kaxigt.
Att det bara ska hinna bli en lovordad premiär innan coronaviruset tar över och stoppar landets kultur-utbud vet vi inte då. Vi vet bara att Annika Hallin har ett brutet ben och att det är den typ av konstnärlig kris som hör till vardagen.

 

Martina Montelius låser upp teaterns dörr, hämtar nycklar i gömmor bakom bråte och irrgångar och rätt var det är sitter vi i teaterns inre. I köket. Backstage på Brunnsgatan Fyra, den angränsande del där vi föreställer oss att skådespelare och teaterpersonal samlas före och efter föreställningar. Inramade affischer påminner om tidigare succéer på teatern. Allan Edwalls skapelse togs efter hans bortgång över av författaren och akademiledamoten Kristina Lugn och är sedan 2011 hennes dotters uppgift att ta hand om. Ryktet säger att Kristina Lugn lär ha invänt, när hennes dotter föreslogs till ny teaterdirektör, att det bara skulle bli teater om bajs på Brunnsgatan Fyra under Martinas ledning. Martina Montelius hade då redan verkat på teatern som regissör och manusförfattare i många år.
– Och jag har faktiskt bara satt upp en pjäs som handlar om bajs, säger hon med ett trotsigt skratt.

Martina Montelius föddes sommaren 1975 och har vuxit upp med sin mamma Kristina Lugn i olika små skamfilade lägenheter runt om i Stockholm. Det var många flyttar. Ont om pengar. Skrivångest och ensamhet. Men emellanåt, när pengar trillade in på kontot, spontana restaurangbesök och fest. Många fantasifulla upptåg. Framför allt var det Kristina och Martina mot resten av världen. Den lilla familjen om två personer var udda, och utsatt för andras dömande.
I antologin Mor, Mamma, Morsan från 2012, skriver Martina om en väldigt fri uppfostran och ett mobbat flickebarn som flydde in i en fantasivärld. Hon beskriver saknaden efter sin frånvarande pappa, och relationen till mamma Kristina. En mamma som känns ensammare och ensammare samtidigt som hon blir kändare och kändare med allt vad det innebär av offentligt spott och spe. I boken kallas hon K. Inte heller i verkliga livet kallar Martina henne för mamma.
Varför då?
– För att jag är 44 år och yrkesverksam och varit dramatiker i drygt 20 år och det här mammeriet är något som hör till barndomen. En text är också en annan sak än ett talat ord. Så det som ser minst privat ut kanske är mest privat och tvärtom. Eller hur?

Martina Montelius ifrågasätter samtalsämnet. Det är åtta år sedan antologin kom ut och kapitlet skrev hon då främst för att hon behövde pengar, säger hon.
– Jag tror jag fick 10 000 kronor för att skriva den där texten och de behövde jag väldigt väl då.
Skulle du skriva samma berättelse i dag?
– Nej. Det skulle jag inte. Jag skulle inte utsätta mig för det på samma sätt i dag.
Har den påverkat er relation?
– Nej. Men jag har förstått vad konsekvenserna kan bli. Att en text kan följa med en så länge som åtta år, till exempel.

Att prata om relationen har ett pris.
– För tio år sedan trodde jag att jag var tvungen att prata om sådant här, men så är det ju inte. Allt jag säger får konsekvenser i mina nära relationer. Och jag har formulerat mig en gång, i den där boken. Det står där.
»En vuxen människas kärlek till sina föräldrar hänger kanske alltid samman med sorg. Inte bara över blessyrerna från barndomen, besvikelserna, hur allt borde ha varit och hur det blev. Utan över allt. Själva livets bruna pärmar och dynggrepar och hånskratt och mardrömmar. Nedstörtandet av de första ikonerna kommer att symbolisera förtvivlan och den vanvettiga, orimliga kärleken i allt, till allt, tills jag dör.«
(Ur antologin Mor, Mamma, Morsan
Forum förlag, 2012)

Sin frånvarande pappa gjorde Martina slut med när hon var tolv. Som vuxen har hon gjort många försök att återuppta någon sorts kontakt, säger hon, men att det alltid slutat med att hon fått ångra det. Nu har nog 17 år gått utan att de har träffats. Med ett undantag.
– Jag stötte ihop med honom för ett par år sedan på Hötorgets tunnelbanestation. Jag var på väg till biblioteket i Hagsätra och satt på en bänk. Plötsligt känner jag att någon sitter bredvid mig. Och då är det min pappa.

Martina Montelius beskriver hur hon hamnar i något konstigt chockläge och bara får ur sig att hon ska till Hagsätra, hur de sedan går på tunnelbanetåget, hur hennes pappa »parkerar sig« bredvid henne och börjar prata om hennes böcker som han har läst. Att han kallar ett av hennes fyra halvsyskon för »skvatt galen«. Hon imiterar sin pappa: »Ja, haha, jag vet inte vem som är galnast, mina barn eller jag, hahahaha!«
– Och jag, jag sa bara igen att jag skulle till Hagsätra. Det hela är jättekonstigt. Och det slog mig först när jag kom hem. Det är märkligt, han bor inte så långt ifrån där jag bor.  Han går liksom runt och finns. Och verkar lite sådär, road, bara.

»Tessan« visar sig. Gör en anekdot av det jobbiga.
– Inom teatern finns det många som hanterar livet på det sättet. Det blir en gemenskap i det också. Det går för övrigt inte att tycka för synd om sig själv om man ska orka med livet, säger Martina.

Ibland måste också saker få ta tid för att kunna hanteras. I DN-journalisten Matilda Gustavssons granskning av kulturprofilen Jean-Claude Arnault var Martina Montelius till en början ett anonymt vittne. En av de många som hade utsatts för hans övergrepp. Långt senare, på en teaterscen, slapp det ur henne, att hon var en av kvinnorna i tidningsartikeln som startade metoorörelsen i Sverige. Efter det har hon trätt fram offentligt även i boken Klubben av Matilda Gustavsson. Att hon kunde göra det beror på vad metoo-debatten åstadkommit, säger hon. När skammen försvann, eller överfördes till förövarna, försvann också tystnadskulturen.
Straffad klubbägare och stängd klubb är skam och skuld ändå inget som lämnar teaterns tiljor i första taget. Martina Montelius ser och hör.
– Även om Jean-Claude var ett extremfall så finns ju fortfarande kollegor och kulturutövare som står i osund relation till människor med makt.

Skam är fascinerande ändå, resonerar hon. Å ena sidan vill vi se förändring, å andra sidan är skammen det som driver den förändring vi vill se. Det är inte så att folk efter metoo fick högre moral. Det är rädslan för att bli offentligt utpekad, skambelagd, som kommer att driva framtida teaterchefer att förändra och sluta hålla människor om ryggen. Sluta se mellan fingrarna.
– Nu är vi där, tack vare metoo.

Skam är dock ett trubbigt vapen och liksom alla vapen missbrukas det.
– Jag försöker i alla fall ingjuta så lite skam som möjligt i mina barn, för att jag känner så mycket skam själv. Jag har hört mig själv säga: »Men jag kommer att skämmas jättemycket om du går ut utan mössa för då kommer andra att tro att jag inte kan ta hand om dig.« Och jag har försökt hindra mig själv från att säga: »Åh, nu blir jag ledsen.« Jag försöker att inte göra sådär, men jag tror att nästan alla föräldrar har gjort det. Skuldbelagt.

I någon mening är vi alla dåliga föräldrar, tänker Martina Montelius. Och det är kanske lite viktigt också »… för man kan ju föreställa sig ångesten i att ha en fullständigt helgjuten förälder, som en moralisk bronsstaty!« Samtidigt, om någon utomstående skulle kritisera en för att vara en dålig förälder skulle man ju försvara sig, eller hur? Egentligen handlar väl allting om det, hur man vill bli betraktad av resten av världen? Och varför är det så viktigt?
Ett resonemang i hög hastighet och med många roliga tankevurpor längs vägen. Det känns lite som att sitta med i Martina Montelius och Gunilla Brodrejs podd. I sex år har de nu hållit på med. Gått och lunchat på krogen och pratat och skvallrat om företeelser och människor i Kultursverige. Gärna till ett glas Chablis eller två.
Behöver vi skvallra?
– Det måste vi ju. Vi bearbetar våra egna liv genom att kommentera andras. Vi är alla rädda för att vara onormala och fel, på något sätt. Och då är det ju jätteroligt att det går dåligt för andra, att andra fuckar upp. 

Martina Montelius ger exempel ur sin egen vardag, teatervärldens reaktioner på recensioner till exempel. Extremt småskurna kommentarer om sågningar eller hyllningar av andra skådespelare och föreställningar.
– Vi är ju fruktansvärt missunnsamma, vi människor. På det sättet är det bra att vi pratar skit om varandra, för då behöver vi inte vara så taskiga när vi möts istället.
Det låter som ett försvar för dubbelmoralen?
– Ja! Dubbelmoral är jättebra. Det är i själva verket människans räddning. Det är omöjligt att vara dunderhyvens på alla nivåer jämt. Så är inte vi människor. Därför är det bättre att vi skvallrar lite då och då och koncentrerar oss på att vara hyvens i handling.
Att skvallra i en podd är ändå en avancerad nivå. Du vet inte ens vem som hör dig.
– Sant. I podden har vi faktiskt aldrig talat om hur vi förhåller oss till skvallrandet. En grundprincip är nog ändå: Ju större maktposition, desto mer tillåtet är det.
– Vi hamnade faktiskt i en situation en gång, Gunilla och jag, när vi var på en restaurang där vi råkade sitta bredvid en skådespelare som vi först pratade med i podden, och sedan pratade lite om henne, när hon hade gått. Hon hörde av sig till mig sen. Hon tyckte vi var jävla pirayor, jag och Gunilla. Då skämdes jag faktiskt jättemycket. Hon var obeveklig och tyckte vi var helt omoraliska. Men sen när jag träffade henne igen lite senare var allt som vanligt. Det är lite typiskt för kulturvärlden tror jag, att saker har en tendens att blåsa över ganska snabbt.
Hon kanske snackade lite skit om er, så gick det över?
– Precis! Hon snackade säkert jättemycket skit om oss, så då gick det väl över. Och så kan det ju faktiskt fungera i nära relationer också. Ja vad ska man säga. Homo Sapiens – detta haveri till skapelse.
Ponera att du blev invald i Svenska Akademien. Hade du klarat sekretessen där?
– Haha. Jadå. Jag har en viss sekretess i mitt arbete också. Det är inga problem, jag kan absolut hålla tyst. Och det är säkert inte så mycket roligt som den där sekretessen i Akademien döljer. Däremot skulle jag gärna ha ett yrke som verkligen krävde sekretess. Som präst eller så. Alla förstår ju att den som är belagd med sekretess är en sinnessjukt viktig person.

Man vill ogärna avbryta av en underhållande Martina Montelius, men till slut hittar vi tillbaka till teatern, där vi sitter med vårt kallnade kaffe i köket.
När blir Forum en kulturtragedi på Brunnsgatan Fyra?
– När det blir en pjäs om Forum? Ja … herregud …
Har du inte tänkt tanken?
– Jo … Men om jag skulle skriva något sånt här joxelipox för teatern så skulle jag vilja fiktionalisera det. Jag kanske skulle göra en fabel? Om ett lamadjur som hade något fel så att den spottade genom snoppen istället för munnen? Eller en musikal? Kanske en fabelmusikal? Med grodor på scen! En som heter Jean-Claude och en som heter Katarina. Hur som helst skulle jag göra den fri från det dokumentära. Det var ju också det som gällde Föddhora och hela den diskussionen.

Tillbaka där vi började. Snyggt ihopknuten säck, av Martina Montelius.

Fotnot: Intervjun med Martina Montelius gjordes innan beskedet om Kristina Lugns bortgång den 9 maj.