FAKTUM | 2019/02/22 Krönikor

Fick igår förklarat för mig hur en app funkar. Först fick jag en instruktion på tre sidor. Begrep inte ett smack. Sedan fick jag en instruktion till instruktionen, som jag begrep ännu mindre av.

Det påminner mig om när jag gick en kurs i filosofi på 80-talet och fick i uppdrag att läsa 1700-talsfilosofen Immanuel Kants bok Kritik av det rena förnuftet, samt skriva en recension av densamma. Turligt nog behövde jag inte förstå innehållet. Den fick kritik redan på sin tid för att vara obegriplig. Därför gav Kant tre år senare ut en manual som om möjligt var ännu mer obegriplig. Efter det tystnade kritiken, mycket tack vare att ingen ville framstå som mindre vetande.

Man kan säga att jag var på kant med Kant. 
Men ändå hade han rätt i mycket, den gamle uven.

Han var en av de första att inse att Andromedagalaxen var en alldeles egen galax, skild från Vintergatan. Detta i en tid då galaxer var något helt okänt.

Men tillbaka till vår tid. Har förstått att det är nödvändigt att lära sig allt nytt, för att inte riskera att hamna i senilvrån. Jag är heller inte mycket för att hashtagga, twittra, blogga, blippa och ha mig. Men jag tillhör nog en utdöende art. Förstår precis hur dinosaurierna kände det.

Det var bättre förr, åtminstone enklare. Gemytligare liksom. Jag kommer fortfarande ihåg den tidens datamaskiner, numera antika, hålkorten och de gulgrå arkivmapparna i sina blågrå metallskåp. Min första skrivmaskin var en Remington Rand, resevarianten. Den sa pling när man bytte rad. Telefonkiosker fanns överallt och det kostade 25 öre att ringa. Och skulle man ringa utomlands var man tvungen att traska iväg till Televerket, boka en tid och få ett bås anvisat. Löningen varje fredag fick man i ett diarrébrunt kuvert. Till och med kravbreven från kronofogden var diarréfärgade.

Man fick röka på flygplan, banker och systembolag. Det fanns askkoppar i fönstersmygen och folk blossade för fullt när de stod i bankluckan och hanterade sina prasslande kontanter. Idag kan ett mord ge mindre rubriker i pressen än rökning på balkongen.

Jag kommer ihåg bolaget från år 1962, då pappa första gången tog med mig dit. De långa köerna, dunket av flaskor på den avlånga disken, det bruna pappret som flaskorna virades in i samt rasslet och plinget från kassaapparaterna, som lät precis som min skrivmaskin.

En gång i modern tid gjorde jag misstaget att köpa en smartphone med touchscreen. Fick väl en släng av storhetsvansinne. Mobilen var smartare än jag. Hur jag än gjorde, gjorde den tvärtom. Bara jag nuddade det allra minsta vid skärmen for den än hit, än dit, upp och ner, och en massa konstiga fönster poppade upp. Omöjlig att använda om man inte var försedd med utomjordiska pianofingrar.

Jag trampade sönder den i ett vredesutbrott.

Än idag är jag förvånad över att jag klarar att resa till Kina, med alla formulär som ska fyllas i, och alla dessa snurriga flygplatser med sina myllrande Kafka-korridorer, gater och avgångstider som ska hållas reda på. Jag som i Göteborg har svårt att tyda busstidtabellerna till Västra Frölunda. Men hem kommer jag alltid, det är bara att följa strömmen av burkor. Och så länge jag kan öppna en öl utan datakod är jag glad.

 

Lenarto, krönikör och Faktumförsäljare. Lenarto2001@gmail.com

TEXT: Lenarto

BILD: skriv ut sidan


RELATERADE ARTIKLAR
TAGGAR