FAKTUM | 2012/02/22 Profilintervju

Laleh

Hon har varit den svenska vistraditionens framtidshopp och stått högst upp på skivbolagens önskelistor sedan debuten 2005. Efter framgångarna i Så mycket bättre lämnar Laleh inte längre någon oberörd. I en exklusiv intervju för Faktum berättar hon om spelet bakom kulisserna i tevesuccén, uppväxten i Sovjetunionen, om hur hon minns sin modiga pappa, varför hon vägrade Eva Dahlgrens kaninkupp och om rykande färska skivan Sjung. Dessutom lyckas vi – till skillnad från Dahlgren – spöka ut henne.

Det har sagts om den sovjetiske kosmonauten Jurij Gagarin – den första människan att ta klivet ut i rymden – att han liknade ett ljud förstärkt av bergens eko: ”Resenären är liten, men bergen mäktiga och plötsligt förenas de i en enda helhet.”

Laleh Pourkarim, 29, är kanske lite kort i rocken och fick för sin medverkan i Så mycket bättre utstå häftig spärreld för att hon var så tystlåten mellan de hyllade låttolkningarna. ”Trodde hon skulle säga något nyss när hon öppnade munnen men hon skulle bara stoppa in mer mat”, twittrade till exempel teveprofilen Adam Alsing. Men det eko, som hennes originella tolkningar av de andra sex medverkande artisternas låtar gett, är enormt. Resenären är liten, men musiken mäktig och plötsligt förenas de.

Det är, trots allt, med en klump i magen jag gör mig redo att ta plats mitt i resonanslådan för en intervju med Sveriges hetaste musiker. Etikettgurun Ebba von Sydows profetia om att Laleh aldrig skulle bli folkkär ”om hon inte säger ett ord” besannades alltså inte. Men i en intervjusituation vill man helst inte att huvudpersonen tar ton som svar på frågorna – även om Stina Dabrowskis klassiska skräckintervju med Laleh från 2007, där sångfågeln började kvittra när programledaren blev för närgången, har gått till tevehistorien. I text gör sig däremot sång inte särskilt bra.

 

Wiehe var pratkvarnen

Det visar sig, så fort Laleh glidit över det snötäckta landskapet vid natursköna Vinterviken i sydvästra Stockholm, att jag hade kunnat lämna min ångest hemma. En mer bubblande och pratglad mussla än Laleh, just denna tisdag i januari, får man se sig i månen efter. Än så länge vet hon förstås inte att det är precis dit vi har för avsikt att skicka henne.

 

laleh_kosmonaut_jpg

Om kanonaden hon fick utstå för sin lågmäldhet i Så mycket bättre säger hon:

– Jag hängde inte riktigt med i kvällstidningsdetaljerna. Med tanke på att jag inte gör intervjuer med dem eller kommenterar dem så finns det heller ingen mening att läsa in mig på vad som står där, men det roligaste jag fick höra var rubriken ”Laleh kommenterar inte sin egen tystnad”. Jag kan prata jättemycket, men om andra i ett rum pratar mycket kan jag också lyssna.

I rollerna som leverantörer av oneliners castade -programmakarna i stället Lena Philipsson och Mikael Wiehe.

– Lena och Mikael var med mest, de pratade väldigt mycket. Om det är norm att prata hundra ord i minuten så gjorde jag det, men de sa tiotusen ord i minuten, förklarar Laleh.

För hennes egen del var ingången först och främst musiken.

– Jag märkte att jag inte är en riktig artist, en skådis. Så fort vi drack vatten skulle vi berätta om det framför kameran – ”jag drack vatten”. Men jag kanske är mer för att visa att jag dricker vatten än att prata om det.

– Jag gick främst in som låtskrivare, jag längtade verkligen till min dag. Att få mina låtar tolkade. Det var först efter det jag kände ”åh, vad kul”. Sen tyckte folk att mina tolkningar av de andras låtar var bra, vilket kom som en bonus och nästan blev det bästa med upplevelsen. Men först och främst ville jag vara publik på min egen show, säger Laleh.

 

Gillar E-Type

Det var för att få en chans att vara med i ett program där, för en gångs skull, musiken står i centrum som Laleh efter inledande tveksamhet tackade ja. Hon upplevde producenterna som respektfulla och när hon såg den tidigare säsongen blev hon, som hon säger, ”kär”.

– Det var länge sen ett teveprogram fått folk att prata om livemusik. När det visas livemusik i teve brukar folk annars byta kanal. Så mycket bättre är ett hjärtligt program, tycker jag. Det är sex låtar live som folk faktiskt genomlider helt frivilligt, wow! Hur många teveprogram gör så? Jag är glad att jag inte körde på det säkra kortet och sa nej. Även om jag inte tycker att man ska gambla kändes detta tryggt.

Men integriteten sätter annars fortfarande gränser för vad hon ställer upp på. Möjligen kan Martin ”E-Type” Eriksson få henne att göra avkall på principerna.

– Man kan fortfarande inte förvänta sig att jag ska vara med i Let’s Dance, var inte oroliga. Men det här var en så rolig idé. Som låtskrivare blir man nyfiken på typ Martins version av Snö. Folk verkar tycka jättemycket om den och jag också!

Inte bara fick Laleh skäll för att hon inte var talför, dessutom tapetserades landet med löpsedlar om att hon vägrat klä ut sig till kanin på Eva Dahlgrens initiativ. Fotograferingen presenterades i programmet som del i en antimobbningskampanj. Men Laleh tackade nej.

– Det var en pollenallergiperiod. Jag är van att bestämma själv och det är viktigt inte minst när man är tjej i musikbranschen att verkligen känna efter. Om jag varit frisk hade jag kanske gjort det ändå, eller inte, jag vet inte. Men jag hade ont i huvudet, åt en allergitablett och tog en tupplur. Jätteskönt, jag älskar att sova.

Kort därpå visade det sig att kanindräkterna var en pr-kupp för Eva Dahlgrens nya show.

– Man måste alltid följa sin magkänsla. När jag såg det tänkte jag bara ”oj”. Men Eva är jättefin som person, säger Laleh.

Med ofelbar känsla för tajmning släpper nu Laleh en ny skiva lagom till att svenska folket förtvivlat börjat sakna henne i teverutan. Albumet Sjung blir hennes fjärde och kommer tillsammans med en bonusskiva med låttolkningarna från Så mycket bättre.

– Jag älskar de låtarna och vill bjuda på dem också.

 

Skrotar kärlekssånger

Sjung känns som en platta med ett mer samlat sound än de tidigare väldigt spretiga produktionerna, men bjuder som vanligt på minst fyra spår med avgjord hitpotential och präglas givetvis av Lalehs sociala patos.

– Den har ett budskap, men jag kan inte formulera det. Det är alltid så, det är därför jag inte kan bli en skrivande person på det sättet. Det finns en tråd, även om alla låtar handlar om olika saker. Den handlar om livet och döden och påminner oss om hur skört livet är och om att vi ska välja att göra rätt saker.

Laleh avslöjar att hon ratat en del barlast på vägen till färdigt album.

– Jag har valt att ta bort vissa kärlekslåtar, som varit ältande. Jag vill inte beklaga mig och dra på mig offerkoftan. Jag har liksom mat på bordet och en säng att sova i och måste hålla blicken högt och se sådant som drabbar andra och inte bara mig själv.

– Om jag tycker att låtar är för enkla och övertydliga tar jag bort dem. Också om de inte stämmer med min politik. Det vill jag inte erkänna för mig själv, för jag vill samtidigt inte censurera, men om det blir för ytligt och fånigt väljer jag bort det. Varje låt ska vara viktig om 40 år.

Pressen hon utsätter sig själv för har dämpats sedan debuten. Laleh har blivit ”lite modigare”, men hon oroar sig för hur yngre förmågor hanterar omgivningens förväntningar.

– Den yngre generationen som växer upp med talangteve tror jag lätt kan drabbas av prestationsångest och bli resultatinriktad direkt. Det känns som att vi inte uppmuntrar dem till att sitta ner och göra nåt på riktigt. Jag tror att man kan njuta av det arbete man har om man får skapa på riktigt, skriva och fundera, uttrycka. De tror att man blir lycklig av att bli känd och det kanske man blir, men sen blir man utbytt av någon annan. Så mitt råd är ta kontrollen över ditt liv och ditt skapande, njut av att skapa en låt, ta dig själv på allvar.

– När man ligger på sin dödsbädd ska man vara lycklig över sitt liv och känna att man lärt sig något mer än hur man minglar eller går upp på en scen. Men nu är det som att jag säger att alla ska bli instrumentalister och tekniknördar som jag. Men man hoppas ju att andra säger detta också så vi uppmuntrar framtidens Kate Bush eller David Bowie och Bob Dylan.

– I det samhälle vi byggt upp i dag finns det ingen plats för misslyckanden, när det egentligen måste få vara en del av livet. Vi ska alla vara elitindivider. Jag tycker att vi ska bedöma framgång utifrån annat än statussymboler och pengar. Jag försöker även tänka så när det kommer till mitt arbete, att målet inte ska vara att låtarna blir bra, utan sanna för mig.

Plötsligt händer det. Lalehs budskap med plattan Sjung klarnar för henne:

– Det finns såna texter i Elephant och Samuel om att människor ska förändras, men jag måste också acceptera att alla inte vill det och inte bli ledsen över det. Jag och mina kompisar hamnar ofta i heta diskussioner om att alla människor har en god sida, vilket jag tror starkt på. Det är väl den sidan som jag försöker lyfta fram i låten Samuel.

Den sistnämnda texten är inspirerad av en historia Lalehs pappa Houshang berättat för henne som barn.

– Han brukade berätta en saga om en man som satt och pratade med en vän om mänskligheten en kväll vid elden. ”De i den delen av världen är så jobbiga… de i våra grannländer är idioter… de i norra delen av vårt land gör allt fel… de i södra delen av vår stad är dumma i huvudet… de i grannkvarteret är dåliga människor… i min familj är alla knäppa förutom jag.” Till slut är det bara han som är bra. Den historien beskriver så tydligt hur fel han har även för ett barn och gör att man förstår hur världen kan vara och hur allt kunde gå så fel. Lite som jag sjunger i Samuel till ”storebror” och försöker förklara utan att han ska bli arg och slå tillbaka.

 

Pappan dog som hjälte

Houshang – i hemlandet känd dissident, konstnär och tidningsman – strök med, 59 år gammal, när han 1994 hjältemodigt räddade en kvinna som höll på att drunkna. Då tolvåriga Laleh blev vittne till pappans död. Sedan dess har hon försökt sortera minnen av honom och förstå de svåra persiska dikter han hade för vana att högläsa för sin dotter.

– Han hade sin mycket ödmjuka stil där han kanske inte förklarade för mig hur viktigt det var med poesi eller vilket liv de levt. Han inspirerade mer än att lära ut och veta bäst, så mycket om mina föräldrars liv och gärningar har jag förstått först nu från andra iranier, som berättat vilken hjälte han var. Han visste och tänkte mycket, men syntes inte så mycket. Ändå påverkade han väldigt många människor, men för mig var han bara min pappa. Han var stark, men på ett mjukt sätt.

Det var pappas och mammas kamp för ett fritt Iran som 1983 tvingade familjen på flykt från mullornas regim.

– Mina föräldrar var politiskt engagerade. De var engagerade i kommunistpartiet, men var inte kommunister. Kommunistiska partiet var det enda tydliga alternativet på den tiden, har jag förstått nu när jag pratat med mamma och pappa i efterhand. De ville att folk skulle få rösta och vara i fred. Det fanns ingen demokratisk rörelse. I såna extrema sammanhang blir demokrati något flummigt.

 

Leninbilden sitter kvar

Flykten gick mot Sovjetunionen och vitryska huvudstaden Minsk där familjen landade på Lalehs ettårsdag.

– Vi blev räddade av Sovjet, som förstod att mina föräldrar var viktiga i rörelsen i Iran. Men mina föräldrar fick jobba hårt i fabrik och det var verkligen inget lyxliv. Vare sig man var respekterad eller inte skulle man jobba hårt.

Laleh blev bättre på ryska än på sitt modersmål farsi och präglades av tiden i Sovjet.

– Det var en väldigt rolig tid. Det var som att leva i en jättestor sekt med en extrem gemenskap. Alla hade samma kläder, samma skor och det var en positiv upplevelse för mig som barn. Men det var väldigt strängt. Man skulle vara duktig i skolan. När jag kom till Sverige var det som att man hade rast hela tiden.

Det var i Vitryssland hennes musikintresse fick näring av kommunisternas nationella plan för kulturkonsumtion.

– ”Nu ska alla i fabriken gå på operakonsert”, kunde de säga. Jag fick gå på många klassiska konserter och på cirkus. Jag fick mycket kultur trots att vi inte hade några pengar. Alla hade semester tillsammans där bussar kom och hämtade oss och körde oss till havet. Man fick leka med många andra barn. Och jag romantiserade allt det här. För mig som barn var det vackert, till och med alla bilder av Lenin överallt. Jag kan fortfarande inte riktigt komma ifrån den synen. Jag kanske är en rehabiliterad leninist nu, när jag tänker efter, säger Laleh och skrattar.

 

Flykten blev en lek

– Vi bodde i ett område som heter Domchitiri i Minsk i ett jättehögt hus. Vi bodde högst upp på tionde våningen och jag fastnade hela tiden i den lilla hissen. I källaren hade de ställt ett piano som jag satt och plinkade på, det var magiskt att kunna skapa musik. Sen tog de bort pianot, säkert för att vi väsnades.

Men den sovjetiska idyllen började några år senare lida mot sitt slut. Lalehs pappa var tvungen att fly vidare och hon hamnade i Östberlin med bara mamma Atefe. Varför vet hon inte riktigt.

– Mina föräldrar ville inte belasta mig med sina bekymmer, så jag vet inte riktigt hur alla turer gick. För mig som barn gjorde mamma allt till en lek. Vi smög i natten, körde omkring i bil, sov i en källare, allt i en lek. Jag minns det livet som spännande. Jag levde i min egen värld. Jag kommer ihåg hur jag såg skuggor bilda häftiga mönster i källarna vi gömde oss i. Man lekte sig genom allt med hjälp av fantasin.

Tio år gammal återförenades Laleh med sin pappa när familjen kom till Sverige. Så småningom bosatte de sig i Hammarkullen, en förort till Göteborg. Det var där hon för första gången fick stå på scen och framföra en låt som en tjej i skolan skrivit till en show.

– Jag tror att den hette För att det är du och den var -välskriven av en tjej som heter Erica, minns tyvärr inte hennes efternamn. Jag blev uppslängd på en scen, som jag minns det, och plötsligt stod jag bara där med mikrofonen i handen. Det är en fördel att stänga av nervositeten och låta muskelminnet arbeta. Ibland kan jag vara en del av publiken fast det är jag som sjunger, för vi upplever något tillsammans.

 

Coola frimärksnördar

Trots att Laleh hängde med det tuffa gänget i högstadiet hade hon framför allt ögon för de tystlåtna killar som satt längst bak i klassrummet och höll på med hårdrock eller elektronika. Hon umgicks med innegänget, men respekterade nördarna.

– Jag tycker att det är fascinerande när nån kan prata om frimärken i tre timmar. Jag vill att vi börjar respektera rätt personer i vårt samhälle, jag vill att vi ser upp till våra vetenskapsmän lika mycket som våra artister. När jag var i den åldern var det viktigt att ha Filaskor och i dag är det ännu viktigare med rätt märken. Det är lätt att säga att de växer ifrån det, men de behöver påminnas om det vi tar för givet, att det inte är märket på kläderna som ska ge respekt.

– Jag vann inte det coola gängets respekt, men eftersom jag en gång varit en del av det så visste de vem jag var och många var mina bästisar och höll hårt fast vid mig. Kanske för att de tyckte att jag var lite rolig som gjorde som jag ville. Men visst kunde några av mina kompisar, som gick finklädda till skolan, störa sig på mig – ”men snälla, måste du klä dig som en hippie?”, sa de när jag vände ut och in på mina kläder.

Den udda klädstilen var en protest mot ojämlikheten hon såg runt omkring sig.

– En gång var jag på torget med min kompis på julafton och jag ser ett stort gäng stå och hänga. ”Undrar varför de inte är hemma med sina familjer?” frågade jag. ”Men alla har inte familjer att vara hos”, svarade min kompis. Det landade jättestarkt i mitt trettonåriga hjärta. Det var kanske då jag började vända ut och in på mina kläder och bryta mig loss från den roll som var tilldelad mig, började skriva och fundera högt.

Ändå minns hon tiden i Hammarkullen och allt de hittade på med ömhet.

– Vi skapade till exempel karnevalen i Hammarkullen och vår fritidsgård Mixgården gjorde allt för att sysselsätta oss, vilka hjältar.

19 år gammal flyttade Laleh till Stockholm – en erfarenhet som så småningom fick henne att skriva den Cornelis Vreeswijk-inspirerade låten Bostadsansökan.

– Det var ett helvete! Jag är glad att jag har bästisar som varit med mig och bevittnat allt för jag har glömt bort mycket av den tiden. Jag flyttade till ett industriområde i Järfälla, som blev en spökstad på kvällarna när alla lastbilar gett sig av, jag var livrädd. Trodde jag såg spöken överallt. Men sen flyttade jag in hos en tjej i Hässelby Strand och under de kommande två åren flyttade jag mellan andrahandskontrakt och kompisars soffor på ett tjugotal olika adresser.

– Det finns en orättvisa i bostadsproblematiken. Jag vet att man ska göra rätt för sig, men tak över huvudet borde vara en förutsättning. Jag har en kompis som har jobb, men hon får inte bostad. Jag tar hand om henne, så klart, men tänk på alla dem som inte har någon som kan hjälpa dem. Så konstigt att man inte ens får chansen att ”göra rätt för sig”. Ska vi ha kåkstäder snart? Det är elakt. Man ger inte människor en chans.

 

Egenvärde är solidaritet

Karriärmässigt däremot väntade inte Laleh på att någon skulle ge henne en chans. En dag klev hon in på skivbolaget Warners kontor och förklarade helt sonika att de skulle vara glada att hon ville låta dem ge ut hennes musik.

– Värdighet är det mest solidariska. Att sätta ett högt värde på sig själv hjälper alla. Man behöver inte vara kaxig och otrevlig, det är inte det jag menar, men man ska respektera sig själv och tänka långsiktigt.

– Det finns många rävar, folk som sagt ”du ska bli en rocktjej”. Jag är glad att jag inte köpte det. Så här blir det när artister är fria, de blir spretiga och gör musik precis som de vill, säger Laleh och pekar med båda händer mot sig själv.

Ett år senare var hon skivbolagens favorit – alla bossar ville signa henne. Och resten är, som man säger, historia.

I dag blir hon – efter tevesuccén Så mycket bättre – igenkänd överallt och är lite rädd för att röra sig på stan.

På Café Winterviken lämnar lattemorsorna Laleh i fred, men när vi tar några bilder på fiket kommer en äldre kvinna fram och frågar:

– Är det inte Laleh? Jag måste bara få säga att en gammal tant som jag tycker att du är så himla bra.

Hack i häl kommer tantens man fram.

– Och här är en gammal gubbe som tycker samma sak!

TEXT: Aaron Israelson

BILD: Andy Prhatskriv ut sidan