FAKTUM | 2018/04/13 Nyheter, Reportage

Nu berättar landets fängslade kvinnor om livet innanför murarna. I många år har filmregissören Jessica Nettelbladt gett en röst åt de tysta. Filmen om MonaLisa inspirerade till en turné som blev en bok.

Sångerskan Helena Josefssons röst är så skör, så tyst och ändå så klar när hon inför den lilla publiken sjunger orden: ”I have been hurt, so I am hurting, I have been judged, so I am judging, I have been lost –but I won´t loose you …”

När hon slutar hörs bara andetag i rummet vi delar med nio dömda fångar på kvinnoanstalten Sagsjön i Lindome. Gråten är tyst och stilla och outsägligt tung.

Kriminalvårdens vakthavande befäl presenterar besökarna för internerna när de kommer in och sätter sig. På Sagsjön finns två avdelningar och det är kvinnorna på den slutna vi ska umgås med denna eftermiddag. Nio kvinnor mellan uppskattningsvis 25 och 65 kommer tyst in i rummet och säger hej. Jessica Nettelbladt säger att hon glatt sig så åt att få komma. Hon berättar om sig själv, om vad som engagerar henne som filmare och om filmen. Om MonaLisa som hon följt i åtta år.

– MonaLisa säger att filmen ”visar verkligheten som den är för mig” och det är viktigt att komma ihåg, det här är hennes verklighet, och ni har er egen. Och era röster måste också få utrymme, anser jag.

Fem minuter in i filmen försvinner den första av kvinnorna med tårarna strömmande nedför kinderna. Hon kommer inte tillbaka.

Fler ska komma och gå under filmvisningen som visar hur MonaLisa skjuter i sig heroin inne på ett solarium, hur hon under en permission får umgås med sina älskade barn, hur hon gifter sig med sin stora kärlek Fredrik och hur de sedan drar ner varandra i missbruk och prostitution. Tvingas skiljas åt för att överleva. Och sedan försöka leva ihop igen.

Dokumentären om MonaLisa slutar i ljus. Vi är några som sett den tidigare, men vi är alla väldigt tagna av det som sker i rummet här och nu. De tysta snyftningarna. Ryggarna som rister av återhållen storgråt. Blickarna som vänds bort, inte orkar se. Pappersnäsdukarna som skickas runt och fläckas av mascara. Viks ihop av fingrar som darrar.

MonaLisa på filmduken säger:

”Frihet är att slippa knark, för knark är fängelse.”

Filmen om MonaLisa skildrar en tungt heroinberoende kvinna i Malmö som vid sidan om sina erfarenheter av beroende, hemlöshet och utanförskap också är en människa med känslor, barn och kärlek. En kvinna som drömmer om en framtid utan droger, med sin familj.

Guldbaggenominerad, internationellt uppmärksammad och visad för Sveriges riksdag, social-arbetare, läkare, psykiatripersonal, poliser och andra gav filmen Jessica Nettelbladt många nya kontakter. Efter en föreläsning för kriminalvårdschefer erbjöds hon att visa filmen för kvinnor och personal i fängelserna.
– Jag tog kontakt med dokumentärfilmsorganisa-tionen Doc Lounge, berättar Jessica, och snart formades ett team. En turné med stämningsfulla biovisningar drog ut till landets kvinnofängelser: Hinseberg, Färingsö, Sagsjön, Ljustadalen, Ringsjön och anstalten Ystad.

Jessica Nettelbladt till höger i bild, Helena Josefsson och Alexandra Hvalgren samlar sig inför mötet med kvinnorna i Sagsjöns anstalt.

De är som ett band på turné, säger de, och lyser upp när de beskriver sitt samarbete. Spelplatserna är visserligen ovanliga, liksom uppdraget: Att ge inlåsta röster en plats.

Att levandegöra människor utan talan, utan makt, har dokumentärfilmaren Jessica Nettelbladt jobbat med i hela sitt liv. Nu har det mångåriga ensam-arbetet med filmen MonaLisa Story (2016) fått en fortsättning i den här gruppen med representanter från filmvärlden, musiklivet och kriminalvården.

– Det är så fantastiskt att få göra det här, säger Jessica och kramar om Alexandra Hvalgren från Doc Lounge och Helena Josefsson. Tillsammans med ljud- och ljusteknikern Daniel Goddy som ordnar allt det sceniska samt sångerskan Cecilia Nordlund står detta ”band” för en unik turné som gjort stopp på landets alla kvinnofängelser i höst. Där har internerna fått lyssna till sång, se filmen om kärleken mellan drogmissbrukande MonaLisa och Fredrik och sedan kanalisera sina intryck i en workshop som Jessica tagit fram.

Resultatet har blivit teckningar och starka texter om livet innanför murarna, om sorgen över barnen, förlusterna, drogerna, helvetet på jorden. Om längtan efter frihet, enkla vardagsting, frisk luft. Att odla en växt. Omstart. Oro.
– Många pratar om rädslor inför att komma ut. Vad ska hända med dem då?

I fyra timmar möts de med fullt fokus på kvinnorna som under denna stund ges möjlighet att skriva ner sina tankar och känslor. Och det de själva har satt på pränt har Jessica Nettelbladt samlat till en bok.
– Deras röster är så viktiga. Och de hörs inte någon annanstans, säger hon.

En av de yngre kvinnorna på Sagsjön, Elena, som gick ut en stund när trycket i bröstet blev för stort, kommer tillbaka med ansiktet rödsvullet av gråtattacken hon inte kunde hejda. I handen har hon en röd piprensare som hon format till ett hjärta.

Nu målar hon en teckning till sina barn som ska komma på besök om några dagar. De är 13, 11, 4 och 2 år gamla. Vi kan inte riktigt prata om saknaden efter dem, det gör för ont.

Elena torkar en ny tår och berättar, när hon samlat sig, att hon blev starkt berörd av missbruks-scenerna i filmen eftersom hon har en kusin som nyligen knarkat ihjäl sig.

Eva mittemot mig säger också att scenerna när MonaLisa ”skjuter i sig” är de värsta i filmen.
– Jag var tveksam om jag skulle komma hit. Det var tufft och svårt att se filmen men det känns bra att ha gjort det. Jag ångrar det inte, säger Eva.

Hon är inte beroende av heroin som MonaLisa, men har missbrukat amfetamin, berättar hon och skriver sedan koncentrerat ner sina tankar med turkos tuschpenna på vitt papper. Sedan tittar hon upp och söker Jessica Nettelbladt med blicken:
– Är det ok om jag går nu? frågar hon och lämnar ifrån sig sin berättelse.
– Ja, självklart. Tack för att du kom och delade med dig, säger Jessica.

Det är frivilligt för kvinnorna att delta och nu har 250 kvinnor i fängelse gjort det. Lyssnat, sett, berörts och själva berättat. MonaLisas berättelse öppnar upp för frågor som är svåra att tala om men som många fängslade kvinnor kan relatera till.

I boken som samlar deras egna berättelser skriver Jessica Nettelbladt:

”Vi är alla människor som fått olika förutsättningar i livet och som gjort olika val som fört oss dit vi är i dag. Vi kan inte göra något åt det förflutna, men vi kan göra något åt framtiden.”

Även anställda på anstalterna har deltagit i de workshops som hållits på fängelserna.

En av dem har jobbat på Sagsjön i fyra år:
– Man vänjer sig inte. Så många historier och livsöden man möts av. Det är alltid starka upplevelser här.

Han skriver:
”Att arbeta på Sagsjön är svårt att beskriva med ord. Under mina år har jag träffat så många fantastiska kvinnor. Kvinnor som genomgått saker i livet jag inte trodde fanns. En dag på Sagsjön är lärorik på många sätt. Jag vill tro att det finns en balans, att jag kan påverka och stötta till en förändring och på något sätt ge tillbaka allt man får ta del av. För de flesta delar sin historia och det är fantastiskt!”

Att filmen om MonaLisa, som släpptes 2016, lever vidare känns också personligen viktigt för Jessica Nettelbladt. Den är ett livsverk, en berättelse utan slut, så länge MonaLisa och Jessica har kontakt. Och den fortsätter. I med- och motgång.
– Hon mår bra och är också glad för att filmen fått sådan spridning.

Berit vid min högra sida har antecknat noggrant i en lång stund nu. Hon har samlat sina tankar och det hon vill ha sagt på papperet men säger det också tyst och försiktigt till mig:
– Det gör mig så ont att se de unga flickorna här, som mår så fruktansvärt dåligt och inte känner sig trygga någonstans. Själv kommer jag ut i februari och kan se fram emot det.

Fotnot: Av hänsyn till sekretess och allmän omtanke är samtliga röster innanför murarna anonyma i detta reportage.

 

Röster innanför murarna
En filmturné som mynnat ut i en bok där kvinnor i svenska fängelser sätter ord och bild på sina känslor, hopp och drömmar.
Releasedag 5 mars.
Delas ut till interner på samtliga kvinnofängelser i Sverige och kan köpas på www.lejoni.se

Ur boken  Röster innanför murarna

”Jag tycker det var fint att filmen visade MonaLisas och Fredriks kärlek, det var riktigt fint asså. Jag kände igen mig så mycket. Det är faktiskt så att även vi som missbrukar kan vara tillsammans och ha det bra.”


”När jag var yngre drömde jag om att stå på en scen, dansa, sjunga och vara en berömd skådespelerska. Jag lärde mig tidigt att spela teater, på både gott och ont. På utsidan vet ingen riktigt smärtan man bär på.”


”Friheten betyder mer än man tror. Ängslan finns där trots besök och telefonsamtal. Man räknar ner varje dag. Vi tar hand om varandra här inne. Man rannsakar sig själv och tänker mycket. Lås är alltid lås. Saknaden av hem, familj och frihet är enorm. Ibland känner man sig väldigt ensam fast man är i grupp.”


”Jag längtar efter en kaffe latte på mitt älsklingsfik. Efter leendet hos en gammal dam som brukar åka samma buss som mig.
Jag längtar efter att få hålla min katt i min famn, somna på samma huvudkudde som hon och höra henne spinna. Jag är så orolig att hon inte har det bra nu, när jag är här, år efter år.
Jag har dåligt samvete för min mamma. Jag skäms, det känns som att jag är syndabocken i vår familj, och jag blir rädd att familjen inte ska älska mig.
Jag undrar ofta över vem jag är, vad meningen med mitt liv är och varför det blev just jag som hamnade här.
Jag saknar att rita, måla, skriva och skapa. Jag saknar att sjunga. Jag saknar att bada i badkar länge med ett glas vin och lyssna på bra musik.”


”Det bagaget vi föds med blir vår buffert för framtiden. Vissa blir gynnade, vissa får kämpa mer. Vi kan alla hamna snett, vissa fångas upp, vissa inte. Vår inre kämpaglöd kan slockna fort. Döm aldrig ut. Det är aldrig kört.”

 

TEXT:

BILD: skriv ut sidan


RELATERADE ARTIKLAR
TAGGAR