FAKTUM | 2010/12/30 Reportage

Det är den första länken i en lång, lång kedja som ofta slutar i Kina. Småtjuvar som stjäl en kopparduva från en grav eller några meter kabel från ett vägbygge. Men inga koppartjuvar utan skrotar som är villiga att köpa en uppenbart stulen duva. Och inga oseriösa småskrotar utan större metallföretag som i sin tur köper upp deras skrot. Och så vidare.

Det är natten till den 10 november. Några koppartjuvar klipper av tågledningar och stjäl stora mängder kabel vid Agnesberg. Under morgontimmarna står tågtrafiken helt stilla mellan Trollhättan och Göteborg, rapporterar lokala nyheter. De senaste åren har vi fått vänja oss vid frekventa rapporter om kopparstölder – och för den oinvigde så finns inget anmärkningsvärt i nyheten. Men efter att ha ägnat några veckor åt besök i koppartjuvarnas värld kan man inte tycka annat än att de den här gången gjorde det ovanligt lätt för sig.
Inklämd mellan E45:an och Göta Älv ligger Agnesbergs industriområde – Västsveriges handelscentrum för metallskrot. Här ligger fem eller sex metallskrotar på en mycket liten yta. Det var från järnvägen som löper genom industriområdet som stölden skedde.
En av Skatteverkets jurister har kallat skrotbranschen för Sveriges mest oseriösa bransch. Det är lite vilda västern över den – många skrotfirmor är enligt polisen både offer och förövare. Ena dagen köper de uppenbart stulna metaller eller gör svarta affärer med byggen och industrier, nästa dag har någon brutit sig in på deras skrotgård och stulit flera ton skrot, eller deras kassaskåp. De skrotar som fortfarande hanterar kontanter lever farligt eftersom de regelbundet utsätts för rån.
Vårt första besök i Agnesberg sker någon månad innan stölden vid järnvägen. Här ligger bland annat ett av Nordens ledande företag i skrotbranschen – Kuusakoski. När Skatteverket för några år sedan gjorde en revision av företagets filial i Agnesberg så kom man fram till att 90 procent av dem som sålde skrot till filialen hade fuskat med momsen. Denna tisdagseftermiddag i oktober verkar det inte vara någon större kommers. En skylt på väggen där det står: ›ingen kontanthantering‹ ger oss en ledtråd till det rådande lugnet. Av mannen i luckan på expeditionen får vi veta att de blivit utsatta för rån två gånger och sedan beslutat sig för att upphöra med kontanthanteringen. »Det var ett krav från branschen också, för att städa upp lite« säger han och berättar att de numera mest har företagskunder. Sedan vill mannen i luckan inte säga så mycket mer utan hänvisar oss till en kommunikationsansvarig på Kuusakoskis huvudkontor i Stockholm.

På Metallbolaget lite längre bort på samma gata är det fullt ös. Människor, bilar, truckar och containrar fyllda till bredden med olika metaller som blänker i höstsolen. Vi går in i en stor lagerlokal där vägningen av metallerna sker. Ser oss intresserat omkring. Strax efter oss kommer två riktiga pantertanter in, solglasögon i håret, flera halsband runt halsen och de slitna fingrarna fulla av ringar. De är fullastade med olika metaller i gamla plastpåsar och Ikeakassar. De börjar lägga upp skrotet på en av de två vågarna i lagerlokalen, först ut är koppar, sedan mässing och aluminium.
Förmannen som är ansvarig för vägningen tittar på oss och gör en gest mot den andra vågen. Han tror att vi har metall i våra ryggsäckar. Vi tvingas förklara vårt ärende och blir hänvisade till ett inrökt kontor där det sitter en smal, lång och rödhårig man bakom en disk. Mannen heter tydligen Mikael och ser ut som en karaktär ur en Pettson-bok. Han är fullt upptagen med att ta hand om kunder så vi ställer oss i kön. Efter en stund dyker pantertanterna upp bakom oss. Vi släpper före dem och iakttar hur processen går till. Inga frågor ställs om var de fått tag i metallerna, men den ena kvinnan får visa sitt leg och skriva under ett kvitto. Därefter får hon en femhundring och några hundralappar. Sedan är det vår tur, men Mikael säger att han inte har tid att svara på frågor om deras verksamhet »ingen tid är en bra tid att komma tillbaka, här är alltid fullt ös« säger han utan att verka otrevlig.
Ute på gården pratar vi en stund med Lotta och Angela som pantertanterna visar sig heta. Lotta berättar att hon har sovit i bilen i sex månader. Angela sover lite här och var, hon har egentligen en lägenhet, men den har hon lånat ut till sin son och hans familj som var i knipa. Båda försörjer sig på att »leta« koppar och andra metaller. Det är inte en helt ofarlig sysselsättning. Angela berättar att det var lättare när hon började för tre-fyra år sedan. Då var allt mycket mer tillgängligt. Nu är det så många som konkurrerar om kopparen. Hon berättar att hon har blivit både bly- och kopparförgiftad. En gång hamnade hon i koma i två dagar efter att ha suttit och skalat koppar utan handskar på sig. Fortfarande känner hon att hon har det i kroppen – när hon går under kopparledningar så surrar det konstigt i kroppen och när hon skalar koppar mår hon alltid lite illa.
Lotta och Angela börjar känna sig som experter på metaller, Angela kommer dessutom från en skrothandlarfamilj. »Så du har det i blodet« säger jag och vi skrattar när vi kommer på att det har hon ju. Både rent bokstavligt och mer symboliskt. Lotta berättar att de inte alltid letar själva, ibland köper de av andra som inte kan eller orkar ta sig till skroten och gör en liten vinst på mellanskillnaden. Angela berättar att hon under fem års tid sålde skrot till branschens största aktör, Stena Metall, men nu var det ungefär sex månader sedan sist.

»De tycker att det är för lite när man kommer med 20 kilo.«
Frågar de inte var skroten kommer ifrån?
»Jo, men jag har ju varit fastighetsskötare också« säger hon med ett hest skratt.
Angela har aldrig haft F-skattsedel. Inte helt frivilligt i alla fall. En gång när hon var i riktigt dålig form så skrev hon på några papper och fick en tusenlapp för besväret. Utan att riktigt fatta det blev hon målvakt och gick sedan i konkurs. Nu har hon tre miljoner i skulder. Hon öppnar inte brev längre. Det är ingen idé.
Det har regnat på tvären hela dagen, det är grått och mörkt, redan november fast almanackan inte är där riktigt än. Klockan börjar närma sig nio på kvällen. Linnarhults industriområde ligger öde. Vi är på jakt efter den skrot som koppartjuvarna vi pratat med allra helst säljer till. De som ställer minst frågor och som har öppet längst på kvällen. Längst in i området kommer vi fram till en återvändsgränd. En vit Volvo står parkerad längre ned på en gångväg, det ryker lite bakom bilen. Inte av avgaser, det är något annat. Vi stannar och går ned på gångvägen. Bakom bilen står en man med en kopparkabel fäst i ett handtag på en dörr. Med en kniv skalar han kabeln. Rörelserna är kraftiga, plasten sitter hårt. Mannen som heter Jonas förklarar att han måste hinna skala klart innan skroten stänger klockan 22. Inne i bilen sitter ett känt ansikte, Lotta som vi träffade några veckor tidigare på Metallbolaget. Hon berättar att de har varit i gång sedan i eftermiddags. Kört runt halva stan, varit lite här och där, lite på byggen, lite överallt men med klent resultat. Hon beklagar sig, säger att hon behöver nya uppslag. NCC:s hemsida brukar vara användbar, under rubriken ›markläggning‹ kan man hitta var olika arbeten sker. När det läggs nya vägar finns det kabel till gatubelysningen. »Då kan man få upp flera hundra meter kabel om man har tur.«
Till skillnad från en del andra i branschen så håller Lotta sig till de mer ofarliga jobben. En kille hon känner klättrar upp i byggkranar och klipper av jordkablar. Han lever fortfarande, det gör däremot inte kompisen som bröt sig in i en elcentral i Kortedala och klippte fel kabel. En annan kompis gjorde samma sak och fick ström in genom ena benet och ut genom det andra, »han klarade sig, men håret stod rätt upp i flera dagar efter« berättar Lotta.
»För att göra den typen av jobb måste man ha koll på var det kan finnas ström och inte. Jag är lite för nervös för det, det är inte min grej.«
Jonas fortsätter med sitt frenetiska skalande. Det skulle ha varit lättare att elda bort plasten, men det ryker för mycket, förklarar Lotta. Röken som innehåller dioxiner är dessutom inte så nyttig.

»Jag har sett många gubbar bli sjuka och dö av den. De får lungcancer.«
På vägen utanför industriområdet kör en polisbil förbi och Lotta ropar till Jonas att han får skynda sig att packa ihop. Han knökar in kabeln i bilens baklucka och de kör fram till skroten som bara ligger hundra meter bort. Vi promenerar efter. En metallgrind står öppen i mörkret in mot en stor grusgård där vi navigerar mellan vattenpölarna fram till en lagerlokal i ena hörnet. Lotta och Jonas har börjat lasta av. De bär några aluminiumplåtar och kopparkabeln fram till vågen. Lotta blir andfådd, hon berättar att hon är sjuk och äter mediciner för lungor och hjärta.
»Det är som om jag alltid lever på 6 000 meters höjd. Hjärtat är förstorat, det är effekten av ett hårt leverne. Men jag försöker att inte använda så mycket droger nu.«
Har du varit hos läkaren?
»Ja, det har jag varit. Det är kört« säger hon kallt konstaterande, medan förmannen väger deras skrot. Förmannen vill först inte att vi ska fotografera, men till slut ger han med sig och låter oss ta några bilder när Jonas lägger metallen på vågen. Vi frågar vart skrotet tar vägen sedan, vem som köper det? »Stena« svarar han. »Och Kuusakoski?« frågar vi. Han nickar. Vägningen är klar, 31 kilo sammanlagt, 940 kronors förtjänst frambläddrat ur en tjock plånbok laddad med kontanter. Lotta säger att det var en ganska dålig förtjänst i kväll. Bäst blir det om man kan samla på sig lite efter hand.
Några veckor senare. Klockan är 07.00 och det är morgon på Agnesberg. Framför den igenbommade porten till Metallbolaget står två bilar på kö. Den ena knöfull med aluminium, den andra så full av kablar att vi först inte ser chauffören som sitter intryckt i förarsätets ena hörn. Utanför bilen står en man och huttrar. Det är minusgrader och stjärnklart. 07.03 är det fortfarande stängt, den huttrande mannen förklarar att de anställda alltid bråkar om vem som ska ta bort den stora stålbarriären som blockerar öppningen till skroten. Någon minut senare körs barriären bort av en truck.

Mannen med bilen full av kabel börjar tillsammans med sin kompis lasta ur i en liten container. Kabeln är oskalad och jordig. Bakluckan har hängt sig, så de måste klättra in i bilen och klippa kabeln i bitar för att få ut den genom sidodörrarna. När de är klara är de helt genomsvettiga. Men svetten betalar sig. 14 kronor kilot gånger knappt 400 hundra kilo blir 5 400 kronor. Jag frågar den ene mannen var de har hittat kabeln. Han svarar svävande »lite överallt, ute«. Han berättar att han ibland får kabel på byggen, men då måste han oftast städa upp resten av skiten också i utbyte. Fast häromveckan hade han fått en hel del kabel för tre flaskor whisky. De flesta vi träffar på under de veckor som vi är ute på olika skrotar sysslar med allt från rena stölder till helt laglig verksamhet där de tar hand om skrot ingen annan vill ha. Många köper också skrot från bönder, byggen och småindustrier, men utan att skatta för vinsterna.
En vecka senare besöker vi Metallbolaget en tredje och sista gång. Klockan är lite före sju, två bilar hänger på låset idag igen. En svarvare som ska sälja sina metallspån och två snubbar med bilen full av aluminium. När de öppnar möter vi Mikael på väg in.
»Ja, nu är vi här från Faktum igen« säger vi glatt.
»Tydligen« svarar han, inte lika glatt.
Vi går efter honom in på kontoret. Snubbarna med aluminiumskrotet som just ska få betalt blir lite paranoida och anklagar oss för att förfölja dem. Vi förklarar att vi bara vill ställa några frågor till Mikael. De får sina pengar samtidigt som den ene vänder sig till oss och förklarar att här får man alltid visa leg. »Det är inte olagligt att samla skrot« säger den andre lite surt, innan de lämnar kontoret.
Vi berättar för Mikael att vi hört att de hade inbrott förra helgen och att de blev av med sitt kassaskåp. Han bekräftar och säger att det var riktiga proffs som satte hela larmsystemet ur spel.
Hur mycket blev ni av med då?
»Det vill jag inte svara på«
Har ni aldrig funderat på att sluta hantera kontanter?
»Nej, det är sånt som händer« säger Mikael, vänder oss ryggen och hastar därifrån.
Från olika håll har vi hört att kassaskåpet innehöll en och en halv miljon.

Klockan börjar närma sig åtta och vi åker vidare till den sista skroten av de tre som många av de skrotsamlare och koppartjuvar vi träffat på säger att de säljer till. Skroten ligger i ett industriområde i Bergsjön, men när vi kommer fram är det öde och igenbommat, trots att det borde vara öppet vid det här laget. Senare samma dag återvänder vi och får träffa ägaren själv som bland annat berättar att de säljer vidare sin skrot till Metallbolaget och till Stena. Men vid åttatiden den här morgonen finns ingen personal på plats, utanför skroten står dock en man lutad mot en bil och skalar en liten bit kopparkabel medan han väntar på att någon ska komma och öppna. Han berättar att han just muckat efter att ha suttit inne i tretton månader. Nu bor han i en referenslägenhet och har övervakning ett år till.
Så nu får du ta det lite lugnt?
»Ja, någorlunda, men man måste ju överleva också«
Satt du inne för kopparstölder?
»Nja« svarar han och berättar att det hade med skrot att göra, men att det var lite mer avancerat än så. Han hade varit målvakt åt en skrotfirma, han hade F-skattsedel och de fick lyfta momsen. När de svarta affärerna upptäcktes fick han ta smällen.
Precis som Lotta berättar han att tillgången på koppar i Göteborgsområdet är dålig nuförtiden. Det senaste riktiga klippet han gjorde var när han hittade ›hjärtat‹ i radiohuset när det skulle rivas. En rejält tjock kopparkabel som gav 8 000 kronor i handen. Nu drömmer han om de småländska skogarna där han har hört ryktas att det ligger milslånga kablar som drogs ned av stormen Gudrun. De ligger där under allt ris och bolagen drar ny kabel istället för att försöka ta tillvara de gamla.
»Men« säger han »det är ju Småland vi pratar om och smålänningarna kanske har kommit på det själva.«
Han berättar också att han och en vän av en tillfällighet hittade ett ställe uppåt i landet där de tillverkade kopparkabel. Men till deras stora förtret hade de inga verktyg med sig.
»Jag har aldrig sett så mycket koppar. Men det enda vi kunde göra var att lägga oss i en container full med koppar för att känna hur det kändes att bada i koppar.«
Mannen har skalat färdig den lilla biten kabel. Han knycklar ihop den rena kopparen till ett nystan i handen. Vintersolen som just börjat titta fram bland träden skiner på kopparnystanet och han säger:
»Koppar är den vackraste metallen. Vackrare än guld.«

Bild: Mario Prhat

[box]Fotnot: Lotta, Angela och Jonas heter egentligen något annat[/box]

TEXT:

BILD: skriv ut sidan