FAKTUM | 2019/04/09 Nyheter, Reportage

 

För fem år sedan fyllde trebarnspappan Raymond Ståhl 50 år. Han arbetade heltid, var aktiv i olika föreningar och gift sedan 32 år. Sen kom väggen och den onda cirkeln. Konsten kan bli en väg tillbaka.

– I dag är jag hemlös. Jag vill inget annat än att hämta hem mig själv igen, säger han. 

Tavlor pryder väggarna i det lilla rummet, men teckningen med streckgubbar i rosa och blått sticker ut bland de andra verken. Den fick Raymond Ståhl från ett av sina sex barnbarn, Nellie, på Fars dag.

I väntan på en plats på ett behandlingshem bor Raymond sedan fem veckor på Stadsmissionens boende för vuxna med missbruksproblematik. Tidigare bodde han med sin fru i en villa på Hisingen i Göteborg.
– Det är fortfarande vi. Men jag har insett att jag måste ge henne utrymme. Hon kan inte leva med att ta hand om ett vuxet barn.

Det var för fem år sedan Raymond Ståhl blev utbränd och sjukdomen, bipolariteten, kom till sitt värsta uttryck. För att bedöva mörkret drack han och till följd av missbruket i kombination med depressiviteten hamnade han på psykakuten tre gånger under denna tid.

Fönstret vetter ut mot Stigbergsliden där 11:ans spårvagn åker upp för backen. På fönsterbrädet står vatten och akrylfärger. Raymond Ståhl blickar ut mot gatan, fattar tag i en pensel och målar med svärta.
– Den står för många av mina tankar, säger han.

Konsten hjälper honom att hantera nuet, men vägen till insikt har inte varit lätt. Den började på en av akutvårdsavdelningarna på Psykiatri Affektiva Sahlgrenska.

Här har entrén gjorts om till ett galleri. Pågående utställning heter ”The Blob” och består av 55 abstrakta akrylmålningar som är gjorda av lika många anonyma patienter. En trappa ner, i den underjordiska kulverten finns Konstateljén Psykiatri Affektiva. I rummet står färgburkar, penslar och papper utspridda och väggarna är täckta av målningar. I mitten hänger en handskriven lapp: självkritik undanbedes.
– En del är konstnärer redan när de kommer till ateljén. Andra håller i en pensel för första gången. Men oavsett vem hen är ska ateljén vara en fristad utan prestationskrav, säger Stefan Karlsson, konstnär och  initiativtagare.

Psykiatri Affektiva Sahlgrenska består av fyra akutvårdsavdelningar där patienterna stannar två till fyra veckor. Förra året, i juni, kom Raymond Ståhl hit efter att han hade skurit sig i handlederna.
– Min dotter hittade mig. Jag blödde massa, säger han med tyngd på varje ord.

När Stefan Karlsson berättade om konstverksamheten kände Raymond ett motstånd. Han kunde ju redan måla. Vad skulle han göra där?
– Men när jag kom ner hit förstod jag ju att det inte handlade om det. Utan att få hjärnan att tänka på annat, säger han.

– Jag hade helt slutat måla innan jag kom hit. Men Stefan och personalen på Psykiatri Affektiva fick mig att känna ”Fasen, det kanske går ändå”.

Första gången Raymond satte sig vid långbordet med penseln i handen tog det över en timma innan spetsen nuddade pappret framför honom. Många av de första bilderna representerade blod och smärta. Men efter en tid kom mer ljus och skaparglädje in i verken och eftermiddagarna i konstateljén hjälpte Raymond att återhämta sig. Men han upplever att det nästan gick för fort. Att det var ett falskt välmående för när han väl skrevs ut föll han snabbt tillbaka.

Med en skakig högerhand, en biverkning av medicinerna, tar han fram mobilen ur jackfickan.
– Här är en av de sista jag gjorde, den fick min fru, säger han och visar en bild där grönt, rött och gult smälter samman och abstrakta blommor växer fram. 

Bilden Raymond målade till sin fru när han var på psykakuten.

Varje tisdag och torsdag eftermiddag kommer ett tiotal patienter ner till ateljén för att skingra tankarna.
– Många längtar efter att komma hit. Om man är inne i en djup depression är det en jättestor grej att längta efter något. Dessutom blir det en social grej, säger Stefan Karlsson.

Även om Stefan Karlsson är utbildad skötare understryker han att han är där som konstnär och att verksamheten inte är en del av terapin, utan en komplettering.
– Här behöver de inte prata om sina diagnoser. Istället pratar vi om färg och form. Målet är att komma in i ett flow – att tappa uppfattningen om tid och rum – vilket har en bevisat läkande effekt på hjärnan, säger han.

Universitetslektorn Elisabeth Punzi har studerat och sammanställt en rapport om Konstateljén Psykiatri Affektiva. Hon delar uppfattningen att verksamheten har varit till stor hjälp för de deltagande patienterna. I hennes enkät berättar flera att de upplevde ateljén som en fristad.
– En person sa en sak som jag tyckte var så bra, att ”även om det bara är ett litet rum i källaren är det som en helt annan värld”, säger Elisabeth Punzi.

Rapportens resultat bidrog till att ledningen för Psykiatri Affektiva beslutade att konstateljén skulle finnas kvar och tog över den fortsatta finansieringen.

Samtidigt sprider sig konceptet. Under förra året startade Kulturnämnden i Västra Götaland ytterligare en konstateljé som pilotprojekt på Östra sjukhuset, vilken även denna ska finansieras med medel från Psykiatri Affektiva från 2019.

"Man kan tänka att människor med depressioner målar mörka motiv, men merparten är ljusa och färgglada", säger Stefan Karlsson, initiativtagare till Konstateljen Psykiatri Affektiva

Men det började egentligen för många år sedan. I mitten av 70talet arbetade Stefan Karlsson extra som skötare på Lillhagens sjukhus, eller Lillhagens sjukhus för psykiskt sjuka som det då hette. Där kom han i kontakt med de väggmålningar som  patienterna skapat i byggnadens kilometerlånga kulvertar.
– På den tiden var det vanligt med kreativ verksamhet inom psykiatrin. Lillhagen var som ett kulturhus och rymde alla möjliga verksamheter – keramik, bildkonst och musik. Väggmålningarna var som en tidig form av graffitti, berättar Stefan Karlsson.

I och med psykiatrireformen i mitten av 90talet avvecklades stora delar av Lillhagen, avdelningarna flyttades istället till Sahlgrenska och Östra Sjukhuset. Patienterna hänvisades till öppenvården och kulvertmålningarna glömdes bort. Drygt fyra decennier senare cyklade Stefan Karlsson av en slump förbi de byggnader som tidigare var Lillhagens sjukhus. En tanke slog rot: Tänk om målningarna finns kvar?
– När jag kom ner efter så lång tid blev jag helt golvad. Trots att jag inte hade sett dem på över 40 år kände jag igen många av målningarna. Vissa väggar hade börjat mögla och flagna. Mögellukten i kombination med de långa gångarna gav ett väldigt starkt helhetsintryck, säger Stefan Karlsson.

Återseendet av väggmålningarna gjorde att han ville visa upp kulvertarna för allmänheten. Tillsammans med Elisabeth Punzi, som tidigare har uppmärksammat väggmålningar, arrangerade de i april 2017 en öppen visning.
Idén om Psykiatri Affektiva uppstod.


I dag
ska Raymond Ståhl flytta från sitt rum på Stigberget till en lägenhet som också är Stadsmissionens. Där ska han bo till dess att han fått plats på ett behandlingshem.

I den möblerade tvåan finns bland annat en soffa, en gammal Bang Olofsen tv och en enkelsäng. Raymond blickar ut mot den vilande växtligheten som omger byggnaden och hoppas på att han ska slippa se när knopparna brister.
– Jag måste vidare. Jag vill inte bli institutionaliserad.

Under sitt högpresterande liv hade han svårtatt förstå hur människor kunde hamna där han är i dag.
– Jag har sån ångest över det. Att jag inte såg att det fanns den här typen av problem.

Samtidigt känner han en stor tacksamhet för det skyddsnät och stöd han är omgiven av.
– I går när jag satt på ett möte på beroendekliniken tillsammans med fem personer som jobbade med mitt tillfrisknande skämdes jag nästan. Jag har så många som tror på mig. Det här är sista chansen, sen är det kört.

Raymond Ståhl förstår att han aldrig kommer att bli den han en gång var. Målet är att finna en ny väg. Vart den bär är oklart, men högsta drömmen är tydlig.
– Att jag blir så bra att min familj kan få ro. Det är min önskan, säger han.

Följ Raymond Ståhls väg tillbaka med hjälp av konsten på instagram: rayartse.

Utdrag från rapporten om Psykiatri Affektiva:
”Det blir ett sätt att uttrycka sig och få något att längta efter.”
”Konsten hade större del i mitt tillfrisknande än medicineringen och tiden på avdelningen.”
”Är en på ett sånt här ställe så har en inte särskilt bra självförtroende från början, och att då få vara här och måla och uttrycka sig själv som en vill, det gör att en känner sig stärkt.”

Kreativt skrivande
… är ännu ett pilotprojekt med Kulturnämnden i Västra Götaland. Fyra västsvenska författare kommer till Konstateljén Psykiatri Affektiva Sahlgrenska för att skapa med patienterna: Lina Ekdahl, Malin Lindroth, Ola Nilsson samt Louise Halvardsson.

TEXT: Sandra Pandevski Och Linus Kuhlin

BILD: Mario Prhatskriv ut sidan


RELATERADE ARTIKLAR
TAGGAR