FAKTUM | 2011/06/29 Reportage

Agnes Arpi är frilansskribent och musikrecensent

Agnes Arpi är frilansskribent och musikrecensent

Att vara medlemsvärvare kräver mycket av en människa. Inte nog med att man ska försöka stoppa människor i farten, man ska lyckas få dem att lyssna också, och helst bli medlemmar. För att lyckas måste man vara målmedveten men samtidigt verka avslappnad och glad.

Man lär sig mycket om människor när man har som jobb att tränga sig på och väcka deras samveten. Även om man ska försöka med alla, lär man sig snabbt vilka som är mer benägna att stanna och vilka som det sällan är lönt att försöka med.
Den rutinerade vet ofta vilka som kommer att bli glada av att för en gångs skull tilltalas och vilka som är trötta på det. Man blir en mästare på att kategorisera.
Det är lätt att bli cynisk när man står där med all information om världens hemskheter och folk bara passerar. Ofta säger de nej eller att de inte har tid, lika ofta svarar de inget alls utan går bara i halvcirklar för att undkomma ens bedjande leende. De tittar bort. Man är osynlig.

Ibland är de otrevliga och skäller. När jag som 18-åring jobbade som medlemsvärvare fick jag från en väldigt arg man höra att organisationens röda tröjor symboliserar dess kommunistiska mål och att jag borde skämmas. En annan sa att hiv är Guds straff mot Afrika och att det är böner och inte pengar som hjälper sjuka barn.
Nåväl, det räckte inte för att göra mig till cyniker. Jag fick till många samtal med människor som jag aldrig annars hade träffat. Några av dem blev medlemmar också. Den vänlighet som en del förbipasserande visade gjorde arbetet uthärdligt, ibland riktigt trevligt.

Sedan dess är jag alltid snäll mot medlemsvärvarna med sina informationstunga pärmar. Jag ler uppmuntrande och tar inga omvägar.
Problemet är bara att de aldrig försöker värva mig. Att bara gå rakt fram till dem hade verkat konstigt, så jag saktar ner stegen för att få möjlighet att vara trevlig och kanske också bli medlem. De tittar inte ens på mig, utan fokuserar på personerna som går bakom. Snopen går jag vidare, varje gång, och funderar på vad jag gör fel.

Spelar jag inte tillräckligt svårfångad? Hamnar jag i fel kategori när de bedömer benägenheten att hjälpa? Kanske verkar jag påträngande och överdrivet kontaktsökande? Som att jag ska tigga en cigg snarare än att skriva under ett medlemskap.
Kulmen nåddes nyligen i Nordstan. Pärmbärande ungdomar samsades om utrymmet med en mängd reklamutdelare och missionerande Jesusvänner. Runt dem gick shopparna i halvcirklar, suckande och stönande. Jag gick däremot ostörd genom folkhavet.
Vad spelar mina goda intentioner för roll egentligen, era otacksamma jävlar, tänkte jag och kände cynismen växa inom mig.

TEXT:

BILD: skriv ut sidan