FAKTUM | 2011/04/27 Reportage

Konsten att ta stryk

Vad händer i kroppen när fem män omringar dig och du vet att du ska få stryk? Charles Franz sätter händerna på hjässan och låter slagen hagla.

Det är när slaget låser diafragman i en onaturlig spasm som den värsta stressen kommer. Arbetet med att återfå andhämtningen, lugnet och ett klart sinne blir en utmaning. På andra ställen av kroppen, bröstet, magen och tarmarna, är det först när det väl smäller som man slappnar av och känner sig lugn.
Sekunderna innan är vanligtvis betydligt värre. Vetskapen om att du strax kommer att få stryk, välment och konstruktivt stryk, och att du inte vet var slaget kommer att landa, hur hårt det är eller hur du kommer att reagera. Det är ibland tillräckligt påfrestande för att du ska längta efter att ersätta den förväntade smärtan med någonting mer påtagligt och hanterbart.

På hemmaplan i Ryssland är kampsporten jag valt att träna starkt präglad av en tro på Gud. Nybörjare får lära sig att repetera en fras i huvudet, ett slags mantra, som hindrar tankarna från att skena iväg och rädslan från att smyga sig in. »Herre, var mig nådig« är ett populärt val, men också ett val som överdriver stundens allvar och ger sken av ett slags maktlöshet som egentligen inte hör hemma i en frivillig situation.
Mig hjälper det mer att vara koncentrerad på andningen och att försöka hålla käft psykiskt, så gott det går. Jag har över en tioårsperiod laborerat med fler mentala och andliga metoder än jag kan redogöra för, och få saker kan mäta sig med att ta emot slag, tunga slag, utan att försöka fly, när det gäller att vara mindful – i ögonblicket.
Tricket är att inte försöka förutse vad som ska hända. Försöker du göra det kommer andningen att bli rubbad och kroppen spänd som en planka.
När du blir träffad, särskilt om det finns lite tyngd bakom slaget, andas du ut och låter kraften deformera din kropp så mycket som krävs. En stark utandning är viktig för att den gör så att diafragman pressar uppåt och ger dina organ och allt innehåll i kroppen mer plats att flytta sig undan knytnäven.
På det viset minskar man känslan av att slaget stannar kvar och skapar spänningar och problem i muskler och organ. Det tar också bort lite av det onda.

Det smäller inte så mycket om oss. I kampsportslokaler brukar det panga av misshandlade mittsar, och atmosfären präglas av folk som tar på sig sina fighterfaces och skriker. De dova dunsarna omkring mig påminner mer om när mosters man dunkar en lite för hårt i ryggen på släktträffen än om de fräcka smällarna i Bruce Lees gamla filmer.
Vissa beskriver slagen som ett slags djup beröring, och idealiskt känner man inte så mycket på ytan som inne i organen. Ryssarna har välbyggda teorier om det psykologiska värdet av att i en trygg miljö, vad nu det betyder, utsätta kroppen för fysiskt våld och kaotiska stressövningar som man hanterar genom att andas och röra sig.
Det påstås bryta ned psykologiska spänningar och göra en till en friare människa. Inget av detta är något jag hinner tänka på när det bränner till i mina muskler.

Det gör ont. Och det djupare, verkliga skälet till att jag vill göra det här vet jag inte. Men jag har tränat kampsport sedan jag var åtta och har det någon gång gjort riktigt ont så har det alltid varit en olyckshändelse.
All min tidigare kampsportsträning har på ett eller annat sätt försökt sälja en illusion om perfektion. Att man kan nöta in sina tekniker så bra att ett slags muskelminne i stundens allvar tar över, och den där eleganta pareringen man har övat på i timmar materialiseras och löser problemet.
Jag har aldrig tränat på vad som händer när ingen parering eller blockering sitter, när livet har satt mig på kollisionskurs och jag måste ta smällen. Att med händerna på hjässan omringas av fem personer som slår mig på kroppen för att pressa mig både fysiskt och mentalt, och bara koncentrera mig på att andas, röra mig konstant och gilla läget, är ett av sätten att hitta de pusselbitar som saknas.

Efteråt är stämningen i lokalen uppsluppen och adrenalinkantad, och påminner om ögonblicket när en biosalong töms efter en skräckfilm. Att ta stryk från folk man känner sig trygg med har en vitaliserande effekt. Förutom träffarna i mellangärdet.
När diafragman låser sig och man tappar kontrollen över andningen uppstår en omedelbar överlevnadspanik – en djupt nedärvd nödvändighet som jag har svårt att tro att man kan bli fri från.

TEXT:

BILD: skriv ut sidan