FAKTUM | 2009/05/29 Reportage

Bild: Anna Wallenlind Nuvunga

Där sitter hon. Hertha Sjöö. I knallröd damkostym med orange sidenskjorta, svart hår och ett par rejäla lösögonfransar. Hon vinkar lite och ler för att visa att hon förstått vem jag är. Jag stegar fram och istället för att sträcka ut handen smäller jag av två sydeuropeiska kindpussar. Till min egen förvåning. Hon verkar inte ett dugg förvånad.

Hertha Sjöö är en pärla. Det förstår jag ganska snart. Hon insisterar på att bjuda mig på lunch på det svenska caféet Los Gemelas, tvillingarna, som drivs av två svenska kvinnor från Göteborg. Hon fixar en intervju med tvillingarna själva, guidar mig till den svenska butiken Tre kronor och till en svensktalande frisérsalong.

Fuengirola är den svensktätaste orten på spanska Solkusten. Staden har en svensk skola, svenska läkare, tandläkare, mäklare, svenska caféer och restauranger och en svensk livsmedelsbutik. Men innan jag fortsätter måste jag bara göra en utvikning.

Det är något med ämnet spaniensvenskar. Något som tar fram den elaka sidan hos oss journalister. Jag är inte den första som gett mig av till solkusten för att skriva om kanelbulle- och kaviarätande spaniensvenskar som bara umgås med sina egna landsmän och inte kan mer än tio ord spanska. Men vad är det egentligen som är så löjeväckande med svenskar utomlands som precis som många invandrare i Sverige föredrar sin egen mat framför svensk husmanskost och som bildar egna föreningar?

Frågan är om spanjorerna är så intresserade av att umgås med svenska pensionärer som stapplar sig fram på knagglig spanska? Förmodligen inte. Ändå finns den där: lusten att förlöjliga. Är vi kanske lite avundsjuka? Eller något lite sura på att de plockar russinen ur kakan. Sverige på sommaren, Spanien när höst- och vinterrusket drar in över landet. Svikare.

Tror vi att de alla är rika och spelar golf hela dagarna? Och att de flyr den svenska skatten? Eller irriterar de oss för att vi tror att de i ett tidigare Sverigeliv själva satt och klagade över invandrarna som inte lär sig svenska och som bara umgås med varandra?

Ingen skugga ska i alla fall falla över Hertha Sjöö. Hon är som sagt en pärla. Hon hör till minoriteten spaniensvenskar som faktiskt bor här på allvar, hela året. Hon och hennes man kastade loss 100 procent.

»Vi sålde rubbet, lastade en flyttbil och drog. 90 procent av dem som bor här har dubbla boenden, de åker hem till Sverige i april-maj och kommer tillbaka i september-oktober. Jag tror inte på det. Ska man så ska man. Vi vill känna oss hemma. För oss är Spanien hemma, när vi åker till Sverige längtar vi hem efter en vecka.«

Men visst umgås hon med svenskar, köper svensk mat, då och då fikar hon på det svenska caféet. Men hon pluggar också spanska och har spanska vänner och bekanta.

»Min man är finansgubbe« berättar hon. »Han jobbar mot Chicago-börsen. Han har kontor hemma och börjar jobba klockan tre på eftermiddagen.«

Men det är inte tack vare lägre skatt de bor här. Visst blir det något billigare medger hon, men det främsta är klimatet och att det är lättare att umgås med folk här. Visar man bara att man är beredd att lära sig deras språk är spanjorerna mycket öppna.

»Man måste verkligen kämpa, men det är värt det. Annars får man inte det utbyte av att vara här som jag i alla fall vill ha. Men det finns de som bott här i 20-25 år och inte lärt sig ett ord spanska« berättar Hertha. »Man kan klara sig, det finns så många svenska ställen.«

Hur har ni fått spanska vänner då, undrar jag.

»Ute på restauranger och barer. Det är inte som hemma, spanjorerna pratar gärna med dem som sitter vid bordet bredvid« säger Hertha.

För några månader sedan var den svenska ambassadören i Spanien på besök på solkusten. I ett möte med borgmästaren i en av kuststäderna frågade han hur svenskarna uppförde sig. Ambassadören tyckte att svenskarna borde försöka integrera sig, lära sig spanska och skaffa sig spanska vänner. Uttalandet retade gallfeber på en del spaniensvenskar. Men Hertha håller med ambassadören, tycker att det ligger mycket i det han säger, samtidigt kan han ju inte lägga sig i enskilda människors språkstudier, menar hon.

Lars Rudström som bor lite utanför Fuengirola blev desto mer upprörd. I en insändare i det svenska magasinet Sydkusten skriver han:

»Dennes, ambassadörens, fråga är en skymf mot mig och tusentals andra svenskar här nere i Spanien. Vi betackar oss från svenska UD:s uppförandekontroll över oss. /…/ Många av oss har visserligen en och annan infödd spanjor i vänkretsen, men att därmed anse sig som integrerad är en bedräglig myt, som många svenska pensionärer ägnar sig åt. Man måste inse att spanjorerna har fullt upp med sina egna vänner och familjer och inte har något större behov av att umgås med oss utlänningar. /…/ kanske stör det mig mest, att en del svenska pensionärer här tjatar om sin egen ›integration‹ eftersom de har närvarit vid samtliga spanskkurser vid Casa Cultura och kanske till och med har blivit opererade på Costa del Sol- sjukhuset. /…/ Men jag känner mig inte ett dugg integrerad och har som pensionär inget behov av det, trots att jag bor bland spanjorer och småpratar med dem varje dag.«

Före resan kontaktar jag Lars Rudström för att höra om han kan tänka sig att bli intervjuad. Men han svarar »Det har under åren förekommit ett flertal journalistiska besök här nere i mina trakter, som samtliga förlöjligat såväl de svenska yrkesverksamma som oss pensionärer. Det tror jag absolut inte att du har som mål, men du bör finna bättre intervjuobjekt än Lars Rudström.«

Rudström refererar bland annat till en TV-dokumentär som visades för några år sedan där svenskarna på solkusten framställdes som Spaniens blattar.

Hertha följer mig till den svenska butiken Tre kronor. Här säljs allt från sill, ost, Kalles och knäckebröd till Singoalla-kakor och svensk snaps.

Butiksägaren står med näsan ner i ett berg av konserver som han prismärker. Han svarar enstavigt på mina frågor. Kanske har han drabbats av svenska journalister förut.

Varorna transporteras med lastbil hit ned en gång i veckan. En kaviartub kostar 37 kronor. De mest populära varorna är filmjölk och skogaholmslimpa. Hertha köper lite ansjovis inför påskhelgen och lite annat smått och gott. Hon guidar mig sedan till den svenska frisören.

Ilona Simonell från Malmö blir precis klippt på svenska. Hon har bott i Spanien på vintrarna i tre år.

»Bara man slipper den svenska vintern! Annars hade jag aldrig åkt hit!« säger hon med eftertryck och berättar målande om hur hon blivit rånad två gånger, medan frisören Sofie Lavner från Karlstad väntar på att hon ska hålla stilla huvudet.

»Annars har jag har det precis som hemma« fortsätter Ilona. »Jag har svensk tv och internet. Sanningen är ju att vi bor i ett parabolghetto. Men skillnaden är väl att vi här har vår försörjning, vi är inte lika utsatta som invandrarna hemma. Det är väl därför man klagar i Sverige.«

Många tycker det är helt galet att leva så svenskt, berättar hon. Själv tycker hon att det känns riktigt bra. Man kan ändå inte lära sig så mycket spanska så att man når den nivån som gör att man kan få kontakt med spanjorer. Det kräver så mycket, menar hon.

»Vad är det för fel med att umgås med svenskar?! Att kunna uttrycka sig bra är väldigt viktigt för mig.«

Sofie Lavner är en generation yngre. Hon har flyttat hit med sin man. De ville ha förändring, var trötta på livet i Karlstad och hon hade sina föräldrar här. Sofie är mer tveksam till svensklivet i Fuengirola.

»Jag är inte så mycket för just den biten. Det är en koloni, en ankdamm. Alla håller sig till sin grupp« säger hon med en lätt rynkning på näsan.

Samtidigt är det ju bra att det finns den tryggheten i den egna gruppen, medger hon. Men hon trivs bättre när hon åker till mer genuint spanska ställen, där man bara hör spanska runt omkring sig. Längtar hem gör hon ändå inte. De tänker stanna så länge de mår bra och allt funkar.

»Hur är vädret hemma förresten?« frågar hon.

Hon ser nöjd ut när jag svarar: regn och rusk.

Trots att det är massor av svenskar i Fuengirola är orten ännu mer dominerad av en annan etnisk grupp. engelsmännen. Ni vet de som bara äter vita bönor och bacon och som är helt fixerade vid fotboll. Enligt säkra källor. Många gamla sjömän, downclass engelsmän, säger en av tvillingarna som driver det svenska caféet.

Sofia Martinez är dotter till Sofies frisörkollega. Hon går på sista året i gymnasiet i svenska skolan. Hon tycker att eleverna på den svenska skolan borde bli mer integrerade.

»De håller ihop i en klunga och går på svenska barer. Engelsmännen är likadana. De pratar inte med några andra.«

Många av svenskarna är gäststudenter och passar därför på att festa ordentligt när de plötsligt är långt borta från mammas och pappas oro och omsorger. Något som hennes spanska vänner inte gillar så mycket.

För att minska fördomarna mellan olika grupper har hon och tre kompisar som examensuppgift valt att ordna en integrationsgala för ungdomar i Fuengirola. En stor fest med musik och mat från olika kulturer för alla, mitt i stadens finaste och största byggnad. Kommunen har de redan med sig och nu jagar de sponsorer. Men redan nu är de klara med en enkät om integration som elever i Fuengirolas skolor fått svara på. Ett av resultaten var att engelsmännen hade en väldigt negativ inställning till spanjorer, medan spanjorerna var de mest positiva och gärna ville ha mer kontakt med elever från andra länder. Enkäten visade också att de flesta skolor inte gjorde något för att öka integrationen.

»Ingenting!« säger Sofia upprört. »Jag hoppas att galan leder till att ungdomar vågar umgås mer med varandra och att projektet inspirerar skolor att ta tag i integrationsarbetet.«

Tillbaka i min stad, Almuñecar, går jag på en träff med det spansk-nordiska sällskapet AHN. Ett hundratal svenskar har samlats för att umgås några timmar. Det gör man varje torsdag. Några andra nordbor syns inte till, trots att orten domineras av danskar. En gemytlig skåning med Hasse Alfredsson-look berättar att danskarna inte är ett dugg intresserade av svenskarna.

»De sköter sig själva, de håller sig på sin kant. Inte ens mig är de intresserade av, trots att jag nästan är dansk« skrattar han och verkar inte särskild bekymrad.

Efter fem minuter på AHN-träffen blir jag så trött att jag bara vill lägga mig på golvet och sova. Några hemvideos av en översvämning året innan visas och sedan tjafsas det lite kring vilka bussresor föreningen ska anordna under året. Jag ställer pliktskyldigast några frågor till ett par deltagare, sedan smiter jag därifrån med en stor lättnadskänsla i magen.

Förlåt, Lars Rudström, nu trillade jag dit i alla fall. Men vem vet? Om 30 år kanske jag också sitter där nere på solkusten och pimplar vin med de andra svenskarna. Vintern är inte min favoritårstid heller.

TEXT:

BILD: skriv ut sidan