FAKTUM | 2017/06/30 Nyheter, Reportage

Med 50 000 strandsatta flyktingar och ett till synes oöverstigligt skuldberg framför sig kämpar Aten mot alla odds. Men det är också här som hoppet skjuter upp som maskrosor i asfalten.

I nio månader har han bott i Skaramagas flyktingläger utanför Aten. Dessförinnan några månader i Kyros. Hesham Jreedah, 33, kom ensam till Grekland från Syrien, hans föräldrar är döda och syskon har han inga med sig. Ingen egen familj. Men i Skaramagas har han hittat en ny, om än tillfällig.

I containerbostaden på cirka tolv kvadratmeter bor sju personer. Tre vuxna och fyra barn. Hesham Jreedah kommer bra överens med de två ensamstående kvinnor han nu delar vardagen med.

En av dem skojar med oss om att det är bäst att inte ta några bilder på henne och Hesham ihop.
– Hennes man är så svartsjuk, säger Hesham och båda skrattar.

Hon har daglig kontakt med sin make, till skillnad från många andra här. Men när de kan återförenas, hon och de tre barnen och maken i Tyskland, är det ingen som kan säga.

Hesham Jreedah är idrottslärare. Han kom hit som ”90 kilo muskler” och har blivit en förebild för många barn i lägret. Han hjälper till när det arrangeras sång- och lekstunder, eller när det är dags att hinna i tid till skolbussen som nyligen har börjat rulla in och ut ur lägret på vardagseftermiddagar.
Det är till Hesham ungarna lystrar, snarare än till de många hjälporganisationers medarbetare som försöker förströ och stärka barnen i den utdragna tillvaron i lägret.
– Var är flöjterna ni fick förra veckan, undrar Dimitra Raftopoulou. Hon jobbar för El Sistema Greece, som håller i en nystartad musikundervisning för barnen i Skaramagas.

Barnen rycker på axlarna. Hesham svarar med ett snett leende:
– De packade upp dem och började fäktas med dem. De gick sönder allihop.

Hesham Jreedah förstår barnen, säger han. Van att undervisa på skolor med flera tusen elever i Syrien vet han vad disciplin, tydliga gränsdragningar och trygghet betyder. Allt det som vuxenvärlden inte erbjuder de cirka tusen barn som springer runt i det inhägnade Skaramagas. De vuxna som överhuvudtaget syns till i lägret på dagtid står håglöst i klungor och pratar lågmält. Någon går med en tvättkorg i sakta mak över asfalten. Någon står och fiskar vid kajkanten som utgör lägrets ena gräns, och enda vy. En vy över havet, över det man försökt lämna bakom sig. Någon vy över framtiden hittar man inte här, men livet måste ändå levas.

Bijay Kumar Shahi från Nepal och Xiomara Acevedo från Colombia är båda volontärarbetare i Skaramagas flyktingläger utanför Aten. Här praktiserar de i olika projekt, som till exempel El Sistemas musikundervisning för barnen. Erfarenheterna från Grekland tar de sedan med sig för att kunna bygga upp hjälparbete i sina hemländer. Hesham Jreedah, 33, (t h) har flytt Syrien och suttit fast i Atens flyktingläger i över ett år nu. Han är idrottslärare och är med i de aktiviteter som ordnas av hjälporganisationer för barnen i lägret där många vuxna för en tynande tillvaro.

Barnen har samlats i en av containerbyggnaderna. Det är kvavt härinne men musikstunden verkar ändå ge ny energi. De rosa plaststolarna skrapar runt i det trånga rummet och containern på hjul gungar när ringdansen tar fart.

Noor Qamar från Irak och hennes två små barn, Rahaf och Tarek, är med härinne utan att ta aktiv del.
– Mina barn är för små och vi har ingen tradition av att sjunga, förklarar hon.

Musikstunden blir mest en anledning att lämna den egna containern en stund. Det är inte helt lätt att organisera aktiviteter i lägret, enligt Hesham Jreedah. Ett försök med fotbollsträning la han ner. Men han ska ta tag i en ny idé han har, att leda utomhusgymnastik för kvinnor i lägret. Andra med drivkraft har startat små kebabstånd och kiosker mellan containrarna på den enorma asfaltsplanen där veckans dagar annars ter sig deprimerande lika varandra.

På syntagmatorget hänger studentkamraterna Anastasis Proillos och Ilias Antanopoulos i väntan på en tredje vän. De är båda 18 år och läser socialantropologi och sociologi. När vi frågar dem hur de ser på sitt Aten just nu säger Ilias:
– Å ena sidan känner många av oss en oro för att flyktingarna som blir kvar här kommer att ta våra jobb. Vi har det svårt som vi har det. Å andra sidan har de det värre, eller hur? Å ena sidan är EU:s agerande gentemot Grekland helt fel. Å andra sidan gör inte Grekland någonting för att komma ur sin ekonomiska kris.

Sedan hävdar han frankt att greker i allmänhet inte vill jobba särskilt hårt utan helst leva ett gott liv, med mycket kaffedrickande i sol och skön skugga.
– Se dig omkring! Folk som njuter av vårsolen, strosar runt eller sitter på bänken, precis som vanligt. Var ser du krisen?

Jag frågar om det han säger kan vara ett uttryck för en generationsklyfta. Pratar han och kamraterna med sina föräldrar om detta synsätt på hemlandet?
– Ja, men det är ju just det, att det stannar vid prat. Det handlar om att köpa regeringens bild av att vi är offer för omständigheter – eller inte. Som jag ser det försöker Grekland inte ens lösa sin situation, säger Ilias Antanopoulos, som ser politiskt röstfiske gå före ett nationellt förändringsarbete.

Hans kamrat, Aris Kalas, 20, som just anslutit, närmar sig examen och ett ovisst yrkesliv.
– Jag vill väldigt gärna stanna i Aten för att hjälpa mitt hemland, men om jag inte får något jobb inom 1-2 år, ja då vet jag inte. Då kanske jag måste flytta härifrån, säger Aris Kalas.

18-åringarna Anastasis och Ilias tycker att Grekland gör för lite för att hjälpa sig själv ur den ekonomiska krisen, medan hemlösa pensionären Dimitra jobbar 10-12 timmar varje dag som tidningsförsäljare för mat och en sovplats. På The Impact Hub i Aten samlas sociala initiativ för att hjälpa varandra framåt.

På samma torg en bit bort står Dimitra och säljer Schedia, Greklands motsvarighet till Faktum. Hon har passerat pensionsåldern, men en fattigpension i Grekland ligger på 300 euro i månaden och på den summan kan ingen bo, äta och klä sig varm.

Dimitra, liksom många andra gatutidningssäljare i Aten, jobbar tio-tolv timmar om dagen. En bra dag säljer hon kanske tolv tidningar. Det gör en förtjänst på 18 euro, cirka 180 kronor.

För denna möjlighet lovprisar Dimitra, med stora kärleksgester mitt på torget, Shedias grundare och chefredaktör, Christopher Alifantes. Hon är tacksam för möjligheten till en inkomst, om än liten.

Christoper Alifantes blir glad när han får hälsningen från Dimitra, men förbannad när han hör vad tonåringarna på stan säger. Chefredaktören har ett annat perspektiv än studenterna, och menar att beskrivningen av ett kaffedrickande och arbetsskyggt folk är förment.
– Det är folket som bygger landet! Det är människorna i Grekland som ger mig hopp om en framtid. Även om jag inte ser något ljus i tunneln, säger Christopher Alefantis. Han är själv en återvändare efter många år utomlands, och med oro ser han på den korruption och situation som skruvat fast Grekland i ett underläge.

I den kreativa graffititäckta stadsdelen Psyri, inte långt därifrån, lyser flitens lampa i ett charmigt inrymt kontorskollektiv kallat The Impact Hub. Här arbetar och samarbetar organisationer och företag med social inriktning och målsättningen att skapa en bättre värld.

På en anslagstavla sitter lappar med uppmaningar som: ”Just do it”, ”Dream, dare, do!” och ”Power, evolution, revolution, change!”

Sofie Lamprou, en av två grundare av ”The Hub” i Aten berättar om dess uppkomst.
– Jag och min vän Dimitris, båda aktivister inom kultursektorn, såg så många människor här i Aten som vill göra något bra, men inte visste hur. Vi arbetade alla isolerade från varandra med våra drömmar och ideal, och saknade ett nätverk.

Efter flera års målmedveten praktik på liknande ställen i vardera Madrid och Wien kände de sig redo att starta sin egen affärsmodell för att hjälpa andra att växa i sin gärning. Nu har också ”The Hub” vuxit så att huset bredvid måste hyras och inrymmas till förmån för fler medlemmar. I dag har cirka 100 entreprenörer och organisationer inom social verksamhet sitt kontor och sin mötesplats här. Närmare 500 personer går in och ut ur lokalerna under en arbetsvecka.

En av verksamheterna leder Sofie Lamprou själv, El Sistema Greece, som för ett halvår sedan började undervisa barnen i grekiska flyktingläger i musik. Det finns redan undervisning i tre läger, och ytterligare fyra-fem är på gång. Besök från andra länder, konserter och aktiviteter, staplas på varandra. De initiativ som tas i Aten för social förändring får snabb spridning konstaterar Sofie Lamprou, som tycks jobba dag som natt.
– Jag är förvirrad, om jag ska vara ärlig, det är svårt att hänga med när ens idéer fortplantar sig så snabbt. Men jag är hundraprocentigt engagerad i de här projekten så det går inte att skilja arbetstid från fritid. Det finns ingen fri tid.

Några timmar tidigare har vi i kön till bankomaten i krisens Aten pratat med Louiza, 40 år och mamma till en ettåring. Gift med en journalist men själv ovillig att synas i media.
– Hur den ekonomiska krisen har påverkat mig? På många sätt och väldigt mycket. Till exempel innebär den att vi inte har tillgång till barnomsorg vilket gör att jag inte kan gå till det jobb jag trots allt har kvar, så ofta som jag skulle önska. Vi har också tvingats välja mellan att ha centralvärme i hemmet eller att kunna köpa vissa förnödenheter till vår familj. Eftersom vi har en bebis har vi valt värme, annars hade vi nog gjort som många andra den här kalla vintern och gått med ytterkläder inomhus.

Krisen påverkar alla samhällsklasser i någon mån, menar Louiza, som poängterar att hon inte pratar om avsaknad av någon lyxkonsumtion, utan om sådant som européer normalt sett tar för givet: varm bostad, mat och kläder.

Vad gäller de 50 000 flyktingar som ofrivilligt sitter fast i Grekland, förhindrade att ta sig vidare i Europa, säger Louiza:
– Det finns inte jobb så det räcker ens för dem som redan är här så hur ska vi kunna stötta dem i förlängningen? Detta är en europeisk kris, inte en grekisk kris. Det var inte Grekland som startade kriget i Syrien, konstaterar hon och tillägger:
– Jag önskar att vi kunde lösa våra gemensamma åtaganden på solidarisk väg. Är det här det Europa vi vill ha? Jag växte upp som stolt europé, men om värdegrunden har förändrats till det vi nu ser är jag långt ifrån stolt i dag, säger Louiza.

Grekiska bönders protester mot åtstramningar har samma morgon lett till våldsamma sammanstötningar med polis i Aten. Över tusen uppretade jordbrukare från Kreta har samlats utanför jordbruksdepartementet med herdestavar i hand. Ett försök att storma byggnaden besvarades av polisen med tårgas.

Protesten riktas mot den grekiska koalitionsregeringens försök att uppfylla EU:s och IMF:s villkor för nödlån med nya skatte- och pensionsreformer. Utan nya nödlån riskerar Grekland att få problem med stora amorteringar och räntebetalningar i sommar.

Hur ska det sluta? En av många desillusionerade röster säger:

”Det kommer att sluta med att regeringen säljer Akropolis för att bli av med toppen på skuldberget.”

Fotnot: Som journalist är det i princip omöjligt att komma in i de grekiska flyktinglägren, då den massiva bevakningen tärt på boende och personal. Malin Clausson och Lisa Thanner har gjort reportage tack vare stiftelsen El Sistema vars arbete med flyktingbarnen de också dokumenterar.

 

Ekonomikris

– Grekland har den största skulden i hela Europa. 2015 översteg den 3 000 miljarder kronor. (Sveriges statsbudget samma år låg på 854 miljarder.)

– De största långivarna är Tyskland, Frankrike och Italien.

– Efter eurointrädet 2001 ökade utgifterna för offentlig sektor. Grekland drog också på sig stora skulder i samband med OS i Aten 2004.

– När lånen inte kunde betalas tillbaka tvingades man gå till EU och låna mer.

– Kraven från långivarna sätter hård press på löntagare och pensionärer.

 

Flyktingkris

– Av de 60 000 flyktingar som tagit sig till Grekland sedan hösten 2015 är 50 000 kvar i landet, varav 9 000 sitter fast på grekiska öar.

– 60 procent av dessa kommer från Syrien, Iran och Irak.

– Det finns i dag 40 flyktingläger i landet. Skaramagas utanför Aten är ett av de största, med 3 200 boende.

– Enligt en överenskommelse inom EU ska 20 000 av dem som i dag är fast i Grekland få komma vidare till andra länder före den första september 2017. I dag förflyttas cirka 1 000 människor i månaden.

Ett osolidariskt Europa

Ett Europa utan solidaritet och en omvärld som skriker efter hjälp. FN:s bistånd används inte där det behövs som bäst sedan Europa låste dörren, enligt Roland Schönbauer på UNHCR i Aten.

Roland Schönbauer, kommunikationsansvarig på UNHCR i Aten.

Nyhetsflödet denna vår berättar bland annat om ett Ungern som förlänger taggtråden runt sina gränser och spärrar in asylsökande i läger, och en upptrappad diskussion mellan Turkiet och EU där Turkiet hotar att riva upp det flyktingavtal som slöts för ett år sedan.

Roland Schönbauer är kommunikationsansvarig på UNHCR i Aten. Han skräder inte orden:
– Den europeiska solidariteten har rasat. Endast Finland och Malta uppfyller i dag den överenskommelse som finns gällande flyktingmottagande.

Roland Schönbauer är frustrerad över de resurser som måste läggas på Grekland till följd av det låsta läget.
– De här människorna kommer att stanna i Europa, så alla har allt att vinna på att hjälpa dessa familjer att återförenas och börja leva sina liv. Vi har 600 personer inom UNHCR här i Aten som borde vara någon annanstans.
– Medan folk svälter i Afrika låser Europa in välutbildad medelklass med potential att tillföra viktig arbetskraft.

Det åtagande som EU-länderna kommit överens om, som säger att 20000 av de flyktingar som är strandsatta i Grekland senast 1 september ska ha förflyttats till andra länder i Europa, ser inte ut att uppfyllas.
– Just nu flyttar cirka 1000 per månad, det har redan spruckit, säger Roland Schönbauer.

Under året som gått har den akuta situationen i Grekland trots detta förbättrats för flyktingfamiljerna. De sämst beskaffade lägren, hangarbyggnader och liknande som användes i ett tidigt skede, har stängts. De 40 läger som är i funktion i dag ger tak över huvudet, värme och mat, enligt UNHCR. De humanitära insatser som gjorts i ett ekonomiskt krisande Grekland har noterats.
– Men även om vi kommit ifrån stadiet när folk bara dumpades i Pireus hamn, är det fortfarande en lägertillvaro, säger Roland Schönbauer, som också betonar att de problem som emellanåt uppstår i lägren inte kommer sig av immigration, utan av brist på integration.

Det är de stängda gränserna som skapat kaos, inte de som flytt.

TEXT: Malin Clausson

BILD: Lisa Thannerskriv ut sidan


RELATERADE ARTIKLAR
TAGGAR