FAKTUM | 2017/08/22 Nyheter, Profilintervju

Född orädd, givmild, kaxig och motvalls. Vill du få Kjell Bergqvist att göra något – beordra honom tvärtom. Klassresenären Kjelle fick sitt rättspatos från kusinen Svenne, kassaskåpssprängaren. Och kanske spelar Kjell
nu in sin sista huvudroll.

– Tjena Kjelle.
– Tjena, tjena!

Kjell Bergqvist plöjer fram på Stockholms central-station. Poliser brukar be om att få ta en selfie ihop, rollen som den hemlöse expolisen Tom Stilton i SVT-serien Springfloden har lett till Kjelle-tjenare i nya yrkesgrupper.
– Tom är en väldigt annorlunda roll för mig. Lågmäld, psykiskt instabil och rädd. De hemlösa är rädda idag, blir bespottade och riskerar att bli misshandlade. Flera jag känner vill inte bo på härbärgen där de blir bestulna, säger Kjell Bergqvist som själv, utan rädsla, sov på kyrkogårdsbänkar efter sena krognätter på 70-talet.

Vi passerar Vardagsrummet, ett av Centralens fik. Det heter inte så officiellt – men är det namn som hemlösa och migranter använder: ”Vi ses i Vardags-rummet”. Han stannar, letar med blicken efter några han brukar snacka med, och berättar om en man han pratade med inför rollen som hemlös. Mannen hade fallit igenom systemet på något halvår: skilsmässa, arbetslös och bostadslös. Kjell Bergqvist, som rest upp sina pengar hela livet, har sett det mesta av fattigdom och förnedring i andra länder. Nu blev han chockad över hur genomskinligt det svenska skyddsnätet var. Hur snabbt en människa kan falla.

På samma plats, men under hösten 2015, skedde ett annat uppvaknande. När han klev av tåget och såg klungorna av flyktingar. Då väcktes både ilska och hopp. Men mer om det senare.

Kjell Bergqvist fortsätter ut på gatan och rafsar fram en bunt sedlar ur byxfickan och köper ett nummer av Situation Stockholm, tjena-Kjelle-snackar på ett sätt som är fullständigt fritt från lägga-huvudet-på-sned-hummande. Han är inte trött på att vara tjena-Kjelle ute på stan. Tvärtom.
– Det är bra att folk törs hälsa och snacka, det visar att jag är en man av folket, säger Kjell Bergqvist och poängterar att han samtidigt inte alls är det.
– Jag har en lägenhet i Stockholm, ett litet hus i Thailand och kör omkring i en BMW. Jag har mer än jag behöver. Men inga pengar på banken, jag har en pensionsförsäkring som jag tar av och som finns för barnen om något skulle hända mig. De har alltid vetat att ”just nu snurrar det, men vi vet inget om i morgon”.

Kjelle från Högdalen, grabben som flyttade från den överbefolkade barndomslägenheten som 15-åring och lärde sig om livets rätt och fel av kusinen Svenne – scenarbetaren som extraknäckte som kassaskåpssprängare. Den nu vuxne Kjelle bär fortfarande den snabba ilskan i ögonen, den som lett till hårda utfall mot politiker och makthavare likt vevande slag i boxningsringen. Lägg till ett slags sorglös men självklar klassmedvetenhet och en obstinat, barnslig, reaktion att göra tvärtom mot vad auktoriteter tycker – är det ett arv man inte kan springa ifrån?

Vem hade Kjell Bergqvist varit utan Svenne?

På 70-talet kunde det hända att Kjell sov på en parkbänk efter krogrundorna, här på Katarina kyrkogård. Nu kommer han hit för att besöka föräldrarna, som båda vilar i minneslunden.

Idag är han en 64-åring iklädd ömtåliga mockaskor (som han senare kommer att spilla majonnäs på), med två Guldbaggar och ett Kristallen-pris hemma i lägenheten i Hammarby sjöstad. Prisad, nöjd och med ett stort självförtroende.

Han säger sig vara helt fri från materiell sentimentalitet. Inga pengar? Sälj bilen! Impulsbromsare är hustrun Karin – när han öppnar plånboken och ger bort pengar till någon i Thailand som vill bygga ett hus, är det hon som istället ser till att de ger tegel-stenar och murbruk. Han går på magkänsla, hon tänker långsiktigt. Den yttre birollen nu är att vara dörröppnare för olika sociala projekt. Yrket är fortfarande skådespelare och det känns som att han tänker högt när han säger att Springflodens efterföljare, som nu håller på att spelas in, sannolikt blir hans sista större jobb.
– Känslan är gudomlig, att jag inte måste jobba.

Han är yrkesmässigt mätt. Fri från bitterhet och säger sig ha fått göra allt han vill. Tycker att tio procent av det han gjort är bra, resten skit. Utifrån sett har han saknat plan och strategi, blandat Strindberg med Ladies Night (”det absolut roligaste jag gjort!”). Gått på känsla och eftersträvat att ha kul. Men på jobbet är han ingen tillbakalutad slarver: alltid i tid och ordentligt påläst. Många roller har han gjort just för att han inte borde: ”Inte ska väl du spela Åsa-Nisse?”.
– Det kan du ge dig fan på att jag ska, säger Kjell Bergqvist som inte kan förklara varifrån tvånget att gå emot kommer.

Han relegerades från Bandhagens gymnasium. Såg till att få frisedel i lumpen. Sa upp sig från jobbet, en huvudroll som 20-åring, dagen före premiär och tänkte ”nu är det fan kört Kjelle, nu får du bli scenarbetare igen”. Han är medveten om att rättframheten har kostat honom ett antal roller, men protester mot usla arbetsvillkor eller orättvisor har samtidigt lett till kollegial respekt.

Kjell Bergqvist har funnits på löpsedlarna länge, legat i krig med veckopressen när de skrev om hans skilsmässa med Yvonne Ryding och fulgrimaserar av bara minnet. Han hatar skvallertidningar. Det stora steget ut åsiktsmässigt tog han 2015.

När Kjell Bergqvist är förbannad är han journalisternas våta dröm. Under den direktsända Hela Sverige skramlar-galan i september 2015 likställde han statsminister Stefan Löfven och regeringens insatser som att de lika gärna kunde gå ner till Centralen och ”pissa på de här flyktingarna”. Programledaren Kattis Ahlström avbröt honom, med ett stråk av panik i blicken. Han fick beröm men också svidande kritik för sitt uttalande: varför ska kultursnubbar tycka till om saker de inte kan?

Impuls eller strategi?
– Jag visste att det skulle smälla. Jag vet att om jag säger något tar det fart. Flyktingslussarna var fyllda av journalister dagen därpå, så visst är jag strategisk även om det inte verkar så.

Han saknar tröskel, känner ingen tvekan inför att säga vad han tycker.
– Pappa, med alla sina jobb: körde lastbil på dagarna och jobbade i garderober på kvällarna, kunde hemma säga ”jag sa åt den där jäveln”. Men jag visste att han aldrig sa någonting kritiskt på jobbet. Han slet och knöt näven i fickan och tillhörde en generation män som aldrig pratade om känslor. Gick inte till psykolog ens på slutet när han led av så fruktansvärd dödsångest av att vara ensam att mamma inte ens kunde gå till affären och handla.

– Han kunde ju fått hjälp istället för att bli bitter, sur och lida.
Kjell blev inte som sin pappa.

”Han hjälper till för att han vill, inte för att få publicitet” säger Jeanette Höglund, grundare till Vid din sida.

I september 2015 har inte debatten om flyktingmottagandet och den så kallade systemkollapsen startat. Det är fredag kväll och Kjell Bergqvist kommer tillbaka till Stockholm, kliver av tåget från Göteborg, trött efter en vecka av inspelningar av Springfloden. Han ska snabbt hem till hustrun Karin och yngsta barnet Leo och vila. Men det kommer att dröja många timmar. På Centralen sitter flyktingar i grupper och från varje inkommande tåg ansluter fler. Några tanter från hjälporganisationer erbjuder dem dricka. Det är allt. Kjell Bergqvist går runt och frågar ”vad behöver ni?”. Åker hem med resväskan och hojtar in i hallen: ”Jag åker tillbaka till centralen!”.

Han skjutsar människor, går runt i butikerna och kör tjena-tjena-Kjelle och får feta rabatter på förnödenheter och också gåvor: tandborstar, hygienartiklar.
– Alla behövde kontantkort, jag vet inte hur många vändor jag gick till bankomaten. Dessa galna historier, familjer där man tappat bort varandra, kvinnor som bar på nyfödda barn som de fött under flykten.

Kjell Bergqvist jobbade hela helgen, familjen kom dit och bredde mackor. Blev styrelsesuppleant i föreningen Refugees welcome Stockholm och mer och mer förbannad.
– Politikerna och Migrationsverket visste att det skulle komma massor av människor och sa att vi var väl förberedda, men det stämde inte. De svek.

Han såg också baksidan av krisen, hur människor skodde sig. Busschaufförer som tog 900 kronor platsen för en resa till en flyktingsluss. Han volontärarbetade all ledig tid, både hemma i Stockholm och efter inspelningsdagarna i Göteborg. Hösten innebar frustration och besvikelse. Men också hopp. Kjell Bergqvist har sällan sett så mycket jävlar anamma och solidaritet. Och vissa människoöden sitter kvar inuti:
– Kvinnan som klev av tåget i Göteborg med ett livlöst barn. Ambulansen som kom och barnskriket som äntligen hördes. Pappan som stod kvar på perrongen med två småpojkar utan telefon, utan att veta vart hustrun kördes.

Kjell Bergqvist åkte med pappan till Migrations-verkets sluss. Pojkarna sov utomhus, på asfalten. En annan pappa, som förlorat fru och barn under flykten, bad om mjölkersättning till sin bebis.
– När man ser in i människors ögon i en sådan situation kan man inte se bort. De som borde gjort sitt jobb den hösten slog sig för bröstet. Maktmissbruk och att svika de svagaste är det värsta jag vet.

Kjell Bergqvists ögon har svartnat. Räkmackans majonnäs har trillat ner på ena skon. Han skrattar och borstar bort kladdet, säger att åren i Thailand – familjen bor där fyra månader om året – har förstärkt hans känsla av vad som är viktigt och oviktigt. De thailändska vännerna har varken tjusiga hem eller fina kläder, istället finns generositet. Mobilen ringer flera gånger under vårt samtal.
– Är ni där ikväll med soppköket, jamen då tittar jag förbi. Vadå, nervös för att vi ska vara med i morgon-tv? Äh, det där kan jag.

Han är med i flera frivilligprojekt, är dörröppnare och ansikte utåt. Visar bilder från Thailand på sin läsplatta, drar långa historier om alla människors liv han och Karin blivit involverad i. Allt hjälpande, och vad det ger tillbaka. Hur han drar ihop pengar via konstprojekt och swish-uppmaningar på sociala medier. Men att vara tjena-Kjelle med alla har en baksida. Det är honom alla vill prata med. När hans fru Karin drog igång simskolan i Thailand blev det utåt hans projekt. Han syns och hörs och är rädd för ”nu kommer Kjelle och tar över” och försöker backa när saker väl rullar.

Kjell är engagerad i flera hjälporganisationer,  bland annat Vid din sida. Han sticker ut på kvällen för att hjälpa till med att dela ut mat och kläder till äldre hemlösa vid Centralstationen i Stockholm.

Säg aldrig till Kjell Bergqvist vad han ska göra. Då slår han bakut och gör tvärtom. Samma dag som han blev relegerad från skolan, packade han en väska och flyttade. Ville inte vara hemma när mamma och pappa kom hem från ett av alla jobb de hade för att få det att gå runt.

Det var hos den tolv år äldre kusinen Svenne i Hökarängen Kjell lärde sig att leva, en begåvad 15-åring ”med skyhöga betyg” som ville bli gymnastiklärare men sabbade sina chanser genom att hinka mellanöl och käfta emot. Kusin Svenne är död sedan länge. Men där fick Kjell Bergqvist lära sig laga mat, sköta disk och veta hut. Svenne sprängde kassaskåp och satte en ära i ”tjuvheder”, slå aldrig på någon som ligger, stjäl inte från de fattigaste.

Att en arbetarklassunge skulle bli skådespelare fanns inte ens som en tanke. Mellan kassaskåpssprängningarna jobbade Svenne som scentekniker på Folkteatern och fick in sin kusin där. ”Skaru inte bli skådis, det skulle passa dig, Kjelle”. Han sökte till Dramatens elevskola och kom in. Saknade nervositet, ”jag kunde inget och fattade inget”. Långt senare skriver teaterkritikern Leif Zern, som satt i juryn: ”… halva juryn ville underkänna Kjell … han var stel som en pinne och avslöjade att något rörde sig där innanför. Hans radar.”

”Känslan är gudomlig, att jag inte måste jobba” säger Kjell om att Springflodens efterföljare, som nu håller på att spelas in, sannolikt blir hans sista större jobb.

Många av Kjell Bergqvists barndomskompisar är döda av missbruket som drog igång under tonåren i Rågsved och Hökarängen. Vad det var som gjorde att Kjell klarade sig vet han inte, han säger sig ha en gräns.
– Aldrig droger. Inte som ung och inte under åren på Vickan och när Café Opera var som hetast och det var kokain överallt.

Mamman, uppväxt i Graninge utanför Sollefteå med elva syskon, flyttade till Stockholm och arbetade som hembiträde. Blev gravid med arbetsgivarna, barn som adopterades bort. Kjell Bergqvist har tre äldre halvsyskon som han träffade först på mammans begravning.
– Jag tror hon förträngde allt det där, och de sista åren i livet var hon senildement.

Självförtroendet och bristen på konflikträdsla fick han inte hemifrån. Däremot modet och lusten att resa. Familjen sparade till Italienresor, utan att kunna något främmande språk. När han fick sitt första stora lönekuvert efter en filmroll 1973 köpte han direkt två saker till sina föräldrar: en Italienresa och en gräsklippare.

Kjell Bergqvist har gjort en helt annan livsresa än han förutsåg när han åt stekta ägg med Svenne på Russinvägen 18 i Hökarängen. En sak klarar han inte av: Gnäll.
– Ge folk vettigt betalt: lärare, poliser och vårdpersonal och höj min skatt med tio procent, men gnäll inte över fel saker, säger Kjell Bergqvist och berättar förtjust om hur svenskkolonin i Thailand kan ha åsikter om färgen på markiser.

Om bostadsrättsföreningen vill att alla hus ska ha blå markiser?
– Då sätter jag upp gröna.

Kjell Bertil Leonard Bergqvist
Yrke: Skådespelare
Bor: Bostadsrätt i Stockholm och ett litet hus i Thailand där familjen bor fyra månader om året.
Familj: Hustrun Karin, sonen Leo och döttrarna Johanna, Sandra och Natalie från tidigare förhållanden.
Aktuell: Spelar just nu in Den tredje rösten, uppföljaren till SVT-serien Springfloden. Bakgrund: Gjort allt från huvudroller i tunga tv-pjäser till matlagnings-tv i Asien. Samarbetat mycket med regissören Ulf Malmros (Den bästa sommaren, Bröllops-fotografen, Tjenare kungen, Mammas pojkar), folkkärt genombrott i Beck-filmerna och i tv-serier som Mäklarna. Fått två Guldbaggar och fick 2016 Kristallen för årets manliga huvudroll i serien Springfloden.
Och: Gav 2015 ut självbiografin Kjelle Berka från Högdalen. Har enligt egen utsago aldrig sökt ett jobb. Skrällde till på Guld-baggegalan 2001 när han tackade sig själv för ”ett jävligt bra jobb” med statyetten i hand (för huvudrollen i Den bästa sommaren).
Vändpunkt: ”När Palme blev skjuten. Jag grät i veckor, det innebar slutet på något jag inte kunde formulera.”

Hjälper äldre
– Vid din sida är en ideell organisation som hjälper äldre hemlösa i Stockholm med kläder, hygien-artiklar, mat och mänsklig värme.
– Startades oktober 2016 av Jeanette Höglund som till vardags arbetar som ordningsvakt i tunnelbanan.
– För att hjälpa till kan man bland annat bli månadsgivare eller skänka en gåva.
– Se mer information på www.viddinsida.nu

Röster om Kjell
Jeanette Höglund, grundare vid din sida:
”Jag har alltid älskat Kjell Bergqvist som skådespelare, så när han plötsligt ringde upp mig höll jag på att svimma. Han sa sitt namn och frågade vad han kunde hjälpa till med. Jag hämtade honom samma kväll för att hjälpa till vid vårt soppkök. Många kändisar hör av sig och jag tackar nej. Våra äldre hemlösa är skygga, men jag visste att Kjell skulle funka. Han är en äkta människa som hjälper till för att han vill, inte för att få publicitet. Han gör med hjärta, han är ingen godhets-digger.”

Francy Suntinger, producent springfloden:
”Kjell Berqvists agenda och livsuppdrag, att hjälpa människor i nöd, är botten i honom. Det är på riktigt. Under inspelningarna av Springfloden jobbade han på Centralen på nätterna och hade ibland inte sovit när det var dags för nästa dags inspelning. Vi andra pratar, Kjelle agerar. Han är tydlig, rak och korrekt. Känner han sig trängd och inte lyssnad på blir han förbannad och envis. Därför är Kjell en enkel person att möta, han kommunicerar rakt. Kjelle har ett enormt stort hjärta.”

Ulf Malmros, regissör:
”Självutnämnda auktoriteter bör ta en rejäl omväg om Kjelle. Översitteri har han en jäkla radar för. Ingen, och då menar jag ingen, vinner över honom verbalt när han anser att någon har blivit orättvist behandlad. Det liknar mer en välrepeterad roast än en diskussion. Mycket underhållande – om man själv slipper vara föremålet. Jag känner ingen människa som kan jobba så hårt som Kjelle, inte heller någon som kan lata sig så orimligt länge utan att få dåligt samvete. Kjelle skryter alltid i intervjuer om att han tar så lätt på skådisyrket. Det är ren jävla lögn! Satan vad den mannen är förberedd och disciplinerad när han jobbar. Den som inte gör sitt yttersta ligger risigt till. En mycket bra egenskap, enligt mig.”

TEXT: Marie Branner

BILD: Per Englundskriv ut sidan