FAKTUM | 2016/04/06 Nyheter, Reportage

Tröstätandet, rattfyllorna och ensamheten – i över trettio år har Kikki Danielssons demoner basunerats ut via tidningarnas löpsedlar. Hennes musik har det varit tystare om. Men plötsligt hyllas hon av ansedda kritiker för sin countryosande comeback. Varför tog det så lång tid?

 

När Kikki Danielsson landar väntar en reporter från Expressen. Trots att flygresan varit lång och Kikki helst vill hem, slår de sig ner vid ett bord i en av restaurangerna på Arlanda.
Tidningen har lovats en exklusiv intervju och över en lunch berättar hon, den ”lilla gräbban från Hylte”, om den senaste tidens pendlande fram och tillbaka till Nashville.
Året är 1984 och plattan hon spelat in i countrymusikens ­huvudstad är en succé – redan efter fyra dagar har den sålt guld och placerat sig på både svenska och amerikanska topplistor. Något som förändrat spelplanen för den 32-åriga sångerskan.
I stället för att kuska Sverige runt i en dragig turnébuss med dansbandet Roosarna har hon behandlats som en drottning i Nashville. Hon har åkt vit limousine, träffat borgmästaren och njutit av oxfilé och hummer på tjusiga restauranger. Hoppet om en internationell karriär har väckts och förväntningarna på nästa skiva är höga. Tanken är att även den ska spelas in i Nashville.
Vad hon inte vet är att både död och liv kommer att grusa hennes planer som countrystjärna.

Den orangebruna katten Alice har många talanger, bland annat kan hon öppna ytterdörren själv genom att hoppa upp på handtaget. ”Det har hänt flera gånger att jag somnat i soffan framför en deckare på teve och vaknat av att jag fryser. När jag går upp står dörren vidöppen, då vet jag att det är Alice som varit framme. Nu för tiden försöker jag komma ihåg att låsa dörren”, säger Kikki.

Drygt trettio år senare står Kikki Danielsson framför spisen i det lilla radhuset i Bollnäs. Med ena handen rättar hon till sin keps. Andra handen rör runt en pastaslev i den låga kastrullen.
Lukten av kokt torsk har lockat in den svartvita katten Allan i köket. Han jamar högljutt och ­snirklar sig runt hennes ben.
– Det är bara katterna som får lagad mat här. Själv äter jag frukost. Sen blir det mest mackor eller fikabröd, säger Kikki och plockar fram bullar och häller upp var sitt stort glas juice till oss.
Jag har siktet inställt på att prata om hennes tid i Nashville. Hur det kom sig att hon hamnade där? Och varför tog det över trettio år innan hon återupptog countrymusiken?
Men Kikki fortsätter att prata om mat. Eller snarare avsaknaden av den. Bara hon kommer igång med träningen får hon nog aptiten tillbaka. Fast det är svårt med motion på grund av reumatismen. Vattengympa skulle kanske kunna fungera, det har hon provat tidigare. Eller om hon bara fick tummen ur och pumpade den där träningsbollen som ligger i källaren. Innan jag vet ordet av pratar hon om röstövningar som hon sparat på telefonen men som raderats av någon anledning.
Kikki plockar upp sin vita mobil för att visa när den plötsligt börjar vibrera och 60-talsbandet Family Fours låt Skicka hem mig till Bollnäs ljuder ur den. Hon kollar på displayen, konstaterar att det är ett 08-nummer som ringer och trycker därefter bort samtalet. Jag frågar om hon gör så med alla okända nummer som ringer.
– Ja. Det är mitt enda skydd. Om jag svarar räcker det med att jag säger ett ord så blir det rubriker.

Just i dag pryder hon Expressens löpsedel. Arga snickaren har varit på besök och renoverat delar av hennes radhus. I programmet, som ska sändas samma kväll, nämner Kikki i förbifarten att hennes ekonomi är skakig.
Alltså, i stället för att berätta att Kikki har bytt ut en sprucken fönsterbräda och slipat garderobsdörrar, har reportern plockat upp att hon inte har koll på sina pengar.
Men varför ens tala om sin dåliga ekonomi i ett inredningsprogram? Har Kikki inte lärt sig kvällstidningarnas tillvägagångssätt efter alla löpsedlar om rattfylla, falukorv och olycklig kärlek?
– Det har med min barndom att göra. Om du inte sköter dig som fosterbarn får du byta hem. Därför har jag det där beteendet, ”se mig, tyck om mig”. Jag gör allt som står i min makt för att vara alla till lags. Alltid.

När Kikki var fem år gammal skilde sig hennes föräldrar och familjen splittrades. Lillasystern adopterades bort och Kikkis lillebror följde med mamman till hennes nya familj. Kikki bodde kvar med sin pappa. Trots turbulensen litade hon blint på att han aldrig skulle överge henne.
Men en kväll berättade han att det skulle komma några tanter och farbröder och hämta henne. Hon kunde inte bo ensam i huset när han arbetade i skogen, det skulle bli bäst så här. Nästa dag körde det in en stor, svart bil på gårdsplanen. Ur steg en man och två kvinnor.
– Jag var skräckslagen. De pratade vänligt till mig men det hjälpte inte, jag klamrade mig fast runt pappas hals. Han hade tårar i ögonen men sa inget. När de till slut slet loss mig ur hans armar gjorde han inte motstånd.
Hon hamnade hos ett par på en bondgård utanför Älmhult i Småland. Den lilla byn bestod av fyra gårdar och Kikkis bästa kompisar blev djuren, hon kunde sitta i timtal och gosa med katterna, grisarna och kalvarna. Kikki var vetgirig och lärde sig läsa och skriva tidigt. När det var dags för skolstart fick hon hoppa över en klass och börja direkt i tvåan. Det var inte populärt hos de andra barnen. De mobbade och frös ut henne.
Men musiken gav tröst, hon gick ofta och sjöng för sig själv. Som sjuåring uppträdde hon första gången inför publik. Trots magknip av nervositet framförde hon julpsalmen När Jesusbarnet låg en gång i en fullsatt kyrka.
Det gav mersmak och hon började uppträda på bingohallar. Där tjänade hon sina första pengar, varje gig gav mellan 50 och 100 kronor i gage. Dessutom fick hon spela bingo gratis. Trots att publiken var otacksam, den fokuserade mest på bokstäver och siffror och applåderade sällan, blev detta starten på en karriär framför mikrofonen.

Hösten 1972 ringde telefonen hemma hon den då 20-åriga Kikki. Dansbandet Wizex ville att hon skulle provsjunga. Efter viss tvekan – hon hade sett bandet spela och var inte imponerad av det hon hört – nappade hon på erbjudandet.
De turnerade flitigt och uppträdde i folkparker landet runt. Konserterna var utdragna, ofta spelade de i fyra-fem timmar per kväll. Och publiken på dansbanorna påminde på många sätt om den i bingohallarna.
– En del tittade inte ens på bandet, de ville bara dansa. Mer otacksamt jobb får man leta efter. Du sliter halvt ihjäl dig och får inte ens en applåd.
Bandet nådde framgångar. De uppträdde i teve, kom tvåa i Melodifestivalen och hamnade på Svensktoppen.
Och när Wizex spelade i Älmhult fick Kikki en personlig revansch. Främst i autografkön efter konserten stod en av de värsta mobbarna från skoltiden.
– ”Jaså, du din jävel”, tänkte jag. Men jag sa inget, jag bara log. Varför duger jag nu när ingen ville vara min vän då? Det var kluvna känslor, säger Kikki innan vi avbryts av ett jamande från vardagsrummet.

Hennes katter har inte vant sig vid den nyinsatta kattluckan och hon reser sig för att öppna altandörren. Den orangea skogskatten Alice slinker snabbt in från kylan.
Ute på altanen, under en stol, vilar kvarlevorna efter en blåmes som uppenbarligen åt lite för avslappnat. Runt den lilla kroppen ligger drivor av fågelfrön.
Kikki berättar att katterna drar in allt möjligt. I somras hittade hon tolv näbbmöss när hon flyttade sin säng. ”Döda, som tur var.”
I andra hörnet av vardagsrummet, på väggen ovanför trappan till nedervåningen, sitter flera av hennes guld- och platinaskivor. Vissa sitter lite på sniskan men det är ändå en imponerande syn, en bekräftelse på ett artistliv i lång, trogen tjänst.
Själv slår sig Kikki ned framför datorn för att kolla mejl. Inkorgen är snabbt avklarad och i stället loggar hon in på Twitter. Det var på skivbolagets initiativ hon skaffade kontot. Från början var tanken att hon skulle göra reklam men nu för tiden flamsar hon mest. Något som verkar fungera, resultatet är över 78 000 följare.
– Ibland när jag inte kan sova sitter jag hela kvällarna. Jag skojar mycket, bjussar på mig själv. ”Har någon sett min midja”, kan jag fråga, haha.
Hon berättar att hon har en mössa med ­texten WTF broderad i pannan.
– Det står ju för What The Fuck men när tanterna här på gatan undrar säger jag att det betyder Welcome To Facebook, säger hon och skrockar.
Använder du Facebook också?
– Nej. Det blev för mycket, jag fick hundratals frågor om autografer. Sen gick det ju knappt att gå ur spektaklet, min dotter var tvungen att hjälpa mig.
Vi bestämmer oss för att rata trästolarna i köket och parkerar oss i stället i den beigea soffan i vardagsrummet. Här händer det, alltför ofta enligt henne själv, att hon somnar framför teven. Kikki sveper en tjock filt runt benen och vi återvänder till 80-talet.

Efter drygt tio år tillsammans gick Kikki och Wizex skilda vägar. Hon träffade gitarristen Kjell Roos, de gifte sig och hon började spela med hans dansband, Roosarna. Turnélivet med evighetsgig på den svenska landsbygden fortsatte. Men då hände något oväntat. En amerikansk förening, Country Music Association, utsåg henne till Skandinaviens bästa countrysångerska. På prisutdelningen, som skedde i Texas, USA, skulle Kikki sjunga en låt. Ett uppträdande som började på sämsta möjliga vis.
Kikki, som hade drabbats av en riktig ”bonnförkylning”, tappade rösten och började storgråta på scen. Till slut tog hon sig samman, det här var en chans hon inte kunde missa. Även om stämbanden inte klarade sång så kunde hon fortfarande joddla, hon fick tag i ett dragspel och avslutade spelningen med tårarna rinnande nedför kinderna. Efteråt låste hon in sig på hotellrummet, känslan av förnedring var total. Men plötsligt såg hon sig själv på teve, speakerrösten berättade om den unga blonda svenskan som trots misslyckandet hade charmat byxorna av publiken.
En av dem som lät sig charmas var producenten Andy Di Martino som skulle se till att hon återvände till USA flera gånger det närmaste året. Han bodde i en stor timmervilla med utsikt över Nashville, den countrytokiga staden där Kikki numer stoppades på gatan för att skriva autografer.
Hon spelade in en skiva, Midnight Sunshine, med lokala musiker, medverkade i olika teve­program och Nashvilles borgmästare utsåg henne till hedersmedborgare.
Samtidigt hade hon en parallell karriär och en man som väntade hemma i Sverige. 1985 började de två världarna bli svåra att kombinera. I början av året vann hon Melodifestivalen med låten Bra vibrationer och i december födde hon sitt första barn, dottern Emma.
Men bebistiden kantades av smärta. Kikki fick ont i hela kroppen och kunde knappt ta hand om sig själv och ännu mindre om sin dotter. Snart konstaterades att hon drabbats av ledgångs­reumatism. Men spelningar var bokade och pengarna skulle in, efter bara några månaders vila tvingades hon ut för att turnera.
I den här vevan började Kikki dricka, både oftare och mer. Något år senare kom besked från Nashville, hennes producent Andy Di Martino hade drabbats av cancer och var döende. Där och då försvann det sista hoppet om en karriär i countryns hemland.
– Det var tufft. Men jag hade svårt att ta in vad som hände. Jag botade det som allt annat på den tiden – med surt rödvin.

När hennes son föddes 1991 blev reumatismen ännu värre. Men återigen, ingen pardon utan direkt ut på vägarna för att spela. Kikki hade ont överallt, kunde knappt gå och efter konserterna fick de andra i bandet baxa in henne i turnébussen. Hon var olycklig och kände sig sviken.
– Jag drack för att stå ut. Aldrig några fina viner, bara de billigaste. Det var ingen fest, det var självmedicinering.
Hennes drickande blev en nationell angelägenhet när hon 1999 körde av vägen med 2,44 promille i blodet. Hon dömdes till samhällstjänst, blev inlagd på behandlingshem och mediecirkusen drog igång. När det var som värst tog hennes son, som då gick på lågstadiet, med sig sina klasskompisar till närmsta bensinmack för att skyla löpsedlarna om mamma med sina kroppar.
– Han försökte skydda mig. Det är fruktansvärt att tänka på, hur mina barn har fått skämmas för mig.
Och eländet fortsatte. Hennes föräldrar dog, hon skilde sig och åkte dit för rattfylla igen. Det mesta kom dessutom till pressens kännedom och avhandlades på oräkneliga förstasidor och löpsedlar. Åren gick och musiken hamnade allt mer i skymundan.
Därför var det med viss tvekan som hon tackade ja till att medverka i teveprogrammet Så ska det låta. Där träffade hon musikern Sören ”Sulo” Karlsson, som frågade om de inte skulle göra en låt tillsammans. Trots att det hade gått 18 år sedan hon släppte någon ny musik sådde hans förfrågan ett frö hos henne.
När Kikkis senaste skiva, Postcard From A Painted Lady, når lyssnarna i mitten av förra året är det mycket tack vare Sulo.
Den countryosande plattan hyllas av respekterade kultur­journalister: Jan Gradvall imponeras av hennes röst som ”har årsringar” och Per Sinding Larsen pratar i Kulturnyheterna om att hon gjort sin bästa skiva någonsin och att han längtar efter uppföljaren.
63 år gammal är det plötsligt artisten Kikki Danielsson som är på allas läppar. Många vill få det till att cirkeln är sluten, att hon återvänder till sina rötter i countryn. Så även jag. Men själv behåller hon fötterna på jorden.
– Country eller dansband, det är väl inte så mycket som skiljer egentligen? Texterna är ofta vemodiga och handlar om vanliga människors problem. Visst, jag identifierar mig med vissa texter men herregud vad många låtar det är som handlar om whiskey. Jag googlade country plus whiskey och det finns ju hundratals, tusentals låtar. Det tar aldrig slut, säger hon och skrattar.

Efter att ha lyft ur en flyttlåda ur bagageutrymmet på Kikkis svarta Opel rullar vi långsamt nerför backen från radhusområdet. Jag och fotografen ska lämna Bollnäs och Kikki har erbjudit skjuts till centrum. Genom de smutsiga rutorna lyser solen och ur radion sjunger James Blunt. Vägen ramas in av ljusbruna snövallar och bilen sladdar till när Kikki svänger ut på landsvägen.
Hon är fortfarande fnissig efter att visat ett youtubeklipp där ståuppkomikern Johan Glans skojar om en ort som heter Röven.
Men när vi kommer in på hennes 40-årjubileum som artist blir hon allvarlig. Det var för tre år sedan och gick de flesta obemärkt förbi.
– Jag grämer mig över det. Särskilt när jag ser hur andra artister firas och får specialprogram i teve till sin ära. Men det är så det är, jag är fortfarande inte rumsren.

 

Kikki Kanielsson

Kikki Kanielsson

Namn: Ann-Kristin Roos.
Ålder: Fyller 64 år i maj.
Bor: Bollnäs.
Familj: Katterna Alice och Allan. Dottern Emma och sonen Viktor, bägge utflugna.
Aktuell: Med första, egna turnén på 25 år. Premiär
17 mars på Nöjesteatern
i Malmö.

Kikki om

… första jobbet:
”Det var på Domus i Växjö. Jag sålde mjukglass och nötter och stod i väskinlämningen. Sen fick jag sitta i kassan. Jag har alltid älskat knappar så att få trycka och pilla på kassaapparaten var det absolut roligaste!”

… vem hon inte släpper in över tröskeln:
”En oinbjuden journalist. Jag har varit med om reportrar som följt efter mig med bil, ropat frågor till mig på väg till huset och när jag väl låst dörren står de kvar utanför och skickar sms. Helt otroligt, är inget heligt?”

… om varför hon inte medverkat i jills veranda:
”Jag har fått frågan men det passade inte just då. Men kanske framöver, vem vet. Jag vet inte om jag får berätta det här men de vill att jag ska spela in en låt med Doug Seegers (amerikansk countryartist som levde på gatan i Nashville och tack vare sin medverkan i programmet gjort comeback. reds. anm.) Det skulle redan ha gjorts, jag behöver bara ha reda på vilken tonart jag ska sjunga i, sen kör vi!”

Kikki tipsar om tre låtar för den ensamme:

Michael Bublé – Home
”Den skulle jag vilja dansa till med någon som kan dansa på riktigt. Gärna här på mitt vardagsrumsgolv.”

Bette Midler – Wind Beneath My Wings
”Alla bögar älskar den här låten! Den är med på soundtracket till filmen Beaches. Det är en tragisk film men den är bra, verklighetstrogen.”

Kikki Danielsson – Ljus på mörka vatten
”Om jag får välja en av mina egna låtar så väljer jag denna. Efter en spelning i Norge i slutet av 90-talet sprang en ung kille efter mig och ropade att jag räddat hans liv. Han berättade att han hade haft en hjärntumör men att han lyssnat på den låten och nu blivit frisk. Det slutade med att vi kramades och lipade bägge två. Jag vet inte hur han mår i dag men jag hoppas att han hållit sig frisk.”

 

TEXT: Henrik Björck Wigartz

BILD: Per Englundskriv ut sidan