FAKTUM | 2018/07/25 Nyheter, Profilintervju, Reportage

Han är prästen vars satirgubbar vi gärna citerar. Men Kent Wisti talar ogärna om ”de andra”, utan hellre om oss själva, vi otillräckliga, vi svaga.

Småländskan är mjuk, blicken vänlig och prästkragen för tillfället gömd inuti pikéskjortans snibb. Men den åker snart fram. Han är kyrkans man.

Om några timmar ska han stå på en scen här på Kulturhuset i Stockholm, som deltagare i Lantzkampen.

Han är präst, bildkonstnär, författare och satiriker. I den ordningen. Om han själv får bestämma. För honom, som föddes och växte upp i Ikeas och The Creeps Älmhult, där mamma fortfarande bor kvar, hänger allt han gör ihop. De olika processerna behöver varandra, de skulle faktiskt inte kunna stå för sig själva.
– Det är därför jag känner att det kantrar ibland. Själv ser jag inte värdet i satiren. Jag skulle kunna sluta med den i morgon utan att sakna den.

Samtidigt är Kent Wisti väl medveten om att han når ut mer och mer för varje dag med sina satirteckningar, med sina syrliga kommentarer om samhället och inte sällan främlingsfientligheten.
– Det tar väldigt lite energi och det går snabbt. Det är som när man sitter och fikar med ett gäng kompisar. Man skojar och kommer på några oneliners. Som alla gör. Men jag skriver in det i en teckning som redan är färdig. Sen skickar jag ut det till ett redan brett forum. Jag ser inte det märkvärdiga och jag förstår inte riktigt det stora intresset. Å andra sidan drar det med sig uppmärksamhet till det andra jag gör.

Han började av en slump. Kent Wisti hade två appar i telefonen, en att rita med och en att skriva text med. Skulle man inte kunna synka dem? Jo, det gick bra och så lade han ut sina första gubbar som skoj till sina kompisar på Facebook. Det var för sex-sju år sedan, han var en av de fössta (som smålänningen själv säger det) som arbetade så. Blixtsnabbt kan han och andra komma ut med en kommentar till en händelse. Ser Kent Wisti en rubrik kan han ha en teckning ute efter en halv minut. Han säger stillsamt att han är övertygad om att hans bilder inte hade slagit sig igenom mediebruset i dag. Det är så många som är bättre och mer drivna, som lägger ner mer energi.
– Jag tycker att många av mina skämt är ganska förutsägbara och lite lama. De satirteckningar jag själv tycker är bra, de slår nästan aldrig. Inga likes och ingen spridning.

I satir-begynnelsen var det ofta ganska enkla och billiga skämt, menar han. Ofta om att sverigedemokrater är tjocka och korkade. Skämt som han är väldigt kritisk till nu.

Han tycker att teckningarna ibland skuggar det andra han gör. Bitvis har det varit frustrerande för honom. Det är dock inte bara teckningarna som snor åt sig uppmärksamheten, det gör även den rakade skallen, ringen i örat, snusandet, de många tatueringarna och de kraftiga, svarta skorna av känt rock’n’roll-doftande märke.

– Den mediabilden får jag slåss med hela tiden. Den är rätt besvärlig. När man fastnar på de där attributen, då är det bara ovärdigt för alla. Man uttrycker att det skulle vara något udda, något som sticker ut från den kyrkliga miljön, vilket det ju inte gör. Det blir en lögn om kyrkan. Jag brukar säga att 95 procent av alla präster är som jag, säger Kent Wisti och fortsätter:

– Alla har inte tatueringar eller ring i örat, men vi är människor. Man går in med sin personlighet även i sin prästroll.

Själv tröttnade han på att leka präst efter tre-fyra år. Han tröttnade på prästrollen som var formad efter hans egna förväntningar. Till slut ramlade identiteten ner i magen på honom. Nu behövs inga yttre attribut. Han är präst och han är stolt över det.

Tankarna på att bli präst har alltid funnits där. Så även under de år Kent var med i SSU hemma i Älmhult, en tid han nu ser på med ljus och värme. Fortfarande ser han samhället i maktstrukturer.

På något sätt fick han ihop de parallella spåren utan att känna att han ljög eller blev kvävd. Han gick i kyrkans barntimmar som liten och nu tänker han sig att det måste ha kommit en präst på besök, någon som sa rätt saker. Hans egen familj var inte det minsta kyrklig. Dop, bröllop och begravningar, det räckte så. Kyrkan var en annan värld med ett annat sätt att uttrycka och bete sig. En värld som inte hade med deras vardag att göra. Kents mamma var sjukvårdsbiträde och pappa var gravstensgravör, det var det närmaste kyrkan han kom.
– Att vara präst, det är som jag hade tänkt mig och på många sätt bättre. Jag är egentligen en jädra räkmackeglidare. Jag fick min kyrkliga skolning i kyrkans barnkör kan man säga. Jag fick berättelserna där. Men sen var jag ju inte så kyrkligt aktiv fram tills jag var arton-nitton nånting och började jobba i en församling för att få lite mer kött på benen inför att bli präst. Jag fick så mycket uppskattning och sen har det bara flutit på.

Han gör ofta sådär, Kent Wisti, förminskar sin egen prestation. Han menar att han är bra på att knäcka koder, vara inställsam och se vad som går hem, att den sidan av honom krattar manegen så att säga. Han kan uttrycka sig på ett sätt, kan säga saker som låter ”oerhört frimodiga och radikala”, men i grund och botten är han en konflikträdd person. Säger Kent själv. Det konfliktorienterade finns inte hos honom. Tvärtom.
– Det finns nog en längtan efter någon som uttrycker saker som jag. Det står i konflikt med bilden av att kyrkan är så stel och tråkig. Eller förtryckande. Själv har jag aldrig sett den bilden av kyrkan. Jag är ointresserad av konflikt och man kommer längre på att inte ta strid. Utan man har en idé och så är man glad och stolt över den och jobbar för den.

På tåget från Lund, där han bor med sin familj sedan många år tillbaka, somnade han. Det blev inte av att ladda telefonen då. Så nu sitter han nära en pelare med ett uttag, på kaféet högst upp i Kulturhuset. Han är lite avvaktande i början, axlarna sjunker ner allteftersom och meningarna blir lite längre, mer personliga.

Kan inte folk bli besvikna över att den till synes så radikale inte är så radikal?
– Kanske mer konfunderade än besvikna och det är en välgärning i så fall. Jag tycker om att göra människor konfunderade. Att man erbjuder en ny tanke, en ny blick och sen får människor göra vad de vill med den. Det är ungefär där en del människor svarar med aggressivitet när de stöter på ett nytt perspektiv medan andra upplever någon slags härlig yrsel.

Utanförskap i alla dess former är Kent Wisti intresserad och fascinerad av. Inte minst för att han vet att det krävs så lite för att hamna där. Mer om det strax, men i Svenska kyrkan känner han sig alltid hemma. Sedan kan han sörja, som han förklarar det, att det finns en ängslighet över organisationen: ”Låt det som kanske måste dö, dö.”. Det här har han funderat mycket över, att Svenska kyrkan kommer att dö någon gång. Om kanske tre-fyrahundra år. Det är inget stridsrop utan snarare ett trösterop, menar han. Men dö kommer Svenska kyrkan göra, den kommer vara lika död som papegojan i Monty Python-sketchen även om kyrkan i sig är evig.

– Allting tar slut en dag. Svenska kyrkan är en mänsklig organisation ställd under förgängligheten.Samfund kommer och går. När vi accepterar det kommer det att frigöras en enorm kraft som vi behöver nu för att vara en så genuin kyrka som vi bara kan.

Ordet genuin återkommer han till gång på gång. Kyrkan är för honom, ”lite flummigt uttryckt: Där helige ande verkar”. Det kan vara i former och sammanhang som inte alls förstås som kyrkliga. Som kanske till och med förfärar oss och skrämmer oss.

– Svenska kyrkan är så präglad av att ha varit knuten till statsmakten så det är den övre medelklassens språk och kultur som gäller.

Kent Wisti som tror på en gudstro som ständigt förändras, är ute efter en helt annan kyrka. Han pratar om syndarnas gemenskap eller de periferas gemenskap. Utanförskapets gemenskap.

– Kanske är de som står och säljer Faktum mer missionärer än de som springer runt och ringer på dörrar med bibeln i handen? Kanske är det en osynlig kyrka som vi aldrig kommer att kunna se? För den kyrkan finns bara i Guds ögon.

Kents farbror Gösta var gravt alkoholiserad, åkte in och ut på kåken och psyket. Det finns många berättelser, som den här från tidigt 1970-tal. Vid sjön Möckeln i Älmhult finns en campingplats och dit kom en grupp kringresande romer. Ingen kommun ville ha dem och de som var ansvariga för campingen försökte också stoppa dem och det blev ett jävla ”hallaballoo”. Då var Gösta i närheten. Han hade lyckats sno en gammal bibel av någon pingstvän och gick in mitt i kaoset på campingen och ställde sig för att läsa ur Matteusevangeliet: ”Allt vad ni gör för dessa mina minsta, gör ni mot mig”. Då försökte campingägaren fösa ut honom och Gösta sade med profetisk stämma: ”Inte kan du väl hindra mig att förkunna ur den heliga skrift?”. Polisen kom för att hämta den store och starke Gösta som höftade ner två poliser i backen. Det blev en ny runda på kåken.

– Men någonstans tänker jag mig att han kände igen någonting i sitt utanförskap hos de här romerna. På den här campingen gestaltas kyrkan. Han får en profetisk röst, han som är en av de mest utstötta i Älmhult. Där på campingen reser sig en osynlig katedral. Det är min kyrka.

Han säger att han alltid har känt den samhörigheten, men inte med de utslagna och svaga (för att det finns en så nedvärderande människosyn inbakad i de orden). Han syftar på en samhörighet som gör att han vågar leva i sin egen bräcklighet, sin egen otillräcklighet och sina egna tillkortakommanden.

– Även om jag är oerhört privilegierad i allt i mitt liv, känner jag att vi lever i någon slags brödraskap i utanförskapet. Jag talar hellre om vi svaga, vi otillräckliga. Jag tror att det var det jag såg redan från början i bibelberättelserna, den människosynen.

När Kent Wisti gör olika politiska tester på nätet,hamnar han alltid längst från KD och SD, men då vi ses är han mycket glad över Alf Svenssons debattartikel i tidningen Dagen. Den tidigare partiledaren för Kristdemokraterna gick hårt åt både socialdemokratin och sitt eget parti, ”hela den högerpopulistiska svängningen i migrationsfrågan”.

– Det var en röst som jag har saknat. Någon

som kan formulera det så profetiskt som han gjorde när han skrev om solidaritet och unken nationalism.

Från och med midsommar, när Kent Wisti lämnar sin sista satirteckning till Dagens Nyheter, gör han som han har gjort några gånger tidigare: pausar från det oändliga flödet genom att stänga ner sociala medier. Det känns ovant och ängsligt de första dagarna. Sen är det bara fantastiskt skönt. 

På kulturhuset i Stockholm ska han medverka i Lantzkampen, vilket han gör med jämna mellanrum. Här ses han tillsammans med Cecilia Hagen, Jonatan Unge, Carina Berg, Sara Lövestam och Annika Lantz. Foto: Anna-Karin Ivarsson /SR

KENT WISTI
Ålder: 46 år.
Bor: Lund.
Familj: Fru och tre barn. 
Yrke: Präst (stifts-adjunkt) med ansvar för missionsverksamhet i Lunds stift, bildkonstnär, författare, satiriker.

Aktuell: Med sina satirgubbar, men också med tre olika böcker: ”De tillhöriga”, kommer i slutet av augusti. Det är en bok om de utmaningar kyrkan står inför i vår tid. ”Alla fick hångla mer på Tage Erlanders tid”, finns redan ute när du läser det här. En samlingsbok med hans satirteckningar. ”Som en rörelse” med Kent Wistis bilder kommer i bokform i höst, men går redan nu att se i Domkyrkan i Göteborg.Både utställningen och boken vill lyfta fram olika aspekter och reflektioner kring diakoni.

Om Lund: ”Det finns delar av Lund som jag aldrig riktigt kommer att landa i. Jag trivs bra med mitt liv, det är en fin stad och barnen har det bra. Men jag känner mig inte riktigt hemma. Det är inte min stad även om det är den stad jag har bott längst i. Jag är oerhört känslig för saker som är konstlade och inte genuina och i Lund finns mycket småborgeligt hittepå som jag aldrig riktigt kommer kunna förstå, en akademisk uppnäshet som jag har ganska svårt för”.

För övrigt: Kent Wisti menar att konsten är som ett extra organ som han har och nog inte skulle klara sig utan. ”Det är mitt sätt att betrakta världen och leva i världen. Jag brukar säga att ett konstnärskap är en hybrid av tvångsmässighet och lekfullhet och liknar i mångt och mycket en beroendesjukdom”.

TEXT:

BILD: skriv ut sidan


RELATERADE ARTIKLAR
TAGGAR