FAKTUM | 2013/10/30 Profilintervju

Ken Ring är mer än folkhemsbuse. Numera släpps han in i stugvärmen och är favorit i Så mycket bättre. Dessutom är Ken byggherre, nybliven körkortsinnehavare och kan avvärja ett av Afrikas dödligaste djur med toffeln. Faktum drog ner till Kenya för att göra intervjun som skivbolaget ville stoppa.

Ken Ring älskar att laga mat - gärna åt ett helt kompani. Bara alla gäster är noga med att berömma rapparens matlagningstalanger.
Den högerrattade Toyotan hoppar upp och ner i de torra jordgroparna. Det är som om Ken låter Etanas reggaeröst i högtalarna styra den silvriga sedanen över den hårt packade sandvägen. ”I know you want to go slow. To where I don’t know. But rocking is the true road”. Ken Ring avbryter konversationen från förarsätet och fyller i hennes ord när refrängen närmar sig. ”You’re just like reggae … You hit me like a drum …”, sjunger han och vevar ner rutan för att hälsa på en bekant på motorcykel.
Ken känner de flesta här. Bakom muren rätt fram har landslagsspelarna i fotboll Martin och Marcus Olssons mamma byggt ett hus. Bakom den högra Kens storasyster. På hennes tomt har Ken byggt ett hus åt sina getter i väntan på slakt.
– Hon kommer bli fett sur när hon ser det, flinar han.
Ken Ring saktar in och tutar framför en stor port. På vänster sida syns en logga som liknar en hybrid mellan ett skolemblem och ett hiphopomslag. På höger sida två röda sammansvetsade ”r”, som i en modern tappning av Rolls Royces symbol. K.R.A.C.K United och Ring Resort hälsar välkommen.
– Jag slår vad om att Knarris öppnar, gissar Ken – och får rätt.
I sällskap av en anställd skjuter femårige Legend Knaster Ring med långa steg upp grinden framför sig. Innanför porten lyser fliten i skymningsskenet. Ett tiotal anställda arbetar dubbla skift för att färdigställa poolen till Kens fest på lördag.
Musikresortet är långt ifrån klart, men Ken har stora visioner. Det ska finnas tio bungalows totalt, en fet studio och ett stort mansion åt byggherren själv.
– Här tänkte jag ha en Elvismick med strålkastare runt om. Det kommer bli fett, säger Ken och pekar på en kal jordfläck
i resortets mittpunkt.
– Det här är lite som en retirementplan, pengamässigt.
Sin egen mikrofon tänker han lägga på hyllan snart. Problemet är bara att det går så jävla bra just nu, förklarar Ken. Plötsligt är han välkommen in i etablissemanget. TV4 har värvat honom till årets upplaga av familjeprogrammet Så mycket bättre. Förskottet har han använt till att förverkliga sin pojkdröm i Ukunda, nära Diani Beach. Skivorna, som han tidigare sålde svart, ges åter ut på bolag. Universal Music har gett honom kontrakt på ytterligare fyra på etiketten Svenska Inspelningar. Fler bra saker är på gång, även om han bara tänker tala om dem ”off the record”.
– En sak ska du veta. Jag får inte göra den här intervjun egentligen. De ville stoppa ditt flyg. Jag kan visa dig sms:en, ska Ken Ring senare förklara.
I Ukunda lever han långt från den svenska musikindustrin. Ingen av dem som arbetar på bygget vet vem Ken ”är”.
I Kenya är han, enligt sig själv, en skön snubbe i massaitofflor gjorda av gamla bildäck.

”Döda eller dödas”
Ett par timmar tidigare har han, i sällskap av sin chaufför Peter och en vän, mött upp oss i sina massaitofflor på flygplatsen. De rycker på axlarna åt den försenade flighten.
– Det är lugnt alltså. Du har med solskyddsfaktor, va? säger Ken från bilens framsäte och ler menande.
Han ursäktar stanken från den gigantiska soptipp vi passerar i Mombasa, medan han väger det svenska livet mot det kenyanska.
– Allt bara flyter på här, det är bara att tuta och köra.
Ken ber sin chaufför Peter att stanna bilen för att släppa av väninnan. Medan Ken följer henne hem berättar Peter om sig själv. På fingrarna bär han två handgjorda ringar av pärlor. Den på pekfingret har kenyansk flagg, den på långfingret svensk. I Sverige har Peter aldrig varit, men tycker att mycket verkar bra. Som den svenska simskolan.
– Jag tänkte fråga Ken om jag får lära mig simma i hans pool sen, säger Peter.
Peter jobbar åt Ken, men förklarar att de också är vänner. Snart är Ken tillbaka. Peter kryssar mellan filerna i riktning mot landsbygden. När ett färjeläger uppenbarar sig instruerar Ken oss att gömma kameran. Att plåta färjorna kan ge böter eller fängelse. Myndigheterna vill inte att deras bristfälliga skick ska dokumenteras, informerar Ken, som har en undsättningsplan om olyckan skulle vara framme.
– Jag ska klä av mig naken och hoppa från biltak till biltak. Sedan ska jag ta sats, dyka och akta mig för hajarna. Eftersom ingen kan simma kommer alla försöka klamra sig fast på mig, så jag kommer behöva knocka folk. Döda eller dödas, du vet.
– Kan du simma? frågar han Peter.
– Inte? Då kommer jag knocka dig med.
På andra sidan färjelägret är vägen gropigare och skjulen fler. Runt bilen flockas försäljare av nötter och vatten och längs vägen säljs kläder i små stånd.
– Där hamnar allt vi skickar till Uff och Röda Korset. De hustlar till sig det och säljer det, säger Ken och låser bilen från insidan.
Han berättar att området är ett av Mombasakustens ”värsta”. De många gränderna gör det lätt för ficktjuvar att smita. Fattigdomen är slående. De tillgångar som finns lägger utländska investerare beslag på. Vi passerar ett fält där ett australiskt mineralbolag håller till.
– De gräver ut Afrikas rikedomar. Jävla idioter alltså.
– Behöver ni handla något förresten?

På resortet vid Mombaskusten i Kenya hänger Kens kalsonger på tork.