FAKTUM | 2018/01/08 Nyheter, Reportage

Rötter. ”Nu bor vi här. Sverige är världens bästa land att bo i när man har barn. Men visst vill vi leva utomlands med dem också”, säger Vic och Emmy som har rötter i Polen, Kanada och Sverige och bott i flera länder.

När de träffades bodde Vic bokstavligen i en buske. Han luktade så illa att Emmy inte kunde kyssa honom, förälskelsen till trots. Nu blir kärlekshistorien film och tv-serie.

Våren är inget vi känner av. När barnen ska cykla på gården åker mössorna på och det renoveras i det gamla tegelhuset i byn Peppinge på Österlen.
”Allt är kaos”, säger Emmy Abrahamson och klappar menande på de stora kartongerna där det blivande köket förvaras.

Men det är inte därför hon och hennes man Vic Kocula är arga och besvikna. Emmys bok Hur man förälskar sig i en man som bor i en buske har sålts till tolv länder och den kanadensiska utgåvan nådde henne dagen innan. Väsentliga delar ur boken har strukits.

Allt som handlar om fattiga människor som bor i indianreservat, hemlöshet och drogmissbruk samt beskrivningen av en flygvärdinna som är transperson är borttaget.
– Men om man inte pratar om hemlöshet och fattigdom, hur ska man då komma till rätta med problemen, undrar hon retoriskt.
– Det är som när Sovjetunionen inte skickade några deltagare till Paralympics med motiveringen att ”vi har inte några sådana i vårt land”, säger Vic.

Deras möte blev en bok. Emmy Abrahamson beskriver sig som en författare med dålig fantasi, det blir bäst om hon hämtar stoff ur sitt eget liv. Även om det inte går att lägga karbonpapper mellan huvudkaraktärerna Julia och Ben i boken, baseras handlingen på Emmy och Vics ganska osannolika möte och kärlekshistoria.

Men de är båda trötta på att prata om det. Några månader tidigare följde jag med Emmy på en författaruppläsning i Göteborg. ”Har du räddat honom?”, frågade en dam.
– Nej, det är han som räddat mig, jag har fått den mest fantastiska mannen på jorden.

Det har gått elva år, två barn har kommit in i familjen och storstadslivet i lägenhet och buske har bytts ut mot stillhet och vardagsrutiner på Österlen. Deras relation har krävt stort mod och hårt arbete från båda sidor.

Emmy kommer från en akademisk familj, är flerspråkig och välutbildad, uppvuxen i Moskva med en svensk pappa och polsk mamma, med många vänner i de finare kretsarna i Wien där hon bodde när de träffades. Hon jobbade som språklärare, regissör och skådespelare. Vics polska föräldrar hade emigrerat till Kanada. Han är arbetarklass och hade fått höra ”skaffa ett riktigt jobb så behöver du inte gå på gym”. Med sin gymnasieutbildning i bagaget reste han runt i Europa med målet att se så många länder som möjligt.

Men tillvaron förvandlades till det han kallar självvald hemlöshet. Pengarna tog helt enkelt slut och i vissa länder var det svårt att lifta, hans enda möjliga kommunikationsmedel. Framför allt i Spanien.
– Spanjorer är små till växten. De har små bilar och jag är nästan två meter med stort mörkt skägg och svart hår. Jag skrämde nog livet ur dem, säger Vic och skrattar.

Hans vagabondliv gjorde att han ofta tillbringade nätterna utomhus, andra gånger hos polisen. Ibland tog han droger och var konstant berusad i sex månader. Vic konstaterar kort:
– Annars överlever du inte.

Peppinge. Byn några mil öster om Ystad. Här bor familjen i Emmys barndomshem. Valnötsträdet ger frukt och skördas om hösten, fram till dess är det ett tacksamt klätterträd.

Emmy hade 2006 fått en roll ”i världens sämsta film, se den aldrig” som spelades in i Amsterdam. I väntan på regissören satt hon på en bänk, på Leidseplein, mittemot en gigantisk klocka, när Vic dök upp. Han var barfota, illaluktande, och förutom en attachéportfölj i handen, bar han även på ett fantastiskt självförtroende.
– Hon var den vackraste kvinnan jag någonsin sett. Jag frågade vad klockan var. Egentligen visste jag ju, men det är inte frågan som är intressant. Det är svaret som säger allt, säger han.

Klockan var 18.50, den 24 september 2006. Vic satte sig bredvid och de pratades vid en stund. Samtalet avslutades med att han sa: ”samma bänk klockan tre på lördag”.
– Det var som om han beordrade mig. Helt fascinerande. En man som luktade fruktansvärt illa och med de vackraste ögon jag någonsin sett.

När lördagen kom väntade Emmy. Och väntade. När Vic äntligen kom gjorde han entré på en barncykel. För Vic var det självklart att man måste vara sen till andra dejten.
– Det är då man visar att det är något speciellt.

Han luktade lika illa med dammigt skägg och håret på ända. Kyssen hängde i luften men den var omöjlig att genomföra.

Det blev de två. om än vägen varit krokig. Några av Emmys bekanta accepterade inte deras förhållande och valde bort vänskapen. Det gör fortfarande ont. Hennes föräldrar fick inte hela historien klar för sig innan boken publicerades. Emmys mamma trodde att Vic skulle stjäla dotterns VHS-spelare och överge henne.

De flyttade till Sverige och Malmö. Vic som nästan aldrig läst en bok började plugga på komvux och läste in gymnasiet. Emmy skrev ungdomsböcker. Så blev de med barn. Tvillingar. Familjen levde på hennes lön och när Vic kom in på en maskiningenjörsutbildning i Köpenhamn med undervisning på engelska. Han pendlade – i fyra och ett halvt år.
– Vi var så fattiga. Vic sov kanske tre, fyra timmar per natt eftersom pendlingen tog några timmar och han hade lektioner hela dagen. När han kom hem tog vi hand om barnen och sedan pluggade han långt in på natten, säger Emmy.
Fotografiet som hänger i Emmys arbetsrum, där de två tvillingarna överraskas med var sitt äpple, berättar att frukt var hårdvaluta under den här tiden.

Så drar Vic historien om hur han förfalskade Skånetrafikens biljetter för att slippa betala. Och hur han åkte fast samma dag som han skulle tenta men lyckas springa från kontrollanterna till en annan station och hoppa på tåget igen. Han hann till provet.
– Va? Sprang du ifrån kontrollanterna? Det har du aldrig berättat!

– Jaså? Äh, det var mest skoj. Den här dagen hade jag bestämt mig för att betala, men jag glömde. Jag hade också missat att göra en av mina snygga förfalskade biljetter så valet var inte så svårt …
De skrattar. Ofta. Emmy beskriver Vic som en person som kan prata med vem som helst, hur som helst. Att han gjort henne tuffare, att hon blivit bättre på att säga ifrån och inte ta skit, även om det är från så kallade vänner.

Bokens historia drivs framåt av en dråplig, rättfram, rolig och ibland bitsk berättarteknik.
– Jag upplever att man som kvinna inte får vara rolig. Det är en konst som är underskattad. Men vi måste få skämta, även om det som är svårt och gör ont. Humor är ett bra vapen, en bra sköld, säger hon och menar att för få roliga böcker skrivs av kvinnor.

Så fnissar de två sexåriga tvillingsyskonen bakom dörren. Sexåringar som spionerar på vuxna – vad kan vara roligare? Barnen blir tillrättavisade på polska av Vic. Han pratar sitt modersmål med dem, Emmy pratar svenska. Med varandra blir det engelska.
– Som vi inte trodde att de förstod. Men det gör de. Nu får vi övergå till tyska om vi ska prata hemlisar.

Inför barnen finns inga hemligheter om hur de träffades. ”Pappa bor i en buske”, säger sonen Til och skrattar och Emmy berättar om bibliotekarien som fått frågan om boken ”om hur man blir kär i en man som bor i en stubbe”.
Det måste varit en stor stubbe det, konstaterar vi.

Emmys mamma kommer från Polen dit Vics föräldrar flyttat tillbaka från Kanada. Så de har polskan gemensam. Vad mer?
– Ingenting.

Båda gapskrattar. Igen.
– Jo, vi gillar ju båda nachos och pizza, säger Vic.
– Det är en sådan hets att man ska matcha varandra. Alla appar och nätdejter. Gillar du inte spaghetti – nej, då kan vi inte leva tillsammans! Det är en fara när man inte ser människan, att man kräver att allt ska stämma. Det funkar inte så, säger Emmy.

Hon tar barnen till teater. Han till racerbilstävlingar. Hon är en ensamvarg som trivs i stillheten och ensamheten. Han har lite lappsjuka ute på Österlen. Men de har en gemensam syn på barnuppfostran. Föräldrarna äger inga smartphones, barnen inga datorer och de ser lite på teve.
– Våra barn är väl de enda som lyssnar på Ville, Valle och Victor på skivspelare, säger Emmy.

I bokhyllorna trängs kassettband med säkert ett 50-tal spel. I en back står LP-skivorna och golvet är täckt av dinosaurier och leksaker.
Visst bråkar Emmy och Vic, ”tur att vi har ett stort hus så man kan sova någon annanstans ibland”. Men inte lika mycket som förr, en bättre ekonomi har gjort det hela enklare. Vic har inte läst boken. Men i en liten stad som Ystad, eller i byn där de bor, är han igenkänd och identifierad med romanfiguren. Den hemlöse alkoholisten.
– Det bryr jag mig inte så mycket om. Men det där med drogerna och alkoholen var jag lite nervös för. Svenskar har ett sådant märkligt förhållande till alkohol. För mig var det inte svårt att sluta att dricka så mycket. Nu tar jag en öl då och då – precis som alla andra – men vissa tror att du är fast för alltid. Man blir lätt stämplad.

Emmy lägger till:
– Men det tog en lång tid innan du slutade att lukta. Det var som om det kom från dina porer.

Tillbaka till författaruppläsningen i Göteborg några månader tidigare. Emmy får en till fråga från publiken:

Vad är det viktigaste du vill förmedla genom att berätta din historia?
– Ta en människa och tro på den. Vic är en intelligent människa men hade tidigare inte haft någon som trodde på honom. Som stöttade honom när han ville utbilda sig.

När samma ämne kommer upp på Österlen tar Vic till orda och menar att det inte är så konstigt.
– Alla föräldrar vill inte att deras barn ska skaffa sig akademisk utbildning, framför allt om de själva inte gjort den resan eller har det med sig från början. Det är inget ont i det, det är helt naturligt.

Vad hade hänt om du inte träffat Emmy?
– När vintern kommit hade jag tagit mig tillbaka till Kanada. Då går det inte att sova utomhus. På vissa härbärgen jag bodde mötte jag de riktiga hemlösa, den verkliga misären där flyktingar levde i limbo, de som inte kan ta sig någonvart. De som verkligen inte har något val.
– Sedan hade jag väl skaffat något jobb i Kanada.

Men i stället blev du ingenjör, fick jobb i Ystad och familj i Sverige.
– Pretty sweet. Det är tack vare Emmy. Sverige är världens bästa land att skaffa familj och utbildning i. När barnen kom blev det ju ett verkligt incitament att studera.

Och Emmys nästa bok – den som precis är inlämnad till förlaget?
– Den handlar om en kvinnlig ståuppkomiker som blir tvångsomhändertagen på psyket i Malmö. För depression, säger Emmy.

Samma sak som skedde med henne under småbarnsåren när Vic pendlade och de knappt hade mat på bordet. Alltså åter igen en historia ur hennes eget liv.
– Och den är faktiskt rolig, den med, säger hon och skrattar.
Igen.

”Skratta när allt är bra –  och ännu mer när allt är fel”. Idag lever Emmy och Vic ett tryggt och inrutat familjeliv i Skåne. Men de har fått kämpa på vägen dit.

Emmy Abrahamson
Ålder: 40.
Familj: Vic Kocula och barnen Til och Desta.
– Debuterade 2011 med Min pappa är snäll och mamma är utlänning (Emmy är dotter till utrikeskorrespondenten Kjell Albin Abrahamson). Hon har gett ut ytterligare tre ungdomsböcker och Augustnominerades 2012 för Only väg is upp.
– Hur man förälskar sig i en man som bor i en buske är hennes första vuxenbok. Boken är såld till tolv länder, Nordisk film AB har köpt filmrättigheterna och den ska bli tv-serie i England.

Vic Kocula
Ålder: 36.
Yrke: Ingenjör.
Familj: Emmy Abrahamson och barnen Til och Desta.

Gemensamt relationsknep
Lär er att skratta när allt är bra och skratta ännu mer när allting går fel.

 

 

 

TEXT: Sarah Britz

BILD: Emil Malmborgskriv ut sidan


RELATERADE ARTIKLAR
TAGGAR