FAKTUM | 2017/10/09 Nyheter, Reportage

”Kärleken kommer och kärleken går, ingen kan tyda dess lagar”, diktar Nils Ferlin. Han har fullständigt rätt – för i historien har det knappast funnits någonting mer ombytligt. Följ med Faktum på en resa i kärlekens myt och verklighet.

I tidernas begynnelse var allting svinkul. Det berodde inte bara på att avsaknaden av Pokémon Go och streamade tv-serier gjorde att våra krav var lägre ställda; nej, allting var så lyckligt och så roligt eftersom vi människor var så otroligt annorlunda.

Till att börja med var vi aldrig ensamma. Det gick inte. Två personer samsades nämligen om en kropp. Människan hade fyra armar, fyra ben, två ansikten på varsin sida om ett gemensamt huvud, två könsorgan (dubbelt så roligt!) och två munnar; och vi såg inte ut som de knotiga, upprätta björkar vi är i dag. Vi var runda som bollar, vilket gav fördelar. När vi skulle framåt i världen stapplade vi inte fram: vi studsade och hjulade fram i väldig fart. Och det var otroligt!
När den grekiska överguden Zeus lade märke till dessa skrattande och kaxiga bollar som var de urtida människorna, blev han arg. Cirkeln var en helig form förbehållen gudarna; dessutom ansåg han att människorna hade för roligt och tjoade för mycket.

Vi känner igen mönstret från myter och religioner världen runt. När Adam och Eva åt av frukten som gav dem gudars och änglars kunskap, straffades de med utvisning från Edens lustgård; när apdemonen Sun Wukong önskade leva
i jadekejsarens hov i det kinesiska himmelriket, spärrades han in i en grotta i 500 år. Zeus var inte ett dugg bättre än sina hebreiska och asiatiska dito.

I sin irritation klöv han varje människa, enligt skriften ”som man klyver ägg med ett hårstrå”. Förvirrade och olyckliga försökte människorna att hålla fast i varandra, att hålla sig hela och runda. Men det var förgäves. Sedan Zeus tudelning söker varje människa därför efter sin förlorade halva. I våra språk hittar vi spår av detta vårt storslagna förflutna i fraser som ”äkta hälft”, eller uttrycket att vi blir fulländade tillsammans med den andre. Och visst känns det lite tomt och övergivet inombords ibland. Så tomt och övergivet att det ekar.

Nu som då
Den här underbara berättelsen är hämtad från Platons dialog Gästabudet, och tillskrivs den populära pjäsförfattaren Aristofanes. Det är lätt att tycka om Aristofanes bild av kärlekens historia, kanske främst för att den är så modern. Vi ser gärna på historien som en ständig utveckling av våra värderingar, från ett homofobiskt och trångsynt förflutet till dagens människovänliga, toleranta och öppna samhälle. Men Aristofanes uttryckte redan runt 400 år före vår tideräkning att all kärlek var lika vacker, även den mellan två människor av samma kön.

I hans myt söker de människor som bestått av två manliga halvor efter en man att tillbringa sina dagar med, de som varit två kvinnor söker den förlorade kvinnan. Och androgynen, mankvinnan, blev det som vi i dag kallar heterosexuella.

Jakten på förlorade hälfter har sett ut på många sätt genom seklerna. Samtidigt är det som om ingenting har förändrats; inte egentligen. I Platons, Sokrates och Aristofanes Grekland arrangerades stora festivaler i städerna, vars syfte var att låta ungdomarna från olika byar möta varandra och se om tycke uppstod – den tidens Tinder, eller Haparandabussar om ni så vill.

Och trodde ni att så kallade raggningsexperter som Neil Strauss och Ross Jeffries var ett modernt fenomen, födda i ett kapitalistiskt samhällssystem där vi sedan födseln lärt oss att se på andra människor som hinder att överstiga eller varor att kamma hem, har ni kanske ännu inte råkat på romaren Ovidius (48 f.Kr.–17 eller 18 e. Kr.).

Spelets regler (originalet)
Ovidius var en charmant och ofta drucken herre, något som ofta var fallet med de romerska poeterna. Han var också en jävel på kärlek … om än inte lycklig sådan.
”Var gång jag ser en vit skuldra vill jag vilt kyssa dess blottade hud”, skriver skalden, som inte kan ha varit enkel att leva med. Han gifte sig också tre gånger under sin livstid, och lär ha dömts till exil av kejsare Augustus efter att ha förfört dennes dotter och dotterdotter.

Bland hans mest berömda skrifter hittas Kärlekskonsten, som närmast kan beskrivas som en handbok i att ”få sig lite”. Tidlöst sunda råd som att ha en god hygien och att inte vara för enträgen, varvas med mer tvivelaktiga sådana om att ljuga tills tungan blir blå och att gnida händerna mot ögonen för att simulera tårar som väcker medlidande.

Här finns också anvisningar som inte har stått sig väl på dejting-scenen. Till exempel är att bli vän med den åtråddas slavinna alltid ett säkert kort, menar Ovidius – men se till att först vinna över husmoderns hjärta innan du påbörjar någon romans även där. Har du ojämna och smutsiga tänder? Skratta aldrig. Då kan de synas.

Ovidius låter sig inte förtrollas av några vackra sagor om kärlekens högre syfte. För honom är förförelsen en sport, och målet är att få uppleva så mycket njutning som möjligt tills kroppen helt stänger av. Ingen måste sitta på avbytarbänken, ty Ovidius diskriminerar inte. I hans syn på världen har kvinnor lika stor sexdrift som män, om inte ännu större.
”Kvinnan bör njuta precis så intensivt som en man”, skriver han. ”Samlag avskyr jag där inte båda når fram till orgasmen.”

Även om kärleken knappast var fri i antikens Rom – resonemangsäktenskap och bortgifte var vanliga företeelser – beskriver Ovidius en levande dejtingscen kring stadens teatrar och kapplöpningsbanor som skulle kännas märkligt fjärran tusen år senare. Redan under de närmaste åren från hans död, i takt med att kristendomen stärkte sitt livtag om Europa, skulle faktiskt frisinnade livsnjutare som Ovidius och hans romerska raggargäng komma att bli allt sällsyntare.

Den rådande bilden av sann kärlek mellan två män-niskor under medeltidens tillknäppta förs-ta del (ung. 500–1 200 e.Kr.) var att den fanns till för att hedra Gud, och allt begär som låg utanför äktenskapets ramar – oavsett om detta begär ledde till handling eller inte – ansågs fördärvat.

Blivande äkta makar mötte ofta varandra först vid altaret, bortlovade redan från barnsben av föräldrar som velat knyta politiska och ekonomiska band med den ingifta släkten. Kärlek hade ingenting i ekvationen att göra. Faktum var att den till och med kunde vara farlig.

Abélard och Héloïse
En av 1100-talets stora snackisar uppstod när den 17-åriga, begåvade Héloïse och hennes lärare Abélard, dubbelt så gammal och känd som en av tidens verkliga superstjärnor inom filosofin, inte kunde hålla kärleken stången.

”När vi hade slagit upp våra böcker, infann sig fler ord om kärlek än vår lektyr; kyssarna var fler än meningarna i texten, kärleken tvingade våra ögon att möta varandra mer än studierna kunde fästa dem vid boken”, skriver Abélard
i sin självbiografi.
”Vi hängav oss ostört åt vår kärlek”, fortsätter han, ”och studierna gav oss tillgång till den ostördhet från andras blickar som älskogen förutsatte.”

När Héloïse blev gravid och födde sonen Astrolabius ingick de två älskande ett hemligt äktenskap. Det förnekade sedan Héloïse för att rädda Abélards karriär inom kyrkan. Héloïse farbror, familjens överhuvud Fulbert (han hette så), blev så arg att han lät ett antal råskinn klå upp Abélard och kastrera honom. Efter gärningen sökte sig Abélard till ett kloster, och han övertalade sin hustru att vända sig till Gud och bli nunna; kanske på grund av den egna svåra svartsjukan.
Så slutar den tragiska berättelsen om Héloïse och Abélard, som genom självbiografin och ett fåtal bevarade brev har blivit en litterär klassiker i vår tid, främst för att den utgör ett av de allra tidigaste exemplen på medeltidens romantiska kärleksdiktning. Möjligen kunde det ha slutat bättre för paret om de bara levt ett sekel senare.

Hövisk åtrå
Hundratalet år efter att Abélard och Héloïses mött sina öden var ouppnåelig kärlek den nya flugan bland de fina herrarna och riddarna, en kärlek som stod helt i samklang med den tidens hederskodex framför andra: höviskheten. Därför riktades uppvaktningen nästan uteslutande till kvinnor som var gifta med andra män. På så vis kunde man vara säker på att kärleken som hystes var kärlek för kärlekens egen skull, och inte för egennyttiga saker som land, pengar, förökning eller makt.

Kärlek var en kraft som kunde förvandla mannen till en bättre riddare, ansåg man; ja, till en bättre människa rentav, en som ansträngde sig till det yttersta för att visa godhet och bevara sin heder, samt aldrig lät vanära drabba vare sig honom eller kvinnan han älskade. Kärleken var god så länge som man inte fick ta del av den. Kanske finns det någonting modernt att finna också här, om man hårddrar det. Att vara svårflörtad och sval till någons avancemang är ett råd som ofta ges vänner emellan.

För kvinnorna blev den nya kulturen en smärre seger. I och med höviskhetens intåg förbättrades deras status, givet inte för kvinnornas egen skull – men de ansågs i alla fall inte längre i lika stor grad vara utbytbara spelbrickor. Nu dyrkades de. Det låg i tiden. Under 1500-talet började en omfattande Mariakult att vinna anhängare, och reglerna till schack ändrades så att Damen blev spelets viktigaste pjäs. Epokens uppvaktningsseder följde ett förutbestämt mönster som kan upplevas tjatigt i dag, men som helt säkert var oerhört spännande för deltagarna och även för dem som betraktade skådespelet; i alla fall de första tio gångerna.

Mannen inledde med att dyrka kvinnan på avstånd, för att sedan raskt gå över till att uttrycka sin totala hängivelse för henne. Detta var kvinnans signal till att dygdigt neka erbjudandet, varpå mannen återgick till att svära henne sin trohet, och utföra hjältemodiga dåd till kvinnans ära i tornerspel och på slagfält. Bara ytterst sällan skedde någonting avklätt eller ens olämpligt. Naturligtvis var det här beteendet ingenting som upptog majoriteten av befolkningen. Bara adeln ansågs vara fin nog för den höviska kärlekens ritualer; dessutom hade alla andra fullt sjå med att försöka överleva bland all den sjukdom, undernäring och undermåliga ventilering som hörde till tidens svenssonliv.

Tillbaka till Aristofanes
Den senaste ordentliga omvälvningen kan sägas ha ägt rum för ungefär 250 år sedan i samband med uppkomsten av idérörelsen romantiken. Somliga delar av den har gudskelov vittrat bort, som de stora gesterna, den överdådiga nationalismen och de många, överdrivna tårarna – men dess syn på kärlek lever i stort sett kvar, möjligen med konstgjord andning från filmskapare, rocksånglyriker och olyckligt kära amatörpoeter världen över.

I kortessän How romantic ideas destroy your chance at love skriver den schweiziske författaren Alain de Botton att romantiken fortfarande dominerar världen. Den ”avgör med kraft (fast alltid osynligt) på vilket sätt en butiksägares son i Yokohama ska bete sig på sin första dejt, hur en manusförfattare i Hollywood bör utforma slutet på sin film, eller när en medelålders kvinna i Bue-nos Aires skulle kunna dumpa sin knegare till make sedan 20 år tillbaka”.

Inget förhållande följer någonsin romantikens riktlinjer till punkt och pricka, skriver de Botton, men de breda dragen finns alltid där. Till dem hör en djup tilltro till den äktenskapliga lyckan, att kärlek och sex hör ihop (någonting som knappast alltid varit fallet historiskt sett), och att valet av partner alltid bör ske på känslomässig basis, inte av praktiska hänsyn.

I romantikens kärlek finns även idén om den rätta, någonting som vi kan kalla för Disneyklausulen. Den säger att det någonstans där ute finns en själsfrände som kan bota vår ensamhet, en själsfrände som vi älskar förbehållslöst – och gör vi inte det, finns det goda skäl att börja snegla mot andra möjliga kandidater.

Alain de Botton är fast övertygad om att de här föreställningarna står i vägen för våra möjligheter att finna verklig kärlek. De får oss att gå in i relationer med orealistiska krav på motparten, och att känna oss otillräckliga när kärleken visar sig vara allt annat än blind.Han argumenterar väl för sin sak. Men frågan är ändå om inte de Botton vevar på i onödan. Att anstränga sig för att röra pendeln lär vara stort slöseri med energi.

Åsikterna om vad som är rätt romantik, sund erotik och åtråvärd tvåsamhet har trots allt svängt kraftigt fram och tillbaka under de senaste 2 000 åren, och det utan att någon enskild kan anklagas för att ha hållit i taktpinnen. Förändringen kommer, lita på det. Innan dess får du bara ta det lite lugnt.

Ju mer jag gräver ner mig i ämnet, desto bättre förstår jag att det visaste som någonsin skrivits om kärlekens väsen varken har Platon, Ovidius eller Alain de Botton som upphovsman. Nej, dessa sanna ord skrevs av de åtminstone i Sverige namnkunniga schlagerdiktarna Ingela ”Pling” Forsman, Bobby Ljunggren och Håkan Almqvist, som genom sitt språkrör Jill Johnson 1998 lät meddela:

”Kärleken är.”
Det är upp till var tid att fylla i en lämplig avslutning på meningen.
Med blyerts.

TEXT: Tobias Holmgren

BILD: Team Hawaiiskriv ut sidan


RELATERADE ARTIKLAR
TAGGAR