FAKTUM | 2011/02/23 Reportage

»Vi är historiens mellanbarn, och tv uppfostrade oss till att tro att vi alla skulle bli miljonärer och filmstjärnor och rockstjärnor en vacker dag, men det kommer aldrig att hända. Och det har precis gått upp för oss.«
Tyler Durden, Fight Club

Karaokeclub
Du känner smaken av metall. Du kramar det där föremålet i din hand och tittar ut över publiken. Vi ska alla en gång dö, tänker du. Sen går introt igång.

Minst ett halvdussin mord eller dråp relaterade till karaokeversioner av Frank Sinatras klassiker My way har konstaterats på Filippinerna det senaste årtiondet, rapporterar New York Times. Mörkertalet uppges vara stort, och sången har också gett upphov till slagsmål, misshandel och knivhuggningar. Förklaringarna till varför låten orsakar så mycket aggressioner varierar. Vissa menar att den helt enkelt är så välbekant att många har starka åsikter om hur den ska framföras, vilket leder till att sångaren ofta hånas för sin version. Hån som kan leda till bråk. Andra hävdar att My way har ett budskap som får känslorna hos berusade bargäster att svalla. »Texten väcker känslor av arrogans och stolthet hos den som sjunger, som om du skulle vara någon speciell när du egentligen är en nolla« säger en sånglärare i Manilla, till New York Times.

Åsikterna går isär om karaoke, men en sak är säker.
Det finns flera sätt att kanalisera din vrede.

Du vaknar upp på nians spårvagn.
Det är grått och slaskigt, du sneglar ut på civilisationen och bläddrar i din Metro och allting tyder på att undergången är nära.
Kanske är det destruktion som är svaret.
Det pissar ner på Järntorget, du läser om gårdagens B-kändisar och folk som vill spränga världen i småbitar, och detta är ditt liv och det tar slut en minut i taget.
Vad vill du göra innan du dör?
Det händer att frågan slår dig, som ett knytnävsslag.
Hur mycket vet du om dig själv om du aldrig stått på en scen?
Det var så du hamnade här.

Du klev av vid Stigbergstorget, gick förbi Sjöhistoriska Museet och svängde av till höger och så hittade du den, karaokeklubben, eller Restaurang Penang som stället egentligen heter – ingen pratar om karaokeklubben – och den har legat här ända sedan 1989, då William Lau från Malaysia startade den.
Du vet det här för att William berättat det.
Då, för drygt 20 år sedan, fanns det knappt en människa i Göteborg som kände till varken malaysisk mat eller befrielsen i att sjunga till förinspelad musik. William Lau var en pionjär och det finns mycket att säga om William Lau. Till exempel att han talar elva språk och har en röd kopia av en Fender-gitarr uppspikad i baren.
På kvällarna går han runt bland borden och delar ut mandariner till gästerna.
»Det här är verkligheten!« ropar Silvi, som kallas ›Sillen‹ och just har lämnat ifrån sig mikrofonen.
Alla som hört henne sjunga I will always love you vet att hon skulle platsa i vilken talang-såpa som helst. Det är så många som har sagt det till henne – att hon borde söka till Idol – men hon har ingen lust.
»Vad är tv?« säger hon. »En massa kameror överallt. Inte ett dugg personligt. Det här är på riktigt.«
William Lau ler. Han behöver inte förklara längre – alla känner till reglerna:
Applådera alltid när en sångare har sjungit färdigt.
En sång åt gången.
Alla väntar på sin tur.
Inga förolämpningar eller könsord.
Be the star that you are.

Och det som händer här går inte att beskriva i ord.
Det handlar inte om att vinna eller förlora på karaokeklubben. Du kan komma dit som en nolla som knappt vågar sjunga i duschen och efteråt klarar du av allt. Det kråmas och poseras lika mycket i karaoken som i vilken tv-show som helst, men karaoken handlar inte om att se bra ut. Det ropas och tungomålstalas lika mycket som i kyrkan, och när man vaknar någon gång på söndagseftermiddagen känner man sig frälst. En del gäster behöver sjunga flera gånger i veckan. Ingenstans känner man sig så levande som här, när det bara är du och mikrofonen och alla andra tittar på.
Efter karaokekvällar är det som om volymen i den riktiga världen skruvas ner riktigt lågt. Inget kan göra dig förbannad.
»Karaokemänniskor håller ihop. Man går till samma ställen. Man känner sig hemma« säger Sillen.
»Jag måste erkänna att jag också har haft drömmen om att bli kändis. Jag har tänkt tanken. Jag har till och med spelat in en demo i Anders Bagges studio. Men jag vill inte det längre. Det här är så mycket bättre tycker jag.«

Karaoke är ett japanskt ord som grundar sig på ordet kara (kara = tom) och oke (kommer från okestura = orkester). Ordet karaoke betyder alltså ›tom orkester‹. Ett liknande ord som kommer från japanska är karate som betyder ›tom hand‹.
Det kan inte vara en slump.
Här, bland borden på den undangömda restaurangen, gror ett motstånd. En rörelse i skuggan av dokusåpornas regisserade verklighet, ett självförsvar mot mobbnings-tv och allt som säger till dig att du måste sikta mot stjärnorna eller lägga dig ner i rännstenen och dö.
På karaokeklubben är du inte ditt jobb, du är inte dina problem eller dina förhoppningar, du är inte dina fina IKEA-möbler eller dina pengar.
»När jag förklarade för folk vad karaoke var för tjugo år sedan var det många som avrådde mig« säger William Lau.
»Glöm det, sa de. Svenskar är för blyga för att sjunga. Men titta! Alla vill ha musik! Och det är inga problem. Så länge folk sköter sig och följer reglerna så kommer alla att trivas. Och vi är väldigt stränga här«
Du vet vad som gäller.
Alla väntar på sin tur.
Inga förolämpningar eller könsord.
Du är här för att trivas.

Du vaknar upp till de sista tonerna av Sweet home Alabama och på bordet framför dig ligger det en mandarin.
»Det är din tur nu!« ropar Sillen.
Polisen i Malaysia sprängde för en tid sedan en illegal karaokeklubb djupt inne i djungeln i delstaten Kelantan i nordöst. Vid en razzia greps 29 män och två kvinnor. Männen var berusade och sjöng, sa distriktets polischef till tidningen Berita Harian.
New York Times uppger att en manlig bargäst i Thailand dödat åtta personer i blint raseri orsakat att de sjöng John Denvers Take me home, country roads.
Du reser dig upp och går mot scenen.
Snart kommer det att installeras LED-lampor mellan plattorna i golvet för att den här promenaden ska bli ännu mer effektfull.
Snart kommer gästerna att kunna ta med sig egna instrument och kompa till låtar där man tagit bort ett instrument istället för sången.
Du vet det här för att William Lau har berättat det. Han har spelat upp Dire Straits Money for nothing på sin mp3-spelare utan det berömda gitarr-inrot och förklarat att han har tusentals sådana låtar på sin hårddisk.
Snart kommer alla att sjunga, spela och leva karaoke. Snart är karaoke större än både Prozac och porr.

Vad vill du göra innan du dör?
Du kramar mikrofonen och tittar ut över publiken.
Det är ett tjugotal personer i lokalen. De är historiens mellanbarn, de som insett att de aldrig ska bli miljonärer och filmstjärnor och rockstjärnor, och du är en av dem, och du har tröttnat på Idol.
Om du fegar ur innan du når botten kommer du aldrig att lyckas, tänker du.
Det är sekunder kvar. Sen är det du. Du hör din egen röst.
»And now, the end is near …«
Du blundar. Du känner smaken av metall när du kysser micken.
Du är inte ditt jobb, din familj, eller ditt nyrenoverade kök.
På karaokeklubben är du stjärnan i dig själv.
»I DID IT MY WAY« hojtar du.
Du vet att du aldrig kommer att prata om karaokeklubben.
Men när du går av scenen gör du det av egen kraft.
Och Sillen applåderar.
Och du snappar upp en välmenande blick från William Lau.
Hur kändes det frågar någon?
Var det skönt?
Du sätter dig ner. Du skalar din mandarin.
»Jag kände för att förstöra någonting vackert« säger du.

TEXT:

BILD: skriv ut sidan