FAKTUM | 2012/09/01 Profilintervju

Med samhällskritisk musik i baktakt har Björn Nilson fått landsortsfestivaler att dansa i sex års tid, men hela tiden vänt media ryggen. Allt var i sin ordning ända tills han oväntat snodde åt sig två av priserna på P3 Guld-galan, framför artister som Veronica Maggio och Melissa Horn. Då hade det gått för långt.

Industriområdet är öde så här klockan två på dagen. Det är det i och för sig alltid. Att bära in all utrustning i bilen gick på mindre än femton minuter och det är dags att göra en sista koll så att inget glömts kvar inför kvällens spelning. Den svarta minibussen är full till bristningsgränsen när Björn ”Kapten Röd” Nilson tränger sig ner.
– Kolla! Jag har aldrig sett ett plagg krympa så mycket i hela mitt liv!
Björn håller upp sin kaptenskavaj som han alltid bär på scenen och skrattar. Efter bandets senaste konsert spilldes några liter motorolja ut över den vita kavajen. Björn tvättade den och nu tar ärmarna slut redan i armvecket. Den svarta minibussen åker längs hamnen mot de centrala delarna av staden. Bredvid Björn sitter gitarristen Simon, en barndomsvän. De stod båda i postsorteringen och jobbade kväll första gången de hörde Kapten Röd spelas på radio. Det var åtta år sedan nu. Bandet har turnerat konstant sedan dess och om nio timmar är det dags för turnéavslutning på hemmaplan. Väl framme vid Liseberg börjar processen med att lyfta ur instrumenten. Simon och Björn går in samtidigt i den öde konserthallen och tittar sig omkring. Björn lutar sig mot sin vän och viskar:
– Kom du ihåg vilken ångest det var sist vi var här?

För Björn var den tevesända galan en emotionell berg-och-dalbana. När han fick förfrågan om att uppträda på Lisebergshallen under P3 Guld tackade han ja direkt. Det kändes som en utsträckt hand från musiketablissemanget. Men med den utsträckta handen kom krav. Framträdandet behäftades med det ena villkoret efter det andra tills han hamnade i en situation där han kände sig övertalad att göra en scenshow tillsammans med en massa andra artister som Björn ”verkligen inte ser som kollegor”. Han var orolig för att spelningen skulle kännas som ett svek mot musiken och fansen och tackade därför nej. Björns manager Gillis Bengtsson, lyckades få P3 att backa, och kort därefter fick de veta att Kapten Röd var nominerad i flera kategorier på galan.
När dagen kom hade Björn taggarna utåt. Han hade en känsla av att ”de riktiga artisterna” var irriterade över att han inte hade ställt upp på att dela scen med dem. Han försökte hela tiden påminna sig själv om att han inte behövde känna tacksamhet, att musiketablissemanget inte hade hjälpt honom på något sätt, att han var här i kväll på egna meriter. När det visade sig att han fått flest röster av alla artister på galan, och därmed vunnit både guldmicken och priset för årets artist blev han så överrumplad och glad att han inte visste vad han skulle säga. Innan han hade hunnit gå av scenen frågade en reporter från Aftonbladet vad han tyckte om att ”så många säger att Veronica Maggio borde ha vunnit”. Känslan av att vara en objuden gäst var starkare än någonsin.

Den kvällen fick Kapten Röd ingen av Lisebergshallens loger, men vid konserten en månad senare har bandet fått det rum som Veronica Maggio hade under P3 Guld-galan. Därinne sitter Gillis Bengtsson, Björns manager, och försöker få ordning på gästlisteplatserna. Gillis och Björn har jobbat ihop sedan 2006 när Gillis fixade de första spelningarna åt Kapten Röd på fritidsgårdar runt om i landet. Jag frågar honom hur det gick till när Björn Nilson blev rikskänd.
– För vissa var det som att han kom från ingenstans. Folk undrade vem fan den där Kapten Röd var när han vann P3 Guld. Men jag är inte förvånad. Förra sommaren fick de spärra av delar av stan när han spelade på Göteborgskalaset. Arrangörerna hade räknat med en publik på 5 000, men 25 000 dök upp. Men dagen efter skrev inte tidningarna något om det. Bara för att Kapten Röd inte har existerat i media betyder det inte att han inte har funnits.
Vi blir avbrutna av Gillis telefon. Det är en reporter från Expressen som vill ha en intervju med Kapten Röd.
– Tyvärr, han gör inga intervjuer i dag, säger Gillis.
– Men om det är något du vill fråga mig som arrangör… Näha, okej. Jag kan tyvärr inte hjälpa till då, avslutar Gillis och lägger på luren.
Jag frågar Gillis vad de ville prata med Björn om.
– Äh, de ville veta vad han tycker om namnet på den nya prinsessan, säger Gillis roat innan han sätter sig igen.
Gillis berättar om förutsättningarna för ett litet skivbolag i dagens svenska musikklimat.
– Kollar du på de 50 mest spelade låtarna på P3 under 2011 är det typ fyra som inte tillhör något av de tre storbolagen. Det handlar om mindre än tio procent. Vi småbolag får gå den andra vägen. Ett ständigt turnerande skapar intresse, som ger avtryck på internet, på Youtube och Spotify.
Samtliga tre storbolag, Sony, Universal och Warner har kontaktat Gillis och Björn med erbjudanden om samarbeten. Det har aldrig varit ett alternativ för någon av dem. Enligt Gillis ett strikt ekonomiskt beslut.
– Varför ska man ge dem en del av kakan när vi når ut alldeles utmärkt själva?
Jag frågar Gillis om vad som är det svåraste med att arbeta med Björn.
– Jag måste sätta mig in i hur han tänker, även om jag inte alltid håller med. Han är väldigt envis.
Gillis lutar sig tyst tillbaka en stund och funderar innan han tillägger:
– Fast egentligen är nog det svåraste att han alltid är ute väldigt sent med saker. Den nya skivan var ju ett helt år försenad. Och när den väl skulle tryckas var det plötsligt en ny låt med på skivan. Man jobbar liksom med Björns skiva i två år och samma dag som den släpps är det en dubsteplåt i slutet, Wasteman Blues, som man inte ens visste fanns.

Förbandet börjar spela om en timme och Björn har fortfarande ingen kavaj. Det ska tydligen finnas en i stadsdelen Kviberg. Minibussen har precis börjat köra mot Kviberg när Björn får ett samtal om att den nya kavajen befinner sig på andra sidan av stan.
– Sväng, sväng. Har du gps? Har någon gps? Jag vet inte var den här gatan ligger, vänta lite…, skriker Björn från baksätet till chauffören längst fram.
– Krokslätt? Sa du inte att vi skulle till Kviberg? Chauffören Johan är inte den enda i bilen som är förvirrad.
Jag frågar Björn varför han inte har ordnat med scenkläderna tidigare.
– Knapparna kom bort på posten. Jag får åka hem och hämta lite pynt och limma på. Om vi hinner. Jag har en medalj hemma men jag vet inte om jag kan använda den. Han i affären trodde kanske det var från kinesiska underrättelsetjänsten. I så fall kan jag ju inte använda den.
Att försöka vara en samhällskritisk musiker är inte det lättaste i dag. Björn är medveten om att folk kan tycka att det låter bra töntigt när man sjunger om orättvisor när man tillhör en, globalt sett, väldigt privilegierad grupp.
– Det är lätt att förlöjliga. Man gör sig rätt mottaglig för hån när man säger att det finns orättvisor i samhället som vit man. Och det är väl helt okej, jag kan själv göra mig lustig över det där ibland. Det som gör mig förbannad är när det sitter vita, medelklassnubbar och anklagar mig för att inte vara tillräckligt utsatt för att få prata om orättvisor. Det är något slags självhat som medelklassen dras med, som är så sjukt tröttsamt. Jag har en massa fans i förorter som gillar det jag gör. Jag har spelat in i Red Line studio i Alby, Ken Ring har spelat mina låtar på scenen.
Björn blir tyst ett tag och börjar sedan skratta högt.
– Att jag på något vis ändå tycker att det är extra roligt att ha fans i förorterna är ju också jävligt medelklassigt, haha. Jag är medveten om problematiken. Men jag kan inte censurera mig själv och dölja att jag tycker att vårt samhälle är riktigt rötet för det. Det finns andra värden med musik än att ängsligt undvika töntstämpeln.
Gps:en säger att vi är framme vid kavajen. Björn dubbelkollar adressen på sitt senaste sms innan han hoppar ur den svarta minibussen.
När han kommer tillbaka med sin nya odekorerade kavaj svänger bilen västerut, mot Majorna för hämta kavajpyntet.
Björn berättar om vad som driver honom, att göra saker som han tycker saknas. Han började göra reggae på svenska för att han tyckte att texterna inom genren var för dåliga. I jämförelse med hiphopen var reggaen årtionden efter i kvalitet. Så Björn ville höja nivån, introducera flerstaviga rim och peka på konkreta orättvisor, i stället för ett diffust ”Babylon”. Nu har han nått utanför reggaepubliken, men påminner sig ständigt om att inte försöka övertyga alla dem som i grunden har en negativ inställning till musikstilen.
– Reggae har aldrig varit en kreddig musikstil i Sverige. Många tycker att det är töntigt. Det har alltid varit mycket folk på spelningarna, men det har aldrig varit något som musikjournalisterna bryr sig om.
Numera bryr sig redaktionerna om Kapten Röd. Efter den oväntade segern vid P3 Guld-galan var det en och annan musikjournalist som gick i taket. Däribland Jan Gradvall, som ett halvår efter att Kapten Röd släppte sin andra skiva ”recenserade” den genom att gratulera Kapten Röd till pris i kategorin ”bäst mobilisering av sms-röster”. Dock, undrar Gradvall ”vad som hände med priset för årets bästa artist”.
Björn är inte förvånad.
– Det är klart att han säger att jag inte förtjänade att vinna. Jag har ju inte gått vägen via honom. Han har inte haft mig på någon ”Det här kommer folk lyssna på 2011-lista”. Och det är ju det han tjänar sina pengar på, att säga åt folk vad de ska gilla för musik.
Det senaste halvåret har media inte haft något annat val än att uppmärksamma Kapten Röd.
– Kvällstidningarna tackar jag alltid nej till, men nu har folk börjat skicka brev till min bostad också.
Björn skrattar till innan han fortsätter prata.
– Det är så sjukt det här, va. I går fick jag ett brev hem från Micael Bindefeld. En inbjudan till invigningen av hans restaurang eller något. Hur hände det liksom?
Vi är framme vid Björns lägenhet och han hoppar ut för att hämta de sista delarna till scenkostymen.
Utanför Liseberg har kön växt till 500 meter. Om några minuter öppnas spärrarna och Gillis ägnar de sista minuterna åt att se till att draperiet mellan scen och backstage verkligen hänger tätt. Hemma i sin lägenhet i Majorna har Björn fortfarande inte fått klarhet i om medaljen kan användas eller inte. Han bestämmer sig därför för att låta bli och tar med en tub lampskärmslim och ett tygankare innan han springer ner igen till den väntande bilen.

Nationalteaterns Kolla kolla får publikhavet att hoppa upp och ner. Längst fram står mest unga tjejer, några med kaptensmössor på sig. På höger sida en grupp med punkare och bakom dem, en 65-årig man. Nationalteaterns sång om proletärer som gör narkotikaaffärer i ”tjyvsamhället” skriks fram med hjälp av publiken. När proggmusiken klingar av och byts ut mot reggae äntrar bandet scenen till publikens jubel. Bakom scenen tar Björn på sig sin nya kaptensjacka, rättar till ankarmärket på höger bröst och börjar gå av och an, snabbare och snabbare, med högre och högre knän i takt med att musiken intensifieras. Precis innan det är dags för honom att gå upp på scenen stannar han plötsligt, tar tag i mikrofonen och står alldeles, alldeles stilla. När han springer ut på scenen möts han av 3 000 par armar som vajar i luften i takt med att han sjunger de första stroferna. Björns mörka stämma mullrar ut budskapet om att aldrig ge upp utan en kamp, och inte ta några order från någon. När han sjunger om hur högerextremismen smyger fram i landet, närd av svensk apati springer han på stället med benen så högt uppe i luften att det känns fullt troligt att han när som helst ska knäa sig själv i ansiktet. Spelningen fortsätter med låt efter låt om Säpo, Schengen, inkassobolag, anorexia och en musikindustri där artisterna rear ut sina ord. Tage Danielsson reciteras, öl kastas, och Björn skriker andfått fram dubbelstaviga och trestaviga rim utan att någonsin sluta hoppa. Revanschlustan är lika märkbar hos publiken som hos Björn, redan innan han förklarar hur stor skillnad det är mellan ångesten sist han stod på den här scenen och den glädje han känner nu.

Björn och gitarristen Simon är de sista att lämna Lisebergshallen i den svarta minibussen. De delar på en flaska färdigblandad Sangria och försöker reda ut hur de kunde bli så sena att de missat alla diskjockeys som de ville se. Björn funderar på vad han ska göra med kaptensjackan. Han vill inte gärna att den ska försvinna redan innan sommaren börjat och förvissar sig hos chauffören om att det inte är några fler som ska åka med bilen under kvällen innan han hänger den över ett av stolsätena.
Kapten Röds officiella efterfest har pågått i flera timmar när vi kommer till jazzklubben Nefertiti.
– Tjena grabbar. Det är slutsålt, så om ni inte har biljett är det kört.
Det märks att det inte är första gången under kvällen som vakten har avvisat sällskap i Nefertitis entré.
Gitarristen Simon visar upp sin handled och blottar det röda backstagebandet runt handleden.
– Vi har sådana här, säger han förvirrat.
– Vi har spelat på konserten.
Vakten förklarar att sällskapet får vänta på sin tur och att alla måste ha röda band, eller stå på listan för att komma in. Björn är den enda i sällskapet som saknar backstageband och stoppas i dörren.
– Jag har ju spelat, försöker Björn förklara.
– Varför har du inte ett rött band i så fall? undrar den alltmer irriterade vakten.
Björn sträcker på sig lite för att få syn på någon därinne som han känner igen. Under tiden släpper vakten förbi sällskapet till vänster om oss. Från entrén läcker en basgång som skvallrar om att Kapten Röd spelas på högsta volym innanför nattklubbens dörrar.

 

TEXT: Ina Lundström

BILD: Mario Prhatskriv ut sidan