FAKTUM | 2010/12/28 Reportage

En ren spruta är bättre än en smutsig. Där kunde diskussionen ha slutat, om inte Göteborgs kommun sagt nej. I Skåne däremot har man haft sprututbyte sedan 80-talet.

Juan slänger fram ett gäng sprutor på disken och räknar. Fem kanyler och nio sprutor. Ner i hinken med dem och så lika många nya.
»Det här ska ni kämpa för i Göteborg grabbar!« säger han.
»Det är livsviktigt«
Britta, sköterskan, skrollar på sin skärm och ställer ett antal rutinfrågor. Ålder, civilstatus, jobb, bostadssituation?
»Heroin?«
»Javisst, sedan 15 år.«
Nästa patient är Peter som är i trettioårsåldern.
Ensamstående, egen lägenhet, jobbar som målare. Heroin, amfetamin, ibland kokain ibland, »det är så dyrt«.
»Men jag har klarat mig från hepatit. Fast jag har hållit på sen jag var sexton. Det är faktiskt ganska ovanligt.«
Nästa patient är Jonas, svällande biceps och armarna fulla av tatueringar och gamla stickmärken. Han har varit ren ett halvår men vill ta ett hiv-test.
»Har ni inte det här i Göteborg? Så jävla idiotiskt.«
Britta sätter nålen på första försöket och fyller ett litet provrör med blod. Hon skakar på huvudet.
»Ja det är för tråkigt detta med Göteborg. Vi är glada att vi inte har så korkade politiker i Malmö.«

Från Göteborg till Malmö är det bara tre timmar med tåg, men när det gäller synen på ›harm reduction‹ skiljer det decennier. Ända sedan mitten av 80-talet har missbrukare kunnat komma hit för att byta ut sina använda sprutor mot nya. Tillsammans med Lund är de ensamma i landet, men sedan 2006 tillåter lagen alla landsting att starta liknande verksamheter, förutsatt att den aktuella kommunen ger sitt medgivande.
»Det här är en fristad. En asyl för dem som är inne i ett aktivt missbruk« säger Magnus Andersson, som är kurator på sprutbytesprogrammet.
»Smittskyddet är alltid högsta prioriteten här. Men samtidigt försöker vi hjälpa folk med annat. Som att ta sig till avgiftning eller ta upp kontakten med socialtjänsten och andra myndigheter.«
Ett hundratal missbrukare besöker mottagningen varje dag, berättar han. Samtliga måste hiv-testa sig var tredje månad, de vaccineras mot hepatit A och B och man delar ut kondomer till dem som vill ha. Tre dagar finns en infektionsläkare på plats och varje tisdag har man möjlighet att träffa en barnmorska. I övrigt sköts ruljansen av tre undersköterskor som betar av besökarna i väntrummet.
Det är trångt och ger ett slitet intryck. Ett provisoriskt undersökningsrum i änden av korridoren och i en gammal städskrubb har man ställt in en gynekologstol – »Stans mest populära gynmottagning«. Ända sedan verksamheten startade på 80-talet har man fått nöja sig med det som blivit över. Då, när de första hiv-fallen upptäckts bland svenska injektionsmissbrukare och aids-skräcken var som störst, var detta fortfarande en radikal åtgärd. Idag råder konsensus i Malmö. Att narkomaner får byta rena sprutor mot gamla ses av de allra flesta som en naturlig del av sjukvården.
»Om du inte kan bota så ska du lindra!« säger Magnus.
Den heliga grundprincipen för all västerländsk sjukvård. Essensen i den urgamla läkareden. Här om någonstans är det en praktisk verklighet, menar han. Och han ser bara fördelar.
»Att pyssla om folk lite och plåstra om dem skapar en bra relation. Det har jag lärt mig. Och av den relationen kan man göra en hel del. Jag har en känsla av att man är ganska öppen med sitt missbruk här. Hit kommer även de som inte vill berätta om sitt missbruk för socialtjänsten eller andra myndigheter. De kan vara rädda för repressalier, att bli av med sitt socialbidrag eller sin lägenhet. Villkoret för att få bo i en lägenhet är ju många gånger att man är drogfri. Här visar man sina stickmärken och vågar vara mer ärlig. Det blir en bra kontaktyta som gör att vi också kan smittspåra väldigt effektivt.«

Kraven för att få rena sprutor är att man fyllt 20 år, att man kan visa upp stickmärken, och att man har med sina gamla sprutor i utbyte. Det finns tre storlekar på nålarna, alla har sina olika för och nackdelar. Den tunnaste är lättast at träffa med men har en tendens att stocka igen, den grövsta är svårast att hitta ett kärl med. De flesta sprutnarkomaner har stuckit sig så mycket att de har svårt att hitta ett kärl som fungerar. Sköterskorna, som tar regelbundna blodprov på alla som kommer, har blivit experter på att sticka, och det händer att andra sjukvårdsavdelningar och polisen skickar hit patienter som man ska ta blodprov på. Missbrukarna själva är tacksamma för att slippa sticka sönder sig mer än nödvändigt. Skillnaden mellan en gammal trubbig nål och en ny är stor.
»Använder man en gammal nål blir det liksom hullingar på den, när man väl stuckit in den får man inte ut den. Man sliter sönder hela armen« förklarar Peter. Han sätter sig ner medan Britta gör i ordning en nål för att ta ett blodprov. Han har varit inne på behandling och sedan dess har han inte tagit så mycket droger, säger han. Han har börjat bearbeta grejer i sitt förflutna.
»Egentligen tog det fart när morsan dog. Hon hade varit in och ut på psyket och en dag fick jag inte tag på henne på telefon. Så jag åkte hem till henne. Jag visste att nåt var fel. Hon var helt borta. Plötsligt gick hon ut på balkongen och låste dörren. Innan jag lyckades bryta mig ut hann hon hoppa« berättar han. »Jag såg alltihop. Det var det som triggade igång mitt missbruk. Jag har aldrig haft något bra sätt att hantera sorgen. Men jag tror att jag börjar närma mig det.«

Som kurator på sprutbytet har Magnus Andersson hört många liknande historier. Det handlar om psykiska problem, traumatiska upplevelser och trassliga relationer som ofta pågått sedan barndomen, och han säger att det stärkt hans övertygelse om att det sällan hjälper att bara strypa tillgången till narkotika eller sprutor. Alla lyckas inte sluta knarka just nu, och då ska man hjälpa dem att lindra konsekvenserna.
Inställningen är pragmatisk. Den kan tyckas gå stick i stäv med den svenska restriktiva narkotikapolitiken, som fortfarande strävar efter ett narkotikafritt samhälle. Det ska vara svårt att knarka men lätt att få vård, brukar det heta, men Magnus Andersson vänder sig mot det sättet att blanda ihop politik med smittskydd.
»Att förhindra skador är ju något som sjukvården alltid jobbat med egentligen. Du kan inte säga till en patient att dig kan vi inte bota, så du får klara dig själv. Kan du inte bota så ska du lindra. Det är ›harm reduction‹« säger han.
»Och det finns ingen som tror att vi säger till missbrukarna att det är okej att knarka. Tvärtom så pekar vi ju hela tiden på konsekvenserna. Att det leder till död och undergång. I Malmö finns ingen romantisk syn på sprutmissbruk. Det är bara förknippat med toalettdöd, hiv, gulsot och så vidare.«

Han har varit med från början och hört de invändningar som finns mot sprutbyte. Med åren menar han dock att attityderna förändrats, och han tror att det bara är en tidsfråga innan det kommer även till Göteborg.
»Det är nästan bara i Sverige och vissa konservativa delstater i USA som detta fortfarande är något kontroversiellt. Men det börjar få legitimitet även här. När jag åkte till Stockholm och pratade om ›harm reduction‹ för några år sedan bemöttes jag som en pestsmittad. Idag är det helt annorlunda« säger han.
»Jag tror att synen kommer att förändras även i Göteborg, men det kommer att dröja. Det krävs en ny generation beslutsfattare. 40-talisterna måste ha gått i pension för de är så påverkade av en politiserad syn på narkotikafrågor.«

[box]Några av personerna i texten heter egentligen något annat.[/box]

TEXT:

BILD: skriv ut sidan