FAKTUM | 2012/10/16 Reportage

Nu är det högsäsong för evenemangsstaden Göteborg. Scener ska riggas, tillstånd ska delas ut och varumärken ska stärkas. Medan Göteborg & Co rustar för Kulturkalaset minns Faktum dess bortglömda föregångare.
Text: Ina Lundström Bild: Ronnie Petersson   Publicerad i Faktum #119 augusti 2012

Titta på bilden här ovanför. Det går inte att se var folkmassan börjar och var den tar slut. Ett knökat hav av människor utan tydligt mål, som badar i ljuset på Götaplatsen. Den är mystisk på något vis. Bilden användes 1995 för att marknadsföra Göteborg inför superevenemanget friidrotts-VM. Den ingick i det digra utbud av marknadsföringsmaterial som kommunen producerade för att locka hit turister och investerare.
Fotot här ovanför är mystiskt, men säger massor om den bild av staden som Göteborgs kommun och näringsliv ville förmedla i mitten av 90-talet. Inte varvsstaden, utan feststaden. Fotografiet markerar början för Göteborgskalaset, den sommarfest som numera går under namnet Kulturkalaset. Men den markerar också slutet för en annan stadsfest.
Redan på 80-talet intog massorna innerstan under några dagar vid den tid på året då den är som vackrast. Festen hette Göteborgskarnevalen. Själv är jag för ung för att komma ihåg den, mer än som ett vagt minne av att bli sminkad på Avenyn av en clown. Jag tror jag hade en koskälla i handen också.


Faksimil Arbetet 1987

Det är inte alldeles enkelt att få ett svar på vad som föregick i staden om somrarna innan Göteborgskalaset. En sökning på Google ger 14 resultat. Ingenstans står det vad som hände med karnevalen. Lätt uppgiven kontaktar jag fotografen Lennart Sjöberg, som 1986 fotograferade karnevalsbesökarna enligt en av de hemsidor som nämner festligheterna. Lennart Sjöberg minns tillställningen mycket väl:
– Det var väldigt folkligt, mycket barn och så, säger han. Men den hade aldrig support från staden.
Jag frågar om han minns vilka som låg bakom Karnevalen.
– Det var en grupp som kallade sig ”Karnevalsföreningen”. De hade en svartklubb jämte Le Village på Värmlandsgatan i slutet av 80-talet. Jag tror de drev karnevalen med pengar därifrån. Fast jag har för mig att det var en massa ekonomiska problem också.
Innan vi lägger på frågar jag Lennart vem jag ska kontakta för att få veta mer.
– Johan Heintz, svarar han utan att tveka. Han var den med koll, och det var han som drog igång alltihopa. En sann idealist.

Jag träffar Johan Heintz, en ovanligt lång man i sextioårsåldern, på ett café på Andra Långgatan några dagar senare. Nuförtiden arbetar han med före detta hemlösa i Oslo, som miljöterapeut.
– Jag har egentligen alltid varit intresserad av gatulivet, jag har alltid brytt mig om en stad för alla, berättar han.
Innan Johan började arbeta med Karnevalen var han delaktig i Sveriges ockupantscen och sysslade med gatuteater.
Spontana karnevaler uppstod i Göteborg i början av 80-talet när ”anarkisterna i Haga drog till Avenyn på styltor”, enligt Johan Heintz. En riktig karneval blev det först 1984 i samband med arrangemanget Latinamerikahalvåret.
– Någon kände till att jag hade arbetat med liknande saker tidigare och bad mig hjälpa till och samordna en invigning i karnevalsstil. När vi nästa år hade möte med polisen sa vi till dem att vi trodde på en publik på uppemot 20 000. De bara skrattade och sa ”Gör ni er grej, men det kommer max 500”. När det blev dags för karnevalståget slogs hela trafiken ut av de 80 000 besökarna.

Faksimil GT 1988

Johan tar fram en stor plastkasse han burit med sig till vårt möte. Ur den tar han fram två videokassetter och en stor gul pärm. Från pärmen tar han upp ett manifest som han visar. Den första meningen lyder: ”Karnevalen tillhör människorna”. Johan Heintz förklarar:
– Vi hade gatufesterna i Köpenhamn och Londons Notting Hill som förlaga. Vi ville skapa en ritual där folk släppte sina egon, dansade och transformerades. Vi var noga med att inga sponsorer skulle synas på scenen eller i tåget. De tackades i programbladet och det fick räcka. Vi ville bygga ihop en gemenskap på något annat än pengar, säger Johan och ler.
– Och vi höll ut i tio år. För varje år växte festivalen och för varje år kom det nya instanser som man var tvungen att tjafsa med.
Innehållet i Johans pärm talar sitt tydliga språk. Över hälften av alla tidningsartiklar om karnevalen handlar om konflikter. Stadsteatern var missnöjd. Spårvägen ville inte att trafiken skulle hindras. Kommunen pratar om nedskräpningen. Indragna bidrag och uppskjutna tillstånd avlöser varandra på de gulnande sidorna.
– Vi har mötesfrihet i Sverige, säger Johan efter lång tystnad.
– Så de kunde aldrig stoppa oss. Men de kunde trötta ut oss. Kommunalpolitiker har ju betalt för att stoppa spontana initiativ och som obetald aktivist orkar du inte så länge. Själv blev jag utbränd efter tio år.
Jag frågar Johan varför han tror att karnevalen var motarbetad. Johan ser road ut.
– Det här låter konstigt. Men vet du vad de där människorna tror, som sitter i kommunen och Göteborg & Co och allt vad det heter? De tror att det här är deras stad.
Utanför fönstret där vi sitter pågick för en vecka sedan ­Andra Långdagen. En gatufest utan tillstånd som liksom Karnevalen fick stora nedskräpningsartiklar i Göteborgs-Posten.
– Det finns likheter, menar Johan Heintz. Det provocerar när man har egna arrangemang i innerstaden. I förorterna– okej, men inte i centrum. Här ska folk helst ta spårvagnen till Liseberg och hålla käften. Vi snodde centrum från köpmännen. Vi tyckte att den mänskliga civilisationen efter tusentals år borde nått en högre punkt än att man springer i Nordstan på lördagarna och handlar. Vi var idealister.
Skräckbilder efter evenemang som inte skett i officiell regi har inte ändrats mycket på 20 år. Till vänster från Göteborgs-Posten efter Karnevalen 1989, till höger från samma tidning efter Andra Långdagen i år. Även fotografen, Bengt Kjellin, är den samme.

Mot löfte att jag ska vara försiktig med Johans grejer – ”det är såvitt jag vet det enda som finns kvar” – får jag låna med mig filmerna och pärmen. Senare på kvällen när jag kommer hem tittar jag på de gamla banden.
Jag förväntar mig att se något i stil med ­Andra Långdagen. Det finns knappt några likheter. Sminkade dansare slingrar sig från ­Vasagatan till Avenyn till ljudet av trummors öronbedövande dån. Där finns en grupp med fotbollar på huvudena och svartmålade kroppar. På ett flak dansar ett tiotal kvinnor i sambauniform med en pojke i treårsåldern. Längs kanterna av tåget går det sminköser som målar barnansikten till tigrar och solar. Uppe vid Götaplatsen står en dansk dansgrupp och instruerar göteborgarna i västafrikansk dans. En extremt brokig skara på tiotusentals människor dansar längs med Avenyn.


Faksimil Arbetet 1987

Åter till bilden högst upp på sidan. Den är inte tagen under något av kommunens evenemang. Titta noga på bilden. Det finns inga loggor där. Fotot finns på allra sista sidan i Johan Heintz tjocka pärm. Under fotot har han skrivit med snirklig handstil och svart tuschpenna:
”Bild ur Bulletin nr 1 utgiven av Göteborg ’95 inför friidrotts-VM. Ingenstans i texten nämndes dock varifrån bilden kommer. Smäll på fingrarna skall dom ha!”
Bilden från Götaplatsen, som kommunen använde för att marknadsföra evenemangsstaden, är från den kommunalt motarbetade Göteborgskarnevalen.

 

 

Omslaget till Göteborg & Co:s affärsplan 2012. Bilden är tagen under Andra Långdagen, ett evenemang utan kommunal inblandning där staden vägrade tillhandahålla soptunnor.

TEXT:

BILD: skriv ut sidan


RELATERADE ARTIKLAR
TAGGAR