FAKTUM | 2014/01/30 Profilintervju

Dramatenstjärnan, som fick sitt genombrott i serien Glappet, läste på Flashback att hon blivit mossig. Julia Dufvenius kontrade med att läsa in tantsnuskiga Sagan om Isfolket på ljudbok. Nu når kärleksromanerna en ny generation tack vare Julias stämma.

Julia Dufvenius sätter sig tillrätta efter att ha släppt ut sitt hår. På vad som ser ut som ett notställ framför henne i en inspelningsstudio i Stockholm står en lite luggsliten pocketbok.

Det är Spökslottet, den sjunde boken i den fyrtiosju böcker långa bokserien Sagan om Isfolket. På stället, bredvid boken, ligger en liten prydlig hög med de hårnålar hon nyss lagt ifrån sig.

Att läsa in böcker är en betydligt mer uttröttande syssla än man kan tro och det är viktigt att ha det bekvämt.

– Jag fick just höra hur Anders Ekborg läser in, säger Julia. Vet ni hur han sitter?
Hon lutar sig bak i stolen, bort från mikrofonen och lägger parodiskt barskt armarna i kors.

– Så här. För ryggen är det säkert skönt, men gud så jobbigt att behöva höja rösten så mycket så att man hörs.

– Måste man vara väldigt nära micken? frågar Faktums fotograf Andy som samtidigt hukande gör sitt bästa för att få med både Julia, boken och hårnålarna på samma bild.

– I alla fall om man talar lågt som jag.

– Men det gör ju Ekborg också, säger ljudteknikern.

– Sicket as! Hon skrattar och lutar sig framåt igen.

Det är märkligt nostalgiskt att få vara med när Sagan om Isfolket blir till ljudbok. Jag blir plötsligt osäker på om jag är där som läsare eller journalist – som trettonåringar läste jag och min bästa vän andlöst hela serien med rodnande kinder där vi låg på mage på sängen i hennes flickrum utanför Borås.

När jag nu inför intervjun lyssnar på Julias inläsning av seriens första bok på min mobil inser jag att jag fortfarande har den i färskt minne, trots att det gått mer än tjugo år. Det är en söt, ganska konventionell historisk kärleksroman och betydligt mer sedesam än jag tyckte då.

Ville inte bli mossig
Julia Dufvenius har sedan hon gick ut scenhögskolan 1999 haft en framgångsrik och bred karriär. Hon har hunnit med allt från barnunderhållning, till exempel filmerna om Sune, till att spela i Ingmar Bergmans allra sista film, Saraband.

Men för många kommer hon nog alltid vara mest känd som Ella i succéteveserien Glappet där hon slog igenom, 22 år gammal. Då hade hon inte ens hunnit gå ut scenskolan i Göteborg.

Sedan många år tillhör Julia nu Dramatens fasta ensemble och har setts i tunga roller av dramatiker som Ibsen, Lorca och Shakespeare.

Det känns alltså minst sagt en smula otippat att det är på eget initiativ som Julia Dufvenius nu läser in hela den norska författarinnan Margit Sandemos Sagan om Isfolket.

Bokserien är på 47 delar och har sedan den kom ut på 80-talet inte rörts vid ens med tång av de kultursidor som regelbundet recenserar Julia i hennes roll som Dramatenskådespelare. Böckerna har allt som oftast snarare fått finna sig i att sorteras in under samma genreflagg som harleqinböcker och annan kiosklitteratur.

– Det finns en orättvis bild av Sagan om Isfolket-böckerna, säger Julia Dufvenius när hon några dagar senare tar med mig på en promenad runt Kungsholmen.
– Folk verkar tro att de är dåliga bara för att de ser ut som kioskromaner.

Skådespelerskan Alexandra Rapaport, kollega på Dramaten och nära vän, var den som övertalade henne att ta sig an böckerna från början. När Julia väl började läsa blev hon blixtförälskad i den norska sagan och gick till ljudboksföretaget Storytel, där hon redan tidigare läst in bland annat Fifty Shades of Grey, med den nya idén.

Men det var inte bara Alexandra Rapaports förtjänst. En anonym flashbackanvändare hjälpte också till.

– Jag försöker låta bli att läsa om mig själv på internet. Men så var det nåt jag skulle kolla upp … jag minns inte riktigt vad, men jag googlade mitt eget namn i alla fall. Och då hittade jag mitt namn på Flashback. “Synd att hon har blivit så mossig”, stod det. Så strängt, eller hur?

Men det värsta var att jag förstod vad personen i fråga menade, för jag kände mig mossig. Jag vill ju nå ut! Det är så kul med Sagan om Isfolket, för serien har så många trogna fans. Det är böcker som har betytt så oerhört mycket för en massa människor, oavsett vad kritikerna har sagt om dem.

Du har ju också läst in Fifty Shades of Grey innan. Finns det många likheter?
– Nej, inte riktigt, men de är ju båda riktade till kvinnor och det är just vad jag ville göra och vad jag tycker att marknaden behöver: böcker riktade till kvinnor som också berättar ur kvinnors perspektiv.

Sedan var jag också provocerad av debatten kring Fifty Shades of Grey. Det var så mycket ifrågasättande medan inte en människa verkar höja på ögonbrynen när det strimlas och våldtas i deckare. Där är alla helt blasé.

Fifty Shades of Grey kategoriseras snarast som erotisk litteratur. Hade du läst den själv innan du skulle spela in den?
– Nej, inte alls. Norstedts ringde. ”Kolla på det här, men googla den innan så du vet vad du gör…” Då hade den inte kommit ut här i Sverige än. Jag hittade en hel del om den på olika sajter, om att det var många sexscener och att det blivit ett stort rabalder i USA.

Nu ska det ju inte mycket till för att det ska bli rabalder just där, så jag tänkte att fasiken vad kul, skrev på och började läsa den. Efter hundra sidor tänkte jag ”oh my god, hur i helvete ska det här gå till?” Då ringde jag till Tove som jag jobbat med jättemycket och sa “snälla, kan inte du och jag göra det här så att jag har en kvinnlig producent?”.

Hur var det att läsa in alla sexscenerna?
– Nån gång i början råkade vi ut för ett sånt där sjukt skrattanfall, när man helt enkelt inte kan sluta, men sen var det bara att köra. Det går ju inte att haka upp sig på det där varenda gång. Till slut är det snarare på en nivå där det handlar om att få ihop alla kroppsdelar. ”var det hans ben eller hennes ben … nämen, det var hennes hand… ah, nu fattar jag!”

Faktums sminkös och stylist Sofia har ett sjå med att få till Julias iskalla omslagsoutfit.