FAKTUM | 2016/06/03 Nyheter

 

Mannen med Sveriges bästa röst har släppt en skiva med avskalad Bondmusik. Faktum har tagit pulsen på skräcknörden och freebasefilosofen Freddie Wadling, som älskar tomten men gärna sticker nålar i julkommersen.

Det är Halloween. Jag har jagat Freddie Wadling i tio dagar, och nästan gett upp. Så händer det. Freddies fru Bellas mjuka röst i luren. Någon intervju är tyvärr inte möjlig, förklarar hon vänligt. Freddie har fullt upp inför skivsläppet den 9 november. Jag klamrar mig fast. Föreslår middag på Långedrags värdshus, ett stenkast från den wadlingska hyrvillan, som påminner om Norman Bates kåk i Hitchcocks Psycho. Bella funderar lite, och tackar ja.

Fem timmar senare kliver han in genom dörrarna på den White on White-romantiska restaurangen med utsikt över vattnet. Käppen är med, så klart. Det var länge sedan Freddie Wadling var kurant. Han sjunker ner i en soffa, intill en öppen brasa mitt i lokalen. Kontrasten mellan den pittoreska miljön och Musiksveriges mest dramatiska ansikte är magnifik.

Fotografen Mario blir ivrig och lanserar idén att Freddie ska ha smokingjacka och sticka nålar i en tomtedocka. Som statement mot helghysterin. Freddie och Bella säger nej, med eftertryck. Voodoo på kitschig julhandel? Gärna. Göra våld på tomten? Icke.

– Nej, tomten symboliserar ju det goda med julen, säger Freddie lugnt. Julen är som en psykisk haschpipa, som cirkulerar runt och förenar folk. Den handlar ju egentligen om gemenskap.

Den glittrande kommersen muttrar Freddie Wadling däremot om varje år, likt en punkig Grinchen på skuggsidan av kullarna i stans mest välbärgade kustkvarter. Men i stället för att spy ur sig hat över Coca-Colas rödstajlade tomte eller Jesusbarnet i Absolute Music-krubba, framhåller han det goda. Han känner för missfoster som Ebenezer Scrooge – den engelska julkultens onda gubbe som till slut tar emot julens ängel.  

 – Om man inte firar jul så kommer spökena och tar en. Scrooge gav sig till The Spirit of Christmas. Dickens fattade. När han växte upp rådde ju verklig misär och folk behövde varann.

Utstötta barn anammar figurer som Grinchen och Scrooge, menar Freddie Wadling. Outsiderperspektivet blir på något vis trösterikt. För det är klart att man vet hur det känns att sitta där uppe i grottan och titta ner på andras samvaro.

Freddie själv vet mycket väl vad utsatthet vill säga. Som barn var han överbeskyddad, men svårt mobbad i skolan av både barn och vuxna. Han beskriver sina lärare som pennalister som iscensatte grymma, psykologiska experiment i klassrummet. Det genererade ett lidande som enligt Freddie gjorde större skada än det självförbrännande rockliv med alkohol och droger som han senare hamnade i.

Och även om han numera lever i stillhet så tycks han härbärgera barndomens kantstötta självbild. Han ser sig som en underdog

– Klart jag är en underdog. Jag är fattigare än Faktums försäljare. En förlorare, pengamässigt.

Men det är väl en del annat som skiljer dig från Faktumförsäljarna?

– Att jag är en vandrande freakshow.

Tror du inte att försäljarna kan känna sig som freakshows, då? När folk undviker dem till exempel?

– Det ska de inte behöva.

Vad skulle du vilja skicka med dem, då? Du är trots allt en person som har rest dig ur ett kompakt mörker och kommit att bli viktig för många människor?

– Att inte kämpa emot. Skit händer hela tiden. Det goda kommer.

I Freddie Wadlings fall är hans säregna röst en unik förutsättning för att samla karma. Det goda har kommit till honom i form av en musikkarriär som skulle kunna sammanfattas med det sönderkramade ordet ikon. Freddie slog igenom i punkarkretsar med banden Lädernunnan och Cortex i mitten av 70-talet, och blev känd för en större publik med duon Blue for Two några år senare. Innan han började släppa sina hyllade soloplattor för cirka 20 år sedan hade han ett framgångsrikt samarbete med Fläskvartetten. 

Parallellt med musiken har Freddie varit verksam som konstnär och skådespelare. När man mediterar kring det är det svårt att förstå att samme man identifierar sig med samhällets olycksbarn. Utan antydan till koketteri.

– Ska man vara ärlig så vill man ju inte framstå som nån jäkla ARTIST. Jag vill inte tränga mig på. Folk får gärna tro att jag Peter Le Marc eller Lasse Kronér.

Den skeva självbilden verkar sitta i ryggmärgen. Freddie berättar att han blev flintskallig redan vid 14 års ålder. Han tror att det beror på näringsfattig kost.

– Jag liknade faktiskt en av de homosexuella torpederna Mr Wint och Mr Kidd i Bondfilmen Diamonds are Forever. Tänk dig en lönnmördare med glasögon och mustasch.  Långhårig, med flint. Folk pekade på mig, så klart. Kolla, där kommer han från filmen. Inte roligt för en ung människa.

Freddie Wadling konstaterar att de första Bondfilmerna var ett slags cinematografisk plantskola för den servile skurken.    

– Goldfinger är the original Bondskurk. Han hade det där coola: “Do you expect me to  talk?” “No Mr Bond – I expect you to die.”  Det är jättebra. Christopher Lee i Mannen med den gyllene pistolen var däremot inte så trovärdig som skurk. Honom hade jag väldigt svårt för. I dag gör han mycket Tim Burton. Det är däremot fantastiskt.

Freddie är full av populärkulturella referenser och har förklaringsmodeller till det mesta. Till skillnad från julkarusellen gillar han kommersen kring Bondfilmerna, som han i och med nya skivan blir en del av.

– Bondfilmerna är som en fashion show. Det har varit rakt och öppet från början. De satte produktplacering på kartan. Alla är medvetna om det, och då tycker jag det är okej. Musiken är en del i helheten och ska också spegla den tidsanda vi lever i.

Den James Bond som gjort den mest trovärdiga agenten är Sean Connery, menar Freddie Wadling.

– Ingen tvekan. Connery är bäst, men jag gillar Daniel Craig också. Jag tror att han kommer att bli bättre och bättre. Pierce Brosnan är jag inte så förtjust i. Honom kan jag gärna sticka med nålar, han har ju till och med rätt namn.

En förfinad, gärna litterärt anstruken Göteborgshumor är kännetecknande för Freddie Wadling. Han har ett snabbt intellekt, men säger sig sakna ambitioner. Karriären lever sitt eget liv. Ekonomi, intuition och andra människor triggar igång olika projekt. Skivan med Bondlåtar unplugged ger Freddie sin bokare Ulf Andersson cred för.

– Ja, det var Ulfs idé. Jag sa nej, först. Men så lyssnade jag in mig på några låtar och kom in i det.

Skivan består alltså av ett pärlband avskalade, klassiska Bondlåtar. Lågmält uttolkade av Freddie och cellisten Sebastian Öberg från Fläskkvartetten. Samarbetet inleddes på sätt och vis för flera år sedan, då duon gjorde succé med The Winner Takes it All på Guldbaggegalan och agerade senare pausband under Melodifestivalen. Inspelningen var lite udda – den ägde rum på två hotellrum på Panorama i Göteborg.

– Det var Sebbe som hyrde rummen. Vi bara satte vi oss ner, och spelade. Sebbe är väldigt bra på att producera.

Vilka låtar på skivan tycker du mest om?

– Den som kommer att funka bäst tror jag blir nog The World is Not Enough. Sedan må Elvis straffa mig, men det finns en Duran Duran-låt som är rätt bra: A View to a Kill. Diamonds are Forever gör jag på plattan. Sedan gör jag ju Goldfinger, fast jag kände att jag inte borde. Shirley Bassey är ju helig, men det fick bli som en hommage till henne.  

Ännu en kvinna med guld i strupen. Freddie Wadling går omkring med ett mentalt altare som han ställt en rad begåvade sångerskor på. Där sitter bland andra Shirley Bassey, Billy Holiday, Malena Ernman, Stina Nordenstam och det unga stjärnskottet Amanda Jensen. Henne hade Freddie gärna samarbetat med.

– Om hon nu vet vem den här gubben är!

Där kom självkänslan igen. Givetvis vet rock’n-roll-skolade Amanda Jensen vem Freddie Wadling är och skulle förmodligen komma flygande som ett skott och gästspela om legendaren ringde. Ingen som sett Freddie Wadling glömmer hans röst, och hans stil. Mannen berör. Det är ingen slump att personalen på Långedrags Värdshus stannar kvar en timme extra för att fotograf Mario ska få den perfekta bilden. På Freddie med voodoonålar i högsta hugg. På bordet framför honom: Pierce Brosnan i tomtekläder.

 

Fotnot: Intervjun publicerades i decembernumret av Faktum 2011

TEXT: Liv Landell Major

BILD: Mario Phratskriv ut sidan