FAKTUM | 2015/06/15 Nyheter, Profilintervju

Kriminell sen barnsben. Senare fängelse och ond bråd död. Juha Mulari går fortfarande beväpnad, fast nu med gitarr i stället för kniv. Men trots en nyinspelad skiva i bagaget och en fulltecknad turnésommar är han fortfarande beredd på det värsta.

När Juha var ung strävade han efter att vara annorlunda. Han sydde sina egna kläder, sminkade sig med kajalpenna och tuperade håret. Stilförebilden var Clockwork Orange men i slutändan såg han, enligt egen utsago, mest ut som en ”transa”.                                                                     Rösten som hörs i bilens högtalarsystem är gäll och orden kommer i snabb takt. Ett affärsmöte har spårat ur, någon har kastat sig över bordet och tagit strypgrepp på mannen som smattrar i andra änden av linjen.
Juha Mulari, som precis hämtat upp mig i sin mörkblå suv på Stockholms Centralstation, sneglar åt mitt håll och försöker få personen på andra sidan luren att hejda sig. Men tekniken lyder inte, orden når inte fram. Juha svär och fipplar med knapparna på sin telefon och efter några sekunder lyckas han få handsfreefunktionen att fungera igen. ”Gubben, jag har besök i bilen. Jag ringer upp senare så får vi snacka ordentligt”.
Han avslutar samtalet och koncentrerar sig åter på att ratta den stora bilen genom huvudstadens eftermiddagstrafik. På vänster arm har den grå rockärmen hasat upp och spetsen på en tatuerad kniv sticker fram.

Vi är på väg till Nacka för att hämta upp rapparen, affärsmannen och tillika Juhas skivbolagsdirektör, Petter Alexis. Petter har varit på vinprovning och ”måste ställa bilen”. Han ska även lyssna på en av Juhas nya låtar. Efter en stunds tystnad frågar jag vad telefonsamtalet handlade om.
– Det där var en affärspartner. Jag fattar inte varför han ringer och berättar just detta men folk har förtroende för mig. Och jag känner ju många – affärsmän, knegare och snutar. Och en del ovanliga affärsmän. Folk ringer hela tiden, jag har blivit en jävla jourtelefon, säger han.
Och med tanke på att Juha Mulari, 51, faktiskt inte ligger begraven eller sitter inlåst, utan i stället håller på att spela in sin andra skiva så kan han nog ge ett och annat råd.

Familjen först
Pappans misshandel av mamman kom att prägla Juhas uppväxt. Som storebror i en syskonskara på fyra såg han det som sin plikt att försvara familjen.
– Jag sov med kniv i handen. Pappa slog visserligen bara mamma, aldrig oss barn. Men det kunde ju inte jag veta. En natt hörde jag hur han sa till mamma: ”En dag kommer ingen av er att gå upp ur sängen igen”. Jag önskar att han hade slagit mig i stället, då hade jag kunnat försvara mig.
Pappans jobb som resemontör gjorde att de flyttade runt mycket – först från Finland till Rosengård i Malmö via Jönköping och till sist Upplands Väsby utanför Stockholm.
Miljonprogrammens höghus var lika gråa oavsett plats men annars fick de starta om på nytt varje gång. Mellan första och sjätte klass bytte Juha skola nio gånger. Mamman jobbade som städerska och extra inom vården men familjens ekonomi var ändå knaper. På högstadiet kände sig Juha därför tvungen att hjälpa till.
Han blev snabbt en driftig entreprenör, om än på skuggsidan av lagen. Han odlade marijuana på pojkrummet och snodde pappans läkarsprit. Gräset och spriten såldes sen i skolan och pengarna smög han ner i mammans plånbok när hon inte såg.

 

En av två knivar som pryder Juhas underarmar. Bägge är exakta avbilder av två exemplar ur Juhas samling. Just de två han har tatuerat på kroppen är båda presenter från vänner i Ryssland.

 

Våldsam vardagshjälte
Åren gick och pappans misshandel av mamman fortsatte. Situationen kändes hopplös och hon ville inte leva längre. Juha gjorde sitt bästa för att skydda henne och syskonen.
– Jag kommer ihåg hur jag låste in dem i vindsförrådet för att han inte skulle komma åt dem. Och ambulanspersonal lärde mig hur jag skulle återuppliva mamma om hon tagit för mycket sömnmedel.
Situationen förändrades inte och Juha började hysa ett glödande hat mot sin pappa. Trots detta var han rädd för den dominante patriarken och tog i stället ut sin frustration på andra sätt.
Bland annat åkte han runt med pendeltåget och letade efter situationer där han kunde hjälpa till. Det kunde röra sig om en pensionär som blev överfallen eller en ung tjej som trakasserades av en full snubbe. Juha blev en vardagshjälte som genom våld försökte dämpa sin egen skam.
Men till slut blev konfrontationen med pappan oundviklig. En dag när den 18-årige Juha tränade boxning dök hans pappa plötsligt upp i lokalen och de två hamnade utanför på gatan. Med lindade händer gjorde han upp med fadern.
– Han fick många smällar. Bägge ögonen var igenmurade och blodet rann från näsan. Han blev helt paff och frågade om jag var stolt över att ha slagit min egen pappa. Men han förtjänade det, efter alla dessa år.
Efter uppgörelsen kände Juha sig trygg, pappan skulle inte våga skada mamman längre. Han reste jorden runt och när han kom tillbaka återvände han inte till familjen.
Han flyttade till egen lägenhet och startade ett vaktbolag. Innan han var 24 år fyllda hade han 30 stycken anställda som bemannade tio storkrogar i Stockholm. Men han tröttnade, blev rastlös och hamnade allt oftare i slagsmål med gästerna. Till slut sålde han företaget.
För pengarna köpte han en flådig bil och drog söderut. Att semestern skulle bli oönskat lång visste han inte då.

Tagen av tullen
Juhas första fängelsevistelse skyller han på Orup. Det var sommaren 1988 och efter några veckor på den spanska solkusten, dit han och en kompis bilat i Juhas champagnefärgade Corvette, körde de på en sten och bilen gick sönder.
De bestämde sig för att åka hem, men inte tomhänta. De köpte tio kilo hasch som de la i en träningsbag och satte sig på tåget norrut. Resan genom Europa gick utan komplikationer och när de stod inför det sista hindret, tullen mellan Helsingör och Helsingborg, hade de en plan: Genom att ta nattbåten skulle de undvika tullkontroll på grund av den sena timman. Men så fick de reda på att Orup skulle spela samma kväll i Stockholm – och planen ändrades i sista stund.
– Vi hade ju lyssnat på hans platta i bilen hela vägen ner till Marbella, det var vår reseskiva. Så vi ville verkligen inte missa den där konserten. Därför struntade vi i planen och sprang på morgonbåten i stället.
De greps i restaurangen på båten och dömdes till vardera tre års fängelse.
– Jag både skyller på Orup och tackar honom, för efter det blev jag noggrann. Jag lovade mig själv att aldrig lämna något åt slumpen igen. Om jag torskade var det i min kalkyl det skulle ha brustit, inte på grund av slarv.

Kamp med dödlig utgång
Uppgörelsen med pappan utanför boxningsklubben hade visserligen gjort att misshandeln i hemmet slutade, men det var för sent för Juhas mamma. 1991 hittades hon död på en väninnas balkong efter en överdos tabletter.
– Det kändes som att jag dog invärtes och jag skyllde såklart på pappa. Samtidigt såg jag att han mådde skit. Så att leva med vad han gjort fick bli hans straff.
Samma år bildade Juha motorcykelklubben Bax MC. Gänget körde hoj, festade och begick brott tillsammans.
Under tiden i motorcykelgänget fick Juhas kriminella karriär ytterligare skjuts.
– Mitt rykte var gott i den undre världen. Folk som behövde hjälp visste att jag var lojal. Annars är det vanligt att musklerna vänder sig mot den som anlitat dem, att den som skulle blåsa blir blåst i stället.
Livet som kriminell innebar att leva i ständig beredskap, att visa sig svag var inget alternativ. Juha gick ständigt beväpnad, han hade alltid en kastkniv redo i handskfacket i bilen. Jämfört med att bära pistol innebar kniv inte lika kännbart straff om polisen tog honom.

 

Några meter ovanför parkeringsgaraget ligger Sankt Eriksplan i centrala Stockholm. Här ägde det ödesdigra knivslagsmålet rum för över 20 år sen.

 

En dag när han hade ätit lunch vid Sankt Eriksplan i centrala Stockholm blev han attackerad från oväntat håll. Två personer som höll på att bryta sig in i en port gav sig plötsligt på Juha och hans vän. En av de attackerande männen drog kniv. Sen gick det snabbt. När Juha hamnade med ryggen mot en reklampelare och inte kunde backa undan längre så högg han tillbaka, hans kniv trängde djupt in i axeln på angriparen. Hugget träffade kroppspulsådern och mannen dog i taxin på väg till sjukhus. Juha friades, både tings- och hovrätt ansåg att det rört sig om nödvärn.
– Han bjöd upp till dans med kniv i hand och det blev en kamp på liv och död. I dag skulle jag antagligen inte hamna i den situationen. Men jag skulle gjort samma sak, utgången hade blivit den samma. Samtidigt kommer jag aldrig glömma dödsångesten i hans blick. Den får jag leva med resten av mitt liv.


Tar över efter Robert Wells

På krogen Engelen i Gamla Stan i Stockholm sitter Juha och slevar i sig köttbullar. Samtidigt skriver han kvällens låtlista med en svart spritpenna. Han tänker öppna med Harry. Låten handlar om en bankrånare som i slutändan blåser systemet, skrattar åt snuten och blir ”både rik och känd”.
På andra sidan bordet sitter Juhas fästmö Lobke med parets tre månader gamle son, Prins Jalde, i en bärsele. Resten av sällskapet består av Juhas band och några kompisar.
Rummet, som ligger längst in i restaurangen, är döpt efter Robert Wells. Således är väggarna tapetserade från golv till tak med bilder och affischer på den hårfagre, och ständigt leende, pianisten.
Juha skrockar och säger att han ska konkurrera ut Wells. Han berättar att han ska uppträda på krogen en gång i månaden och att det snart är bilder på Juha som ska hänga på väggarna i stället.
Efter att Juha hälsat på ännu en storvuxen vän, med nacke bredare än de flestas midja, fortsätter han att berätta.

Några år efter knivslagsmålet på Sankt Eriksplan bestämde sig Juha för att bryta med livet som kriminell.
Nyligen utkommen ur fängelset, efter att avtjänat ett straff för grov misshandel, raderade han ett hundratal nummer i telefonen och försökte hitta nya sätt att försörja sig på.
Mobilen slutade ringa och tillvaron blev ensam. För att fylla tystnaden ägnade han allt mer tid åt att spela gitarr och skriva texter.
Efter att rapparen och skivbolagsbossen Petter Alexis hörde honom spela på ett bröllop för snart tre år sedan tog Juhas liv ännu en gång en vändning.
– Att spela musik och skriva låtar har varit min terapi. När jag såg hur tuffa gangsters och bikers satt som små ljus och lyssnade när jag spelade, insåg jag att det var detta jag skulle hålla på med. Och när Petter hörde mig började resan på riktigt. Nu är det detta som gäller.

Juhas yngste son, tre månader gamle Prins Jalde, är med på de flesta av pappas spelningar. Här bakom bardisken på krogen Engelen i Stockholm.Alltid redo
Den gula kåken tronar upp sig som ett slott längst upp på krönet. Nedanför breder Nya Varvet ut sig. Det är förmiddag men ändå lyser gatulamporna i det fridfulla villaområdet i västra Göteborg. Långt borta, bakom de mörkgrå molnen, anas havet. Det enda som stör idyllen är bruset från motorvägen alldeles bakom det gula huset där Juha parkerar sin suv.
Det har gått nästan två månader sen Juhas konsert på Engelen. Inne i villan ligger Välfärdstudion där han har tillbringat veckan med att spela in sin kommande EP.
Med hjälp av gänget bakom studion och lokala göteborgsmusiker från band som Nationalteatern, Den Stora Vilan och Slowgold hoppas Juhas skivbolag på något nytt. Visorna ska bort och ersättas av ett smutsigare rocksound.
Inifrån studion hörs refrängen på en av de nya låtarna. Juha berättar att skivan ska släppas innan sommaren och sen följer en intensiv period av spelningar.
Men trots framgångarna är han fortfarande beredd på det värsta. Kastknivarna ligger visserligen inte i handskfacket på bilen längre men sitter fortfarande på väggen hemma.
– Jag har alltid varit redo att dö. Jag är här på lånad tid och har aldrig räknat med att uppnå den här åldern. Nu har jag gått ur krigszonen men en del av mig är fortfarande redo. Jag har alltid en reservplan som tickar i bakhuvudet.

TEXT: Henrik Björck Wigartz

BILD: Per Englundskriv ut sidan