FAKTUM | 2018/10/19 Nyheter, Profilintervju

Bokstav efter bokstav. Mening efter mening. Pärm efter pärm. I snitt läser hon hundra böcker per år. Jessika är boklärd.

Klockan är strax efter nio en tisdagsmorgon när Jessika Gedin kliver ur taxin och in på SVT:s kostymförråd. Hon är klädd i en svart omlottklänning med blommor i orange och bär stora mörka solglasögon.
– Jag har sovit två timmar i natt så du får jobba hårt med bilderna, säger hon till fotografen Per Englund och tar av sig glasögonen. Svart skugga är sotad runt de blå.

Förrådet breder ut sig på 1 700 kvadratmeter.
– Det är som att bli barn på nytt, säger Jessika och frågar en av de som arbetar i ”garderoben” efter det coolaste de har.

Vi går in på första smala gången till höger och fram till tre nyinkomna plagg, eller snarare ”verk”.
– Oj, har ni dessa? De måste ha kostat mycket. Det är Diana Orving, säger Jessika.

Att de inköpta kläderna är dyra bekräftas av personalen.
– De är handmålade, fortsätter Jessika och känner på materialet.

Hattar, skor och djurkostymer, här finns inget utrymme som inte är klätt.
– Vi kommer kanske att försvinna och aldrig hitta varandra, säger Jessika och går in på en gång en bit fram. Till slut ser jag henne på nedre våningen där hon provar ett par sagolika vingar. 
– Här har vi verkligen P.O. Enquists berättelse Nedstörtad ängel, säger Jessika om en av sina favoritböcker.

Av alla kostymer och kläder som finns i SVT:s kostymförråd vill Jessika klä ut sig till ett ledset djur. Kanindräkten är för liten så det får blir ett lejon. Ändå ett givet val:
– Jag har ju en lejonman, säger hon.

Hon säger nej till döden och när hon får välja kostym blir hon ett lejon. Jessica Gedin har ingen akademisk examen men hon är expert på böcker.

Men varför ett djur?
– En av mina favoritscener i Douglas Couplands roman Girlfriend in a Coma utspelar sig på en maskerad. Det är en så fin bild, att vara sorgsen i dräkt. Naknare än så blir det inte. I romanen The Gum Thief skriver han att folk borde ha på sig sina Halloweenkostymer jämt. Att det skulle bli så mycket lättare att prata med varandra på samma sätt som man blir alldeles ogarderad när man pratar med hundar.

Hemma på den gröna dörren hänger ett vitt papper där det med svart tuschpenna står skrivet ”Jessika Gedin och Pål Hollender”. Jessika öppnar och välkomnar mig in i femrummaren i Vasastan i Stockholm. Här har de bott sedan hon blev gravid för nästan 15 år sedan.

Hon ställer sig bredvid dottern Isa vid bänken i köket. Vattenmelon skärs i bitar, hallon läggs upp i en skål, vindruvor sköljs och läggs på ett fat.
– Du får välja Muminkopp, säger Jessika och riktar blicken mot kopparna ovanför diskbänken. De står staplade på varandra och måste vara över 50 stycken.
– Bra val, säger hon när jag till slut lyckas bestämma mig för en med somrigt Mumindalen som motiv.

Det har kommit ett paket som hon öppnar och vecklar ut. Inuti gömmer sig en vinylskiva signerad sångerskan Hanna Järver.
– Hon är fantastisk och skriver otroliga texter, säger Jessika och kramar om presenten.

Trähyllor med berättelser omringar vardagsrummets väggar, två höga fönster vetter ut mot innergården och i ena hörnet leder en svart spiraltrappa med en ljusslinga upp till lägenhetens andra våning.

Med korslagda ben sätter sig Jessika mittemot mot mig, lutar sig mot ryggstödet i den grå soffan och håller kaffekoppen med båda händerna.

Hon började läsa som femåring och har aldrig slutat. Det var mamma Lena Fries-Gedin som försåg henne med böcker.
– Min litteraturlangare, säger Jessika om sin mamma som under skolåren gav henne romaner som handlade om samma epoker hon läste om på historielektionerna.

Vid middagsbordet kunde hon till och med tala om karaktärer i böcker som verkliga personer.
– Åh, den här personen måste du träffa, kunde mamma säga.
I unga år fann Jessika tröst i berättelserna. Hon längtade bort, ville bli vuxen.
– Jag var inte bra på de grejer man skulle vara bra på, hästar och killar.

Hon har länge känt att hennes ålder var tiden mellan 27 år och 33 år.
– Jag tror nog att jag kommer att hålla mig i det åldersspannet, säger hon och skrattar.

Jessika Gedin har varit ansiktet utåt för litteraturprogrammet Babel sedan 2012 när hon tog över efter Daniel Sjölin. Åren innan var Jessika allt från fotoassistent och servitris till frilansskribent och grundare av bokförlaget Tivoli med storasyster Eva Gedin. I en intervju i Tidningen Vi sa Eva om sin lillasyster: Hon är makalöst bra på att njuta av det goda i livet.

Hur blir man bra på det?
– Åh, spännande. Det här vill jag jättegärna svara på. Men jag måste bara tänka lite, säger hon och låter ansiktet gömmas i händerna.

Svart avskalat lack på några naglar, rött på en, rosa och turkost på de andra. Efter en stunds tystnad öppnas händerna som en bok och ett leende kikar fram:
– Jag tycker om att vara glad. Om man kan så ska man välja glad, tycker jag. Jag är också bra på verklighetsflykt. Läsning ingår ju där.

Hon refererar till ett citat av Bianca Jagger. Att hon en gång ska ha berättat om hur hon sitter bakom limousinens tonade fönster och gråter.
– Det är ändå bättre att gråta i en limousin än vid köksbordet. Fortfarande ledsen men ändå lite bättre, säger Jessika och fortsätter:
– Det är lite bättre med läppstift än utan. Det är lite bättre att vara med vänner än ensam. Jag tror på, om man orkar, att göra det som är lite bättre.

Troligen skulle ingen terapeut i hela världen hålla med Jessika men hon anser att man kan börja utifrån. Mer konkret: Börja med champagne och jobba dig sedan inåt, säger hon och tar en påse snus ur den rosa dosan som ligger på bordet.

Ett annat sätt kan vara att inte gräva i allt och tillåta sig att ha problem och vara komplex. Att få vara felbar. Själv ger hon ett långt och komplicerat avvisande svar på frågan var i hennes liv det skaver.
– En offentlig person ska ofta tala om sina svårigheter för att det väcker sympati, men jag tycker att det är fusk. Jag har inte större problem än någon annan. Självklart är det viktigt att offentliga personer pratar om depression eller psykisk ohälsa. Men jag är inte en av dem, säger hon.

Hon lovar att återkomma om så blir fallet.

Under vårar och höstar, på bästa sändningstid, står litteraturen i centrum där aktualitet, tillgänglighet och representation ofta ligger till grund för vilka författare som bjuds in till Babel. Programmets trogna tittare är allas vår kulturbärare. Den äldre kvinnan som bär all kultur i Sverige, menar Jessika.
– Men i Göteborg verkar det vara väldigt många fler unga som tittar på Babel. Det är en stor skillnad från övriga Sverige, säger hon.

Analysen baseras på vilka det är som kommer fram och hälsar på stan.
– Jag vill vara i Göteborg ofta, säger hon, skrattar och flyttar sig till soffkanten, för att strax därpå resa sig och gå.
– Jag måste bara hämta tvätten.

Tillbaka hänger hon en svart lång klänning på en galge och ställer de blå Ikeakassarna på sovrumsgolvet.

Inga universitetsstudier, bara böcker. Jessika beskriver sig själv som boklärd. Likväl tycker hon inte att litteratur ska lyftas fram som något ”nyttigt” och framförallt inte som ett tvång.
– Det ska vara roligt, inte en plikt. Ingen går på bio på det sättet. Ingen sitter vid bioannonserna och tänker ”det här är något jag måste se, suck”.

Hela sin karriär har hon arbetat med att försöka rätta till detta missförstånd.
– Det finns en vördnad inför litteraturen som är dumheter. Dåligt för alla. Dåligt för de som skriver, dåligt för de som läser och jättedåligt för de som inte läser.

Men om man har svårt att ens öppna en bok, vilken ska man börja med?
– Det är individuellt. Jag måste veta vem det är för att kunna ge rätt bok. Men det är också lite som en blind-dejt, gillar man inte personen man möter måste man säga ifrån, säger hon.

Med andra ord ska man ha vett att lägga ifrån sig sådant man inte fastnar för. Det gäller både böcker och människor.

Jessika tror att alla behöver en ”biblioterapeut”. Framförallt unga. En person som kan guida en rätt bland historierna.

En gång när 20-åriga Jessika var hos sin Ica-handlare vid Mariatorget på Södermalm såg hon en kille mellan hyllorna. De kollade in varandra. När Jessika ställde sig i kassan med sin varukorg kom killen fram och sa: Jag ser att du bara har en biff. Det har jag också. Ska vi gå hem och äta dem tillsammans?
– Jag hade pojkvän men jag borde ha gjort slut för biffen. Tänk vilken bra början det hade varit, säger hon med ett leende och jag anar viss ironi, men är inte säker. Hon kan mena det. Allt för en bra berättelse.

Trots sitt oerhörda intresse för historier drömmer inte Jessika Gedin själv om att skriva en roman. Men om hon får nämna en roman hon önskar att hon författat skulle det vara något av Tove Jansson eller Douglas Coupland, som hon också översatt. Deras ton, att de med lätt hand kan skriva om precis vad som helst, är något Jessika avundas.
– Man blir själv så himla delaktig. Det är som ett pågående samtal. Vänligt och vardagligt. Jag uppfattar det som att man som läsare får komma nära och jag undrar hur det är att vara en sådan författare, säger hon och lyfter ena handen mot håret och snurrar det till en skruv.

Kontrasten till den författaren är förföraren. Hen som med mer svulstigt berättande kan väcka en längtan. Att man vill ta sig in i bokens verklighet.

Jessika reser sig på nytt från soffan, sätter händerna i midjan och synar sina bokhyllor för att hitta författaren som får resten av världen att upphöra. Det blir tyst ett tag.

Bland böckerna sitter Edward Scissorhands i form av ett litet gosedjur och på ett annat hyllplan, en pingvin.
– Åh, gud jag har så lite böcker här, utbrister hon.

De böcker som inte får plats i hemmet står i två skåp på jobbet eftersom Jessika har svårt att göra sig av med dem på grund av anteckningarna i marginalerna.
– Det skulle vara som att ge bort mina dagböcker, säger hon.

Till slut kommer hon på vem förföraren skulle kunna vara:
– Michael Chabon blir jag fortfarande helt slukad av. Tid och rum försvinner. 

SVT:s Rekvisitaförråd. ”Åh, det luktar som hemma hos min farmor”, säger Jessika.

I höstas publicerades boken Om döden där Jessika Gedin medverkar med en text som inleds med orden ”Jag är den modigaste människan jag känner, för jag är rädd nästan hela tiden” och avslutas med ”Jag tänker ofta på döden. För att döden inte ska tänka på mig.”

Jessika var bara sex år gammal när hennes pappa dog i cancer.
– Jag är emot döden. Jag säger nej, säger hon tvärt.

Att människor ska försvinna är en outhärdlig tanke.

Jessika gillar inte när någonting tar slut, varken böckerna, tv-serierna eller att säga hej då.
– Jag tycker att det är sorgligt när författare dör. Det var fruktansvärt när Karin Johannisson dog. Ska jag inte få läsa henne något mer? Jag vill veta vad hon har att säga om jättemycket saker, hela tiden.

Hur sörjer du?
– Läser om. Konsten finns ju kvar. Orden finns där, säger Jessika och lägger nytt snus under läppen.

Författaren formulerar världen och känslor, beskriver hur vi lever och mår. Deras ögon blir vårt sätt att se. Men det är få som tjänar någon förmögenhet på berättandet. Ändå har yrket stor respekt och ofta talas det om författarens upphöjda status.
– Det är något med att man blir delaktig i ett verk. Det blir intimt. De är personer som man tror att man känner för att man får se deras uttryck och höra dem tala. Relationen är orättvisande. Författarna känner ju inte oss, men vi känner dem, säger hon och tillägger:
– Det har kanske med det att göra.

Hösten är litteraturens tid. Bokmässa, Nobelpris och ny Babelsäsong.
Förra året var det stor kontrovers när Nya Tider medverkade på Bokmässan. I år är det Svenska Akademien som skapat rubriker.
– Jag tycket att det ska bli jävligt intressant när vi får reda på vad som egentligen hände under den här tiden, säger hon med ett allvar i tonen.

Det är rätt beslut att inte ge ut Nobelpriset i litteratur i år.
– Den har ingen trovärdighet, säger hon men vidhåller att det självfallet är sorgligt för litteraturen. Samtidigt tror hon att beslutet kan innebära att andra pris får stå i strålkastarljuset.
– Det ska bli jätteroligt att ge sig på den vetenskapliga litteraturen, säger hon och jag tror henne. Tidskriften Forskning & Framsteg hängde i ett tidningsställ framför toalettstolen.

Så Babel kommer inte att bli tomt.

På förra årets Bokmässa fanns det två strömningar som strävade åt exakt samma håll. Men på olika sätt, menar Jessika.

Det fanns de som valde att inte vara på en plats som sanktionerar högerextrema krafter och de som valde att ta samtalet och visa närvaro. Jessika valde att göra både och.
– Under nazistdemonstrationen var jag ute för att motdemonstrera. Det var en stor blandning av människor. Unga och gamla, från alla håll och kanter, säger hon och pratar långsammare, rösten känns nästan tung.
– Det var fint. Ibland gillar man Göteborg. Mycket, säger hon och ögonen blir blanka.

Framför sig har Jessika en intervju med Hédi Fried som överlevde Förintelsen och befriades från koncentrationslägret i Auschwitz. Sommaren 1945 kom hon till Sverige.

Flera av Hédi Frieds böcker ligger på vardagsrumsbordet. En annorlunda intervju att förbereda sig för, förklarar Jessika som önskar att hon hade haft månader på sig att göra research. Ändå säger hon:
– Vanligtvis letar man efter det som inte är sagt, men till Hédi Fried vill jag ställa de frågor som alla ställer för att svaren måste upprepas.

I Jessikas samhällsutopi har vi lärt oss av vår historia och våra misstag.
– Vi är mer lika än olika, vi människor. Det är så enkelt. Men man måste komma ihåg det.


Jessica Gedin
Bor: I Vasastan med Pål och Isa
Gör: Babel i SVT på söndagar 20.00, Spanarna i P1 på fredagar
Ses på: Bokmässan i Göteborg

9 VAL
kaffe (morgon)/ bubbel (kväll)
morgon / kväll
Malmö / Göteborg
fredag / söndag
katt / hund
musik / film (taskig fråga, enligt Jessika)
tåg / bil (älskar att sjunga i bil)
vinter / sommar
leda / bli ledd
28 år / 48 år

TEXT: Sandra Pandevski

BILD: Per Englundskriv ut sidan


RELATERADE ARTIKLAR
TAGGAR