FAKTUM | 2013/10/23 Profilintervju

Kommunisten som älskar råamerikansk rock’n’roll säger hej till fansen med en sista turné. Faktum möter en drygt 70-årig gigant – redo att ta ett varmt farväl.

Tjugo över fem ringer klockan och det är bara att kravla sig upp ur sängen, bre ett par ostmackor för att sedan släpa sig till centralstationen. Scenen stämmer bra in på dagens möte, jag menar Jerry – Musiksveriges “working class hero” eller hur var det nu?

Erik Fernström, som han också heter, har stått på scenen i över 50 år, spelat in nästan alla rockklassiker som finns och varit förband åt The Beatles.

Han har också avslutat sitt sommarprat med att spela Internationalen och han har målat hammaren och skäran på en Dalahäst i direktsänd teve. Ja, just det – han är stolt kommunist och före detta rörpulare.

I höst ger han sig ut på sin sista Sverigeturné, Jerry – The Farewell Show. Man har redan fått sätta in två extrashower, bara på Scandinavium i Göteborg, och samma show sålde i våras över 100 000 biljetter när den gick på Cirkus i Stockholm. Över 100 000? Kom igen, hur kan det ens vara möjligt?

Väl på tåget mot huvudstaden inser jag snabbt att jag saknar pendlingsvana och trots arla morgonstund kan jag inte sova. Jag kikar igenom pressmaterialet till showen i stället:

”Under parollen ”70 år i livet – över 50 år i rocksvängen” uppträder en av våra mest älskade artister just nu med sin bejublade avskedsföreställning. I Jerry – The Farewell Show bjuder Jerry Williams på en underhållande resa genom sitt liv tillsammans med sina favoritmusiker, dansare, sångare och skådespelare.”

Känns lite som en sån där Här-är-ditt-liv som brukar förekomma när folk ska gå i pension. Och visst, vid 70 års ålder får man väl acceptera att det var det här det blev. Alla kan ju inte göra en Dylan och ge sig ut och sura på en Never Ending Tour. Här har vi Jerrys pensionsparty, this is his party och så vidare. Men kommer han gråta?


Min relation med Jerry är långt ifrån livslång. Men Did I Tell You finns i singelsamlingen och jag är mycket förtjust i 60-talsbandet The Violents, som han lirade med de första åren. Och så alla de där klassikerna.
Spelar man klassisk amerikansk rock så väcks något inom mig. Vad är det egentligen som är så bra med det där soundet? Varför valde han rock’n’rollen?

Vi ska ses ute i Hammarby sjöstad där bandet repar. Stället kallas för Budwheel studios och fungerar som en lyxigare form av replokal. Här kan man både repa, hyra bilar och lagerplatser för diverse instrument och stärkare. Efter en kort runda kan jag pricka av backlines tillhörande Darin, Petra Marklund, Lars Winnerbäck, Oskar Linnros med flera.

Klockan är kvart över tio, vi skulle ses prick tio. Jerry har inte kommit än. Jossan, som är turnéledare, tar fram telefonen, men får inget svar.

– Då är han nog på väg, han åker båge till repet.

Bredvid en av lagerhyllorna står ett rött mickstativ på en bit papp. Jossan flyttar på det så att Jerry inte ska se stativet när han kommer.

– Det är en överraskning från vår monitortekniker. Han har svetsat det och så har vi målat det rött, berättar hon.
Uppehållsrummet där intervjun ska äga rum ser ut som en 15 kvadratmeter liten ungdomsgård. En soffa i rött skinn, några fåtöljer, ett piano med två tomma Jack Daniels-flaskor ovanpå, ett gammalt flipperspel och en vägg prydd med graffitti.

Tio minuter senare är han på plats, helt obesvärad. Mr Jerry Williams ser precis ut som jag tänker mig. Som sig själv alltså, fast lite råare. Iklädd klassiska Levis, bekväma skor, skinnpaj modell större med texten Heartbreak Hotel på ryggen och så en svart t-tröja med Che Guevara tryckt på bröstet och en röd stjärna på ryggen.

– Jag måste bara ta en macka och lite kaffe.

Jag fyller också på min gröna stapelbara Ikeakopp och vi sätter oss i uppehållsrummet. Han sjunker ner i ena soffan. Scenen är märklig, mötet påminner lite om hemtjänsten. Som att sitta och dricka en kopp kaffe tillsammans med någon vårdtagare som käkar en äggmacka medan man småpratar lite om deras bästa tid.

Jerry brukar ta bågen till replokalen.

Går du i pension efter höstens turné?
– Jag vet inte, nu är man ju så inne i det här så vad som händer sen har jag ingen aning om. Men det blir ju inga mer produktioner i alla fall.

Tänker du mycket på hur det hade varit att bli pensionär om du hade fortsatt att jobba som rörmokare?
– Ja, för fan, då hade det varit annorlunda. För det är ju skillnad på att jobba på ett bygge som rörpulare och att lira i ett band.

Men är inte bandet ditt kneg?
– Det är ju jobb, fast samtidigt är det ju en betald hobbyverksamhet. Jag menar att lira i band eller vara murvel, det kan man ju få kickar av. Visst kunde man få kickar av att jobba som rörpulare också, om man gjorde snygga badrum och så där. Men det sliter ju på ett annat sätt och så gör du ju inga stålar.

I våras sålde du över 100 000 biljetter till din Farewell Show.
– Det har jag ingen aning om, det är inget man tänker på. Man lirar ju och kan inte ta det på så blodigt allvar, fast man kan ju inte garva bort det och ta det med en klackspark heller. Men man går ju inte och tänker på hur många biljetter man säljer, fast säljer man jäkligt taskigt åker man ju ut.