FAKTUM | 2013/10/17 Profilintervju

Soulfenomenet Jaqee har lämnat tiden i Nationalteatern och Göteborg bakom sig för att göra karriär ute i Europa och bo i Berlin. Faktum drog på turné med Sveriges senaste internationella musikframgång – samt Cat Stevens basist.

“Welchen Künstler?”, undrar den biffige vakten framför scen. ”Vilken konstnär?”
– Vi söker Jaqee, svarar jag.
Översvämningarna i centrala Tyskland har satt vårt tåg ur kurs och vi är en timme sena. Göteborgs mest framstående soul- och reggaeexport, svenskugandiska Jaqee Nakiri, ska upp på scen när som helst. Vi får vänta med att träffa henne.
På Skaters palace – ”home of skateboarding” – tre kilometer från Münsters centrum, pågår stadens årliga Afrika Festival. I Sverige brukar tillställningar med liknande namn locka publik huvudsakligen med rötterna söder om Sahara samt ett mindre gäng glada, svenska 50-pluskvinnor. Här är festivaldeltagarna nästan undantagslöst bleka tyskar i alla åldrar.
– Wie geht’s? frågar Jaqee publiken.
Och svarar själv:
– Geht toll!
Hon sjunger Drop of Water, som kom till efter ett upp­slitande bråk med pojkvännen. Sen förkunnar hon:
– Enough with the sad songs. Music saved my life.


Jaqee dampar loss till Kokoo Girl, tar sats med knäna och hoppar i sina turkosa, pyjamaslika byxor. Paret närmast scen börjar shejka med rockiga rörelser. Snubben i truckerkeps samt rutig skogshuggarskjorta och den snaggade blondinen i blekta stuprörsjeans begeistras av Jaqees röst, det hårda trumkompet och den bitvis distade basen. När vi träffar Jaqee och hennes band i logen efter spelningen frågar jag gitarristen Geoffrey Vasseur om rockinfluenserna jag och det dansanta paret tyckt oss uppfatta.
– Det är inte nödvändigtvis en komplimang, svarar reggaemusikern tillknäppt.
Soundet går hur som helst hem. Dagen innan spelningen i Münster var bandet på en festival i Bayern och spelade för 7 000 bleknosar.
– I går var 98 procent tyskar. Afrikaner har ofta inte råd. Men min afrikanska sida har förstärkts av att flytta till Tyskland. Jag känner att jag representerar afrikansk kultur och har hittat balans i min diasporapersonlighet. I Sverige var det inte heller så många svarta som kom på mina spelningar. Jag sökte mig självmant från Hjällbo till andra sidan Järntorget, säger Jaqee.
Kände du dig som en svikare då?
– Man stänger av och går på överlevnadsinstinkt. De som kunde hjälpa mig karriärmässigt kommer inte till Hjällbo. Showbiz is showbiz.
Jaqee är tillbaka på scen efter att i ett och ett halvt år ha varit morsa på heltid åt dottern Zola. Även i det fallet lämnar hon det dåliga samvetet hemma.
– Barn har jävligt tråkigt på turné plus att jag behöver fokus. Hemma är jag inte alls artisten, bara mamma. Och om hon har varit på alla festivaler när hon är 13, vad finns då kvar?
Blir det något rock’n’roll-liv när du är på turné numera?
– Jag gillar det livet, men jag är medveten om att det finns viktigare grejer. Jag kan inte köra lika hårt eftersom jag har ansvar för en annan människa, säger Jaqee och spiller lite vin när hon ska hälla upp ett glas ur en bag-in-box.

”Jag är skitfattig”
– Ni är en minut sena, säger tourmanagern, Kai Schlechter, och fingrar strängt på sitt armbandsur.
Rock’n’roll für ingen, så att säga. Jag frågar Jaqee om han håller henne i samma, milt uttryckt, tajta koppel.
– Kai skämtar bara. Men absolut, jag har lärt mig punktlighet av att bo i Tyskland. Här kommer ingen sent.
Det är morgonen efter spelningen i Skaters palace och vi gör bandet sällskap tillbaka mot Berlin. Jaqees musiker är inga noviser. Stefan Fuhr, som spelar bas, turnerar vanligtvis med Yusuf Islam, mer känd under sitt gamla artistnamn Cat Stevens. Trummisen Jan Pfennig lirar till vardags med Tysklands största hiphopband Sido.
– Men nu är det Jaqee som gäller, säger han.

Tyskar rockar loss under Jaqees spel­ning på Afrika Festival i Münster

Den nya skivan Yes I am släpps i september. Hösten är fulltecknad med spelningar runtom i Frankrike och Tyskland samt på Kulturkalaset i Göteborg. Musiken är inte längre bara ett kall, den är bröd på bordet.
– Nu är jag skitfattig. Man får betala ett pris som arbetande mamma. Jag har inte kunnat dra in pengar på ett och ett halvt år. Man gamblar. Ibland kan jag inte fatta att det fortfarande funkar.
Kanske gamblar hon för att livet lärt henne att man ändå aldrig vet vad som ligger i korten. Jaqee är född och uppvuxen i Uganda. Hon skickades som liten till ett kristet internat utanför Kampala, förkovrade sig i skolbibliotekets trygghet, blev klassens ljus och elevprefekt.
– Hemma skulle man laga mat, hämta vatten och så vidare. På internatskolan öppnades den intellektuella världen för mig. Min barndom var sorglig, men jag trivdes i bubblan på platser där böcker fanns.
Elva år gammal rycktes marken undan för henne när pappan mördades och familjen drevs på flykt. Tillsammans med sin mamma hamnade hon i Bert Karlssons flyktingförläggning Stora Ekeberg i Skara. Senare i Hjällbo kom hon i kontakt med främlingsfientligheten.
– Då såg man killarna i bombarjackor, Dr. Martens och rakade skallar. Jag träffade en av dem på nytt häromåret. Då hade han helskägg och var på väg till Bellevuemoskén. Han hade konverterat till islam.
Först som 26-åring bestämde hon sig för att säga upp sig från jobbet som undersköterska på psyket på Mölndals sjukhus och satsa helhjärtat på musiken. Hon blev en del av Nationalteaterns rockorkester.
– Jag hade ingen koll på dem. Folk i min omgivning sa ”vet du vad du ger dig in på?”.
I ett par år var hon ihop med Nationalteaterns sångare, Mattias Hellberg, som numera spelar gitarr för Håkan Hellström, och 2007 skrev de tillsammans skivan Nouvelle d’amour. Två år senare bröt hon upp igen och flyttade till den tidigare turkiska gästarbetarenklaven Kreuzberg i gamla Västberlin.
– Det är en stad man kan få uttrycka sig i utan att behöva förklara sig. Här ser man både turkar i sjalar och hipsters med öl i handen.

Gräver inte ner sig
Berlin har ändå blivit bra mycket vuxnare de senaste åren. Men i Görlitzer Park, bara ett stenkast från Jaqees lägenhet, är allt som vanligt. Här hatar man fortfarande yuppies och atomvapen på de graffititapetserade väggarna. Punkarna briljerar med osannolika frisbeekast. Cannabishandeln är lika livlig som i Christiania.
Jaqee hälsar glatt på alla. Lika hemtam är hon – trots att hon aldrig varit där förut – när vi tar med henne till Freie Cuvry några kvarter bort. Ett ockuperat ingenmansland mellan två nybyggda kontorskomplex i korsningen Cuvry Straße/Schlesische Straße, precis intill floden Spree. Här har ett 40-tal ockupanter slagit läger i tipitält med vedeldade kaminer, kolonilotter och friggebodar.
– Berlin står aldrig still. Men den här platsen är som ett reservat av stan för några år sen. Snart är den också borta, säger Jaqee lite vemodigt fast utan att svikta på rösten.
Berlin. Den perfekta boplatsen för någon som behövt lära sig att liksom lätta från ett mörkt förflutet. Som en pappa vars liv fick ett våldsamt och ouppklarat slut.
– Man vänjer sig vid att inte veta. Antingen gräver man ner sig eller så går man vidare. Jag fick i alla fall ett avslut. Jag fick begrava honom.
Oroar du dig aldrig för den typen av tragedier i dag när du själv är mamma?
– Jag slår bort de tankarna. Jag vet inte om jag är vidskeplig, men jag tror att det kan framkalla något att tänka så. När Zola föddes gick hon direkt på mitt bröst. Hon är en överlevare.
Man behöver inte vara vidskeplig för att förstå varför. Zola fick överlevnadsinstinkten med modersmjölken.

Artistnamn: Jaqee
Fullständigt namn: Jaque­line Nakiri Nalubale.
Född: 1977 i Uganda.
Familj: Pojkvännen Thilo Jacks och dottern Zola.
Bor: Sedan 2009 i Berlin.
Debut: Egenfinansierade plattan Blaqalixious 2005 samt Nouvelle d’amour 2007.
Priser: Bästa soul/hiphop­artist på Manifestgalan 2006, Årets reggaealbum 2010 på franska Itunes.
Förra skivan: Kokoo Girl 2008 på tyska skivbolaget Rootdown Records.
Aktuell: Med albumet Yes I am, som släpptes den 18 september.

TEXT: Aaron Israelson

BILD: Mario Prhatskriv ut sidan


RELATERADE ARTIKLAR
TAGGAR