FAKTUM | 2009/03/26 Reportage

Illustration: Gorm Boberg

Perfekt kropp. Perfekta gener. Perfekt ålder. Som en Barbie eller Ken. Försäkringsbolagen utmålar fortfarande sin roll som solidarisk. I verkligheten pågår en ständig jakt på nya sätt att sortera och indela kunderna. Till slut riskerar de som mest av alla behöver försäkringar att bli utan.

Är du en välavlönad, frisk, medelålders svensk man i storstad med fast jobb? Grattis. Då tillhör du försäkringsbolagens favoritkunder. Har du dessutom normal kroppsvikt, friska anfäder och saknar betalningsanmärkning så ligger du extra bra till för en låg premie.

Försäkringsbolagen har blivit allt nyfiknare på sina kunder. Läkarjournaler och kreditupplysningar samlas in för att skilja riskabla kunder från säkra.
»Vi prövar olika variabler, en del visar sig inte ha någon betydelse alls. Andra visar på stora skillnader« säger Björn Jonasson som är produktspecialist på If. »Ett exempel är att kunder med betalningsanmärkningar visade sig ha dubbelt så hög skaderisk som andra grupper. Att använda betalningsanmärkningar är moraliskt diskuterbart, men eftersom det är så pass avgörande för kundens försäkringshistoria så får man väga det mot våra resultat.«
För nya kunder med betalningsanmärkningar blir premien dubbelt så dyr hos If.
»För vissa kundgrupper är det svårt, det kommer det alltid att vara, men många tycker varför ska jag betala för andra slarviga människors skador?« säger Björn Jonasson.
Det är en inställning som går stick i stäv med den bild som försäkringsbolagen vanligtvis målar upp av sin verksamhet. På Försäkringsförbundets hemsida berättas att försäkringsbolagens arbete går ut på att utjämna risker mellan försäkringstagare och bidra till ekonomisk och social trygghet i samhället.
Det som Björn Jonasson beskriver är i stället en modell där människor med hög skaderisk på sätt och vis får skylla sig själva. Det kan gälla allt ifrån människor som har svårt att få ordning på sin ekonomi till människor med en sjukdomshistoria i släkten. Solidariteten i systemet försvinner.

Utvecklingen inleddes när Försäkringsmarknaden avreglerades på 80- och 90-talet, innan dess fick bolagen inte överhuvudtaget sätta olika premier för olika grupper, till exempel män och kvinnor eller olika åldersgrupper. Kunder med högre risker erbjöds möjlighet att få teckna försäkring och deras försäkringar subventionerades av kunder med normal risknivå. Bolagen samarbetade dessutom när det gällde riskbedömningarna tills Näringslivsombudsmannen i slutet av 80-talet bestämde att det stred mot konkurrenslagstiftningen.
Sedan 1990 gör varje försäkringsbolag sina egna riskbedömningar, främst baserat på egen statistik. En del riskbedömningar görs även av de så kallade återförsäkringsbolagen som försäkrar försäkringsbolagen. Att göra så exakta riskbedömningar som möjligt är det som bolagen i dag konkurrerar med.

Nya medicinska rön, avancerad informationsteknologi och avregleringar har gjort det möjligt för försäkringsbolagen att i högre grad bedöma varje kunds individuella risk. Ju mer exakta riskbedömningarna blir desto mindre blir solidariteten i systemet. Till slut står kunden bara för sin egen risk.
Det är jättebra. För den perfekta människan.
Men för alla oss andra högst normala människor med fel och brister, ärftliga sjukdomar eller annan ohälsa innebär det högre priser på försäkringarna. I värsta fall att vi inte ens anses intressanta som kunder.

Indelningen av människor blir allt fler och allt mer kontroversiella. Det är statistiskt belagt att låginkomsttagare generellt har sämre hälsa än höginkomsttagare. Än så länge är dock inkomst inte en variabel som används generellt av försäkringsbolagen, men steget från att kategorisera människor utifrån om de har betalningsanmärkningar eller inte, till att sortera människors efter inkomst är inte så långt. Enligt Björn Jonasson är inkomst en variabel som diskuteras.
»Jag tror att inkomst kommer att dyka up så småningom. Men ska vi verkligen fråga folk vad kunderna tjänar när de vill teckna en försäkring? Det är en moralisk och etisk fråga.«
En annan variabel som har diskuterats, enligt Björn Jonasson, är att använda sig av utdrag från straffregistret. En kund som till exempel har åkt fast för fortkörning, skulle då få en högre premie. Ett annat sätt att gynna säkra bilförare är att de kunder som installerar en GPS i bilen, som bevakar att föraren håller hastighetsgränserna, får en lägre premie. En metod som redan används i andra europeiska länder.
Var går då gränsen för vad som är ett moraliskt försvarbara sätt att kategorisera kunder på?
Det är förmodligen lättare för folk i allmänhet att acceptera att fartsyndare drabbas av högre premier på sina bilförsäkringar än att låginkomsttagare tvingas betala dyrare sjukförsäkringar. Det skulle antagligen inte vara gångbart att kräva invandrare på högre premier om det visade sig att de var överrepresenterade i trafikskade- eller hälsostatistiken. I alla fall inte i dag. Men vem vet vad som är gångbart om fem eller tio år. Ribban höjs.
Det råder en ›följa-John-mentalitet‹ hos försäkringsbolagen. Ett tydligt exempel är införandet av betalningsanmärkningar som variabel. När ett försäkringsbolag införde höjningar av premierna för kunder med betalningsanmärkningar följde flera efter för att inte riskera att de ›dåliga kunderna‹ skulle hamna hos dem. Snart är det en variabel hos alla bolag.

Hur många kunder som nekas försäkringar är inte försäkringsbolagen så intresserade av att berätta. Inte heller exakt vilka variabler som används vid riskbedömningar. Det är affärshemligheter.
När Socialstyrelsen 2007 skulle granska hur genetisk information används hos försäkringsbolagen utlovade de full sekretess. Ändå blev svarsfrekvensen för låg för att Socialstyrelsen skulle kunna dra några generella slutsatser. Detta trots påtryckningar och förlängd svarstid. Anmärkningsvärt att de inte vill medverka i ett regeringsuppdrag, tycker utredaren Katrin Ekström.
Under arbetet med utredningen fick Katrin Ekström insyn i hur försäkringsbolagens använder så kallade generella fullmakter. Kunden signerar en fullmakt när han eller hon ska teckna en sjuk- och olycksfallsförsäkrings för sig eller för sina barn. Med fullmakten i sin hand har försäkringsbolagen rätt att hämta ut patientjournaler, läkarintyg och uppgifter från försäkringskassan oavsett om uppgifterna är relevanta för försäkringen eller inte. För resten av kundens liv. Till och med efter det att kunden har avlidit.
Uppgifterna bevaras även om kunden säger upp försäkringen eller blir nekad försäkring. Helt oacceptabelt, tyckte Katrin Ekström och Socialstyrelsens högsta chefer. De skrev en debattartikel i DN där de bland annat föreslog att lagarna måste ses över.
Effekterna av försäkringsbolagens obegränsade tillgång till information om kunderna är, enligt debattartikeln, dels att fler nekas försäkring och dels att patienter inte berättar om sjukdomssymptom av rädsla för att inte senare kunna teckna en personförsäkring. Katrin Ekström berättar att försäkringsbolagen dessutom inte omfattas av sekretess.
»De kan använda informationen i journalerna hur som helst. I princip skulle de kunna läcka information. Det finns en risk att registren blir en handelsvara. Försäkringsbranschen är turbulent, de köper upp varandra och registren följer med. Och det värsta är att vi alla ha gett tillstånd till detta utan att egentligen inse det.«
Försäkringsbolagen har även möjlighet att inhämta en stor mängd information de inte har rätt till, som inte är relevant, menar Katrin Ekström. Efter att debattartikeln publicerats blev hon uppringd av ett antal kvinnor som drabbats av whiplash. Samtliga berättade att försäkringsbolagen begärt ut gynekologjournaler. En annan källa till information som försäkringsbolagen använder är förlossningsjournaler.

Frågan om försäkringsbolagens tillgång till hälsoinformation om sina kunder ställdes på sin spets när det blev möjligt att med ett enkelt test ta reda på om man bär på gener som gör att man löper en högre risk att drabbas av vissa sjukdomar. Försäkringsbolagens vill veta vad deras kunder vet. Därför råder principen ›equal ignorance‹ . Vet kunden om att han/hon har anlag för en dödlig sjukdom måste kunden tala om detta för försäkringsbolaget för att få lov att teckna en försäkring utöver ett visst fastställt belopp. Under det fastställda beloppet får försäkringsbolagen däremot inte efterforska eller kräva genetisk information.
Men problemet med gentester och försäkringsbolagens obegränsade tillgång till journaler är att försäkringsbolagens riskbedömare, enligt Socialstyrelsens uppföljning, verkar ha helt olika definitioner på vad som är genetisk information och vad som är medicinsk. Den genetiska informationen kan därför feltolkas eller uppfattas som medicinsk när den formuleras som en prognos eller diagnos i journalen.
Dilemmat med gentesterna är att all information som kan användas på ett positivt sätt för att förebygga sjukdomar, också kan användas för att särbehandla eller diskriminera den som testats.

En grupp som länge har kämpat för att bli försäkrade på lika villkor är funktionshindrade. Under flera år har Handikappförbunden suttit i förhandlingar med försäkringsbolagen för att försöka förhandla fram gruppförsäkringar när det gäller sjuk- och livförsäkringar för sina medlemmar. Utan framgång.
I ett yttrande till justitiedepartementet vädrar de sin kritik. De menar att försäkringsbolagen bygger sina variabler på fördomar, undermåliga undersökningar och gammal statistik. Att personer nekas försäkringar på grund av sånt som saknar relevans.
»Skulle man begränsa fullmaktsförfarande och bara ta in relevanta medicinska fakta så skulle man minska den diskriminering som funktionshindrade utsätts för när de nekas försäkring.«
Ett enda fall där ett försäkringsbolag anklagats för diskriminering har hittills prövats i domstol. Det gällde en hörselskadad kvinna som Trygg Hansa nekade att teckna en olycksfallsförsäkring. Trygg Hansa menade att om en hörselskadad råkade ut för en olycka fanns en större risk att arbetsförmågan skulle bli nedsatt jämfört med om en normalhörande råkade ut för samma olycka. Resultatet av stämningen blev en förlikning, kvinnan fick 50 000 kronor i skadestånd.

Björn Jonasson på If gissar att det finns en klick på kanske runt tio procent av befolkningen som inte är försäkrade. I den gruppen finns framförallt invandrare som inte känner till systemet, men även hemlösa och uteliggare, enligt Björn Jonasson. Men säkert även en del andra människor som inte anses intressanta som kunder.  Människor som är hänvisade till det offentliga skyddet, ett skydd som successivt har försämrats. Frågan är om tio procent kan betecknas som en klick och vad som händer om denna ›klick‹ växer samtidigt som luckorna i de offentliga försäkringarna blir allt fler och allt större.

TEXT:

BILD: skriv ut sidan