FAKTUM | 2014/07/09 Profilintervju

Hennes pappa har suttit på kåken längre än någon annan nu levande svensk. Jackie Ferms fängelse var av ett annat slag. Nu tänker rövardottern bryta sig loss.

 

TEXT: AARON ISRAELSON     BILD: ANDY PRHAT

Hade hennes liv varit en saga hade den inletts med att ett väldigt oväder drar över Dalarnas skogar den natt rövarhövdingen Svartenbrandts dotter blir till. Så vidrigt att endast de grymma vildvittrorna törs flaxa genom det stormpinade luftrummet över Säters mentalsjukhus.
Där i en cell ligger ”Sveriges farligaste man”, Lars-Inge Svartenbrandt, 45, i början på december 1989, med sin besökare: den oförtröttlige rånarkungens 21 år unga nyblivna hustru, Susanna. Visserligen snarkar inte Skalle-Per i cellen bredvid, men väl ”Glöggen” – en av de värsta dårarna på Säter.

Nio månader senare kom Jackie Ferm till världen. I dag är hon bara ett par år äldre än vad mamman var då.

Hade den där decembernatten utspelat sig i sagornas värld hade åskan mullrat över den becksvarta himlen, blixten slagit ner och kluvit något itu. Men inte Mattisborgen och dessvärre inte heller Säters ökända mentalsjukhus. Jackies liv är en ovanligt ond saga.

– Det är som brandrök i lungorna!

Jackie Ferms självbiografi heter passande nog Rövardotter. Som ung var hennes förebilder inte Astrid Lindgren-figurer, men likväl starka kvinnor. Hon såg sig som krigarprinsessan Xena och älskade att brotta ner och plåga sina yngre bröder.Jackie Ferm blåser ut den kinesiska nikotingasen. Hon har, trots att jag är tidig, hunnit före till uteserveringen Skrovet, i marin miljö på norrsidan av ljuvligt lummiga Årstaviken i Stockholm. Där sitter hon med ett sprudlande, men världsvant uttryck, i fräcka solglasögon med bulldoggen Nala vid sin sida, på bordet ett paket suspekta cigaretter från andra sidan jorden samt en starkcider.

– Det är ju ändå efter lunch.

Hon bjuder mig på en kinesisk giftpinne. Märket heter Double Happiness.

– Man röker dem när man gifter sig!

Det är väldigt sällan en intervju inleds med att jag utsätts för något ens i närheten av att kunna tolkas som subtilt frieri. Så jag lägger min journalistiska integritet åt sidan, tackar ja till brandröken och lyckas till och med hålla tillbaka hostan. Ändå bryts magin.

– Du har lite fimp där, säger Jackie och pekar menande på sin kind, med den Ray Ban-bepansrade blicken riktad mot mig.

När vi ses har Jackie Ferm just varit på resa till helvetet tur och retur. Igen.

Pappa Lars-Inge Svartenbrandt, som sedan 1997 heter Lars Ferm, skapade i april på nytt rubriker efter att ha släppts ut från kåken för femtioelfte gången, fått övernatta hos sin dotter och hennes pojkvän och inom ett dygn hunnit hota henne med att kasta ut henne genom fönstret: ”Lägg dig på sängen och be om nåd!”

Det är inte första gången pappa kommer hem efter en volta och lever rövare. När Jackie Ferm var elva år gammal möblerade han om ansiktet på mamma Susanna och sparkade brutalt undan Jackie när hon gick emellan.

Men den här gången har Jackie fått nog.

– Det var så pinsamt, hela grejen. Jag kände mig som en seriefigur utan inre.

Jag har skrivit en bok till honom för att visa en annan sida för allmänheten och så gör han så här. ”Hoppas du dör ensam i en cell”, sa jag till honom. Jag tycker han är sorglig.

Rånarkungen Lars-Inge Svartenbrandt, senare Lars Ferm, har suttit i fängelse i drygt 40 år. En stor del av Jackies uppväxt var han bakom lås och bom. Därifrån skrev han en lång serie brev till sin dotter.

Pappa Lars skulle egentligen ha suttit hundvakt i två veckor medan Jackie Ferm och pojkvännen, journalisten Ola Brising, var på resa i Kina. Jackie hade verkligen sett fram emot att återknyta banden till sin far och sedan ta en välbehövlig semester. Hon hade släppt sin utlämnande och djupt plågsamma självbiografi Rövardotter, som hon samskrivit med Ola, börjat spela in en dokumentärfilm med regissören Daniel Fridell och ville bara komma bort. I stället återväcktes på nytt, och den här gången mer handgripligt, mörka minnen från det förflutna.

Hon är också heligt förbannad på de kvällstidningsmurvlar som curlade vägen för monstret som bor i hennes pappas själ. Reportrar från Aftonbladet och Expressen hade, enligt Jackie, sovit över på Salberga anstalt och eskorterat Lars Ferm/Svartenbrandt därifrån.

– Expressen bjöd honom på vin vid elva på morgonen. Och sen kom de hem till mig. Det kliver ut journalister ur bilen när jag ska möta pappa i porten, osminkad och med hundarna i hasorna. Jag blir vansinnig och skriker åt dem att dra därifrån. Jag var nära att ringa polisen, men det hade varit konstigt med pappa där. ”Men du är ju med i Expressen i dag”, säger de till mig. Ja, jag är med för min bok! Men det betyder inte att jag vill träffa er när min pappa kommer hem.

 

”Jag hatar att förlora.” Jackie Ferm är nervös inför gokartracet med Faktum. Hon tar dock kurvorna med dödsföraktande elegans och kan efteråt grina överlägset mot en grundligt besegrad reporter. Den nyss frigivne kräver att få sova under ytterdörrens brevinkast. Där känner han sig hemma – som i en cell. När Ola Brising tar med sig hundarna och Lars Ferm på en promenad avviker den senare till en bar. Och resten är löpsedelshistoria. Lars avfärdar i kvällstidningarna uppståndelsen som ett ”skvalp i ett vattenglas”. Han förstår att hårda ord ur hans mun kan verka skrämmande, men huvudsakligen är det Jackie som agerat hysteriskt genom att polisanmäla.

 

 

 

 

 

– Kvinnor får en konstig uppfostran. I stället för kärlek får ni rättigheter och det klarar ni inte av, förklarar han, efter att ha hotat Jackie till livet, för en reporter på Aftonbladet.

Själv skiter han i vilket, han ska ansöka om nytt pass och dra till Kuba.

Trycksvärtan hade inte hunnit torka innan snillena på Flashback började spekulera: Var inte det rubrikvänliga, offentliga bråket mellan far och dotter väldigt vältajmat?

– Det är många som trott att det var ett pr-trick. Men varför skulle jag göra så bara för en bok? Han drack hela dagen, jag var livrädd. Jag skulle ha varit med i Nyhetsmorgon, men fick ställa in. Han fick en flipp. Det hade varit det sämsta pr-tricket någonsin för mig.

Jackie borde veta. Hon har gjort en del dyrköpta ”pr-trick”. Hon klev in i offentligheten genom att skriva till Mats Drougge och be om att få vika ut sig i Slitz. Hon hade tevesänt sex i Paradise Hotel redan första kvällen i teveproduktionens hyrda mansion.

Men för Jackie handlade det förstås inte heller då om pr. Utan om ta hämnd på pappa.

– Jag hade kunnat göra vad som helst för att nå honom. Så jag gjorde det värsta man kan göra. Strippade, ”prostituerade” mig.

Hon visste att medfångarna skulle sätta upp Slitzbilderna på väggarna i sina celler. Farsan skulle få skämmas. Kanske gick planen i lås. Kanske inte. Men den gick inte alls som hon hade tänkt sig.

– Jag fick ju ingen reaktion. Det är unga och dumma som hämnas, tror jag.

För tiden i Paradise Hotel är hon i huvudsak tacksam, även om hon utbrister ”åh, gud” när dokusåpaproduktionen kommer på tal.

– Utan min medverkan där hade det inte blivit någon bok.

Hon är däremot besviken på produktionsbolaget MTG och dess mäktige presschef, Max Lagerbäck, som ”bedrivit häxjakt” på henne efter en intervju i Metro med en journalist som Jackie säger överdrev och hittade på. Men hon vidhåller kritiken mot produktionen, som ohämmat dränker ungdomar i sprit.

– Jag undrar om de inte tar med 18-åringar till Mexiko för att undvika de svenska alkohollagarna. I Big Brother måste du vara 20 för att få vara med. Men i Paradise Hotel siktar man på de mest oerfarna.

– Om min självbiografi heter Rövardotter skulle Max Lagerbäcks heta Rövhål!

Rövhål för osökt tankarna till Jackie Ferms barndom.

De första åren hon har minnen av var idylliska. Det var under den här tiden Lars-Inge Svartenbrandt bytte namn till Lars Ferm, blev frälst och skulle sadla om till stenhuggare. Med ett par undantag för återfall i bankrånarbranschen, och tillhörande tid på kåken, höll han sig något så när i skinnet. Familjen tillbringade somrarna på LP-stiftelsens gård. Jackie lekte med en kanin. Familjen flyttade från Borlänge till Lidköping.

Under den här tiden besökte Lars Ferm diskussionsprogrammet Kvällsöppet med Siewert Öholm för att skrävla om sitt nya liv. Samma program gästades av en hög polischef, som var med i ett annat skede och inte hörde Ferms bekännelser.

När de tillresta debattgästerna efteråt åkte till hotell Park Lane och satte sig i hotellbaren hamnade Ferm vid samma bord som polisen. Ferm hörde honom prata om kriminalvården och kunde förstås inte låta bli att lägga sig i.

– Jag råkar vara den man som suttit längst i svenska fängelser.

– Det kan knappast vara möjligt, sa polischefen. Om jag inte missminner mig tror jag att det är Lars-Inge Svartenbrandt som suttit längst tid.

– Men det är ju jag som är Svartenbrandt!

Skrytet förebådade något. Han åkte snart in allt oftare och på allt längre tid. Men bankrånen blev hantverksmässigt alltmer patetiska. Han var sällan fri särskilt länge. Jackie saknade sin far, men tyckte samtidigt att han var världens största hjälte.

Pappa Svartenbrandt/Ferm uppfostrade sin rövardotter med den aldrig sinande strömmen av maskinskrivna brev från kåken. I dem bjöd han på religiösa utsvävningar, tokig humor och upplyftande smicker.

Pappa skrev från fängelset ömsinta och moraliskt högtravande, men också humoristiska, brev till henne. Han blev en vägvisare. Och på något märkligt sätt hade mamma Susanna alltid råd att köpa hem de senaste Nintendokonsolerna.

– Det var väl pappas holländska blomsterpengar, haha. Mamma fick 20 000 i ett kuvert från Holland en gång och spolade ner dem på toaletten. Hon trodde det var monopolpengar.

Men med tiden sjönk mamman ner i en allt djupare depression. Jackie blev i praktiken familjens överhuvud och tog sig an sina yngre bröder. Så småningom började Susanna missbruka och flyttade ihop med en alkoholist. De redan otydliga gränserna hemma upplöstes helt. Det försupna paret tog med sig barnen och flyttade, efter att socialen börjat utreda familjen, till Landskrona. Jackie vågade inte säga något om sina hemförhållanden; mamma hade hotat med att ”Prussiluskan” skulle komma och ta syskonen.

Till slut hamnade de också mycket riktigt hos olika fosterfamiljer runt om i Skåne. Jackie var då 13 år.

Hon vantrivdes med alla regler och känslokylan. Upplevde sig åsidosatt. Sökte tröst i pappas fortsatt aldrig sinande ström av brev. Rymde flera gånger. Ansågs omöjlig.

Till slut placerades hon på ett ungdomshem i Västra Götaland. Här kunde den ohämmade terrorn på allvar ta sin början.

– På Rosenkullen härskade en galen dansk föreståndarinna. Vi fick stryk, tvingades utföra slavarbete och utsattes för självutplånande gruppterapi där vi förnedrades av danskan.

Till slut lyckades Jackie och en kompis med hjälp av en vänligt inställd lärare få Länsstyrelsen att stänga Rosenkullen. Men de vidare utredningarna av övergreppen som ägde rum där under flera års tid lades ner. Danskan flydde landet och har inte hörts av sedan dess. Journalerna brändes upp.

Nu när Jackie skrivit om händelserna i sin bok har några som läst den lovat att efterforska vart danskan egentligen tog vägen. För Jackie har det varit plågsamt, men nödvändigt, att återuppleva skräckåren.

– Det är overkligt att rulla tillbaka bandet. Som att se en film. Det var de jobbigaste partierna att skriva, både för mig och för Ola. Att personalen kollade på mig när jag var naken i duschen. Jag känner mig kränkt av att alla kan läsa om det.

– Men samtidigt var det viktigt. Jag har fått kontakt med en kille i personalen, som inte är stolt över den tiden. Och andra som skyller ifrån sig på danskan. Men även om de var manipulerade har varje människa ett ansvar.

Hon återkommer till det där. Att alla är personligt ansvariga. Hon själv för sina misstag, pappan för sina brott. Stjärnorna hade inget lyckligt liv i beredskap åt Jackie. Men hon har trotsat oddsen.

– Jag lever ett liv fritt från missbruk och kriminalitet. Man kan ju välja. När man förstår det blir det lättare att faktiskt också välja rätt.

– Kom hit, Nala, ropar hon efter bulldoggen som är ute och klampar på bryggan och spärrar av vägen för Skrovets andra gäster.

– Vissa dagar vill man ju inte. Men då går jag ut med hundarna, jag super inte ner mig.

Det var 2012, när jag började skriva, som jag bestämde mig. Ska jag ge upp eller inte? Det var tack vare Ola som jag tog rätt beslut. Alla har det i sig – att resa sig. Men man orkar inte, eller tror inte på sig själv.

”Oh, my God, you look like Angelina Jolie.” När Jackie Ferm och pojkvännen Ola Brising var på semester i Kina fick hon många kommentarer om sina stora ögon och fylliga läppar.

Jackie_Ferm

Jackie tycks ta lätt på vilket mirakel det är att hon fortfarande står upp. Sorgerna var nämligen inte över efter Rosenkullen. Jackie hamnade på ett betydligt bättre ungdomshem, men fick så småningom nog även av det när de försökte kontrollera hennes kärleksliv. Mitt i ett tonårsuppror mot LVU dog hennes älskade bror, den några år yngre Jack, i en bilolycka.

Som ung vuxen var hon vilsen. Ett tag funderade hon till och med på att gå i pappas fotspår och råna en bank.

– För att testa. Han kommer ut vältränad, påläst, intelligent, med startkapital. Men då hade jag förstört mitt namn på ett helt annat sätt än i dag. Jag har ett rent brottsregister. Och det är skönt för jag kan lova att folk har fördomar. Jag kan förstå det också. Alla får väl visa upp sitt brottsregister om de ska söka jobb på dagis, men jag har fått göra det när jag sökt jobb på krogen. Och det är väl ändå ganska många kriminella som jobbar i den svängen?

Visst har Jackie Ferm snubblat några gånger, men hon har alltid rest sig. Också denna gång. Hon och journalisten Ola Brising blev kära under skrivprocessen. Till en början gillade hon honom inte alls.

– Jag tyckte han verkade gubbsjuk. Men när någon skriver om dig lär du känna den personen väldigt snabbt och på ett väldigt speciellt sätt.

Nu är Jackie Ferm plötsligt hyllad för sin starka självbiografi och insläppt i finrummen.

– Jag fick en inbjudan till ett Johan Petré-event, som jag gick på i går. För några år sen fick jag smyga in oinbjuden.

Hon för diskussioner om att sälja filmrättigheterna till sin story och i höst visas dokumentärfilmen om hennes liv i teve. Mest stolt är hon över att medverka i en antologi om barnfattigdom för Rädda barnen.

Plötsligt berättar hon att pappa Lars fyller år i dag.

– Vill du ringa och gratta honom? undrar hon.

I förra veckan var hon inne på polisförhör om hoten. Så jag avböjer.

– Jag pratade med pappa i telefon innan förhöret. Frågade om jag skulle ta tillbaka anmälan. ”Nej, det är väl inget att ta tillbaka”, sa han. Men min tanke är inte att han ska åka in. Jag tycker fortfarande om honom, men känner inte lika mycket som tidigare. Det är inte samma sak.

Hon berättar att det ändå är synd om honom, att Lars legat på sjukhus.

– ”Du kommer säkert leva till du är 115”, sa jag.

Det är märkbart att hon fortfarande älskar honom, att hon någonstans innerst inne ännu är pappas flicka.

Men den där blixten som gång på gång slagit ner i hennes liv, ända sedan dagen hon blev till i en cell på Säter tycks till slut ha kluvit något itu för gott.

– Det kommer aldrig bli en sådan relation som jag hade hoppats på. Även om jag är förbannad nu försöker jag göra det bästa av situationen. Men om jag får barn kommer han aldrig kunna vara med på det sättet han nog hade hoppats på.

Jackie Ferm har börjat plugga på Komvux, och även om hon tog studieuppehåll efter den senaste tidens uppståndelse siktar hon nu på att hela det som livets blixtar slagit sönder i henne. Bli vuxen. Ta körkort. Kanske läsa mer psykologi på högskola. Demonerna får hon fortsätta brottas med. Men hon har sopat banan med dem förut. Och skulle allt ändå, mot all förmodan, gå åt helvete finns det åtminstone en fördel med att vara rövardotter.

– Pappas sista rånbyte hittades aldrig. Jag har bett honom många gånger om att få en skattkarta. Precis som när jag var liten!

Under våren pluggade Jackie på Komvux och fick betyg A i en uppsats där hon argumenterade för Lex Svartenbrandt – en tidigare påtänkt lag om att hålla återfallsförbrytare inlåsta. – Jag hade fått ett martyrbrev av pappa där han bara tyckte synd om sig själv och blev förbannad. Men jag tror inte på avskräckning egentligen. Kriminalvården skiter i rehabilitering. Vi behöver lägga mer pengar på förebyggande åtgärder, långsiktiga planer där man hjälper en intagen att flytta till en annan stad och bryta med sitt kriminella nätverk. Pappa släpptes bara ut med en liten väska senast.

 

Rövardotterns cv

Ålder: 23

Aktuell: Med sin självbiografi Rövardotter och i en antologi om barnfattigdom från Rädda barnen.

Familj: Pojkvännen Ola Brising, reporter på Se & Hör. Pappa Lars Ferm, tidigare Lars-Inge Svartenbrandt, som suttit i fängelse i drygt 40 år. Mamma Susanna. En bror.

Känd för: Vek ut sig i Slitz 2009. Vann tredje säsongen av Paradise Hotel samma år.

TEXT: Aaron Israelson

BILD: Andy Prhatskriv ut sidan