FAKTUM | 2014/10/31 Profilintervju

Ison want's you! Hiphopstjärnan växte upp i New York, men flyttade till Sverige och hamnade på gatan. Till slut besannades dock den amerikanska drömmen för rapparen.

Han är den ena halvan av Sveriges mest hyllade hiphopduo – Ison & Fille. Han har coachat fram talanger som jurymedlem i X Factor och ger nu ut sin självbiografi. Men Ison Glasgows liv i Sverige började under ett bord i en tvättstuga och fortsatte med parkbänkar som liggunderlag om nätterna. Nu släpper han in Faktum i sin grotta.

TEXT: AARON ISRAELSON

BILD: ANDY PRHAT

Ra-ta ta-ta. Åttaårige Ison blundar hårt och tänker på den fina sparkcykeln han lämnat kvar hos sin mormor i Queens. Han tänker på gitarren, också den kvar på andra sidan Atlanten. På sin bästis Gene. Drömmer sig tillbaka till de personer och föremål som gör honom glad, som gör honom stark.

Kanske hör han ett barn skratta där i vimlet ovanför Plattan och tänker att det är Gene. Slår upp ögonen. Men ser att det är en svensk jämnårig som skrattar åt att Ison inte kan hålla takten. Han blundar igen. Fortsätter trumma på sin djembe i miniatyr.

– När man man träffade på någon i samma ålder fick man en påminnelse om att det inte var helt normalt, säger Ison Glasgow i dag, nästan 30 år senare.

Mamma Lindas kompmusiker från Uganda och Kongo var inte med just den dagen på Drottninggatan utanför Åhléns city i centrala Stockholm. Men pengarna måste in. Och Ison hade med sig sin barntrumma, som han fått av en av Lindas musikerkollegor.

– Kan inte du slå på trumman så kan jag dansa? sa mamma.

Ison var van vid att förnedra sig. Vanligtvis hade han med sig en hatt när Linda dansade och de centralafrikanska musikerna trummade utanför Åhléns. Den samlade han enkronor i. Pinsamt när vuxna svenskar gick förbi. Förintande när jämnåriga passerade.

– Min mamma sa till mig: ”Tänk dig bort.” Så jag tänkte på människor som såg på mig på ett annat sätt.

Vart vi än går med Ison omgärdas han av tonåringar som vill hälsa på, hänga med och låta sig plåtas tillsammans med idolen. Tjejen närmast Ison bodde tidigare granne med Ison i förorten Bredäng.

Ison kunde inte begripa hur världen var funtad. Orättvisorna hade staplats på varandra under hans åttaåriga liv.

– Min mamma log och såg ut att njuta av varje danssteg, även om hon säkert också tyckte att det var skitjobbigt. Jag kände att jag också måste tillföra något. Så jag var tvungen att stänga av.

På samma sätt hade han lärt sig att stänga av matoset från restauranger de inte hade råd att äta på. Han bara sträckte sig efter själens off-knapp och tryckte bort det inre livet.

– Till slut kände jag att jag inte bryr mig längre. Det var nog när jag bar på den där hatten och samlade in pengar och träffade kids i samma ålder. Jag hoppade in i mitt vita rum, som jag kallar det. Inga känslor, ingenting.

När Ison och Linda gick ”hem” efter framträdandena för främmande människor på gatan var det inte sällan till en parkbänk på Södermalm. Vid enstaka tillfällen fick de råd att lyxa till det. Då gick de först till den lokala kinakrogen på Swedenborgsgatan och åt Szechuanräkor.

– Där kände man sig som en människa. Bara upplevelsen av att känna respekt. Vår money var värd lika mycket som någon annans. Vi mötte ansikten som tyckte om oss. Jag lämnade alltid det bästa till sist: räkorna. Och mamma sparade sina också. Sen sa hon ”de här är till dig”. Jag tror inte mamma åt så många räkor över huvud taget.

 

Kungen av Bredäng

Tidigare på dagen har jag träffat Ison utanför hans mammas bostad i Bredäng. Inte långt från den lägenhet i området Gulddragaren, som de flyttade in i när Ison hade hunnit fylla tio. Då drömmen blev sann. Till slut hade de fått hjälp av socialen att skaffa ett riktigt hem. När Ison sommarpratade i Sveriges Radio 2012 och berättade om hur han tjöt av lycka och dansade runt i den omöblerade lägenheten hade närmare en miljon svenskar svårt att hålla tillbaka tårarna.

Det är här hans hjärta bor, längs med tunnelbanelinjen mot Norsborg.

– Jag gillar röda linjen, om man säger. När man slår ner sina rötter är det svårt att skilja sig. Min tjej bor i Vårberg så nu är jag mest hos henne, men min mamma har kvar sin lägenhet i Bredäng och jag är här ganska mycket.

I hörnlägenheten på tredje våningen i huset till höger i bild kvartade ibland Ison och hans mamma hos hennes bekanta.  Annars frekventerade de många offentliga utrymmen i området om nätterna.

Vi går ner mot centrum. Förbi Bredängsvallen där Ison och Fille möttes för första gången som 14-åringar efter att deras två basketlag slagits ihop till ett: JKS. Vi passerar ”Texacobacken” där de satt på en bänk och jämförde sig med superhjältar, skrev sina första rim och la sina första beats.

– Det fanns en ungdomsgård i Skärholmen där de hade en studio så vi drog dit och började spela in. Först hängde flera andra kompisar på, men de andra föll snart bort. Vi var nördarna. Ville stå på samma scen som Ken och Petter.

Nere i centrum hängde de äldre kidsen som Ison såg upp till.

– Jag tänkte att när jag blir äldre ska jag bli kungen av Bredäng. Fortfarande vill jag sätta min ort på kartan. När vi står på scen står hela Bredäng och Vårberg med oss.

 

Off-knapp utan reverse

En av de tuffa killarna från förr fick i alla fall inte vara med, vare sig på eller framför scenen, senast duon hade spelning i området.

– Jag stod ju inte på listan! Vad hände?

Mannen i 40-årsåldern kommer, med släpande steg och en grön påse från Systembolaget i handen, gående mot oss utanför Bredängens tunnelbanestation.

– Jag skrev ju upp dig. Ville de inte släppa in dig? säger Ison.

– De sa att jag inte stod på listan. Jag fick betala till slut.

Med ett leende sträcker han fram handen mot mig. Klockan är elva på förmiddagen och av andedräkten att döma har han redan avverkat en del av den gröna påsens innehåll.

– Björn heter jag. Nu ska jag gå och dra några bira.

– Ta det lugnt, kompis! ropar Ison efter honom.

– Fridens! hojtar Björn.

Ison plockar upp mobilen för att besvara ett sms. Den är närmast antik, konstaterar jag.

– Jag har en gammal Samsung. Jag gillar inte smartphones och vill inte vara på sociala medier. Jag är ganska tillbakadragen så jag håller mig ”off the grid” med den här luren. Kollar mejlen på laptopen när jag kommer hem. Det är halvläskigt när folk vill veta vad jag gör på dagarna. Jobbigt när man inte har något filter.

Ganska tillbakadragen. Halvläskigt. Mönstret i ordval återkommer under hela intervjun. Ison sparar på krutet när andra skulle sträcka sig efter artilleriet. Off-knappen han kom åt som liten har inget reverseläge.

– Det är lika jobbigt i dag att släppa på den privata sfären. Med min självbiografi var det ett måste, då kan jag inte hålla tillbaka. Men jag känner mig illa till mods när det kommer för nära. Det är fortfarande halvjobbigt att svara på frågor.

Ison betraktar koifiskarna i en damm på en kinarestaurang på Södermalm i Stockholm. Som liten gick han och mamma Linda till en annan kinakrog precis i närheten och käkade Szechuanräkor vid festliga tillfällen. Sen bar det av hemåt till parkbänken.

– När jag var liten var det komplicerat att prata med folk. Det fanns saker jag inte ville berätta och man fick alltid följdfrågor. Ingen skulle få veta hur vi hade det. Det var vår hemlighet. Det är ingen slump att de kallar mig Valvet.

Ison ”Valvet” Glasgow har så länge han kan minnas varit besatt av superhjältar. Stålmannen, Batman, Hulken.

– En vän som gillar att plocka isär mig har sagt att de kanske representerade olika personligheter ur det verkliga livet för mig. När jag är sur läser jag Hulken.

För Valvet blev de mörka hemligheterna hans superkrafter.

– Varje gång jag släpper på nåt känner jag inre ilska. Jag brukar säga att man inte ska släppa in någon i Batmangrottan. I slutändan mår jag ju bättre av att prata. Men jag känner också att ingen förtjänar att få dela min smärta. Den driver mig och är något jag behöver. Jag har fortfarande kanske sex saker kvar som ingen känner till. När jag var yngre var det viktigt att ingen skulle få veta någonting. Nu är det för sent, helt och hållet.

Snart får jag skapa nya hemligheter.

”Hitta din riktiga mamma”

Isons stora idol som barn var Stålmannen. Gamla takter sitter i.Vi sätter oss i fotografen Andys silvergrå herrgårdsvagn för att undanröja några av Isons sista hemligheter. Och jag nojar på att Ison ska åkalla Hulken när han släpper in oss i sin Batmangrotta. Men det visar sig att det är Andy, normalt sett lugn som en filbunke, som bakom ratten drabbas av lite ”road rage” när en lastbilschaufför gör ett snabbt filbyte. En lång serie svordomar rullar över hans tunga.

– Det krävs tydligen en 16 meters långtradare för att ta fram min ilska, säger Andy.

Ison, med sitt Faktum-entourage, är på väg mot Södermalm – där han växte upp i en handfull påsar. Ibland bodde han och Linda hos mammans kompisar. Men Linda var alltid noga med att inte bli långvarig.

– Mamma sa alltid: ”Don’t overstay your welcome.” Vi hade inte ens ett täcke. Om vi inte kunde sova hos vänner fick vi slagga på parkbänkar. Att sova så innebär att man sover en till två timmar, sen går man vidare för att någon kommer och frågar vad man gör.

– Mamma sov ingenting. Hon vaktade mig.

Så hade de inte alltid haft det. Ison tillbringade de första åren hos sin mormor i stadsdelen Queens i New York. Han lämnade i princip aldrig tomten. Ett tag bodde också pappa Carson, ursprungligen från Barbados, tillsammans med Linda och Ison. Men han kom inte överens med Lindas mamma.

– Mormor förstod inte hans rastafarikultur.

Carson flyttade hem till Barbados. Linda kunde inte sluta tänka på honom.

– Han var hennes stora kärlek. Hon kallade honom alltid Lejonet.

 

Ison spanar in ett gammalt skyddsrum i ett skogsparti nära Vinterviken i Stockholm. Spåren efter sommarens rejvfester står fortfarande kvar.

Som ensamstående morsa kom det ögonblick i relationen mellan förälder och barn, som Ison kallar vägskäl, ganska snart. En dag den då fyraårige Ison aldrig skulle komma att glömma. Dagen då hans mamma, mitt på Manhattan, flippade när han inte ville lyda.

– Vet du vad? Gå och hitta din mamma. För du kan omöjligt vara mitt barn som du beter dig. Gå och hitta din riktiga mamma.

Enligt nutida barnpsykologi utsätter man potentiellt sitt barn för ett mycket farligt trauma om man låtsas lämna det åt sitt öde, även om det bara är i några minuter. Men det visste inte Linda då och Ison menar att tricket funkade alldeles utmärkt på honom.

– Jag minns inte att min mamma någonsin fick spel på mig förutom den gången. Hon var trött och jag var jobbig. Hon visade mig vem som har brallorna på. Efteråt visste jag exakt var gränsen gick. För mig var det ganska bra att få ramar.

Samma år besöker de pappa Carson på Barbados. Med sig därifrån har han sitt livs andra trauma i relation till någon av föräldrarna. Det ska komma att följas av många fler. Carson pratade inte mycket med sin son. Men en dag tog han med honom till havet. Tillsammans står de på bryggan när han frågar om Ison kan simma.

– ”Nej”, svarade jag. Och så kastar han mig i vattnet.

Bet av ögonlocket

Efter det återsåg inte Ison sin pappa förrän mamman två år senare plötsligt bestämmer sig för att de ska lämna New York och flytta till Carson, som då bodde i Stockholm. Ison frös till is när de landade på Arlanda. Inte för att det var kallt. Utan för att alla var vita.

Linda visade det inte, men hon var också orolig. Inte för alla vita svenskar, utan för hur livet skulle te sig tillsammans med Carson.

I stora delar skulle det bli ett liv i skräck. Carson var en respekterad rastafari bland sina vänner och rörde sig självsäkert i åttiotalets Stockholm. Hemma var han ofta en tyrann. Ison kontrollerade han med tysta, men talande, blickar. Linda med nävarna.

Inte sällan fick de gömma sig under bordet i tvättstugan för att fly faderns attacker.

Men hon slutade aldrig dyrka honom. Även Ison tar ännu båda föräldrarna i försvar.

– De tryckte på varandras knappar. Min mamma var en tuff New Yorker. Jag kan väl säga att det stod 5-2 till honom eftersom han var man och starkare. Men jag kommer till exempel ihåg att mamma bet ögonlocket av honom en gång. Det har varit skitjobbigt, men för mig har det också skapat karaktär och ryggrad. Man hoppas att man aldrig skulle behöva uppleva sånt, men de dagarna under bordet i tvättstugan har skapat mig.

Har du i vuxen ålder frågat din mamma varför hon inte bara lämnade honom?

– Nej, men jag har frågat mig själv många gånger varför vi inte drog. Men vi hade ingen annanstans att ta vägen. Jag har fortfarande många frågor, men jag har väl blivit lite likgiltig. Inget av de svaren kommer få mig att känna på något annat sätt. Många vänner har sagt till mig att jag kanske borde prata med någon om det som hände mig som barn. Men vad kommer det hjälpa mig? Jag har så mycket annat att tänka på.

Men är det inte viktigt att bearbeta sånt här?

– Jag önskar jag kunde prata om ångesten och depressioner, men jag behöver hålla saker inhouse. Inte ens med tjejen. Även om hon får komma närmare än någon annan.

Och vad känner du inför din pappa i dag?

– Stolt ändå att jag kommer från den mannen. Man kunde tro att jag känner hat. Men det gör jag inte. Han gjorde det han skulle göra. Han fick mig.

Du verkar ha lätt för att skaka av dig?

– Min inställning kommer från mammas ”glaset är halvfullt”-attityd. Jag har lätt för att gå ner mig, men jag hade tur att ha en beskyddare. Då går det att klara sig, det är inte omöjligt. Jag har gått igenom skit. Inte depressioner – eller jo… Men jag är inte bitter. Människor som gått igenom skit, men ändå har glimten i ögat är ganska speciella.

Tatueringarna på Isons kropp har alla en särskild betydelse. Frihetsgudinnan var en mäktig symbol för New York-födde Ison redan när han var barn.

Bara en ond dröm?

Till slut var det pappa Carson som i stället lämnade sin familj, eller närmare bestämt sina familjer, i Sverige och flyttade hem till Barbados. Sista gången han såg sin far var de hemma hos Isons halvsyskon Miriam och hennes mamma vid Odenplan. Han fick sin pappas rastahatt med ett ingraverat lejon och en stjärna.

– Jag har fortfarande kvar den. Det är mitt enda minne av min pappa. Den luktade länge som honom och den låg i min säng.

Linda och Ison hamnade på gatan. När vi närmare tre decennier senare besöker de kvarter där de ömsom övernattade hos mammans bekantskaper, ömsom på parkbänkar, blir Ison aningen illa till mods.

– Jag gillar Söder, men det finns vissa minnen här. Jag vill inte att någon ska se mig i dag och känna igen mig från den tiden: ”Var det inte du med dreads som bodde här med din mamma och gick upp och ner för Hornsgatan med påsar i händerna?” Jag har inte bearbetat allt det där än.

 

Ison har inte varit på Rosenlundsteatern sedan den hette Skådebanan. Det var under senare hälften av åttiotalet som Linda kom på tricket som i ett trollslag förändrade bostadssituationen för henne och sonen. Hon gick till teaterdirektören, presenterade sig som dansare från New York och bredde på om alla stora scener hon uppträtt på. Frågade om hon fick sätta upp en show på teatern. Det gick bra. Kunde hon få låna nycklarna så att hon kunde komma in och repa? Javisst.

– Vi sov på scenen, i alkoven ovanför entrén, backstage i logerna. Vi tog våra påsar och kläder och gjorde någon slags halvsäng. Det var normalt för mig då. Folk blir halvchockade, men vissa lever så här. Jag blir ställd när folk blir ställda.

Vi knackar på. Det är snart bebisföreställning, men vi får komma in och titta och prata med personalen. Ison tycker att de ser klentrogna ut när vi berättar att han bott här som barn. Han tycker inte att situationen är helt lätt.

– Jag hade nog inte kommit hit på fem, sex år till om det inte hade varit för den här intervjun. Men det är viktigt. Även om det är lite halvläskigt och jag får flyktkänslor. Det känns galet att förklara för människorna som jobbar här. De tvivlar på att det var sant.

Det är tur att jag har bildbevis annars hade jag kanske inte varit säker själv. Kanske var det bara en ond dröm?

På Rosenlundsteatern, nära Södra station, bodde Linda och Ison i smyg. Bakom scenen, i alkoven ovanför entrén och i logerna. När Faktum tar med honom tillbaka drygt 20 år senare kan personalen knappt tro att det är sant att en kändis en gång i tiden använt deras teater som olovlig bostad.

”Sluta vara normal”

Av en slump står den vidöppen. Porten in till en enorm, parklik innergård vid Mariatorget på Söder. Det var här Ison gick på fritis när han kommit in på Mariaskolan precis i närheten. Från de vackra husfasaderna tittar hundratals balkonger ner mot oss.

– Det var skitnajs att föreställa sig hur de där människorna levde bakom sina balkonger. Jag var hemma hos en kompis här borta. Tyckte att det var som ett palats. Alla andra barn på fritis skulle hem och äta middag med sina familjer och jag funderade ofta på hur deras liv såg ut. Det var som sociala medier för mig. ”Vad ska de äta?”

Innerst inne tänkte ändå Ison att hans liv i vissa avseenden kanske var att föredra framför makaroner med ketchup hemma hos familjen Svensson.

– Sen blev jag alltid glad när min mamma kom och hämtade mig. ”Nu börjar äventyret”, tänkte jag. Man visste aldrig vad som skulle hända. Jag tyckte det var mycket roligare egentligen. Jag saknade rutiner, men de andra barnen hade ingen Uncle Fester. Konstiga personer som kom på besök, utflykter till spännande platser.

Själv kände han sig kanske inte så spännande. Ison var ett blygt barn, men med en mamma som förutspådde stordåd för sin son.

– När jag var liten var kidsen speciellt nyfikna på mina dreads. Jag hade alltid hatt på mig, men det blev nästan ännu värre. Som elefanten i rummet. Det var nog då jag lärde mig att försöka vara tyst. Jag gillar inte att sticka ut. Mamma hade mer USA-inställningen, man måste gå igång på sig själv. Hon berättade mycket om vilket lejon min pappa var. Sluta vara normal, sa hon till mig. “You’re destined for greatness.” Du ska göra fantastiska saker.

Och så blev det ju. Är du stolt?

– Jag bockar fortfarande av grejer på den listan. Jag har nästan blivit lite likgiltig. Jag gör det för att det är meningen.

Det låter inte så kul?

– Det är kul, men inte kul. Att ha en uppgift. Eftersom jag inte pratar så mycket är det mitt sätt att bidra i stället för att vara en keff person som jag kan vara ibland.

Hur är du när du är keff (dålig, reds anm)?

– Jag lider av någon typ av depression. Jag känner att ”vad spelar det för roll?”. Att jag vill lämna den här världen. Om jag har för mycket fritid tänker jag på de här sakerna. Jag behöver inte ro, jag behöver bocka av min lista.

 

Gangsterintermezzo

Vi är tillbaka i Andys herrgårdsvagn. Fotografen har otur med sina medtrafikanter i dag. På Hornsgatan försöker en röd, fyrhjulsdriven pickup tränga sig in i vår fil. Den här gången nöjer sig inte Andy med svordomar. Han pekar finger åt den vårdslöse föraren. Vid rödljuset längre fram ångrar han sig.

– Nej, säg inte att han ska ut ur bilen nu!

En man i 60-årsåldern i svart skinnväst och överläppen täckt av en bombastisk grå mustasch tränger sig med bestämda steg genom trafiken fram mot vår bil.

– Han ska tuffa till sig för tjejen, nu kör vi, säger Ison.

Gubben lutar sig mot förarfönstret. Högröd i ansiktet.

– VISAR DU FINGER ÅT MIG?

– Fan, det här skulle kunna sluta illa om jag var med andra människor. Äh, vi sätter bandspelaren på paus, skojar Ison.

Det blir grönt och mannen återvänder till sin bil, kör om oss och slirar vilt vidare mellan filerna.

– Det måste ha gått jättedåligt för honom på Jack Vegas. Tanten såg ut att vara trött på honom. Hon hoppades du skulle skalla honom, säger Ison till Andy.

Efter gangsterintermezzot varvar vi ner på en kinakrog. Ison beställer in sin barndoms favoriter; ris och räkor. ”Nu kör vi!” Den här gången bryter han den vana han haft med sig sedan han var liten – att spara det bästa till sist.

– Det var bara fyra räkor. Jag var tvungen att ta dem på en gång.

Ett trauma bearbetat eller en superkraft förlorad? Till slut röjer Valvet ännu en hemlighet. Han känner faktiskt att han kan börja luta sig tillbaka en liten aning. Han har många saker kvar att bocka av på sin lista, men han tycker att han kan skönja slutet på sin smärta.

– Det slutade lyckligt. Jag kan brösta upp mig lite.

Ison Glasgow var Faktums profilintervju i #145, oktober 2014.

DET HÄR ÄR ISON:

Aktuell: Kom tillsammans med hiphoppartnern Fille ut med plattan Länge leve vi i vintras. Har turnerat sedan dess. Den 26 september släpper han, tillsammans med journalisten Emil Arvidson, den självbiografiska boken När jag inte hade nåt.

Född: 1980 i New York, USA. Kom till Sverige som sexåring.

Genombrott: På samlingsskivan Ordkrig från 2001, som det sena nittiotalets hela nya svenska hiphopvåg medverkade på, med låten Skiter i.

Familj: Mamma och flickvän. Pappa Carson dog när Ison var 13 år gammal. I låten Under press rappar han ”när min baba dog, jag blev Mufasa”, eftersom ”alla har sett Lejonkungen”. Hade två halvsystrar i Stockholm – Miriam som drunknade 26 år gammal och Ella som vid 24 dog i sömnen. ”Den siste av min sort”, tänkte han på begravningen.

Barn: ”Jag har tjej och satsar på hole-in-one. Sjukt kul med en miniatyr av sig själv.”

Broes: Ison och Fille var nära vänner från 14 år och långt upp i vuxen ålder. Hänger numera inte så mycket. ”Vi pratar inte mycket om sånt. Gav varann space automatiskt.”

Tatueringar: ”Mamma” och systrarnas namn. Batman, Stålmannen, ”Ambition” och ett lejon på ryggen. Bland annat. ”Påminnelser som kan stärka mig under en deppig period.”

 

https://www.youtube.com/watch?v=8BbfLAFXvRs https://www.youtube.com/watch?v=mCQjx_JrG9k

TEXT: Aaron Israelson

BILD: Andy Prhatskriv ut sidan