FAKTUM | 2009/01/29 Reportage

Bild: Mario Prhat

»Amanda, det är pappa. Du kan väl för fan ringa mig. För helvete, du kan väl ställa upp. Svara för faan. Ni är ju sjuka allihop. Jag vill att vi ses, men du skiter väl i mig. Du gör som du vill.«
»Amanda det är pappa. Klockan är tjugo i åtta. Jag vet inte vilken dag det är. Du ska inte ha en krona från mig. Du gör ingenting för mig! Du gör ingenting! Du och din jävla mamma. Från och med december får du ingenting. Men om du skärper dig kan du till och med få en höjning. Bara en dag hörde du av dig. På pappadagen. Fattar du… Du hjälper mig inte, du stjälper mig.«
»Amanda, det är pappa. Du är lika fel som din mamma, fy faan vilken mamma du har! Jag vill ju bara prata om mina barn. Fattar du att hon har gjort bort sig. Hon är en nolla, precis som hon var i sängen. Stendöd. Ni psykar ner er pappa, jag ska psyka er i flera veckor. Om ni inte skärper er, kommer det att hända något.«

Adventstid. Ljusslingor, rosenblad, vita möbler och ljusa väggar. Allt välstädat, rent och vackert. Vi sitter i Amandas kök. Hennes pappas desperata röst kommer från en mobiltelefon som ligger på bordet mellan oss. Amanda är förkyld. Och lite dämpad. Hon brukar inte låta sig nedslås så lätt, men de senaste veckorna har varit jobbiga. Några kvällar ringde han till midnatt och började ringa igen vid halv fem. Innan han ens öppnar munnen hör hon att det är pappa och att han inte är nykter.
Amanda visar ett kort som hennes pappa skickat till hennes mamma med orden: »Bjud på dig själv, annars dör du – lycka till.«
Det går i vågor. Veckan efter det att telefonsamtalen upphört kommer ett nytt kort där han ritat ett hjärta i bläck. Inne i hjärtat står det: »Världens snällaste pappa«. Sedan en kort text där han berättar att han haft sin syster på besök och att de varit på ishockey tillsammans. »Puss och kram. God jul.«
Efter en suparperiod har han alltid ångest, berättar Amanda. Sedan kommer pensionen den 18:e. Och allt börjar om igen.

1995. Amanda är fem år gammal. Hon och en kompis leker kurragömma, hon kryper in bakom soffan. Där står en flaska vin. Det gör det alltid. Bakom en fåtölj står det en annan vinflaska och en skål med salta lejonhuvuden. Det är inget konstigt. Sedan flyttar pappa. De säljer huset och hon och mamma flyttar till en lägenhet en bit därifrån. Pappa flyttar till övervåningen i ett hus några hundra meter åt andra hållet.
En del av hennes kompisar vet inte att alkisen som vandrar omkring i det lilla samhället är hennes pappa.
Hon hälsar på honom ibland. Hon brukar baka när hon är där.
Det var på den tiden då hon fortfarande ville träffa honom.

Regnet häller ner. Vi klafsar runt i Amandas barndomsminnen. Förbi huset där de bodde när de fortfarande var en hel familj. Det är gult med vita fönsterluckor. Fast då var det vitt med blå knutar.
»Pappa var pedant. Han brukade kratta gruset och vi fick inte gå på det. Garaget var värsta gömstället, som alla visste om. Där satt han och pimplade och trodde att ingen såg.«
Hennes gröna babygunga hänger fortfarande kvar i trädgården.
Men det vilar ingen nostalgisk sorg över Amanda. Inte i dag i alla fall. Kompisarna bodde i husen runt omkring, där är bästa klätterträdet och där, där rann det förut en liten bäck. Minnena är till största delen ljusa.
Regnet tar över och vi flyr in till ett café på torget. Caféet var tidigare ett hak för byns alkisar, berättar Amanda. Passande just i dag att fika där, skrattar hon. Vi ruskar av oss regnet och sätter oss. Amandas telefon ringer. Hon svarar, rafsar fram penna och papper ur väskan och börjar skriva: »Otålig, krävande, jaha, blir sur om det inte blir som jag har tänkt mig, mmm, bra, tack« säger hon glatt och lägger på. Jag frågar nyfiket vad det var för ett samtal. Amanda berättar att hon var på en anställningsintervju häromdagen. På frågan om vilka negativa sidor hon har kom hon inte på något, men lovade att fråga någon av hennes närmaste. Nu ringde Maria som nästan är som en storasyster. Hon var en av brödernas flickvän under många år och har själv en alkoholiserad pappa. Maria är och har länge varit en livlina, någon hon berättat allt för och som alltid lyssnat.
Så nu ska du gå tillbaka till arbetsgivaren och tala om att du är otålig, krävande och att du blir sur om det inte blir som du har tänkt dig, frågar jag lite full i skratt och hon bekräftar.
De positiva egenskaperna hade hon inga problem att komma på under anställningsintervjun. Hon berättade att hon är pratglad, social, fixar saker, är kreativ och noggrann. När hon ger sig in på något ser hon till att få det slutfört.
» För många i min ålder är det så att pappa betalar det, pappa fixar det. Jag har alltid fått klara mig på egen hand. Jag har fixat allt själv. Det är positivt, det har stärkt mig.«

Hennes pappa föll från hög höjd. Och han föll hårt. Från kommunchef med tjänstebil och tjänsteresor hit och dit, till förtidspensionerad söndersupen alkis. Hade han inte fallit hade hon haft det väl förspänt. Men Amanda tänker inte så.
»Jag vet inte hur det är att ha en pappa. När jag var liten jobbade han bara, jag har inget att jämföra med. Jag har aldrig tänkt hur det skulle ha varit om inte… Det hade varit ett helt annat liv.«
Amanda började prata öppet om sin pappa efter en händelse på högstadiet. En dag tände han på sin lägenhet i Bergsjön, där han bodde då. Han hade slutat dricka tvärt och fick en psykos. Han började slänga ut kastruller och stekpannor från fönstret. När det knackade på dörren trodde han att det var Hells Angels som kom för att döda honom. Han tände eld på duntäcket, och låste in sig på toaletten. När brandmännen kom hade han klätt av sig naken och tvålat in sig på hela kroppen, så att ingen skulle kunna få tag på honom. 14 år var hon då och han ringde henne direkt efteråt. Hon blev chockad, grät och förstod inte förrän hennes mamma kom hem att det mesta som hade hänt, hade hänt inne i hans huvud.
Sedan blev han inlagd på Lillhagen.
»Jag berättade om det för kompisarna i klassrummet, att pappa hade tänt på en lägenhet, ha, ha. Jag skojade om det, det blev bara så. Alla tyckte att jag var helt störd i huvudet som satt och berättade det.«

Amanda har två äldre bröder. Men hennes pappa hör sällan av sig varken till bröderna eller till hennes mamma.
»Det han vill säga till mamma, säger han till mig. Så har det alltid varit. Det är mig han ringer. Det är jag som hanterar honom.«
Hon tror att det beror på att han vet att hon blir ledsen, att han får en reaktion. Amanda vill att någon ska säga att nu går vi och anmäler, så får vi ett slut på det här, men det händer aldrig. Alla stirrar i väggen när hon försöker prata om sin pappa. De äldre bröderna säger att det inte är något att bry sig om. Men när hon spelade upp de senaste samtalen blev de tysta.
»Ibland ringer han och berättar att han funderar på att ta livet av sig. Jag tänker okej, de som pratar om självmord gör det aldrig. Ibland hoppas jag att han ska göra det, så att jag slipper alla problem. Slipper att vara rädd för att möta honom på stan.«
Hon funderar redan nu på hur det ska bli när hon tar studenten till våren. Hon vill inte ha honom där. Men ingen kan ju hindra att han sätter sig på en spårvagn och åker till hennes skola. »Då skäms jag ihjäl« säger hon. Även han funderar på hur det ska bli. För ett tag sedan ringde han och sa »Ska jag vara den enda som inte får komma?« »Det är hemskt« säger Amanda.
Hon träffade honom senast i somras. Han hade lovat att vara nykter.
»Vi åkte dit. Jag ser honom på långt håll, han är stor som ett berg och har stora glasögon. Jag ser att han inte är nykter. Jag ser det på långt håll.«
Innan dess hade det gått två år. Hon vill inte träffa honom, hon tycker inte att det känns som om han är hennes pappa. Ilskan har hopat sig inom henne. Ibland kan hon ställa sig och skrika på sin mamma. Fast hon inte är arg på henne. Men vem ska jag annars skrika på frågar hon sig.

Amanda fick kontakt med Faktum när hon var på stadsmuseet och såg utställningen om hemlöshet. Där hörde hon också Faktumförsäljaren Lars berätta om sitt liv. Han bodde hos Stadsmissionen och berättade att hans barn gärna besökte honom där. Hon tänkte: »Va! Jag skulle aldrig vilja hälsa på min pappa på något sådant ställe.« Efteråt gick hon fram och pratade med Lars. Mötet fick henne att inse att hennes pappa också är hemlös, även om hon aldrig tänkt på honom på det sättet eftersom han alltid haft någonstans att bo. Men en lägenhet med eget kontrakt har han inte haft på många år.
Trots att hon känner hat mot sin pappa och ibland önskar att han ska dö, tänker hon samtidigt att hon skulle vilja jobba med missbrukare.
»Jag vet inte hur jag ska förklara det. Det blir på ett annat sätt när man inte känner personerna. Jag vill veta hur deras liv ser ut, kunna jämföra. Det är något som drar. Jag tror det handlar om att få lite mer kunskap, att förstå.«

Jag frågar Amanda hur hon har det med killar, om hon tycker att det stämmer att man ofta attraheras av män som liknar sin pappa. Hon erkänner att hon dras till killar som har problem.
»De är asociala och tråkiga, dricker för mycket, knarkar lite. Jag tror att de är jättebra, jättesnälla och jag vill göra dem till bättre människor. Men de skiter i vad man säger, säger det är inte dina problem.«
I grunden tror hon att det handlar om att hon vill att pappa ska bli frisk, men att hon vet att det är omöjligt.  Hon försöker med andra som har det svårt istället. Men nu har hon träffat en kille som hon tycker är bra på riktigt. En kille som bryr sig, är snäll, go och kärleksfull. En kille som hon kan prata med, som tar initiativ, som är öppen, social och mysig. Trygg. De goda orden om pojkvännen tar aldrig slut.
»Jag hatar känslan jag hade förut när jag desperat ville hitta någon. Alla kompisarna hade killar och jag var avundsjuk. Det fanns en tom plats att fylla eftersom jag bara har min mamma.«
Hon berättar att hon alltid var väldigt på när det gäller killar. När hon lade ner det och tänkte, ›äh, de får komma till mig‹, så hände det. Äntligen.
Amanda tror att många kommer att känna igen sig i hennes historia. Det är därför hon vill berätta. Hon är också medveten om att många har haft det mycket värre.
Hon har ju bott ihop med en trygg och stabil mamma större delen av uppväxten.
Hon vill ändå visa att man inte behöver se sig själv som ett offer. Det går bra för henne i skolan, hon har många vänner, en bra pojkvän och jobbet hon sökte fick hon. Naturligtvis.
»Många tar det personligt, tror att det är dem det är fel på. Men jag är ingen sådan person. Det är det jag vill få fram. Jag lever ett vanligt liv. Det här är en grej i mitt liv.«

[box]Fotnot: Amanda heter i verkligheten något annat[/box]

TEXT:

BILD: skriv ut sidan