FAKTUM | 2018/01/15 Nyheter, Reportage

”Att se hur folk hjälper varandra över hinder i ett tävlingslopp, är en fantastisk kulturupplevelse.”

Fotspåren han gick i som barn passade inte. Ytliga mål störde den inre kompassen och Viktor Byhr gick vilse. Med en ny karta i handen tar han sig över alla hinder och banar gärna väg för andra.

De två vanligaste frågorna Viktor Byhr får om sin båt är: ”Lagar du mat i den?” och ”Kör du runt med den?” Svaren är: ja och nej.

Anledningen till att han bor på en båt nere vid Göteborgsoperan var en ”trasslig boendesituation” och att han är en sökare. En annons löste det första. Det andra yttrar sig i en stor kreativitet och rastlöshet.

Kreativiteten tar sig uttryck i konst och i omväxlande levnadsbanor som också medfört en period av drogmissbruk. Rastlösheten hanterar Viktor Byhr numera med fysisk aktivitet och ett mycket hälsosamt och regelbundet liv.

Det är med andra ord en sammansatt människa som sitter framför oss med en klassisk ”Swedish fika” framdukad på bordet som är ett konstverk i sig. Pulverkaffe och dammsugare är ett undantag eftersom vi är på besök. Det smakar gott i hytten där han bor med flickvännen Nicole Vujanovic som delar hans intresse för träning och hälsa.

Livet i båten står i stark kontrast till världen utanför, där droghandeln och missbruket sker helt öppet utanför Operans putsade fasad.

– Vi har ringt polisen så många gånger att de har bett oss sluta, säger Viktor Byhr som med egen erfarenhet väljer att skilja på att bruka och missbruka.

 

Han var killen på Samskolan med en ”A-uppväxt”. Pappa ägde välrenommerad reklambyrå under branschens guldålder och för Viktor fanns alla möjligheter att gå i attraktiva, upptrampade spår. Men i de miljöer där ytliga framgångar var värde-mätare funkade inte sonen Byhr som på insidan bar på andra värderingar.

När han som 14-åring upptäckte sin talang i inlinesåkning blev han därför en outsider. En som var duktig på något som inte gav pengar. Viktor Byhr började hitta vänner i andra kretsar.

– Jag var på andra platser, satt plötsligt på en afrikansk middag i Angered och kände mig hemma.

Samtidigt skapades en ångest. Varför skulle just han, adopterad från Sydamerika, ha det så materiellt förspänt. Ha sån tur i livet?

Ytan var fin, men självkänslan ful.

– Så länge jag höll på med inlines och tävlade i det, lyckades jag trycka bort de inre känslorna. Men jag var en talang, det var alltför lätt för mig att bli bra, och det gjorde att det till slut inte blev intressant.

Med sina inlines på hyllan, utan nya utmaningar i livet men med bibehållen dålig självkänsla drogs han in i ett självskadebeteende som i 25-årsåldern innebar väldigt mycket fest. Mycket droger. Och mycket av det han gjorde under de här åren syntes utåt.

Viktor Byhr skapade rubriker genom dokusåpan Paradise Hotel, genom att stoppa bankrånare på öppen gata, genom gatukonst och aktivism för densamma via galleriverksamheten Urban Artroom.

– Jag målade mycket under den här perioden och det gillade jag verkligen. Problemet var att det var roligare när jag var snurrig, säger Viktor Byhr som har sitt flytande hem fullt av alster han både gillar och ogillar från den tiden.

– Måleri speglar alltid hur du mår, vare sig du vill eller inte.

Under en lång period hatade han allt. Gick på starka antidepressiva mediciner och i kombination med droger styrde Viktor Byhr sig själv mot botten.

– Insidan var kaos. Festandet var en flykt och jag och min bästa vän David, vi visste … vi hade sagt till varandra att vi behövde börja med något … annat.

2015 kom vändningen. David dog. Viktor överlevde. Men i stället för att vända det inåt, till skuld, sökte han igen och fann en ny utmaning.

Genom en vän kom Viktor Byhr i kontakt med löpning och den populära träningsformen OCR, Obstacle Course Running/Racing, som i korthet går ut på att man springer och styrketränar i en hinderbana med naturen som redskap.

I dag driver han sitt eget träningscenter och talar nyfrälst om tillfredsställelsen i att ”ta i”, om värdet av att inte fuska, vikten av att lägga tid på någon-ting för att bli bra på det. Om att sträva, sätta upp mål och fokusera. Om att ta ansvar för sitt eget välmående.

– Det är så mycket lättare att se på sig själv när man mår bra, säger han och minns också hur grisig han kunde känna sig förr om åren då han var ”röten” mot människor i sin närhet. En känsla han bär med sig som en påminnelse om hur det kan bli igen om han inte ”sköter sig”.

Den Viktor han beskriver framstår som en rak motsats till den person vi ser framför oss nu. En person som vill hjälpa andra att ”uppnå sin fulla potential”.

– Det finns så mycket spilld energi därute. Som de där stackars pojkarna som gick med sköldar mellan två Ica-butiker i september. De är bara så rädda, konstaterar han om nynazisterna som demonstrerade i Göteborg under bokmässan.

 

Samhällets baksida och bakgata har Viktor Byhr personligen en nykter syn på i dag, men inte desto mindre med en bibehållen liberal inställning till droger.

– Jag kommer alltid att motsätta mig att Sverige likställer droger med varandra. Jag kommer alltid att hävda att det inte är som man propagerar i skolorna, att ”börjar man med marijuana så slutar det med heroin”. Det är fel. Det börjar med alkohol. Och alkohol är lagligt att bruka, medan allt annat är ett missbruk. Sveriges drogpolitik är ett skämt, menar Viktor Byhr som drivs av ett samhällsengagemang som närts av avigsidor han själv sett och upplevt.

Marijuana går att använda på ett väldigt bra sätt, menar Viktor Byhr. Själva drogen mot depression och cancer och plantan, hampan, som byggnadsmaterial.

– En sundare drogpolitik skulle innebära att det var möjligt att vara brukare. En vettigare drog-politik skulle jaga läkemedelsbolagen, säger Viktor Byhr, med negativa erfarenheter av starka och beroendeframkallande mediciner.

På det personliga planet ligger nu fokus på andra typer av kickar. Viktor Byhr tycker att vi generellt är dåliga på att peppa varandra i Sverige. Han vill bygga upp oss med positiva utmaningar och blir själv inspirerad av det han möter ute i terrängen.

– Att se hur folk hjälper varandra över hinder i ett tävlingslopp, drar och uppmuntrar, det är en fantastisk kulturupplevelse. Det är så man vill att samhället ska se ut.

”Ytan var fin, men självkänslan ful.”

VIKTOR BYHR

Ålder:
36

Yrke: OCR-instruktör (PT som tränar folk utomhus).

Intresse: Konst.

Flickvän: Nicole Vujanovic.

Bostad: Husbåt utanför Göteborgsoperan.

Devis: Keep smiling.

Målsättning: Att alltid hitta nya mål.

Bästa minne: När jag träffade min första hund Podenco.

Värsta minne: När jag tagit för mycket av ”det goda” och trodde att hjärtat skulle explodera.

Drömmer om: Ett samhälle där alla får uppleva hur stor potential de har.

TEXT: Malin Clausson

BILD: Mario Prathskriv ut sidan