FAKTUM | 2014/02/07 Reportage

Malmö har krängt av sig blåstället och börjat på högskolan. När sista flisan av imperiet Kockums nu lägger ner sopar Håkan Sahlin upp dammet efter 153 års tung industri.

Det har hållits tummar och anda bland den lilla kärntrupp som återstår av dem som en gång i tiden byggde världens fetaste skepp. Av varvets 7 000 arbetare som knegade där när industrin snurrade som snabbast i början av 1970-talet, är det nu bara fem kvar: en vd, en konstruktör, en säljare, en ekonom och Håkan Sahlin – nu ensam på verkstadsgolvet med uppgift att städa ur de enorma hallarna innan han släcker lyset och går hem för gott.
De sista åren hoppades företaget på en ny sorts järnvägsvagn som skulle bli den moderna länken mellan rälstrafik och lastbilar; en ny typ av tågvagn som enligt alla experter borde slagit rot. Idén är lika enkel som komplicerad. I stället för att låta hundra dieselmotorer driva fram hundra långtradare, låter man en elmotor driva dem allihop. Den gren av det gamla storföretaget som kallas Kockums Industri AB lät delägaren Peter Linde skissa på en ny konstruktion.
– Det finns liknande vagnar på marknaden och en handfull är i trafik i dag. Problemet med dem är att endast tio procent av lastbilarna går att lyfta på, säger Håkan.
Dessutom krävs stora investeringar i form av maskiner och folk på stationerna för att utföra lyften. Det fiffiga med Lindes plan var att chauffören själv skulle kunna backa upp släpet på vagnen, endast med hjälp av den teknik som fanns monterad som standard på vagnarna. I en tid där politiker, miljövetare och proffstyckare tävlar i att prata varmt om rälstrafik, borde det finnas intresse nog för att en satsning av den här magnituden skulle kunna bära frukt.
Lovorden haglade över prototypen, ett tag stod även stora investerare i farstun, men i spåren av den globala finanskrisen tröt modet. Till slut fanns inget annat alternativ än att lägga ner. När de sista malmvagnarna, som varit verkstadens huvudsyssla de senaste åren, levererats till Kirunagruvan i augusti i år påbörjades storstädningen.

Prototypen till en ny tågvagn står ännu kvar i den enorma industrihallen.

”Vissa fick krubbebitare”
Håkan är pragmatisk och förvånansvärt osentimental när han berättar om den verksamhet som en gång var kärnan i Malmös arbetsliv och självbild. 1967 började han som lärling på en treårig intern utbildning. Det första året spenderade han i skolbänken och sen var det rakt ut i tillverkningen. Håkan hade tur som fick en sjyst förarbetare, den handledare som lotsar lärlingen in i yrket.
– Vissa fick ju rena krubbebitare som tog hand om en i början. Då var det bara att stå ut när de skickade iväg en för att hämta tjörnslaget eller ögonmåttet.
Tre kategorier av arbetare var verkstan indelad i – skeppsbyggare, svetsare och plåtslagare. Håkan blev plåtslagare
– En bra kamratanda har präglat livet på Kockums. De tog hand om sina anställda. Så har det varit ända till slutet.
Kockums kallades en stad i staden. Kom man bara innanför svängdörrarna skulle allt finnas för att leva ett fullgott liv. Åtminstone om du var man. Det var först på 1970-talet som kvinnliga arbetare tog plats, oftast som traversförare, senare även som svetsare. I dag vittnar, om inte annat, klottret på damtoans dörr om att det kanske inte bara öppnades famnar när tjejerna klev in i hallarna.
Förutom att bygga båtar av klass ägde kockumarna bland annat det jättelika tegelbruket i Lomma, järnverket i Karlskrona och varvet i Landskrona. Man byggde också bostäder åt arbetarna. Längorna längs Vattenverksvägen i Kirseberg och radhusen i Djupadal är exempel på detta. Här kunde man på samma gång få omsättning för sitt tegel och erbjuda tak över huvud till de arbetare som kunde tänka sig att komma till Malmö för att räcka sina händer åt en industri som till synes aldrig skulle sluta expandera.
– Man trodde att Kockums skulle bestå för alltid, säger Håkan Sahlin längs rad-erna av de tomma verkstadsbänkarna.
– Visst är det trist, men vi kan inte vrida klockan tillbaka.
En avdelning, eller ett skepp som det heter här nere, av hallen är helt tömd och ligger i ett behagligt dunkel. Den blir mer tom för varje dag. Utströdda som öar står små containrar och lastpallar med kragar fyllda som bås på en outlet. I en låda ligger ritsar som användes vid skeppskonstruktioner för hundra år sen – fortfarande med spetsarna kvar. I en annan ligger överdimensionerade skiftnycklar och en tredje svämmar över av ett två meter långt vattenpass av trä. Kopparklubbor, släggor och rullar av svetstråd som aldrig kom att laddas i Kockums svetsar ligger strösslade över det perforerade stålgolvet.
– En del av materialet säljer vi till mindre företagare i trakten. I går var en libanesisk firma här som fyllde en hel container med maskiner och verktyg som ska skickas dit med båt.

Håkan Sahlin började som lärling 1967. Nu röjer han ut resterna av ett imperium.

Aldrig dammat
Det lager damm och smuts som täcker hyllorna och verkstadsbänkarna med trälådor från 1932 tycks bara byggts på under åren. Som om ingen haft tid att städa.
– Mig veterligen har vi aldrig dammat här, konstaterar Håkan med ett leende.
Det har inte funnits tid helt enkelt. Om det inte varit expansion har det varit åtstramningar och ingen som prioriterat sådant finlir.
Vad som ska hända med området i framtiden är inte klart i detalj, men alla verkar på det klara med att det blir bostäder och kontor. Det följer samma mall som resten av Västra Hamnen och många gamla industriområden vid vatten.
Mycket av marken är redan omstöpt. Hela området tillhörde – och skapades av – varvet. Längst ut på udden, där husen är som dyrast, tippade man allt möjligt skrot som blev över vid båtbyggandet. Skitspissen (skitspetsen) kallades stället och gissningsvis kunde den utveckling som hamnen tagit aldrig förutspås av dem som myntade uttrycket.
Hälften av tågrälsen ligger krokigt uppsliten och kastad i en hög som om ett urtidsdjur gått lös på den. Resten får vara kvar några veckor till, som en sista förhoppning om att uppfinningen ska komma i serieproduktion.
– Det där är vagnsprototypen som fortfarande håller på att förbättras, säger Håkan och pekar bort mot den ensamma tågvagnen i den ödsliga industrihallen.
Man hoppas ju att det kommer någon som förstår potentialen. Men den kommer aldrig att göras här i Malmö. Det finns ingen vilja hos dem som bestämmer. I den här staden har den tunga industrin gjort sitt.

TEXT: Valdemar Westesson

BILD: Linus Höökskriv ut sidan


RELATERADE ARTIKLAR
TAGGAR