FAKTUM | 2012/04/03 Reportage

TEXT: Liv Landell Major BILD: Mario Prhat

Marginell glittersport eller det stora hotet mot hockeyns Tre Kronor? Faktum har
tittat närmare på konståkningens villkor i Göteborg och funnit en norm som inte stavas
Salchow eller Toeloop – utan puck och klubba.

– På varje arbetsplats finns tre personer som är fotbollsexperter, tre personer som är
hockeyexperter och tre personer som har fördomar mot konståkning.

Så sammanfattar Ingela Stridh vardagsklimatet 2012. Hon är ordförande för Göteborgs
Konståkningsförbund och just hemkommen från EM i engelska Sheffield när Faktum ringer.
Sverige har gjort succé. Fixstjärnan Viktoria Helgesson på en historisk femteplats, lillasyster
Joshi tia och Alexander Majorov elva i killklassen. En sensationell resultatlista, särskilt med
tanke på att konståkning inte är lika given här som i till exempel Kanada eller Ryssland.

De problem som svenska konståkare möter är av flera slag. En är just den slappa attityd som
Ingela Stridh ironiserar kring. Fördomar bromsar hela sporten:

– Det finns en okunskap om konståkning bland både beslutsfattare och i media, vilket är
ett stort problem, särskilt om man har en nonchalant attityd. Jag glömmer aldrig en krönika
i en lokaltidning, där en journalist hade bevakat konståknings-SM för några år sedan. Han
skrev elakt att han själv hade kunnat ställa upp, eftersom det var så få killar på plats. Ingen
förståelse för själva sporten och inte vett att hålla tyst.

Anekdoten för tankarna till 2012 års hittills märkligaste påståenden, nämligen det att en
ryttare inte borde kunna få Jerringpriset eftersom hästen är den som springer.

Handlar förlöjligandet av konståkning möjligen om tjejsporters låga status? Ingela Stridh
väljer att svara på frågan genom ännu en episod från jobbet, denna gång med praktiska
förtecken. Vid projekteringen av nya Marconihallen i Västra Frölunda, tvingades hon inför ett
antal farbröder försvara behovet av särskilda uppvärmningsytor:

– Jo, detta att konståkare behöver gymnastiksalar för markträning gjorde man sig lustig
över. ”Ni kan la ta på fuskpälsen och kuta ett varv runt rinken? Hö-hö!”, hette det. Som
ombud för konståkning är man ofta tvungen att utbilda dem man förhandlar med. Tänk om
det var så för hockeyn. Faktum är att alla hallar i Göteborg är byggda med ishockey som
norm. Konståkarna har inte en enda hall som är gjord för dem.
Men spelar det någon roll?
– Absolut. Det kan handla om just brist på ytor för markträning vilket är väldigt
problematiskt eller om att plexiglasen vid sargen skymmer sikten för domarna. Det är många
delar som försämrar helheten.

Att hockeyn skulle agera jätten Glufs Glufs, vill dock varken Ingela Stridh eller andra röster
i konståkningsvärlden gå med på. Joanna Dahlstrand som tränar singelåkare i Göteborgs
Konståkningsklubb GKK:

– Konståkningsklubbarna i Göteborg har en bra dialog med hockeyklubbarna, det vill jag
poängtera. Vi är absolut inget hot mot hockeyn, tvärtom. Vi försöker samarbeta så att alla

ska bli nöjda. Det jag saknar är i så fall mer plats för konståkningen i stort. I länder som
Kanada och USA är man intresserad på ett annat sätt. Där kan man integrera skola och
träning, till exempel.

Fördelningen av tid på is bygger på årlig statistik från Göteborgs kommun över utövare.
Siffrorna ger tämligen konstant hockeyn 70 procent och konståkningen 30 procent. Vem
som ska hålla till var och när avgörs däremot inte av kommunen, utan på förbundsnivå.
Konståkningsklubbarna har ett inbördes rankningssystem där skickliga åkare ger många
istimmar.

För att sammanfatta det hela så brukar processen leda till att hockeyn schemaläggs i sina
respektive ”hemmahallar” medan konståkarna får nöja sig med att kuska runt. Orättvist?

– Det är nackdelen med Göteborg, säger Madelene Granath, också tränare i GKK.

– På mindre orter finns ofta bara en ishall, där alla har sitt skåp med skridskor och så vidare. I
Göteborg är det bara hockeyn som har den förmånen. Det är jättesynd.

Ingela Stridh vill bortom istidsdiskussionen och drömmer om en enda konståkningsklubb
med huvudkontor i en ny specialanpassad ishall, i Lunden. Och ett sådant bygge är i princip
färdigplanerat. Av formella skäl har det dock hamnat i malpåse på Stadsbyggnadskontoret,
uppger Robert Lendahl som är konsulent på kommunen. Inga rimliga skäl, enligt
kommunalrådet Jonas Ransgård (m) som är engagerad i att synliggöra traditionella
tjejsporter:

Generellt menar Jonas Ransgård att ”tjejsporter” som ridning och konståkning är
missgynnade kontra ”killsporter”
– Det korta svaret är ja, men då handlar det inte om uttalade prioriteringar. Vad gäller
konståkning kan det handla om indirekta effekter, som att man ger de bästa tiderna till de
största grupperna, som i princip alltid är hockeygrupper.

– Enligt min mening handlar stoppet av konståkningshallen i Lunden bara om formella
invändningar. Stadsbyggnadskontoret ska i princip kunna fatta beslut om att bygga
konståkningshallen i Lunden, omgående. Och det tycker jag att man ska göra. Det är på tiden
att det här tas på allvar, säger Jonas Ransgård.

BILDTEXT:

Hoppsele sökes. Samtliga ishallar i Göteborg är byggda för att husera hockeyspelare.
Konståkarna får snällt öva sina svåra hopp utan sele.

TEXT:

BILD: skriv ut sidan


RELATERADE ARTIKLAR
TAGGAR