FAKTUM | 2013/08/22 Reportage

leif1


Att tvingas kapa av sina händer och ben skulle ge de flesta känslan av att livet suger. Tvärtom för Leif Axelsson. Faktum har träffat robotmannen som blev mannen med hatten.

Text och bild: Linus Höök

 

Det är klart att folk kollar, även om de flesta känner igen mig här. Men hur många som mig ser du här inne?”
Leif Axelsson hakar på några extra kilo på bröst­pressen, kanske för att stoltsera framför kameran, och drar några stadiga lyft. Lite senare är det dags för benpressen och sen kabelmaskinen. Remmar spänns, karbinhakar kopplas och för ett otränat öga är det svårt att se var Leif slutar och maskinen börjar. Han har kallats Robotmannen eller Mannen med proteserna.
Att få träffa Leif är inte lätt. Schemat är fullsatt. Först är det en medlemstidning för amputerade som ska bli klar, sedan är det föreläsningar, aktiviteter med någon av sönerna och kanske någon gång bara för att han är trött att ha massmedia hängande efter sig. Framför allt sedan han blev tevekändis i SVT:s Mot alla odds då han för egen protes och inför miljonpublik travade genom afrikansk vildmark i hela 46 mil. Leif kallar själv sin nya tillvaro  för Leif 2.0. Det började på hösten år 2000.
Den då 47-årige Leif Axelsson ligger på en bår i ambulansen när den rattar in på akutmottagningen i Helsingborg. Själv tror han att han fått någon sorts superinfluensa och tänker att han nog skulle kunna tillfriskna utan sjukhusbesök. Men hans sambo var orolig och hade ringt efter ambulans. Kanske hade Leif mildrat beskrivningen av sitt sjukdomstillstånd där han låg i ambulansen. Han gillade inte att besöka sjukhus. Kanske tyckte ambulanspersonalen att symtomen påminde om en vanlig influensa. Oavsett fortsätter de förbi ambulansintaget på akuten och kör till vårdcentralen precis intill. Där bedömer en jourhavande läkare att det nog rör sig om ett virus. Värktablett och vila rekommenderas och Leif tar en taxi hem igen. En hemresa som kunde ha inneburit en dödsdom.

Låg sövd i fyra veckor
– På natten ringde min sambo en läkare igen, efter ett hem­besök trodde även han att jag drabbats av ett virus, kanske en maginfluensa. Det var först dagen efter när febern ökade som vi ringde på ambulans igen. Det sista jag minns är att jag går ner för trapporna och en ambulansvårdare ska ta blodprov, men när han stack mig i armen kom inget blod.
Därefter körs Leif i ilfart till Helsingborgs lasarett och kommer snabbt under specialistvård. Det visar sig att han har 600 i sänka och 43 graders feber. Han har drabbats av allvarlig blodförgiftning till följd av luftrörsbakterier. Familjen samlas på sjukhuset och efter några timmar får de beskedet att Leif förmodligen inte kommer klara natten.
– Jag låg sövd i fyra veckor, fullproppad med antibiotika och morfin. En gång om dagen kom en bil med blodplasma från Lund. När jag sedan vaknade stod hela min familj omkring mig och grät. Det var en konstig känsla, jag förstod inte var jag var och kunde inte prata eller fråga på grund av alla slangar. Många tankar flög genom huvudet, känslan var blandning av panik och uppgivenhet. Senare förstod jag att de samlats för de var lyckliga och glada över att jag vaknat. Jag hade överlevt, fast ingen visste varför.
Första steget var att kapa bort händerna jämns med handlederna, benen amputerades vid knälederna. Innan den 14 timmar långa operationen skymtade han sina händer under bandagen – hårda och kolsvarta. Han hade rasat 40 kilo i vikt och han borde ha varit död, läkarkåren hade inte sett något liknande på 30 år. Dessutom kämpade Leif med enorm dödsångest. En anhörig eller någon ur sjukhuspersonalen fick sitta vid hans säng och hålla honom i handen för att han skulle kunna somna, en sömn uppbackad av sömntabletter och diverse smärtstillande.

På gymmet tar Leif mer i biceps curl nu än innan amputationen.

På gymmet tar Leif mer i biceps curl nu än innan amputationen.

”Jag kände hur livsgnistan kom tillbaka”
Tanken på att lämna sina tre söner och sin sambo, som var höggravid med deras barn, fick honom att kämpa vidare.
– Plötsligt en kväll förändrades allt. Jag brukar kalla det uppenbarelsen. Jag blev inte religiös eller så även om jag förstår att det finns något i livet som inte går att kontrollera. Jag blev alldeles varm i hela kroppen och kände hur livsgnistan kom tillbaka. Jag visste att hädanefter kunde jag sova själv, livet kändes tryggt och förstod att jag skulle fixa det här.
I sju månader levde han på Helsingborgs lasarett. Där fick han på nytt lära sig att manövrera kontrollen över sina muskler, han fick se sin son födas och sakta landa i att leva med en kapad kropp.
– Jag började förstå att jag fått ett extraliv helt gratis. De som spelar datorspel brukar kunna relatera till vad jag menar.
På gymmet svettas Leif igenom tröjan och konstaterar att han tar mer i biceps curl i dag än innan amputationen – 130 kilo. Oavsett vad vi pratar om har han den där lilla krökningen i mungipan som en människa kanske automatiskt får efter att ha vunnit livets viktigaste match – kampen mot döden.

 

Föreläsning för Rotary Marina Plaza i Helsingborg.

Föreläsning för Rotary Marina Plaza i Helsingborg.

”Inte lönt att gräma sig”
Som betraktare frågar man sig varför han inte är mer förbannad. Men alla försök att få Leif att skriva under på rollen som ett offer misslyckas. Som när han blev tvungen att motivera behovet av assistans och senare även rätten till parkeringstillstånd.
– Jag hade ansökt om nytt P-tillstånd för rörelsehindrade, då fick jag ett brev att det krävdes läkarintyg. Jag skickade in en bild och frågade om de trodde att mina kapade kroppsdelar skulle växa ut igen. Hehe.
Läkarna har sagt att du kanske hade klarat dig med att amputera en tumme eller en halv fot om du kommit en dag tidigare till specialistvård. Vad tänker du om att ambulansen körde till vårdcentralen den där första gången du åkte in?
– Det är inte lönt att gräma sig över sådant. Jag överlevde och har i stället fått en helt ny syn på livet. Jag känner mig ödmjukare och har större empati. Framförallt kan jag leva i nuet och glädjas åt varje dag. Jag vet ju av erfarenhet att det kan svänga blixtsnabbt.
Du känns väldigt positiv och gör många spännande saker. Vad driver dig?
– Mina söner. De måste få ha en far och en förebild. Det är fortfarande min främsta inspiration.
Du har berättat att de flesta av dina vänner försvann sedan du blev sjuk. Borde det inte varit tvärtom?
– Jag kan förstå att det är svårt att hantera, folk blir rädda för att man behöver mycket hjälp och så vet de kanske inte vad de ska säga eller hur de ska hantera det som drabbade mig. Men man får nya vänner, även om det inte blir på riktigt samma plan. Jag kan sakna det spontana att gå ut och ta en bärs med en kollega. Men det säger sig självt – man kan inte gå på after work om man inte har ett jobb. Jag brukar gå ut själv ibland, det kommer alltid fram någon och vill prata. Jag har ju dessutom mina barn och nu även fem barnbarn.
leif6Ditt samboförhållande sprack efter några år efter operationen. Det måste ha varit ett hårt slag?
– Att leva i de omständigheterna, som det var i början, när hemmet plötsligt blev en arbetsplats med assistenter och vårdare, dessutom med småbarn, blir en extrem överbelastning för vem som helst. Då är det bättre att separera och vara vän med sin före detta, framför allt för barnens skull. Men det är klart att det var tungt i början.
Du snickrade och meckade med bilar en hel del på fritiden innan blodförgiftningen. Hur känns det att ha förlorat möjligheten till det?
– Det var ett annat liv, jag har fått peta bort de intressena. Jag är väldigt aktiv inom föreningslivet, bland annat ordförande i KFA (Koalitionen för amputerade) och föreläser mycket och vill öka förståelsen för oss som är amputerade. Dessutom är jag väldigt engagerad i en förening för modelltåg.
Det var ett oväntat intresse.
– Jag har ingen bana i dag, den ska bli så stor att jag inte har plats att bygga upp den där jag bor nu.
Du får det att låta som att det inte är ett hinder att vara funktionshindrad.
– Jag känner mig inte handikappad alls. Ja, jag säger handikappad. Det ska diskuteras hela tiden vad man får säga och inte, jag säger handikappad. Det jag upplever nu är livskvalitet på ett annat plan, jag tänker på ett annat plan sedan det här hände. Innan det här hände kände jag att livet var att göra sitt jobb för att sedan åka hem och ha fredagsmys och allt det där. Nu har jag nya utmaningar varje dag. Om inte annat är det alltid något som strular med proteserna och måste rättas till. Dessutom är jag helt befriad från dödsångest, den försvann för gott under tiden på sjukhuset.

Leif Axelsson Smeknamn: Robot­mannen, Mannen med hatten. Bor: Laröd i Helsingborg. Familj: de fyra sönerna Roger, Jim, Arvid och Algot i åldrarna 12–36 år. Fem barnbarn. Känd från: Utställningen och boken Kapad kropp, teveserien Mot alla odds och som flitig föreläsare om livet som amputerad. Aktuell: Fyller 60 år till hösten. Dröm: Hand­trans­planta­tion och en trehjulig motorcykel. Intressen: Fotografering, modelltåg och ordförandeskapet i KFA, Koalitionen för amputerade. Och barnen liksom barnbarnen. Mål: Att göra amputerade till en synligare grupp i samhället. Liksom lyfta medvetenheten kring blodförgiftning som gjorde att han själv förlorade händer och fötter. – Det är så ovanligt med blodförgiftning att läkarkåren ofta missar det. Även om det blivit bättre är det inte bra, fortfarande dör mellan 10 och 15 personer per år till följd av blodförgiftning.

Leif Axelsson
Smeknamn: Robot­mannen, Mannen med hatten.
Bor: Laröd i Helsingborg.
Familj: de fyra sönerna Roger, Jim, Arvid och Algot i åldrarna 12–36 år. Fem barnbarn.
Känd från: Utställningen och boken Kapad kropp, teveserien Mot alla odds och som flitig föreläsare om livet som amputerad.
Aktuell: Fyller 60 år till hösten.
Dröm: Hand­trans­planta­tion och en trehjulig motorcykel.
Intressen: Fotografering, modelltåg och ordförandeskapet i KFA, Koalitionen för amputerade. Och barnen liksom barnbarnen.
Mål: Att göra amputerade till en synligare grupp i samhället. Liksom lyfta medvetenheten kring blodförgiftning som gjorde att han själv förlorade händer och fötter.
– Det är så ovanligt med blodförgiftning att läkarkåren ofta missar det. Även om det blivit bättre är det inte bra, fortfarande dör mellan 10 och 15 personer per år till följd av blodförgiftning.

 


Bekant ansikte

På caféet nedanför gymmet på Filborna arena är Leif ett bekant ansikte. Folk morsar, en man stannar och pratar en stund och det är svårt att inte irritera sig på bekymmerslösheten som tycks vila över en man som är skolboksexemplet över en reservdelsmänniska. Ett visst mått av gnäll borde finnas där för att det ska kännas som vanligt när man dricker kaffe och pratar om åkommor.
– Jag har naturligtvis dåliga dagar också när inget känns kul, så är det för alla, säger han men vänder det sedan till att det handlar om att se sin strävan och kamp som målbilder:
– Min dröm nu är att få en handtransplantation. Jag är jäkligt trött på proteserna, benen bryr jag mig inte så mycket om, det fungerar bra som de är. Men händerna är helt avgörande för att man ska klara sig själv, men det har satsats väldigt lite pengar på att utveckla handproteser.
– Det har inte varit tillräckligt lönsamt förrän på senare tid, bland annat efter USA:s senaste krig i Irak och Afghanistan. Där har de en bild av att återvända i tjänst och kunna hålla en bössa i handen igen. Därför finns det proteser nu som kan röra varje finger för sig. Det finns en som heter The I-Limb som jag ansökt om i flera år, men ingen i Sverige har hittills fått en. Trots att det finns en budgetversion nu som bara kostar 60 000 kronor mer per styck än de jag har nu.
– Men en protes kan aldrig ersätta en riktig hand. Att känna någon. Jag har aldrig kunnat känna hur min yngste son känns. Eller känna de elektriska impulserna man kan få när man håller hand med någon man är kär i. Det går inte att ersätta trots att förstå-sig-påare tycker att jag ska prova med armbågen eller axeln, det kan aldrig bli samma sak.

 

Leifs personliga assistent Fern hjälper honom med att hålla reda på proteserna när han gymmar.

Leifs personliga assistent Fern hjälper honom med att hålla reda på proteserna när han gymmar.

Har blivit starkare
Det ligger en hel del ingenjörskonst bakom Leifs kroppsfunktioner. Något som inte minst blir tydligt på gymmet. Han har alltid gått på gym, i dag är han starkare på vissa maskiner än innan amputationen. Men för att träna krävs en ganska bred sortering av olika proteser. Spännbara klor för att bröstpressen inte ska slinta ur greppet. Kardborreband för att armarna inte ska flyga av när han pressar sina triceps liksom diverse karbinhakar och armband. Han får det att se lätt ut, uppvärmningen på löpbandet till exempel, trots att det är en man utan fötter som springer på styltor.
Framför allt lokalt har han varit känd som mannen med proteserna. Inte minst sedan uppmärksamheten kring den fotoutställning och bok som han producerade tillsammans med fotografen Elisabeth Ohlson Wallin. Amputerade människor i åldrarna 7–85 år porträtteras både humoristiskt och vackert och visades både i en utställning på Sundstorget utanför Dunkers kulturhus (sedan Dunkers nekat utställningen) och i boken Kapad kropp.
Leif hade tagit initiativet och precis som med hans flitiga föreläsande var målet att öka synligheten och därmed förståelsen för amputerade.
– Jag har kortbyxor så ofta jag kan, alltid retar det någon tänker jag. Men framför allt för att göra oss som är amputerade mer synliga. Klasskompisarna till mina yngsta grabbar brukade kalla mig Robotmannen.
Lägligt nog kom ytterligare en utmaning per mejl strax efter att han rott det nästan fyra år långa arbetet med boken och utställningen i hamn. SVT mejlade ordföranden i KFA (Leif) om tips på en amputerad person som kunde delta i teveserien Mot alla odds där en grupp med funktionsnedsättningar ger sig ut på en strapatsrik resa i Afrika.
– Jag behövde inte fundera så länge innan jag föreslog mig själv. Det var på fredagen, på måndagen kallades jag till provfilmning.
leif7
”Du är ju mannen med hatten”
Teveserien blev en braksuccé med över en miljon tittare varje vecka. I varje avsnitt har Leif hatt för att skydda sig mot solen.
– Jag satt på en buss i Stockholm när en ung tjej gick förbi och pratade i mobiltelefon, plötsligt vänder hon sig och säger ”Hej, men du är ju mannen med hatten”. Plötsligt var jag inte längre mannen med proteserna, åtminstone inte just då.
Efter gymmet står Leif och föreläser för Rotarys medlemmar i lunchrestaurangen på Marina Plaza i Helsingborg. Han är möbelsvetsaren från Småland som flyttat till Helsingborg, jobbat som säljare av mobilabonnemang och inte gjort mycket väsen av sig innan hans händer och ben blev mekaniska. Nu sitter ett fyrtiotal mer eller mindre prominenta akademiker och företagare i strama kostymer och tappar hakan över det liv han rullar ut, om de stöddiga elefanterna, hur lejonen pratade med varandra i gryningen, hur han gick genom olika afrikanska nationalparker i 43 mil för egen protes och kanske framför allt: hur viktigt det är att ta vara på varje dag som om det vore den sista.
– Jag brukar säga till folk som försöker leva sparsamt och vänta på bättre tider: sluta med det. Du vet aldrig om du kommer få chansen att glädjas åt pengarna.

 

 

Natasha Illum Berg i Mot alla odds. Foto: SVT

Natasha Illum Berg i Mot alla odds. Foto: SVT

Vapen- och vattenkris i SVT:s Mot alla odds
Vintern för drygt ett år sedan var Leif Axelsson med i SVT-serien Mot alla odds. Från Victoriafallen i Zambia till Skelettkusten i Namibia skulle tio svenskar med funktionsnedsättningar i rullstol och proteser äventyra sig genom Afrika. För Leifs del tog resan slut innan målgång, men precis i närheten av Skelettkusten i februari 2012.
– Jag lägger av i dag. Såren växer och benen gör ondare, sa Leif i programmet.
På vägen hade han då överlevt många utmaningar nästan i paritet med den blodförgiftning som elva år tidigare hade tvingat honom att amputera flera kroppsdelar. I Afrika lärde han sig hur viktigt det var att dricka vatten.
­– Jag kollapsade en gång och blev nästan anfallen av en elefanthane när jag låg där utan proteser. Då blev jag rädd, sa han till Expressen.
Programledare och guide i Mot alla odds var Östafrikas enda kvinnliga storviltsjägare, svenskan Natasha Illum Berg, 42, som bott i Tanzania de senaste 20 åren. Hennes favoritpryl är jaktgeväret, som beslagtogs av den namibiska gränspolisen under inspelningens sista fas.
– Hon blev skitförbannad. Hon tyckte att myndigheternas sätt att resonera inte var korrekt, sa Daniel Lägersten, projektledare på SVT, till Aftonbladet.
För Leif Axelsson blev äventyret ett minne för livet.
– Det var en häftig upplevelse att komma nära natur, djur och sig själv. Medan jag gick tänkte jag på att jag för några år sedan knappt kunde lyfta huvudet från kudden. Mot alla odds bevisade för mig själv och alla andra att allt går, sa han efter att ha lämnat inspelningen.

TEXT:

BILD: skriv ut sidan