FAKTUM | 2013/08/22 Reportage

hero1Folkhälsominister Maria Larsson har tagit strid för svensk snusexport till övriga EU med argumentet att det är bättre än att röka. Samtidigt motarbetar hon substitut för andra droger – trots att forskningen är tydlig med att sådana behandlingar räddar liv. Aron Flam har för Faktum utrett substitutionshyckleriet. 
Text: Aron Flam Bild: Mario Prhat

SNUS • “Jag ville i dag berätta att det finns en stor oro bland svenskarna. Snus är en produkt som används av många och många är angelägna att det fortsatt ska finnas en möjlighet att ha tillgång till det. Man får ha respekt för det även om det inte är en hälsofrämjande produkt.”
Så sa folkhälsominister Maria Larsson till Aftonbladet i slutet på förra året i ett försvar av svensk tobakskultur. I höst ska EU:s nya tobaksdirektiv antas av Europaparlamentet. För oss svenskar är snuset en stridsfråga. Sverige har ett undantag från det gamla tobaksdirektivet som ger oss rätt att fortsätta snusa. Ingen hävdar att snus är hälsosamt – men det är bättre än att röka. Dessutom har vi en lång kulturell tradition av att snusa och, icke att förglömma, det är en bransch som är värd mycket pengar.
EU-kommissionen å sin sida motarbetar snuset. De vill förbjuda smaktillsatser i våra produkter och vi får inte exportera snus till övriga EU. Det förbudet vill kristdemokraten Maria Larsson – som kallats ”snusministern” – häva. I december 2012 träffade hon EU-kommissionären Tonio Borg och lobbade för att det nya tobaksdirektivet skulle öppna upp Europa för svenskt snus. Maltesen Borg log brett, har hon berättat. Hans företrädare, landsmannen John Dalli, tvingades avgå sedan det uppdagats att han via en mellanhand krävt Swedish match på ”en summa pengar” för att skrota förbudet.
Maria Larsson kan alltså unna sig hög moralisk svansföring. I en debattartikel i Svenska Dagbladet menar hon att ”en hög skyddsnivå för folkhälsa” liksom ”inre marknadens principer om fri rörlighet” talar för att EU borde tillåta snuset. Argumenten är med andra ord hälsomässiga, kulturella och ekonomiska.
– Vi viker oss inte, lovade snusministern i fjol.

Tuggar kola
I januari i år hoppade Bolivia av FN:s narkotikakonvention bara för att hoppa på direkt igen. Men med ett undantag för att bolivianska urinvånare skulle få tugga kokablad. Det har nämligen varit förbjudet sedan landet antog konventionen första gången 1961. Och visst; kokablad är vad man gör kokain av. Men det är väldigt stor skillnad på att tugga busken och dra upp kokain i näsan. Indianerna tuggar för att bota höjdsjuka eller dämpa hunger. De har gjort det i tusentals år och bladen är en viktig näringsgren i ett fattigt land. Dessutom menar somliga att kokatuggandet rentutav skulle kunna gå på export som substitutionsbehandling till missbrukande gringos. Indianerna själva har aldrig snortat. De tuggar bladen av ungefär samma skäl som vi svenskar historiskt har snusat.
Till saken hör att bolivianerna skrev på konventionen när landet fortfarande var en militärdiktatur. Beslutet att förbjuda kokabladet byggde på en undersökning från 1950-talet vars rekommendationer motiverades med att växten inte bara var skadlig utan också att den ledde till ett rashygieniskt ”förfall som ni tydligt kan se i den dekadens som många indianer uppvisar”.
Väldigt få medlemsländer i FN opponerade sig mot det bolivianska tilltaget att nu kräva ett undantag. Det handlade trots allt om att återställa mänskliga rättigheter för en svårt tilltygad ursprungsbefolkning som berövats dem. Att trampa på en urbefolkning ser inte bra ut. Endast fjorton länder hade därför något att invända – ett av de länderna var Sverige.
– Ett sådant prejudikat skulle ge negativa signaler, sa Maria Larsson och förklarade att Sverige inte kunde acceptera ändringen.
Om hyckleri hade varit åtalbart hade Bolivias indianer förmodligen kunnat dra den svenska regeringen inför rätta.

substitutionsbehandling Substitutionsbehandling innebär att man ersätter droger med narkotikaklassade läkemedel - till exempel Buprenorfine (Subutex/Suboxone) eller Metadon för opiatberoende. Buprenorfine ges i tablettform, Metadon ges främst i flytande form för oralt intag. Internationella röda korset, världshälsoorganisationen WHO och FN:s kontor för narkotikakontroll UNOCD har alla uttalat starkt stöd för substitutionsbehandling för opiatberoende. I november förra året meddelade dock tillverkaren Reckitt Benckiser, efter att SVT larmat om dödsfall i Subutex, att de återkallar medicinen. Oro utbröt hos patienter och inom Svenska Brukarföreningen. Senare meddelades att den ersätts av Subuxone som ska vara svårare att missbruka.

Substitutionsbehandling
Substitutionsbehandling innebär att man ersätter droger med narkotikaklassade läkemedel – till exempel Buprenorfine (Subutex/Suboxone) eller Metadon för opiatberoende. Buprenorfine ges i tablettform, Metadon ges främst i flytande form för oralt intag. Internationella röda korset, världshälsoorganisationen WHO och FN:s kontor för narkotikakontroll UNOCD har alla uttalat starkt stöd för substitutionsbehandling för opiatberoende. I november förra året meddelade dock tillverkaren Reckitt Benckiser, efter att SVT larmat om dödsfall i Subutex, att de återkallar medicinen. Oro utbröt hos patienter och inom Svenska Brukarföreningen. Senare meddelades att den ersätts av Subuxone som ska vara svårare att missbruka.

Mindre farligt substitut
Damon Barrett är tidig. Han har bett mig träffa honom på ett café på Andra Långgatan i Göteborg.
– Jag har just flyttat hit, min organisation har sin bas i London.
Barretts bakgrund är internationell rätt, inom vilken han till en början intresserade sig för mänskliga rättigheter i allmänhet och barns rättigheter i synnerhet. Men nu för tiden jobbar han med narkotikapolitik på global nivå för Harm Reduction International. Och det är i de sammanhangen han stöter på Sverige.
Hans kopparröda hår stirrar förebrående på mig när jag frågar om han är engelsman.
– Jag är från Irland, men har bott i London de senaste tolv åren.
Han säger sig inte vara någon expert på svensk drogpolitik.
– Inte inrikes. Mitt huvudsakliga intresse är Sveriges utrikespolitik vad gäller narkotika. Den är nämligen väldigt förvirrad och mycket ohjälpsam gentemot er själva och andra. Mest mot andra, tycker jag, för nackdelarna med en restriktiv narkotikapolitik på hemmaplan göms bakom alla andra sociala program som ni har, säger Damon.
Men politiken ställer inte bara till det för sydamerikanska ursprungsbefolkningar. Utan även för svenska missbrukare. Narkotikadödligheten är nästan dubbelt så hög här som i genomsnitt inom EU. Och till skillnad från andra länder, där trenden är konstant eller sjunkande, går vår åt andra hållet – fler dör.
Det är verkligen tur för oss att hyckleri inte är åtalbart. Maria Larsson vill erbjuda alla blossande EU-medborgare samma alternativ till cigaretter som svenska rökare. Hon tycker inte att snus är hälsofrämjande – hon tycker bara att det är ett mindre dåligt alternativ. Vad hon förordar är en substitutionsbehandling. Vilket är lustigt, eftersom hon tar varje chans att underminera en annan sorts substitutionsbehandling på hemma­plan och därmed nekar många opiat­beroende livräddande mediciner – nämligen Subutex och Metadon. Missförstå mig rätt. Jag säger inte att substitutionsläkemedel är en hälsokur för dig eller mig. Men de kan utgöra skillnaden mellan liv och död för till exempel heroinister. De är mindre farliga än alternativet. Precis som att tugga kokablad är mindre farligt än kokain och snus är mindre skadligt än att röka.

Högre dödlighet
Europeiska centrumet för kontroll av narkotika och narkotikamissbruk (ECNN) konstaterar i sin senaste rapport att Sverige är ett av få länder i Europa – tillsammans med bland annat Estland –där narkotikadödligheten ökar. ECNN fastställer också att tillgången till substitutionsprogram ligger bakom den minskande dödligheten i övriga världen. En annan viktig faktor är hur väl man lyckas behålla patienter i programmen. I Sverige har vi inte lika många program. Det är mycket svårare att komma in. Och det är lätt att bli utslängd. Johan Kakko, före detta överläkare på Stockholms beroendecentrum, ser stora problem med den svenska politiken.
– Kraven på dem som behandlas är inte rimliga och utgår från att man ska behandla högfungerande patienter. Det innebär i sin tur att vi gör en selektion av patienter i programmet och skriver ut de patienter som inte klarar av att rehabiliteras, eftersom det är ett av huvudmålen i den svenska behandlingen, och det är fel. Vi bör också kunna habilitera brukare till ett bättre liv, säger Johan Kakko.
Martin är 35 år gammal. Men han ”känner sig som tolv”. Ursprungligen är han göteborgare men bor numera i Stockholm för sitt barns skull. Han har gråa stänk i sitt svarta hår, men hans ansikte är fritt från rynkor och han ser betydligt yngre ut än trettiofem. Tidigare jobbade han som vårdare inom psykiatrin. För åtta månader sedan dog Martins äldre bror Sam i en överdos. Tre år tidigare hade han blivit diagnosticerad med adhd – en mycket vanlig funktionsnedsättning bland dem som blir tunga narkotikamissbrukare i ett försök att självmedicinera.
– När Sam fick sin diagnos förklarade de den som så att ”ditt sätt att se på världen är så här”, så höll de upp hand­flatorna ungefär en decimeter från varandra, ”medan alla ­andra ser världen så här” och så ökade de avståndet till ungefär en meter. Sen fick han gå hem. Inga tips om vad han skulle göra med den informationen.
– Han hade ett 15 år långt blandmissbruk bakom sig. Det fanns perioder när det kunde vara bättre. Det var ett olycksfall som blev hans död. Det var en ytterst liten dos Metadon. Vilket jag inte kände till att han tog över huvud taget. Så det kan ha varit nån av de första gångerna han prövade det här. Men det får vi aldrig veta… När jag läste obduktionsrapporten såg man att han hade haft en lunginflammation på g, så det var väldigt taskiga odds, säger Martin.
Ännu taskigare blev oddsen av att ingen hjälp fanns att få. Martin försökte kontakta både sjukvården och Socialstyrelsen angående sin bror Sam. Metadonet han dog av kom han över på den svarta marknaden – i likhet med det stora flertalet som dör i Metadonöverdoser. Samtidigt är det monstruösa köer till Metadonbehandlingarna – där i princip ingen dör av att ha överdoserat samma medicin.

SVENSK NARKOTIKAPOLITIK MED EN HOLLÄNDARES ÖGON I en studie av den holländske forskaren Tim Boekhout van Solinge om den svenska narkotikapolitiken, som gjorts på uppdrag av det nederländska hälsoministeriet och svenska Folkhälsoinstitutet, samman­fattas problemet så här:  ”Sen Sverige gick med i EU har det fort fått rykte om sig att vara det ledande landet att vara emot alla liberaliseringsförslag som kan formuleras. Sättet det görs på i till exempel EU-möten i Bryssel eller Europaparlamentet gör ett märkligt intryck på andra nationaliteter. […] När svensk narkotikapolitik kritiseras av utlänningar verkar det som om man rör vid något fundamentalt i svenskarnas själ. Där svenskar normalt sett är rationella och lugna försvinner rationaliteten så fort droger kommer på tal och känslorna tar överhanden. Vilket med tanke på sammanhanget och deras debattkultur är väldigt ovanligt. En utlänning som kritiserar svensk narkotikapolitik kan utlösa våldsamma reaktioner. Man får lätt intrycket av att kritik tolkas som en attack på något djupt och väldigt svenskt, som nästan automatiskt leder till en nationalistisk känsla av enighet. […] Man måste ta hänsyn till storleken på de svenska narkotikaupplysningsprogrammen och deras genomslag. Dessa massiva program sätter igång redan i grundskolan och återkommer sedan regelbundet genom skolgången. Utan överdrift kan den här opinionsbildningen beskrivas som en indoktrineringsprocess. Med tanke på omfattningen av de här programmen blir innehållet i dem gradvis så oemotsägligt och slutgiltigt att man till slut inkluderar dem i sitt eget inre värdesystem. Eftersom idéerna då har blivit en del av ens inre liv existerar knappt möjligheten att sätta saker i perspektiv eller att se dem på ett rationellt sätt.”

SVENSK NARKOTIKAPOLITIK MED EN HOLLÄNDARES ÖGON
I en studie av den holländske forskaren Tim Boekhout van Solinge om den svenska narkotikapolitiken, som gjorts på uppdrag av det nederländska hälsoministeriet och svenska Folkhälsoinstitutet, samman­fattas problemet så här:
”Sen Sverige gick med i EU har det fort fått rykte om sig att vara det ledande landet att vara emot alla liberaliseringsförslag som kan formuleras. Sättet det görs på i till exempel EU-möten i Bryssel eller Europaparlamentet gör ett märkligt intryck på andra nationaliteter. […] När svensk narkotikapolitik kritiseras av utlänningar verkar det som om man rör vid något fundamentalt i svenskarnas själ. Där svenskar normalt sett är rationella och lugna försvinner rationaliteten så fort droger kommer på tal och känslorna tar överhanden. Vilket med tanke på sammanhanget och deras debattkultur är väldigt ovanligt. En utlänning som kritiserar svensk narkotikapolitik kan utlösa våldsamma reaktioner. Man får lätt intrycket av att kritik tolkas som en attack på något djupt och väldigt svenskt, som nästan automatiskt leder till en nationalistisk känsla av enighet. […] Man måste ta hänsyn till storleken på de svenska narkotikaupplysningsprogrammen och deras genomslag. Dessa massiva program sätter igång redan i grundskolan och återkommer sedan regelbundet genom skolgången. Utan överdrift kan den här opinionsbildningen beskrivas som en indoktrineringsprocess. Med tanke på omfattningen av de här programmen blir innehållet i dem gradvis så oemotsägligt och slutgiltigt att man till slut inkluderar dem i sitt eget inre värdesystem. Eftersom idéerna då har blivit en del av ens inre liv existerar knappt möjligheten att sätta saker i perspektiv eller att se dem på ett rationellt sätt.”

”Beter er som klimatförnekare”
– Jag gick till socialtjänsten och sa precis som det var. Min mamma ringde också. Många, många gånger. Ju fler som ringer desto större angelägenhet blir det ju. För när jag frågade vänner som är läkare och psykiatriker så sa de till mig att det är soc som sitter på resurserna, alltså på pengar till behandling – nån slags behandling. Men hon jag talade med sa bara att det var nattsvart. Hon sa att även om jag skulle få in honom på ett behandlingshem så förekommer det så mycket droger där med att det inte är någon idé att ens försöka. Då undrar man ju vad de överhuvudtaget är till för? Om de redan där ser det som lönlöst. Så mitt förtroende för dem är inte det högsta, säger Martin.
Vår narkotikapolitik är från 1970-talet. Sedan dess har forskningsläget förändrats dramatiskt. På nästan alla andra områden är vi svenskar progressiva och villiga att ta till oss ny vetenskap.
– Men när det gäller narkotika beter ni er plötsligt som klimatförnekare, menar Damon Barrett.
2011 fick Maria Larsson slutbetänkandet i den nya missbruksutredningen som – sardoniskt nog – heter Bättre insatser vid missbruk och beroende. Huvudutredaren är Gerhard Larsson och han har sammanställt en 473 sidor tjock lunta där varenda rad är värd sin tid. När man väl börjat läsa inser man att man inte sitter med en statlig utredning i handen, utan med en politisk thriller. Den svenska narkotikapolitiken är rena Absurdistan. Och den kostar, vid sidan av missbrukarnas förlorade liv och de anhörigas förtvivlan, även samhället stora pengar. I runda slängar 150 miljarder per år.
Utredningen förordar en humanare syn på de drabbade, en tydligare ansvarsfördelning mellan socialtjänst, polis och sjukvård – där sjukvården ska få ett större ansvar och så kallat huvudmannaskap i frågan i stället för som i dag kommunernas socialtjänster där ingen vård­expertis finns.
Men sedan 2011 ligger utredningen i Maria Larssons skrivbordslåda och samlar damm. Hon har offentligt sagt att hon inte tänker genomföra ett enda av dess sjuttiotal förslag.
Hade åtminstone delar av missbruksutredningens digra ­åtgärdslista redan då varit verklighet hade historien om Martins bror Sam kanske kunnat sluta på ett annat sätt. Men han blev utan ordentlig diagnos eller professionell vårdhjälp.
– Hur gör man när en vuxen människa inte ser sitt eget missbruk? Det är ju en del av sjukdomen att man inte ser sitt eget problem. Han blev ju en fena på att ljuga för allt och alla, även sig själv. Och ska man då diagnosticera någon måste man veta om det. Det är lika självklart som att man svettas när man har feber.
– Så det krävs både att man är en god människokännare och att man har en professionell inställning till den som lider av missbruksproblem. För det krävs specialistutbildning. För det krävs mycket erfarenhet och lång tid för att se igenom den här personens fasad. Utan den erfarenheten och inställningen är det kört, säger Martin.

hero4”Fullkomlig katastrof”
Gerhard Larssons utredning påpekar att människor med missbruksproblem inte får likvärdig vård beroende på var de bor. Den påpekar också att vi har färre substitutionsbehandlingar än andra länder, att det är svårare att komma in på dem och lättare att bli utslängd och föreslår att det ska bli lättare att tvångsvårda missbrukare, som likt Sam inte vill söka hjälp.
– De kunde inte erbjuda någonting alls. Jag sa att det enda som kommer få honom drogfri är att han tas om hand. Men socialen förklarade att om han inte självmant ville, då hade han ingen chans att få en behandlingsplats någonstans. Och även om han ville var chansen inte så stor, säger Martin.
– Jag tror hjälpen, vad jag har hört, är svårare att få på västkusten. Det var ju samma för William Petzäll, som är ett exempel på att man inte ens kan få den när man söker själv. Så det är rysk roulette där kulan hamnar lite var som helst beroende på var du bor. Det är det som avgör vilken hjälp du kan få. Det är uppenbart så. Det är fullkomlig katastrof, säger Martin.

Kontroll – inte vård
I dag tvingar man ingen till behandling. Men de som frivilligt sökt vård utsätts å andra sidan för desto fler tvångsingrepp, som i det läget riskerar att stjälpa mer än hjälpa. Frida Petersson har doktorerat i substitutionsbehandlingar vid Institutionen för socialt arbete vid Göteborgs universitet.
– Personer som behandlas vid substitutionsmottagningar omgärdas av kontrollinslag som inte vanligtvis förknippas med medicinsk behandling, säger hon.
I linje med den lagstiftning som kriminaliserar missbruket behandlas missbrukarna som brottslingar snarare än patienter.
– De inskrivna utsätts för integritetskränkande kontroller med till exempel övervakade urinprov, övervakade medicinintag och krav på skriftlig ledighetsansökan om man vill åka på semester. Mottagningarnas snäva öppettider är dåligt anpassade till klienternas arbets- och familjeliv och om de kommer för sent riskerar de att bara få halva dagens medicindos. Som yttersta konsekvens kan klienterna skrivas ut ur behandlingen vid regelbrott, säger Frida Petersson.
Tänk om diabetiker var tvungna att medge brott för att få sitt insulin. Och att den sockersjuke som kanske äter en påse Gott & Blandat kan bli utslängd från behandlingen. Eller, för att ta ett mer närliggande expempel, att vi började behandla alkoholister som brottslingar och slängde ut dem ur behandling vid de återfall som alla som jobbar med att behandla människor med missbruksproblem vet hör till sjukdomsbilden och tillfrisknandet.
Läkaren Johan Kakko bekräftar bilden i Frida Peterssons avhandling.
– Ja, i Sverige har vi väldigt höga trösklar för att komma in på den här typen av behandling. Vilket får till konsekvens att det finns många med missbruksproblem som inte klarar av att kliva över de där trösklarna och därför går under.

hero5
Svaren Maria Larsson ville ha
I svallvågorna efter riksdagsledamoten William Petzälls död i en överdos i september 2012 tillsatte Maria Larsson en ny snabbutredning. Trots att hon redan hade svaren på bordet i missbruksutredningen från 2011. Men hon var ju inte nöjd med de svaren – så hon tillsatte en särskild summarisk utredning som leddes av Ulf Malmström på Socialstyrelsen. Den fick de svar Maria Larsson hade efterlyst – tyvärr var svaren fel.
Karina Stein är chef på en av de verksamheter som enligt uppgift undersökts. Så här skriver hon i en skrivelse till Socialstyrelsen:
”Socialstyrelsens kartläggning av opiatberoende[…] innehåller tyvärr flera fel. Det står att uppgifterna är inhämtade från intervjuer med verksamhetschefer för de verksamheter som bedriver behandlingen. Detta stämmer ej för Västra Götalandsregionen. Jag är chef för de verksamheter [som ­tillhandhåller] underhållsbehandling med Metadon i hela Västra Götalandsregionen. Jag har inte blivit intervjuad.”
En hel region. Där Socialstyrelsens utredning påstått att de pratat med verksamhetscheferna, trots att det alltså inte är sant.
”Siffrorna ni har fått fram är en grav överskattning av antalet patienter i behandling. Jag anser det mycket viktigt att detta korrigeras. Jag kan snabbt se att följande fel gjorts i beräkningarna: Vissa verksamheter är dubbelräknade och man har tagit med uteslutna patienter… Till detta kommer för mig oförklarliga siffror, till exempel anges att 180 patienter har behandling på Londongatan (Dana eftervård), ett boende som Göteborgs kommun driver och där vi står för den medicinska behandlingen. Den korrekta siffran ska vara 13 patienter.”
Hur får man 13 patienter att bli 180? Jag ringer verksamhetschefen i Västra Götaland som säger sig aldrig ha fått frågan hur många de behandlade. Men den här gången får hon inte svara på mina frågor.
– Detta kan låta jättekonstigt och jag kan känna att jag inte är en människa som gillar att gå i led, men jag är tillsagd att alla frågor från pressen måste gå genom vår nye verksamhetschef Hugo Wallén.
Hugo Wallén svarar inte, men jag får i stället tag på Ulf Malmström, som är ansvarig för ”snabbkartläggningen”, som den kallas.
– Det var ju så att vi fick tre veckor, i princip, på oss. Vi försökte då via ett bemanningsföretag få uppgifter från de enheter som vi har registrerat i vårt handläggningsregister, det var sammanlagt drygt hundra enheter. Och sen fick de i uppgift att ringa till alla verksamhetschefer och det där funkade inte riktigt. Men det har vi korrigerat för, säger han.
Det stämmer att Socialstyrelsen korrigerat för felen Karina Stein påpekar. Men inte i själva undersökningen. Det tillkommer bara en rättelse på hemsidan som avslutas med meningen: ”Detta förändrar inte rapportens generella slutsatser.” Inte? Korrigerar man för dubbelräkningen sjunker andelen som får sin medicin i Västra Götalandsregionen från 93 procent till 46 procent. Alltså mindre än hälften av patienterna som behöver behandling. Man tycker att det borde påverka slutsatsen. Till slut får jag i alla fall klartecken på att jag får intervjua Karina Stein. Och hon håller med.
– Det är ju en jäkla skillnad. Vi var ju mitt inne i en beställningsprocess när det här hände. Vi äskade för att få pengar till vår verksamhet. Det är ju enorm skillnad om det står att vi behandlar 46 procent eller 93 procent av populationen. Det hade kunnat få väldigt allvarliga konsekvenser. För om man skriver 93 procent låter det ju som att vi inte har några problem i Västra Götalandsregionen. Så jag håller inte med om den slutsatsen – det gör jag inte.
De enda egentliga slutsatser som snabbkartläggningen kommer med är att det behövs undersökas mer. Vilket är detsamma som att slippa åtgärda problemen. Trots att FN, EU, Världshälsoorganisationen och vårt eget Folkhälsoinstitut redan är på ungefär samma linje fortsätter vi utreda.
– Metadon och Subutex är redan världens mest studerade läkemedel. Inga andra har gett upphov till så många studier. Alla kommer fram till att preparaten funkar och att programmen räddar liv. Ändå är Maria Larssons svar bara att frågan måste utredas mer. Missförstå mig rätt – det är alltid bra med kunskap – men nånstans måste man ju se att det man gör i dag inte funkar, säger Damon Barrett.

Faktum har förgäves försökt få en kommentar av Maria Larsson.

Uppdatering: Två moderata riksdagsledamoter skriver artikel på DN Debatt där de kritiserar substitutionsbehandling och i stället förespråkar den ovetenskapliga och hårt kritiserade tolvstegsmodellen. Det är alltså inte bara kristdemokrater som svajar kring vetenskaplighet i narkotikapolitiken.

/red

TEXT:

BILD: skriv ut sidan