FAKTUM | 2012/09/05 Reportage

Naken föds människan och utför därefter ­många kroppsliga ­behov utan en tråd på kroppen. ­Däremellan är hon påklädd. I Malmö finns en person som ser naket umgänge dagarna i ända utan att själv delta. Faktum följde med vedflickan på Ribergsborgs kallbadhus i Malmö.
Text: Anna Lyrenäs
Bild: Christian Andersson

Du är alltid först här på morgonen. Det är nästan svårt att hinna med dig ute på bryggan”, säger mannen.
Frida Malm är klädd i röd t-shirt och svarta ­byxor. Hennes vän har benen i kors och döljer den pung som hänger under ryggen som i sin tur har kroknat av många års ­gravitation.
Klockan är strax efter nio och på ljugarbänken utanför dörren in till herrbasturna har mannen tillsammans med två andra herrar radat upp sig.
De har alla lärt känna vedflickan – som också kallas badvärd – ganska bra. De vet att hon är fotbollstjej. Hon kan deras rutiner. Många kommer samma klockslag varje dag, de har nått den rynkiga tiden i livet då det inte längre spelar så stor roll om programvaran i mobilen inte uppdaterats.
– Det roliga är det sociala. Jag kommer hit tidigt på morgonen och här är alltid någon att prata med. Jag har hört många historier om hur de var när de jobbade, hur det såg ut här på den tiden och hur det fungerade då. Mycket har förändrats sedan dess, många har varit här i femtio, sextio år. Jag ser hur människorna umgås här, som om de vore på ett fik. Många går hit ett visst antal timmar, de ser det som ett litet jobb, ett socialt jobb. Männen har sitt snack och kvinnorna har sitt, säger Frida Malm.
Rune Striby kommer ut ur porten. Tiden är mogen för ett dopp. Solen värmer på och den knappt märkbara sydostliga vinden gör Öresund platt som en spegel. Det är inte många dagar sedan termometern i vattnet låg och hackade strax över tolvstrecket. Nu närmar det sig sommartemperatur, men svalkar fortfarande tillräckligt för att göra gott efter en session i hettan.
– Kommer du ihåg den sången du sjöng för mig i bastun? säger Frida Malm.
– Första gången vi sågs? Javisst. Men det kommer du väl själv ihåg? svarar Rune Striby.
– Jäa.
– Kom igen, var inte blyg, kom igen!
Hejaropen tätnar och villigt eller motvilligt stämmer Rune Striby upp i sin egen version av en dänga som kom långt innan Frida Malm var påtänkt.
”Linda, jag är så kär och galen i dig – så obeskrivligt galen i dig! Du arma kvinna, innan jag såg dig jag var som Venus Milo, sen tappade jag kilo, på kilo, på kilo. Bli ej förvånad, om redan om en månad, av längtan och av trånad jag alldeles utplånad är. Ja, Linda, jag är så kär och galen i dig. Så obeskrivligt galen i dig. Så obeskrivligt kär!”
Dagens första applåder. Dags att elda på den vedeldade bastun.

Kamp mot hundrastrecket
Den sprakande björkveden är effektiv. Från sextio till åttio grader går det fort, nittiostrecket passeras av bara farten och sedan är det en kämpig tid upp mot hundra. Åtminstone för dem som sitter på träbänkarna.
– Jag kommer ihåg första dagen jag var här. Länge hade det varit två killar som jobbade, så jag blev varmt välkommen både på herr- och damsidan. Alla var så glada att det var en tjej. Jag fick mycket beröm och flera sa att de tyckte att det blev bättre stämning. Det var jätteroligt, faktiskt, redan första dagen, säger Frida Malm.
Än är det flera vedträn kvar till nittio grader. Utanför är gubbarna ännu samlade runt ljugarbänken.
De flesta träffas här flera gånger i veckan, så ofta att de ringer hem till varandra för att se vad hänt om någon är frånvarande i tre dagar.

Hård men hjärtlig stämning
– Det blir som ett arbetslag man trivs med, som på en arbetsplats. Jag gick i pension för tio år sedan och sedan dess har jag kommit hit kontinuerligt var dag. Bor man i stan, ja, då är det bara att ta cykeln rätt ner. Måndag till fredag kör jag och sen tar jag helg lördag söndag, säger Allan Andersson.
– Och när man kommer hem frågar frugan ”nå, va snacka’ ni um pa jubb i dau?”
– Men man får inte vara snarstucken, för man får mycket skit, säger Rune Striby som torkat till efter doppet.
– Naj, di är som orrrmar, di hoggör! säger Sven Johansson och skånskan har aldrig varit bredare än på Ribersborgs trädäck när Finnlinesfärjan i horisonten just passerat Titanichörnet i Västra hamnen.
Utanför ångbastun gör sig Frida Malm redo för att älga runt därinne under en av dagens viftningar – en tysk basturitual när en handduk viftas mot badarna för att sprida oljor som hälls på aggregatets stenar.
Tsss. Oljan hälls på stenarna. Eukalyptusdoften är påtaglig. Det flåsas. Schooo. Puuuh. Bara sextiofem grader, men fukten svider och hud lossnar. Puuuh. Frida Malm rör handduken i halva åttor ovanför huvudet och riktar viftningar mot var och en av de nakna.
Tekniken har hon lärt sig av dem som jobbade tidigare – ett hantverk som går i arv mellan vedpojkarna och ved­flickorna.
– En till, Frida. En till! Åå, underbart, flåsar en dam.
– Känns det bra?
Ett kollektivt ja. Tsssss.
– Fy fan, det bränns. Så här varmt har det inte varit någon gång, säger någon.
Frida Malms viftkläder är sedan länge svettiga.
– Nu måste jag sluta.

Lättade applåder
Applåder igen. Ömsom lättnad, ömsom längtan. De vet att det inte är långt till nästa viftning och ett tiotal stjärtar beger sig ut mot duscharna.
– Det händer att någon engångsbadare försöker dölja sig, men det är sällan. Det här är deras vardag, något som ingår i deras rutin. Kanske blir det att man blir lite mer trygg i sig själv av att gå hit ofta, men jag vet inte för jag är aldrig här och bastar. Det här är mitt jobb, säger Frida Malm.

TEXT:

BILD: skriv ut sidan


RELATERADE ARTIKLAR
TAGGAR