FAKTUM | 2019/09/04 Reportage

Davide De Polo och Chiara Pluchinotta tittar in hos läraren Daniela Canorro, som ockuperar lägenheten mitt emot deras sedan två år tillbaka. 
Det finns en stark gemenskap bland kvarterets ockupanter, säger de.

En spökstad bara för turister. Det är vad många Venedigbor är rädda att se. Avfolkning och massturism är ett faktum, men det finns de som gör motstånd – genom att ockupera lägenheter och vägra flytta.

Poliserna försöker hålla emot, men till slut går det inte längre. De svartklädda aktivisterna brottar sig förbi dem, och står snart högst upp på trappan och blockerar dörren till Alessandra Vallettis och Carlo Spinazzis hem.

Den skakiga Youtube-filmen är inspelad i januari
2018, när polisen kom för att vräka Carlo och Alessandra från lägenheten där de bott i 14 år. Vid ett tillfälle skymtar man Alessandras ansikte bakom fönstret, när hon förskräckt tittar ut på tumultet utanför.

Ett år senare finns såren fortfarande kvar. Alessandras händer skakar och rösten är nära att svika henne när hon minns den där dagen.
– Jag var rädd som ett litet barn. De skickade en hel lastbil full med poliser för att vräka oss, kan du föreställa dig det? säger hon när Faktum träffar paret i deras nya hem – en trerummare i norra Venedig som stod tom och som de sonika flyttade in i.

Ja, aktivisterna lyckades stoppa vräkningen den där januarimåndagen förra året, men bara tillfälligt. Ett par veckor senare gick flyttlasset, och sedan dess bor alltså Alessandra Valletti, 54, och Carlo Spinazzi, 58, i en ockuperad lägenhet.
– Vad annars skulle vi göra? Om du inte har någon inkomst kan du inte betala någon hyra, 
det är enkelt, säger Alessandra.

Hon berättar att allting började hösten 2017. En skattesmäll gjorde att hon och Carlo tvingades be kvinnan de hyrde av om uppskov med hyran.
– Det var inga problem, vi hade ju betalat punktligt i många år så hon litade på oss.

På något vis skulle det nog fixa sig. Affärerna gick visserligen inte strålande i den lilla butiken 
där de sålde Alessandras egendesignade kläder av indiskt snitt, men det gick att leva på. Tids nog skulle de komma ikapp.
Men så en dag lät hyresvärden hälsa via sin advokat att fristen var över, och de fick ett datum för vräkning. I samma veva förlorade de också hyreskontraktet för sin butik, eftersom ägaren bestämt sig för att sälja fastigheten.
Utan födkrok och med risk för att förlora sitt hem visste de inte vad de skulle ta sig till. När Carlo hörde talas om gräsrotsorganisationen Assemblea Sociale per la Casa (ASC) – ungefär Social samling för hemmet – gick han raka vägen dit.
– De hjälpte oss att skjuta upp vräkningen och hittade den här lägenheten åt oss, säger Alessandra Valletti och visar runt i den ljusa trean.
– Eftersom den ligger på bottenvåningen blir det lite fuktigt, men det är nymålat och fräscht så 
vi trivs bra.

Alessandra Valletti och Carlo Spinazzi fick svårt att betala hyran efter en skattesmäll förra vintern. Några månader senare vräktes de, och bor nu i en ockuperad trea i centrala Venedig.

Utifrån ser det ut som vilket hus som helst. För turisterna som strosar förbi längs kanalerna finns det ingenting som skiljer arbetarkåken från 1940-talet från kvarterets övriga bebyggelse, med fasader i bleka pastellfärger och bruna fönsterluckor.

Även på insidan ser det ut som ett vanligt hem. Den som letar efter fysiska tecken på att lägenheten är olagligt bebodd måste bege sig ut i trapphuset, där Alessandra och Carlo har skruvat loss kommunens plomberade vattenmätare och satt dit en egen.
– Eftersom vi inte har kontrakt på lägenheten, vägrar vattenbolaget att acceptera oss som kunder. Men med en egen mätare vet vi hur mycket vatten vi gör av med, så vi kan gå och betala varje månad ändå. Vi vill göra rätt för oss så gott det går, säger Alessandra.

Född och uppvuxen i staden vill hon till varje pris stanna i sitt älskade Venedig – även om det innebär att hon tvingas bo illegalt. Hellre det än att sälla sig till den ström av invånare som lämnar östaden för fastlandets bredare utbud av jobb, bostäder och service.
– Jag har mina vänner och allt som gör mig 
lycklig här. Jag behöver inga köpcentrum eller varuhus, säger Alessandra Valletti.

Tvärs över gatan, fyra trappor upp, bor Nicola Ussardi med sambon Nadia Tataranna och barnen Eva, 11, och Leone, 6, i en trea som de ockuperat i åtta år. Nicola var med och grundade ASC 1999, och berättar att organisationen genom åren hjälpt omkring 70 familjer att ta över tomma bostäder.
– I början var vi mest vänsterfolk som ockuperade lägenheter för att protestera mot bostads-
politiken, men omkring 2011 ändrade vi inriktning. Sedan dess handlar det om att hjälpa vanliga människor som upptäcker från en dag till en annan 
att de inte har någonstans att bo, säger Nicola Ussardi.

En viktig drivkraft för ASC, berättar han, är att motverka avfolkningen och förhindra att Venedig förvandlas till en spökstad. Enligt officiell statistik har befolkningen minskat från cirka 175 000 på 1950-talet till drygt 50 000 i dag, och fortfarande försvinner omkring tusen invånare per år till fastlandet.
– Men självklart räcker det inte att ockupera några lägenheter för att stoppa utvecklingen. Vi skulle behöva ha politikerna på vår sida också, men de bryr sig bara om att få hit så många turister som möjligt, säger Nicola Ussardi.

Turister, ja. Det världsarvsskyddade Venedig har alltid lockat besökare från när och fjärran och de inkomsterna har länge setts som en välsignelse. Men i takt med den snabba ökningen av antalet besökare, är det allt fler som talar om turismen som en förbannelse.

Någonstans mellan 25 och 30 miljoner människor besöker staden varje år, enligt kommunens uppskattningar. Det skapar inte bara irritation bland invånarna som varje dag måste trängas i gränderna, utan leder också till konkreta problem: Bostäder förvandlas till hotell, hyrorna går upp, människor flyttar, samhällsservice försvinner och ersätts med souvenirbutiker och turistbarer – vilket leder till än fler turister, än högre tryck på bostadsmarknaden, än fler souvenirbutiker och än sämre utbud för invånarna, i en evig spiral.

Till skillnad från andra städer där liknande processer pågår sätter Venedigs geografi tydliga gränser för vart människor kan ta vägen: Staden är byggd på öar ute i en lagun, och den som trängs undan kommer snart fram till vattnet. Då återstår bara fastlandet.

Nu är turismen inte den enda orsaken till att människor flyttar – fastlandets industrijobb och möjligheter till ett bekvämt liv med bil och villa lockar också. Men de människor som kontaktar ASC i dag, berättar Nicola Ussardi, är praktiskt taget alla på väg att vräkas av hyresvärdar som 
vill göra sig en hacka på turismen.
– Den som i dag hyr ut sin lägenhet för 600 euro i månaden, kan få lika mycket per vecka i stället om de hyr ut via Airbnb, säger han.

Få av dem som vräks i dag kvalar in som tillräckligt fattiga för att få en bostad genom kommunens socialtjänst.
– Då blir vi som ett slags socialtjänst. Först hjälper vi till och förhalar vräkningen, sedan hjälper vi människor att hitta någonstans att bo, säger Nicola Ussardi.

Nadia Tataranna och Nicola Ussardi bor sedan åtta år i en ockuperad trea tillsammans med dottern Eva, 11, och sonen Leone, 6. Nicola var med och grundade 
ASC år 1999, och är den drivande bakom organisationen.

Samtliga lägenheter som nu ockuperas genom ASC ligger i offentligt ägda fastigheter, som på grund av utflyttning och vanstyre har stått tomma i många år.

Och även om ockupationerna är olagliga, har de hittills skett med myndigheternas goda minne. Alla betalar en symbolisk hyra på 10 – 30 euro i månaden, och de flesta har även lyckats bli erkända kunder hos det kommunala vattenbolaget. El och gas har aldrig varit några problem, eftersom det sköts av privata företag som inte frågar om kunden har ett hyreskontrakt eller inte.

Polisen kommer några gånger per år för att vräka ockupanterna, men inte heller där är det glasklart vad som gäller.
– I och med att vi betalar den symboliska hyran har vi ett visst mått av juridiskt skydd. Därför 
meddelar polisen alltid i förväg när de kommer, så vi hinner mobilisera oss, säger Nicola Ussardi.

Det halvofficiella arrangemanget har fungerat i tio år, säger han. Men nya tongångar från Italiens högernationalistiska regering om att sätta hårt mot hårt mot all kriminalitet, gör honom orolig inför framtiden.
– Jag får en känsla av att friden snart kan vara över. Polisen kan börja dyka upp utan förvarning, säger Nicola Ussardi.

Båten till ön Giudecca tar en halvtimme från centrala Venedig. Chiara Pluchinotta möter upp vid hållplatsen och visar vägen över broar och genom gränder. Här och där hänger tvätt mellan husen, men i övrigt syns få tecken på liv. Många fönsterluckor är igenbommade.
– Här är det fortfarande gott om tomma lägenheter, säger Chiara Pluchinotta.

År 2010 tog ASC över ett femtontal lägenheter. Chiara Pluchinotta, sambon Davide De Polo och dottern Uma, som då var ett år, flyttade in. Den gamla lägenheten, som de hyrt för 750 euro i månaden, hade blivit för liten.
– Vi behövde verkligen något större, men det hade vi aldrig haft råd med, säger Chiara.

Visst, säger hon, de hade kanske kunnat hitta något billigare på fastlandet och pendlat ut till sina jobb – hon som shiatsumassör och Davide som frilansande tekniker inom filmindustrin. Men det var viktigt att stanna, som en politisk markering.
– Venedig håller på att förvandlas till en fejkstad. Det finns snart inga invånare kvar, bara hotell, Airbnb-lägenheter och turister, säger Chiara Pluchinotta.

Den första tiden som husockupant var hemsk, berättar hon.
– Vi hade ingenting, varken el, gas eller vatten. Dessutom tyckte jag att det var väldigt olustigt att bo här olagligt, särskilt med en liten dotter. Det tycker jag fortfarande.

Men ju mer de fixade i lägenheten, desto mer kändes den som ett hem. Snart hade de ett riktigt kök och en gasvärmare och under åren har de totalrenoverat alla tre rum – till stor del med hjälp av återvunnet byggmaterial från Venedigbiennalen och inredningsdetaljer från filmproduktioner som Davide jobbat med.

Men känslan av otrygghet finns kvar. Precis som Nicola Ussardi oroar sig Chiara Pluchinotta över nationalistregeringens höjda tonläge och är rädd att polisen snart kan börja dyka upp utan förvarning.
– Jag är inte ens säker på att de kommer att knacka innan de går in, säger hon.

Alessandra Valletti och Carlo Spinazzi har så smått börjat återfå fotfästet. Carlo får en liten pension och Alessandra drar in en del genom att konsulta som textildesigner, men till mycket mer än räkningarna räcker inte pengarna.

Det senaste årets händelser har tagit hårt på dem, säger Alessandra. Hon är trött och uppgiven, men också arg. Och skäms inte.
– Jag sover gott hela natten. Lägenheten hade stått tom i fem år, så varför skulle inte vi kunna 
bo här? Vi är inte kriminella.

Varför det plötsligt blev så bråttom för hyresvärden att få ut dem ur den gamla lägenheten vet hon inte. Men hon har sina aningar.
 – Den ligger nära stranden, i närheten av biografen där filmfestivalen hålls varje år. Det är klart att det går att tjäna en förmögenhet på den lägenheten, säger Alessandra Valletti. 

TEXT: Martin Spaak

BILD: Martin Spaakskriv ut sidan


RELATERADE ARTIKLAR
TAGGAR