FAKTUM | 2012/05/24 Reportage

Varje söndag förbyts Hongkongs gatubild drastiskt. ­Staden fylls av
hundratusentals hemlösa gästarbetare.
En ­hemlöshet som till vardags hålls inlåst. Faktum reste till en av
världens mest folktäta städer för att leta efter ­Hongkongs verkliga
hårdvaluta– en plats att vara på.

I stadsdelen Central är Hongkongs kommers som mest intensiv,
galleriorna som flådigast, skyskraporna som högst och skjortorna som
allra vitast. Möjligheterna att konsumera är oändliga i Central – kan
du inte köpa lyckan här så är den helt enkelt inte till salu.
Ett nät av gångbroar binder ihop stadsdelens skyskrapor med varandra
och långa trappor leder upp till stadens brosystem. Där möts jag av
ett hav av människor. Längs båda sidorna av gången sitter de,
hundratals, tätt intill varandra. Några har byggt upp små rum av papp
för att få lite enskildhet i det offentliga, men de allra flesta nöjer
sig med att sitta på pappskivor. Nedanför broarna ser det likadant ut,
vid trottoarerna och den smutsiga bussterminalen samlas de av stadens
invånare – och de är många – som saknar hem, varje söndag.
Från min plats på gångbron ser jag hundratals, tusentals kvinnor. De
är en del av de nästan 300 000 hembiträden, främst från Filippinerna
och Indonesien som till vardags arbetar i välbärgade Hongkongfamiljers
hem. På söndagarna vill familjerna vara för sig själva och
hembiträdena får ledigt. Då får de söka skydd för dagen – där det
finns plats.

Pappershyddor – för bekvämlighetens skull
Stämningen uppe på bron är uppsluppen. Jag passerar flera
födelsedagsfiranden där festdeltagarna är utrustade med såväl
ballonger som tårtor. De firande kvinnorna överröstar nästan mullret
från motorleden under oss. Framför mig uppenbarar sig en mer
sofistikerad kartongkreation, ett kluster av pappersrum. Rummen tar
upp hälften av brons bredd och är runt trettio meter långa.
Inne i ett av de 2×3 meter stora kartongrummen sitter fyra damer. De
brukar ses på ungefär samma plats varje söndag tidigt på morgonen och
köpa lite papp. Sen bygger de upp sin hydda med hjälp av plastsnören.
– Det blir så mycket bekvämare med något som skärmar av, säger en av dem.

Umgås på gatan
Längre fram har en grupp kvinnor slagit sig ner på några kartonger och
en filt. De bjuder på såväl tidig lunch som filippinskt kaffe, som är
så sött att sockret rasslar mellan tänderna. De fem filippinskorna
berättar att de är släkt, men jobbar hos olika familjer. De träffas på
gatan för att umgås. En av dem säger att det ”inte finns någon
annanstans att ta vägen”.
Hongkong är med sina cirka sju miljoner invånare en av världens mest
folktäta städer. Yta är hårdvaluta och i grenen ”flest skyskrapor över
150 meter” är Hongkong således världsledande. Varje söndag blir
utomhusplatser folks vardagsrum. Känner sig kvinnorna inte hemma hos
sina arbetsgivare?
– Nej, inte direkt. Jag trivs med min arbetsgivare, det gör jag, men
det känns inte som mitt hem. Det här känns mer hemma. På en filt med
mina vänner.
– Vi gillar våra söndagar, stämmer en annan in. Vi är ju lediga och får ha kul!
– Och vi slipper se vår arbetsgivares ansikte, fortsätter en av de
yngre kvinnorna med bitterhet i rösten.
De har arbetat som hembiträden i Hongkong i allt från ett halvår till
fem år. Den äldsta kvinnan i sällskapet är mer reserverad. Efter en
stunds tystnad ler hon trött mot mig och säger:
– Tio år. Jag har varit här i tio år.
Hur har det varit?
– Det är mycket jobb. Från klockan sex till nio på kvällen. Jobb,
jobb, jobb. Jag har varit hos min nya arbetsgivare i tre år nu, jag
tar hand om deras två barn, en treårig pojk och en åttaårig tjej. Sen
handlar jag all mat, lagar den, städar, tvättar, stryker, lämnar och
hämtar barnen i skolan. Det blir inte mycket tid över… Men vet du
vad? Jag älskar dem, barnen, speciellt pojken. Jag älskar honom och
han mig.
Har du en egen familj hemma i Filipinerna?
– Ja, min man, mina två barn, och ett barnbarn.
Hur ofta träffar du dem?
– Vartannat år. Då åker jag hem, oftast i två veckor. Sen är det
tillbaks till Hongkong för att jobba. Jag saknar dem så, säger hon.
Hon hade nog hellre pratat om något annat just i dag. Hon tystnar och
börjar knappa på sin mobiltelefon. Efter en stund tittar hon upp och
visar mig stolt några bilder på sina barn hemma i Filipinerna. Hon
förklarar att de båda har studerat färdigt nu och att hon har betalat
deras utbildning för att ge dem bättre förutsättningar än hon har haft
i sitt liv.
– De ska slippa vara borta från sina familjer som jag har varit. Jag
planerar att åka hem när mitt nuvarande kontrakt är slut, jag känner
mig färdig här.
Kontrakten för utländska hembiträden i Hongkong baseras på
tvåårsperioder och skiljer sig markant från ett vanligt arbetsvisum.
Den anställde ska ha rätt till mat, sjukvård och tak över huvudet, men
får inte jobba med något annat än just hushållsarbete. Utöver det ska
en kvinna utan tidigare erfarenhet ha sju dagars semester per år, en
kvinna som har mer erfarenhet får fler semesterdagar. Tio års
erfarenhet ska exempelvis ge 14 dagars semester per år.

Bryter systematiskt mot lagen
Kvinnan vi just pratat med, som missat tio år av sina barns uppväxt,
får alltså inte ens sin lagstadgade semester. I praktiken ska en
arbetsgivare som bryter mot regelverket bli bestraffad med upp till
tre års fängelse och 350 000 Hongkongdollar i böter.  Trots att lagen
är sträng bryter arbetsgivarna systematiskt mot den. Problemet är att
om ett kontrakt bryts har den anställda två veckor på sig att hitta en
ny arbetsgivare eller lämna Hongkong och åka hem. Kvinnorna på filten
berättar att de inte vågar stå upp för sin lön och sina rättigheter.
Det finns många som nöjer sig med låg lön och bristfälliga kontrakt.
Om de säger emot blir de snabbt utbytta. Att återvända tomhänt till
Filippinerna är inget alternativ. Arbetsvillkoren är utformade för de
familjer som är beroende av hembiträdens tjänster.  I såväl
stadsmiljön, som i den juridiska verkligheten bortom lagens bokstav,
saknar kvinnorna utrymme. Men i fantasin kanske de finner sin plats?
Vad är drömyrket?
De tittar konfunderat på varandra, som om det var första gången de
hört denna kombination av ord: Dröm. Och yrke. När polletten väl
trillat ner kommer svar på tal.
– Du menar om vi hade ett val, om vi hade haft möjlighet att
förverkliga våra drömmar, är det vad du menar? Vet du vad, i vår tid,
här och nu får vi nöja oss med det här. Vi har inte lyxen att
drömma…
Kvinnan ser allvarligt på mig när hon uttalar orden, därpå följer
tystnad och sen ett leende.
– Vet du var World Wide House ligger? frågar hon. Jag nickar.
– Du vet den lilla elektronikbutiken vid gatuplanet, dit borde du gå,
det är populärt så här dags på söndagarna.

Karaoke på gatan
När jag vandrar ner för trappan från en av Hongkongs många gångbroar
hör jag plötsligt en bekant melodi. När jag svänger runt hörnet på
World Wide House inser jag att det är slagdängan Total Eclipse of the
Heart som ekar mellan husen. Framför mig står nu ett hundratal
kvinnor. De visslar och jublar medan en ung kvinna, med sällan skådad
inlevelse, framför musikstycket mitt på gångbanan. Applåderna haglar
när powerballaden når klimax. Jag frågar en kvinna bredvid mig vad som
händer. Hon svarar entusiastiskt:
– Det är karaoke, Mr M har karaoke här varje söndag!
Mr M är en kort herre med ett belåtet leende, iförd solglasögon. Han
får den kvinnliga publiken på fall genom att lägga stämmor och allt
som oftast dela med sig av några spartanska danssteg. Hon fortsätter:
– Det är jättepopulärt, Mr M är från Filippinerna, han har en
radiokanal här i Hongkong.
Jag frågar kvinnan om detta är söndagens höjdpunkt och hon svarar med
ett stort leende:
– Absolut, här känner jag mig som hemma!

TEXT:

BILD: skriv ut sidan


RELATERADE ARTIKLAR
TAGGAR