FAKTUM | 2011/06/29 Reportage

MC-hammers byxor på tork

MC-hammers byxor på tork

En kall öl, en match med grabbarna och ett par avgörande beslut om stadens framtid. Vad är det egentligen som händer på Ullevi när vi dödliga tror att det handlar om fotboll? Faktum smög in bakvägen och hamnade på arenans hedersläktare.

Det kan föra tankarna till agentromaner, med hemliga möten på hotell och flygplatser samt krypterade telefoner‹.
Så står det i en rapport om korruption som Brottsförebyggande rådet gav ut för drygt ett år sedan. Sedan avslöjades den kanske största mutskandalen genom tiderna i Göteborg och statsåklagaren Nils-Eric Schultz sammanfattade läget:
»Man går på fotboll och tar en öl« sa han.
Bara så där.
Vad hade hänt?

Framför mig står ett bord dukat för lyxbuffé. Jag har tagit mig in bakvägen på Gamla Ullevi och rummet är flashigt som omslaget till ett inredningsmagasin. Det är designmöbler och panoramafönster och jag spanar in den något udda utsikten: ödsligheten i en folktom arena, fotbollsplanen där nere och en ensam vaktmästare som går och skrotar i väntan på den viktiga uppgörelsen.
Det här är en av logerna, i direkt anslutning till restaurangen och de 700 platserna ute på läktaren som är reserverade för särskilt viktiga personer. Det var alltså här som byggbolagen smörjde kommuntjänstemän med vip-biljetter och andra förmåner, om man ska tro åklagaren och andra med inblick i hur saker egentligen går till. Och har man svårt att förstå det, verkar det enklast att tänka på en vanlig högstadiekorridor.
»Där finns de med status. Där finns hierarkierna. Man syns och försöker ta efter varandra« säger till exempel Jan Hallberg, tidigare moderat kommunalråd, när jag frågar varför idrottsarenorna verkade ha blivit synonyma med mutbrott.
»Idag försöker man ju skapa öppna arenor i stället för slutna rum. Såna här mötesplatser har ofta de ädlaste syften, men där finns en vegetation som är lätt att gömma sig i om man har brottsliga avsikter. Och på samma sätt kan vissa personer dras med i det av naivitet eller oförsiktighet. «

Nybakat bröd, tilltugg, snittar och en litet kylskåp fyllt av öl från det bryggeri som råkar sponsra arenan. Det är ett annat perspektiv på Göteborg här uppifrån logerna, eller på hedersläktaren, med endast ett symboliskt räcke som skiljer dem från de vanliga skattebetalarna.
»Idrotten förbrödrar« säger Gamla Ullevis arenachef Jonas Georgsson när jag frågar honom varför det inte räcker med ett korvstånd vid ingången.
»Det här är inte bara en plats där man tittar på fotboll, utan en mötesplats mellan olika branscher, men också mellan näringslivet, kommunen och kulturen. Det är ju det som är så unikt med idrotten, att här kan man träffas utanför de normala ramarna.«
Kanske är det anledningen till att Sverige de senaste 10 åren har fått 32 helt nya eller ombyggda arenor, utan att någon verkar veta vad man ska fylla dem med.
Enligt Jonas Georgsson har efterfrågan på representation i anslutning till idrottsevenemang ökat. Allt större plats på arenorna reserveras till hedersläktare, restauranger och privata loger. Det gäller alla arenor i hela världen, försäkrar han. Arenorna ska vara mötesplatser kort och gott. Där man kan förbrödras.

Är det något mutskandalen lärt de vanliga göteborgarna så är det följande: korruption är inte längre hemliga sällskap med mystiska invigningsritualer och hemliga tecken mellan ordensbröderna. Likväl var de som förbrödrades på Ullevi mestadels män. Det kanske inte var så konstigt att ordet ›grabbkultur‹ dök upp, och en av dem som länge kritiserat fenomenet är folkpartisten Margita Björklund.
»De kunde säga att jag fick skylla mig själv om jag inte gick på fotboll« berättar hon för mig.
»Och så kunde de komma fram till mig och förklara att de träffats på en match och diskuterat en fråga och redan kommit fram till vad som var vettigt att besluta. Det gjorde mig så vansinnigt upprörd. Att man inte hade diskussionen i nämnden eller kommunstyrelsen utan på andra håll.«
Precis som Jan Hallberg har hon idag lämnat kommunpolitiken. Och precis som han har hon på nära håll fått erfara nyanserna av det tjusiga ordet ›mötesplats‹.
»Jag tror att det blivit bättre idag. Men jag är övertygad om att det finns andra ställen där det fortfarande görs upp väldigt mycket. Det låter väldigt konspiratoriskt, men jag tror fortfarande att makten förflyttas alltmer från valda politiska organ till andra ställen. Väldigt mycket är redan planerat och klart, och kommunfullmäktige har snarare bekräftat det som redan har beslutats på andra arenor.«

Jag snor en oliv i logens pentry just som en sträng herre i kostym dyker upp i dörren och det är dags att dra. Jag smiter ut på läktaren och får syn på vaktmästaren som verkar mer tillmötesgående.
»Jajamen, hit kommer mycket fint folk, alla utom kungen är välkommen, han har fullt upp med att vara otrogen« säger han och avslöjar att Ulf Adelsohn ska bevista logen på andra sidan ikväll, tillsammans med en lokal nattklubbschef. Och så visar han de två hedersplatserna, två stolar klädda i ett guldfärgat plastmaterial som av någon anledning för tankarna till den gamle 80-talsikonen MC Hammers klassiska haremsbyxor. Här får bara riktigt prominenta gäster sitta, förstår man.
»Fast när Håkan Hellström var här vägrade han« säger vaktmästaren. »Han bad förtvivlat om att få sitta någon annanstans.«
Vi traskar omkring bland sittplatserna en stund. Sen kommer spelarna ut i sina kortbyxor och kostymgubbarna (och någon dam) som flockats inne i vip-baren sveper snabbt sina glas och tar plats ute på vip-läktaren.
Den vanliga fotbollsgrejen infinner sig. Det hojtas och buas från ståplatsläktaren. Domaren är en domarjävel och någon muttrar att fotbollen är död. Jag pejlar av arenan för att se vad Ulf Adelsohn kan tänkas hitta på, men ser inte skymten av honom. På guldstolarna bakom mig sitter två pensionerade fotbollsspelare och ser lite stela ut. Det verkar genialiskt i all sin torftighet. För när någon äntligen gör mål och den halvfulla arenan gör sitt bästa för att sätta marken i gungning, då kan ingen höra hur kostymgubben bakom mig vänder sig till sin kostymkompis och erbjuder honom ett lass gratis tegel.
Det är så det går till, tänker jag. De misstänkta sitter på hedersläktaren men ingen verkar misstänkt. Inget hemlighetsmakeri. Inga portföljer som diskret byter ägare. Inga införstådda handslag. De slutna rummen har flyttat ut bland folket.

Men det här är inte någon agentroman, inte ens ett avsnitt av Uppdrag Granskning, utan bara gamla goa glada Göteborg. Det börjar regna på Gamla Ullevi. Hemmalagets coach ber den egna klacken hålla käften och jag reser mig och går.
Dagen efter är det nya skriverier om mutaffärerna i tidningen. Det står att en nationell specialenhet mot korruptionsbrott ska inrättas vid Rikskriminalpolisen. Det står om kommunens nya visselblåsarfunktion – där anställda ska kunna lämna tips om oegentligheter i kommunens förvaltning och bolag. Det känns trögt. Jag vet fortfarande inte vad som egentligen gjordes upp där på Ullevi.
Jag ringer upp Margita Björklund.
»Jag tror aldrig att du kommer att få grepp om det« säger hon.
»Det är det som är grejen. För när du väl upptäckt att det är i en loge på Ullevi som det görs upp, när du väl kommit fram till detta, då är den logen tom. Då har det flyttat någon annanstans.«
Bara så där.
Jag lägger på och fortsätter med sportbilagan.
Det står att matchen slutade 1-0. Hemmalaget vann.

TEXT:

BILD: skriv ut sidan