FAKTUM | 2013/08/22 Reportage

hu1Krisen i Sydeuropa tvingar allt fler att söka sig till Sverige i jakt på ett bättre liv. En stor del kommer från Spanien, där var fjärde person och varannan ungdom är arbetslös.
Text: Elin Hellström Bild: Jessica Bentsen

Klockan är tio på kvällen och Manuel ”Manu” Rodriguez lämnar sina hundar med en kompis. Därefter tar han sin vagn och går ut för att leta. Manu är en chatarrero och nu börjar hans arbetspass. För den växande gruppen människor i Spanien som halkat ner på samhällets botten har sopcontainrarna blivit den sista livlinan. Personer i jakt på chatarra – metallskrot – har blivit ett vanligt inslag i stadsbilden. De kallas chatarreros och är Spaniens motsvarighet till burkletare. Det handlar inte om stölder – allmänna soptunnor på gatan är fria för alla att plocka ur. I industriområdet kan järn sedan säljas för någon krona kilot, aluminium och koppar för upp till femton.
Manu, 51, är uppvuxen i Andalusien och har bott på gatan i Barcelona sedan 2008 då han blev av med jobbet som kypare på ett kasino. Han bor med hundarna Rambo, Sehla och Sehlita, som han kallar sina barn, i en valvgång på gatan Passeig Picasso.
Att överleva som chatarrero har blivit svårare. Myndigheterna vet inte hur många som finns i Barcelona, men man talar om en tiodubbling på bara några år. Förr kunde Manu tjäna tusen kronor i veckan på att leta skrot, i dag är han glad om han lyckas få ihop hälften.
– Det finns tusentals chatarreros i Barcelona och de är av alla sorter. Unga och gamla, män och kvinnor. Spanjorer, marockaner, senegaleser, rumäner och pakistanier. Konkurrensen är mycket hårdare nu. Jag har sett upp till sju personer leta i samma container på en timme, berättar han.

 

Manu bor i en valvgång i Barcelona med hundarna Rambo, Sehla och Sehlita.

Manu bor i en valvgång i Barcelona med hundarna Rambo, Sehla och Sehlita.

Jobbar alltid på natten
Manu ser många nybörjare som letar på fel tider och på fel platser. Och kampen om metallerna är hård. Flera gånger har han blivit bestulen på sin vagn.
Han arbetar alltid på natten, innan sophämtarna kommer. I kväll tar han en av sina vanliga rutter och kryssar snabbt genom de medeltida gränderna runt den gotiska kyrkan Santa María del Mar. Uteserveringarna är fullsatta av turister.
I de smala gränderna finns inga soptunnor utan skräpet ställs direkt på gatan i väntan på sophämtarna. Manus första fynd är en galghängare som vant böjs ihop och hamnar i hans kärra. Därefter åker en papperskorg och en målarhink med skruvar ner. Han passar också på att ta med sig en rosa hatt och flinar när ett skärp med en Playboy-kanin dyker upp i en av soppåsarna.
– För att få någon ekonomi i detta behöver man fylla sju till åtta kundvagnar om dagen med skrot, berättar han.
På väg in mot affärsgatan Ramblan och den fyra kilometer långa stranden passerar tåget från flygplatsen Röda korsets lokaler i förorten L’Hospitalet. Här sitter Alex Osorio, 19, och väntar på  att få blöjor och mat till sin ettåriga dotter. En gång i månaden hämtar familjen ett hjälppaket. Alex bor med sina föräldrar, sin bror och sin dotter. I dag är han här med sin mamma.
Hjälpcentret håller öppet tre förmiddagar i veckan. Då ringlar sig kön lång utanför magasinsbyggnaden när portarna slås upp klockan tio. Det är en blandad grupp människor som kommer för att få mat och hygienartiklar. Gamla, unga, immigranter och infödda spanjorer. Män och kvinnor med barnvagnar. Få vill öppet berätta om sin situation.
Sedan Röda korset startade sin verksamhet i L’Hospitalet för sex år sedan har distributionen av hjälppaket fyrdubblats. Organisationen har i dag 44 liknande hjälpcenter i Barcelona med omnejd och man uppskattar att var femte person i regionen ligger i riskzonen för fattigdom. Hjälpen från Röda korset är ett stöd, men täcker inte alla behov. Alex Osorio kommer hit för att fylla ut familjens skrala matkassa. Tidigare skötte han hemleveranser på en matvaruhuskedja. Ofta arbetade han 12 till 14 timmar per dygn.
– De utnyttjade mig. Jag fick ut 400 euro i månaden och förstörde ryggen genom alla tunga lyft. Jag var tvungen att sluta och när jag inte hittade något nytt jobb fick jag gå till socialen. De förmedlade sedan hjälp via Röda korset, berättar han.

Manuel ”Manu” Rodriguez knycklar ihop en pappers­korg i metall som han sedan stoppar ned i vagnen.

Manuel ”Manu” Rodriguez knycklar ihop en pappers­korg i metall som han sedan stoppar ned i vagnen.

Sovsäckar rullas ut på paradgatan
Barcelonas fattigdom syns inte bara här i L’Hospitalet. I takt med att den ekonomiska krisen förvärrats har hemlösheten blivit en del av stadsbilden. När märkesbutikerna på paradgatan Passeig de Gràcia stängt rullas sovsäckar ut i portarna och dygnet runt-öppna bankomatrum förvandlas till provisoriska sovsalar.
Enligt den spanska motsvarigheten till Statistiska centralbyrån, INE, var 23 000 personer öppet hemlösa i Spanien förra året. Siffran gäller dem som någon gång uppsökt ett hjälpcenter. En tredjedel hade mist sitt hem under det senaste året, majoriteten på grund av att de förlorat jobbet. Den låga arbetslöshetsersättningen och de spanska bankernas hårda återbetalningskrav på bolån har lett till hundratusentals vräkningar på bara några år. Därefter tvingas de avhysta dessutom att fortsätta betala av sin skuld eftersom husen under den spanska fastighetsbubblans svällande fas belånats till betydligt större summor än vad de är värda.

 

Sedan Röda korset startade sin verksamhet i L’Hospitalet för sex år sedan har distributionen av hjälpkit fyrdubblats. Organisationen har i dag 44 liknande hjälpcenter i provinsen Barcelona och man uppskattar att var femte person i regionen ligger i riskzonen för fattigdom.

Sedan Röda korset startade sin verksamhet i L’Hospitalet för sex år sedan har distributionen av hjälpkit fyrdubblats. Organisationen har i dag 44 liknande hjälpcenter i provinsen Barcelona och man uppskattar att var femte person i regionen ligger i riskzonen för fattigdom.

”Livet är en tombola”
Manu är tillbaka på platsen där han alltid sover. Längre bort på gatan ligger ett fyrstjärnigt hotell och en av stadens mest exklusiva sushirestauranger. Det börjar bli dags att lägga sig. Han har bäddat i ordning sin säng ovanpå ett lager kartong och brett filtar över hundarna. Som vanligt är radion på och han löser sudoku en stund innan han somnar.
– Livet är en tombola, tombola, tombola. Man vet aldrig hur det blir, småsjunger han med en referens till den spanska barnstjärnan Marisols gamla 60-talshit.
Visst har Manu lekt med tanken på att lämna Spanien. Men det här med språket verkar svårt, tycker han. Och så har han ju sin familj, hundarna, här.
Innan krisen bröt ut 2008 var Spanien ett land fullt av jobbmöjligheter, vilket lockade hit många från Östeuropa, Afrika och Latinamerika. Inom byggsektorn, jordbruket och turistnäringen fanns ett stort behov av okvalificerad arbetskraft. Dagens Spanien ser helt annorlunda ut. Många ser ingen framtid i sitt land och allt fler emigrerar. I desperation köper folk enkelbiljetter till norra Europa, där man hoppas kunna skaffa sig ett bättre liv.

TEXT:

BILD: skriv ut sidan