Göteborg  Malmö  Lund 

 

Martin Moberg

Martin Moberg

Nummer: 757
Försäljningsplats:
Saltholmen och Systembolaget Jaegerdorff

Började sälja: 2015

Läs mer...

Costel Paraschiv

Costel Paraschiv

Nummer: 199
Försäljningsplats:
Hemköp Annedal

Började sälja: 2004

Läs mer...

Michael

Michael

Nummer: 1536
Försäljningsplats:
Gallerian Varberg

Började sälja: 2015

Läs mer...

Tio år av hemlös vänskap

Tio år av hemlös vänskap

2011. Roger har fått sin ADHD-diagnos och får medicin. Triumferande visar han sin t-shirt med en parafras på logotypen för hårdrocksbandet AC/DC.

I över tio år har fotografen Tomas Ohlsson följt Roger Jonsson. Här är deras berättelse om Rogers liv som hemlös och om djup och oväntad vänskap.

Roger Jonsson gnuggar sig i ögonen. De vita lakanen är virade runt kroppen och minibaren är tom. Vi befinner oss på Grand Hotel i Jönköping, och kvällen innan har Roger ätit en trerättersmiddag och knutit en slips runt halsen. Det är första gången på tio år som jag ser honom med slips. ”Jag har aldrig sovit så gott tidigare” säger han när vi beger oss ner för att äta hotellfrukost.

Kvällen innan var det prisutdelning för Årets bild 2016 där bilderna på Roger vann ett tredjepris i kategorin bildreportage Sverige. Han var stolt när han följde med upp på scen och tog emot priset. Men den här historien börjar långt tidigare. År 2006.

– Köp en tidning och läs allt om Göteborgs bostadspolitik! Nej förresten, det finns ingen bostadspolitik i Göteborg! ropar en röst över Brunnsparken.
Mannens blick möter min, hans ögon är pigga och hans hår är ljusgrått.
Framför sig har han några Faktumtidningar.
– Vill du ha tidningen signerad, undrar han.
– Varför skulle jag vilja ha den signerad?

Han förklarar att han är landslagsstjärna och spelar i landslaget för hemlösa. De ska spela VM i Sydafrika. Engagerat berättar han om Taffelberget och de gröna kullarna. En trasslig autograf skrivs på tidningen följt av nummer tio, Rogers nummer på fotbollströjan. Det är början på en vänskap som fortfarande lever. Men nu backar vi bandet igen.

En liten Roger. Efter alla år som hemlös hade Roger inga bilder kvar. Den här har han nyss fått av sin syster.

1976
Det är fredagskväll, Roger är 22 år och på fest hos en granne på Höstvädersgatan i Biskopsgården. Då bankar Rogers mamma på dörren, hon har blod över hela ansiktet. Roger tappar besinningen och rusar upp till sin pappa Nils, som han tror har slagit mamman.Far och son börjar slåss.
En vecka senare hittas Nils medvetslös i familjens volkwagnsbuss efter att ha fått en hjärnblödning.

Alla hälsar på Nils på sjukhuset, alla utom Roger. Tio dagar senare är Nils död. Vad som har orsakat hjärnblödningen är oklart.
– Det var aldrig meningen att resultatet skulle bli så katastrofalt, säger Roger. Nils död är något som tynger Roger enormt. Trots att det aldrig har bevisats att hjärnblödningen berodde på misshandeln har händelsen lämnat djupa sår.

Senare träffar Roger en tjej, Anette. De blir kära och bosätter sig ett stenkast bort. Hon är gravid när de flyttar ihop och knappt ett halvår senare föds Göran. Göran med sitt porlande barnskratt. Göran med sin lilla leksaksmus som far runt i cirklar över golvet när man drar upp den. Och navelstumpen som trillar av en morgon när Roger byter blöja. Under den här tiden jobbar Roger på företaget Koppvariator tillsammans med sin bror. Företaget ligger nedanför slänten sett från lägenheten. Bara femminuters cykeltur men han kommer ändå alltid fem minuter för sent. Året är 1980, livet är bra, men det är någonting som gnager i honom.

. 25 mars 2006, Hisingen. Roger får sova hos en kompis på Hisingen. På spårvagnen plockar Roger fram en liten boll som han börjar jonglera med. I väskan hade han ett gäng Faktumtidningar.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

2011
Kylan är inne i sin mest intensiva period, det är svinkallt men snön lyser med sin frånvaro. Nu berättar Roger: Han har fått diagnosen ADHD och vi tar treans spårvagn till Olskrokstorget. Därifrån promenerar vi till akutboendet Tillfället där det finns en vårdcentral. Sjuksköterskorna kramar om Roger, han skojar och alla får en kram innan han träffar läkaren.

Under åren jag följt Roger med min kamera har jag märkt att han har haft svårt att vara stilla. De bästa bilderna finns bara i mitt minne, som när han grabbar tag i en lyktstolpe och plötsligt hänger med benen rakt ut i luften.

18 maj 2008, Lundby. Roger Jonsson injicerar amfetamin i en lägenhet på Hisingen. Det hjälper honom att kontrollera sina tankar. Det här är första gången jag är med när Roger tar droger och varken han eller jag vet något om Rogers ADHD.

2015
Jag har aldrig träffat Göran men nu är det dags för ett möte. Roger har alltid pratat varmt om sin son, han som inte dricker alkohol, är gift och har sju barn. De har alltid haft kontakt med varandra, om än sporadiskt. Ibland har det gått fem år mellan träffarna. Vi möts på äldreboendet i Kallebäck där Roger bor sedan en tid tillbaka. En timme innan utsatt tid ser Rogers rum för jävligt ut. Vi städar, jag tömmer ölburkar i vasken och torkar av
bordet. Det var två år sedan de sågs senast. I väntan på Göran spelar vi ett parti schack som jag förlorar. Är far och son lika varandra?

– Han är mer lik sin farfar än mig faktiskt.


När det knackar på dörren öppnar Roger. De kramar om varandra ordentligt. Den fysiska likheten är inte slående, men likheten i humorn visar sig snabbt.

–Jag har skaffat en padda, säger Roger och syftar på sin nya Ipad.

–Jaha, vad heter hon då? kontrar Göran.
– Hon heter Siri, svarar Roger blixtsnabbt.

22 februari 2015, Hjällbo. Roger har blivit vräkt från ännu ett boende. Vi är där för att hämta hans saker. Schacket är viktigast. Han letar febrilt i påsarna som personalen har packat ihop. Till slut hittar han det i en låda som ställts i garaget.

Så där håller det på. Ordvitsar, rappa kommentarer och snack om ”brudarna” som jobbar på boendet. Göran visar bilder på sina barn i telefonen och Roger frågar vad den senaste heter. Han är tio månader och Roger har aldrig träffat honom. Göran ska vara föräldraledig för första gången i höst, det är lite nervöst.
– Redan när jag fick mitt första barn bestämde jag mig för att finnas där för dem till 100 procent. De skulle inte behöva uppleva det som jag gjorde, säger Göran.

Roger äter köttbullar och mos. Göran och jag tar varsin kopp kaffe.

–Jag accepterade att Roger var den han var när jag var 22-23 år. Innan dess hade jag ingen fadersgestalt. Jag fattade först inte vad jag hade gått miste om, det var när jag träffade andra och fick förhållanden som jag insåg hur bra familjer kunde ha det.
– Jag blev bitter och avundsjuk. Det var ett liv jag aldrig hade sett, berättar Göran.

Tack vare Roger har Göran varit drogfri under hela sitt liv.
– Jag växte upp i gäng som höll på med droger och dittan och dattan. Men jag höll mig undan. Det kan jag tacka pappa för, jag visste vilken skada drogerna kunde göra.

Göteborgs tingsrätt 2016. Roger Jonsson väntar tillsammans med sin försvarsadvokat på rättegången. Roger är hemlös och åtalad för misshandel.

2016
Rogers rum på äldreboendet i Kallebäck saknar möbler. Vi delar på pengarna från allt arbete med reportaget och köper en soffa på Ikea som vi tillsammans monterar ihop. När jag lämnar honom ligger han och slumrar på soffan.

Då har jag har ingen aning om att när vi ses nästa gång bor han i Frälsningsarméns boende Lilla Bommen.
 Utan sin soffa.

Roger hamnade i bråk på äldreboendet. Några grannar drack vin, det blev ”tjafs” och Roger höjde näven mot en av dem som han upplevde som uppkäftig. Vad som händer efter det råder det delade meningar om. I tingsrätten sju månader senare ställer sig Roger upp och drämmer näven hårt i bordet och säger högt:
– Om jag hade slagit med knytnäven så hade ansiktet sett värre ut.

Plastmuggen med vatten och Rogers försvarsadvokat hoppar till av kraften. Roger sätter sig ner igen och fortsätter:
– Kan vi ta en paus så att jag får lugna ner mig lite?

I andra änden av bordet sitter en kvinna med böjt huvud. Hon hävdar att hon blev hotad och slagen med en knytnäve. Roger menar att det som tolkats som ett dödshot bara var något som slank ur honom. Något som hände. Roger vet att det var fel. Minuterna innan rättegången har kvinnan och Roger träffats. De kramar varandra. ”Förlåt mig”, säger Roger.


För honom själv är hans agerande ingen överraskning. Stubinen har alltid varit kort. Som barn skulle det helst hända tre saker samtidigt. Hans tankar rusade i huvudet.
– Det brinner till, säger han.

6 mars 2016, vinnarutställningen Årets Bild i Jönköping. Roger står länge och tittar på bilderna. Han är stolt men förklarar att vissa bilder skäms han lite för, och syftar på dem där han injicerar amfetamin.

2017
I dag bor Roger fortfarande vid Lilla Bommen. Vi ses någon gång i månaden, men tillfällena blir mer och mer sällan. Han ringer ibland från någon spårvagn, använder FaceTime men det är svårt att höra vad han säger på grund av allt oljud. Roger har lärt mig att inte ta något för givet, att det inte alltid blir som man har tänkt sig. Men att livet ändå fortsätter. I mig lever alltid värmen i hans röst när vi på julafton 2014 skiljdes åt och han sa:

– Tomas, du är nog den person som känner mig allra bäst.

Roger Jonsson


Ålder: 62 år

Bor: Frälsningsarméns boende vid Lilla Bommen.

Uppväxt: I Biskopsgården.
Jobb: Faktumförsäljare och livsfilosof.

Tomas Ohlsson


Ålder: 35 år

Bor: I en trea i Majorna

Uppväxt: På Tjörn i en kärnfamilj bestående av mamma och pappa och två systrar.
Jobb: Frilansande bildjournalist sedan 2007.

Läs mer...

Dori

Dori

Nummer: 435
Försäljningsplats: 
City Gross – Borås

Började sälja: 2012

Läs mer...

Marie Hansson

Marie Hansson

Nummer: 296
Försäljningsplats: 
Valand

Började sälja: 2006

Läs mer...

Marius Paul

Marius Paul

Nummer: 2057
Försäljningsplats:
Coop/Systembolaget – Landala Torg 5

Började sälja: 2016

Läs mer...

Florinel Zlotariu

Florinel Zlotariu

Nummer: 453
Försäljningsplats: 
ICA Servett i Lerum

Började sälja: 2010

Läs mer...

Eija möter Gustav

Eija möter Gustav

– Jag skulle ha blivit politiker.
– Det tycker jag fortfarande du ska bli!
Rollerna är ombytta. Faktumförsäljaren Eija Ikonen som kandiderat i riksdagsvalet intervjuar Gustav Fridolin, språkrör för Miljöpartiet, som jobbat som journalist. De pratar terror, flyktingmottagande och skola.

Eija Ikonen kör in med sin röda Volvo V70 på parkeringen vid Centralstationen i Göteborg. Hon älskar att köra bil medan miljöpartisten Gustav Fridolin föredrar kollektivtrafik. Snart ska han ta tåget tillbaka till Stockholm efter att ha varit på social-demokraternas partikongress. Men innan han kliver på tåget tar Eija chansen och intervjuar honom. Faktums fotograf Mario Prhat leder de båda upp på en folktom plattform mellan perrongerna.
– Det var en överkryssad gubbe där, säger Gustav tveksamt och pekar på en förbudsmarkering i asfalten.
– Då får vi vara i fred, säger Eija.

Fem dagar har gått sedan terrorattacken på Drottninggatan i Stockholm och det råder höjd beredskap, även i Göteborg. Tre poliser i gula reflexvästar, en med automatvapen, iakttar Faktumförsäljaren och utbildningsministern som går upp på den förbjudna plattformen och sätter sig på två vita pallar.

Hur tänker du kring det som hänt i Stockholm?
– Polisen och vården har gjort en jätteinsats och jag slås av vilken tillit som har visats i landet. Här kom de för att skrämma oss, och vad gjorde stockholmarna? De visade kärlek och medmänsklighet.
Hur ska ni förhindra att det händer igen?
– Genom att se till att Säpo har resurser, bland annat för att hålla koll på internetsidor och annat där de här människorna radikaliseras.

Eija kikar ner i sina papper och bestämmer sig för att ta upp den första frågan hon skrev ner inför intervjun.

Under flyktingkatastrofen sa du: ”Öppna era hem”. Hur tänkte du där?
– När det kommer så många till Sverige finns det ett jättebehov av att familjer exempelvis ställer upp som jourfamiljer, familjehem. För att samhället ska funka måste vi hjälpa varandra.
Du tänkte inte på farorna då, vad som kan hända om man släpper in en okänd människa i sitt hem?
– När det gäller familjehem och jourhem är det ofta väl kontrollerat.
Har du förresten sagt att du skulle rädda svenska skolan på 100 dagar?
– Jag sa faktiskt aldrig det, men jag har fått leva med det väldigt länge. Vi skrev ner en plan om vad vi skulle göra under de första 100 dagarna i regeringsposition och skickade den till Aftonbladet. Tyvärr satte redaktionen rubriken ”Så räddar vi skolan på 100 första dagarna” och det där har jag fått äta upp.
Miljöpartiet har en väldigt idealistisk miljöpolitik men tvingas samtidigt göra eftergifter. Vad säger du om det?
– Jag tror att många av oss som gått med i Miljöpartiet har gjort det för att vi inser hur bråttom det är. Det finns krig i världen som växer på grund av att torkan blir värre och då kan vi inte vänta tills Miljöpartiet blir större. Vi måste ju göra det vi kan nu.

Plötsligt kommer en tågförare springande med arg blick.
”Här får ni inte vara, det här är en serviceplattform! Har ni tillstånd?”

Intervjun fortsätter på en träbänk inne på bussterminalen. Gustavs livvakt och de tre poliserna följer efter.

Var var vi? Jo, nu kommer vi till skolfrågor. Varför är det så stora skillnader mellan skolor för barn med särskilda behov?
– Så ska det inte vara utan lagen är jättetydlig, varje barn oavsett var det bor ska få det stöd det behöver. Vi utbildar nu fler speciallärare och i höst börjar en stor fortbildning för att befintliga lärare ska lära sig grundläggande specialpedagogiska verktyg.
Vad känner du till om barn med språkstörning?
– Vi har ju SPSM, Specialpedagogiska skolmyndigheten, och det är den som driver de här specialskolorna. Av SPSM har jag fått lära mig ganska mycket.
Mitt barnbarn har en språkstörning och det påverkar förståelsen, kamratrelationerna. De här barnen har det väldigt svårt. Jag brinner ju lite extra för de här frågorna på grund av det här, men nu kommer vi till nästa fråga: mobbning! Hur har du tänkt utrota det?
– Med fler vuxna i skolan, och vuxna med rätt verktyg! Och det är precis det vi jobbar med, det har faktiskt gjorts jättestora investeringar i skolan de senaste åren.
Investeringar mot mobbning?
– Nej, framför allt för fler vuxna generellt. Om det inte finns någon att dela jobbet med, då blir det jättesvårt att utrota mobbningen. Jag har själv jobb-at som lärare och ibland är det något som händer i klassen som man vill ta tag i, men inte hinner för att man måste springa till nästa klass.
Tror du problemet är att det är för mycket stök i klasserna? Att vi behöver mindre klasser och mer ordning?
– Det där hänger ju också ihop. Har jag inte tid i mitt läraruppdrag, har jag inte heller möjlighet att skapa ordning.

Men det finns faktiskt också de lärare som blundar och backar upp mobbarna istället för offret.
– Man kan vända sig till Skolinspektionen om någonting är fel på en skola Det kan vara allt från att få det stöd man har rätt till, till att det finns en lärare som mobbar.
Hur ställer du dig till religiösa friskolor?
– Vi tror att vi behöver skarpare regler. Skolor som delar upp barn efter kön och förskolan där en elev som inte bad bordsbön fick sitta kvar som straff, det är inte okej.
Det var alla frågor jag hade.
– Det har varit jätteroligt att prata.
Jag var lite stressad, jag fick frågan om att vara med igår.
– Jaha, jag trodde du jobbat mycket längre med frågorna, säger Gustav Fridolin och ser imponerad ut.

Olika stolar i livet men ändå lika på så många sätt.

Gustav Fridolin

Ålder: 34 år
Födelseort: Önnestad
Ville bli politiker för att: Vi var fyra killar som protesterade mot nedskärningarna på vår skola. Där började det.
Kan inte vara utan: En bra bok. Just nu John Ajvide Lindqvists nya novellsamling.
Favoritfilm: Fight Club. Gillar dålig amerikansk action och svenska polisfilmer.

 

Eija Ikonen

Ålder: 55 år
Födelseort: Skövde
Varför jag ville bli politiker: För att jag gillar att lägga mig i saker och ifrågasätta. Jag kandiderade för Frihetspartiet 2010. – I dag finns inget parti jag brinner för längre.
Vad jag inte kan vara utan: Min hund Texas.
Vilka filmer ser jag helst: Dokumentärer och action. Det måste hända något annars tröttnar jag.

Läs mer...

Åke möter Gudrun

Åke möter Gudrun

”Gick du på AA-möten?”
”Nä, det var nio mil till Östersund”, svarar Faktumförsäljaren Åke Nillsson på Gudrun Schymans fråga. Två glesbygdsbor talar om återfall, tafsande och ett minus på två miljoner.

Båda bor på landet, Åke Nillsson i Glimåkra och Gudrun Schyman i Gladsax. Snart ska de träffas, Faktumförsäljaren och partiledaren för Feministiskt initiativ. Under bilfärden till mötet i Simrishamn spanar Åke spänt ut över frusna åkrar. Väl framme stärker han sig med kaffe och en halv macka. Samtidigt parkerar Gudrun sin gråa bil på Stortorget.

Kändispolitikern är nyfiken på Åke som får berätta att han varit betongarbetare och vårdbiträde. Och alkoholist.
– Idag är jag nykter sedan 14 år.

Gudrun börjar mumla årtal.
– … och jag i nästan 20! Varför började du sälja Faktum?
– Sjukpensionen räcker inte långt, jag har en massa skulder. Men med tidningen rullar det på bra. Jag har ju haft familj, hem, jobb och bil … men så kom skilsmässan, säger Åke.

– Varför?
– En lång historia.

– Det var inte spriten?
– Nä.

– Hade du många återfall?
– Åtskilliga, och i flera år.
– Hm. Man borde verkligen tala mer om hur svårt det är att sluta. Det finns många vägar in i alkoholism och lika många vägar ut, säger Gudrun.

Åke kör igång.
Jobbet med Fi, hur är det? Jag har sett filmen från ett homeparty.
– Har du? Jo, jag har ju varit politiker väldigt länge och började faktiskt just i Simrishamn i slutet av 70-talet. Då bestod Vänsterpartiet Kommunisterna VPK här av tre män. De hade möte en gång i månaden och satte först av allt spriten på bordet. Jag och några till blåste liv i politiken och partiet kom in i fullmäktige.

Sedan resumerar hon raskt sitt liv via Folkkampanjen mot kärnkraft och nedrustning, jobbet i Ystad, separation, flytt tillbaks till Stockholm och premiär i riksdagen. Vald till partiordförande för Vänsterpartiet 1993 började hon alltmer se ett mönster i samhället att ”systematiskt nedvärdera kvinnor”.

I en tevesoffa en höstmorgon 1996 berättade hon om sin alkoholism. Åter på banan i valet 1998 fick partiet rekordhöga 12 procent. Fyra år senare ville hon driva en valkampanj om världen sedd ur kvinnors ögon men fick mothugg i V-toppen. För mycket feminism, hette det. Kort därpå kom skriverierna om hennes skatteavdrag, något som ännu skaver.
– Det där kan jag reda ut sa jag då, men ledningen såg mig som ett riskprojekt. En gång alkoholist alltid alkoholist, tyckte de.

Skandalrubrikerna bidrog till att hon lämnade ordförandeposten och året därpå även partiet. Men politiken höll hon fast vid.
– Jag pratade med feminister inom fredsrörelsen, miljörörelsen och kvinnojourer. Vi beslöt att bilda ett eget parti och 2006 var Fi med i sitt första val.
– Du vet, Fi skiljer sig från andra partier eftersom vi lyfter in våra frågor om kvinnor i politiken istället för att se dem som särintressen. Det är ju om grundläggande saker, inte om enstaka kvinnor som råkar ut för enstaka grejer, säger Gudrun som åter bor i Skåne.

Får Fi genomslag i Simrishamn?
– Vi kom in som tredje största parti 2010. Vi startade med hög svansföring, var en frisk fläkt som åkte runt i byarna och fikade med folk. Jag är ju rätt välkänd och kan röra om i grytan. Nu pratar alla nämnder om jämställdhet, vi har fått igenom rätten till heltid och krävt medborgardialog.

Mäns våld mot kvinnor har jag sett på mycket nära håll. Vad göra?
– Det största problemet är att det ses som privatsak och inte som ett maktmönster.

Gudruns mobil ringer.
– Tyvärr, jag sitter i en intervju.

– Som sagt, det är viktigt att se våldets syfte. Det faller tillbaka på synen att vi är olika som människor när vi är av olika kön. Och hos män är våldet klätt i ord som ”beskyddare” och ”försvarare” av såväl territorier som kvinnor. Med vapen i hand. Men hela idén är katastrofal. Kvinnovåld och alla andra typer av våld måste utplånas. När du och jag gick i skolan och en pojke drog en flicka i håret, sa fröken att han egentligen tyckte om henne!
– Jo, så var det allt, svarar Åke och fiskar upp en närliggande tråd.

Förre betongarbetaren Åke Nillsson skriver sagor och skrönor. Tidigare socialarbetaren Gudrun Schyman kör homepartyn om feminism.

Har vi kvinnofrid? Mina barn fick glåpord efter sig i skolan.
– Förra året pratades det mycket om sextrakasserier efter nyårsfirandet i Köln. Alla vi kvinnor har ju känt händer innanför tröjan, blivit indragen på skoltoan och klämd på. Nu kom tafsandet upp i ljuset. Det var bra.

Plötsligt står en man invid Gudrun. ”Tack för allt du gör för Palestina! Min mamma fyller år i morgon, får jag ta ett foto?”
– Visst. Hälsa henne från mig.

Kvinnolöner. Vad säger du om det?
– Jag har jobbat med detta i 30 år. Skillnaden mellan män och kvinnor är otroligt stor, i snitt nästan 4500 kronor i månaden. Under ett 40-årigt arbetsliv på heltid blir det ett minus på 2,1 miljoner.

Nytt avbrott. En tjej stegar fram och ber om Gudruns autograf. ”Jag är ett stort fan. Har precis fyllt 18 och ska rösta.”
– Bra. Då ses vi.
Åke flinar och stryker frågan om hur Fi värvar röster.

Jag är jämtlänning. Har Fi nåt fäste i Norrland?
– Oh ja. Vi har folk i Umeå, i Kiruna, och fler ställen ska det bli. Den tändande gnistan i Kiruna var att någon ville starta porrklubb. Då bildades en Fi-grupp. Roligt.

Du har mycket att göra!
– Jo, men det svåra som feminist är motståndet. Ingen säger rakt ut att ”jämställdhet är ett jävla påfund, kärringar är inte så mycket värda”. Men sådana tankar rör sig i folks huvuden. Kvinnor skulle inte ha flera tusen mindre i lön om inte en majoritet tycker så! ”Det är ju inte klokt”, säger man. Men då måste vi göra något. Vi får rycka upp oss.

Så böjer hon sig fram över Faktums antecknande reporter:
– Stenograferar du? När jag var 15 ville jag bli sekreterare, inte tal om annat än att jobba. Min pappa var också alkis och söp sönder ekonomin, kärleken och hela familjen. Javisst är det ärftligt, Åke … Hur som helst, på den tiden var sekreterare ett fint yrke för flickor. Jag såg mig sitta i snygg dräkt framför en vas med tulpaner, ha en tjusig chef och ta stenografi …

Åke Nillsson kör upp glasögonen i pannan och betraktar Gudrun Schyman.
– Intressant, men nu är jag nöjd.

Åke NIlsson
Född: Åke Nillsson
Ålder: 63
Födelseort: Vedjeön utanför Strömsund.Min första lön: 13 kr och 65 öre i timmen som betongarbetare 1973.
Gör jag en ledig dag: Försöker skriva, om tid finns.
Gör jag om tio år: Säljer Faktum.
Lyssnar jag helst till: Chuck Berry och Buddy Holly.

Gudrun Schyman
Ålder: 69
Födelseort: Näsbypark nära Stockholm
Min första lön: 650 kr/mån, Postanvisningsrevisionen.
Gör jag en ledig dag: Sover längre, äter lång frukost, är i trädgården eller tar en låååång promenad vid havet.
Gör jag om tio år: Konstaterar belåtet att feminismen segrat över nationalismen!
Lyssnar jag helst till: Tystnaden.

Läs mer...

Constantin Tatu

Constantin Tatu

Nummer: 706
Försäljningsplats: 
Hemköp Kullavik

Började sälja: 2010

Läs mer...

Catalin Feraru

Catalin Feraru

Nummer: 2058
Försäljningsplats: 
Coop Forum Borås

Började sälja: 2010

Läs mer...

Anne Hietala

Anne Hietala

Försäljarnummer: 209
Försäljningsplats:
Akademibokhandeln Nordstan

Började sälja: 2007

Läs mer...

Bernhard Perzanowski

Bernhard Perzanowski

Nummer: 2000
Försäljningsplats:
Systembolaget – Linnégatan

Började sälja: 2015

Läs mer...

Laurentiu Pruteanu

Laurentiu Pruteanu

Nummer: 688
Försäljningsplats:
ICA Supermarket – Älvängen

Började sälja: 2014

Läs mer...

”Hej på er alla! Jag heter Per Nieroth och ska snart dö …”

”Hej på er alla! Jag heter Per Nieroth och ska snart dö …”

Så inleds dödssjuke Pers avskedsbrev. Läkarna säger att de inte kommer att hjälpa honom om hans hjärta stannar.

Tick. Tack. Per ser döden i vitögat.

Ett stenkast från köpcentrumet Frölunda Torg i Göteborg bor Per Nieroth, 55. Ursprungligen är Per från Lidköping ”Lidddköping, med D alltså” men han kommer aldrig att flytta hem de fjorton milen från Göteborg till Lidköping. Han väntar nämligen på döden. Eller ja, väntar är kanske fel ord. Per vill inte dö men han befinner sig i det palliativa stadiet, ett läge där läkarna inte längre tror sig kunna rädda patientens liv och därför inte heller vidtar några åtgärder. I Pers fall innebär det att sjukvården inte genomför några räddningsförsök vid hjärtstopp utan låter honom dö. I sak är det en fråga om etik – i den ena änden står patientens rätt till vård och i den andra sjukvårdens bedömning huruvida livräddning har chans till effekt.

Sahlgrenska skriver i sina etiska riktlinjer om patienter som behandlats på intensivvårdavdelning men ändå avlider efter ”att ha erhållit en tids ’meningslös’ och kostsam vård”. I slutändan bestämmer sjukhuset, patientens vilja spelar ingen roll.

– De vidtar inga åtgärder vid hjärtstopp. Så nu är det, vad ska man säga … kört, säger Per Nieroth.

55-åringen hamnade i det palliativa stadiet när han inte klarade av att gå ner i vikt tillräckligt fort för att bli uppsatt för ett hjärtbyte. I stället drog han på sig fler sjukdomar, däribland en obotlig blodinfektion. Så nu är ett hjärtbyte omöjligt. En ICD är inopererad – det vill säga en pacemaker och hjärtstartare i ett som övervakar hjärtat – och den har räddat Pers liv ett antal gånger. Bara under mars månad fick Per tre hjärtstopp.

ICD-APPARATUR. Per har fått ett antal hjärtstopp den senaste tiden - enbart i mars drabbades han av tre. ICD:n som består av en pacemaker och hjärtstartare i ett är Pers sista livlina eftersom läkarna inte längre vidtar några åtgärder vid hjärtstopp. ICD står för Implantable Cardioverter Defibrillator (Implanterbar defibrillator).

Döden kryper närmre och ICD:n är hans enda livlina. Skulle den inte ha någon inverkan får han ingen läkarhjälp.

– Jag åkte in på sjukhus i Danmark innan jul och där upptäckte läkaren att min ICD fått tillslag vid fyra tillfällen utan att Sahlgrenska kontaktat mig. Han blev ”meget, meget forbandede”, mycket, mycket arg, säger Per Nieroth.

Enligt Sahlgrenska är det först vid kontroll på sjukhus som läkarteamet ser om ICD:n fått tillslag. Och oavsett är det kört.
– De kan inte byta hjärta på mig, tyvärr. Och blodinfektionen, MRSA, går inte att behandla, säger Per Nieroth.

LIMBO. Per vill leva men hans kropp är på väg att ge upp. I slutet på mars skulle han åka ner till Danmark men kroppen sa ifrån. Han hoppas repa sig för att kunna resa till drömdestinationen Spanien - men ekonomin är svag och medicinen dyr.

Fasaden på tiovåningsfastigheten som han bor i är grå men lägenheten är desto trevligare. Här finns bilder på de blåvita profilerna Glenn Hysén, ”Röde” Ruben Svensson och Glenn Strömberg uppsatta på en liten anslagstavla. Liksom en darttavla strax ovanför anslagstavlan. Per är en glad skit med välansat skägg. Med van hand visar han hur man prickar in pilarna på tavlan och hur poängräkningen går till. Men det är mödosamt att resa sig ur soffan. 2012 drabbades Per av en hjärtinfarkt för första gången. Därefter har han legat inlagd på sjukhus otaliga gånger och även hemma i sovrummet finns ICD-apparatur som övervakar hans svaga hjärta.

– Min puls har varit för hög vid ett antal tillfällen, över 200 slag i minuten. Ett ICD-tillslag är som att få en hästspark, bara boom boom, helvete vad ont det gör, säger Per.

Andetagen blir både tunga och rosslande efter ett par minuter på benen även om glöden i ögonen vittnar om en person med livsgnistan kvar. Det är lätt surrealistiskt hur en man så nära döden kan utstråla sådan värme och glädje. Kaffe bryggs i köket. Berättelser om livet som kock på sjön varvas med mer nutida anekdoter om Pers största hobby i dag – boule.

– Det tänker jag fortsätta med till den dag jag dör, säger Per.

STÖTER TILL. Varje måndag och torsdag spelar Per Nieroth boule med sina vänner i föreningen BAS. Just den här dagen går det lite sämre men ”boulen är rund”. Som yngste medlem blev han nyligen utesluten från medverkan i en turnering - lägsta ålder för deltagande var 60 år. Till vänster i bild Jan Eriksson.

Allvaret glöms nästan för ett ögonblick i takt med att anekdoterna avlöser varandra. Men tablettasken på vardagsrumsbordet, stor som en mattallrik fylld med dussintals tabletter i de olika facken, påminner obarmhärtigt om verkligheten. Vid sidan av tablettasken finns fyra A4-papper med en förteckning över doseringar, effekter och bieffekter av de otaliga läkemedlen som Per tvingas knapra i sig dagligen. Han är svårt sjuk och erkänner utan omsvep att han inte orkar gå mer än 20 meter innan han blir trött.

För att ta sig ner till det närbelägna köpcentrumet hoppar Per därför upp på sin permobil. En liten svart bandyhjälm hänger ledigt över styret. Han knäpper på den utifall att han skulle vara med om en olycka. Per skiner återigen upp som en sol och avlossar en ny anekdot om hur en sjuksköterska fick honom att köpa hjälmen. Den kan rädda livet på honom. Hjärtligt skratt. Men det finns ett mörker bakom leendet. Per plockar fram en vit mapp med Bostadsbolagets logga tryckt på. I blått bläck står tre handskrivna ord – ”Vid min död”. Inuti finns instruktioner om företagstjänster som ska sägas upp och telefonnummer till vänner och släkt som ska bjudas in till gravminnesstunden i Majorna. En önskan om att en dödsannons ska placeras i Nya Lidköpings-Tidningen och Göteborgs-Posten. Ett testamente är upprättat.

– Hemvårdteamet måste jag ge beröm. De är mycket duktiga. Men det är bara det att … Jag vill inte dö. Det är som att leva i ett vakuum även om jag får acceptera att det är obotligt. En läkare har sagt att jag har 2-17 månader kvar, säger Per.

Vad vill du göra innan du går bort?

– Helst vill jag åka till Thailand. Eller Spanien. Båtsemester till Tyskland. Hade jag dött där hade jag dött lycklig i alla fall. Och bouleväskan hade hängt med.
Hjälp. Sköterskorna jobbar med van hand.

Innan vi tar farväl visar Per upp sin bokhylla. Han uppmanar mig och fotografen Mario att ta med varsin bok. Tiden är knapp och han kan ändå inte ta med sig böcker dit han ska. Samtidigt är Per lycklig över att han kommer att förevigas i Faktum. Det är ett slags bestående farväl till hans nära och kära. Framförallt till några av hans närmsta vänner som är Faktumförsäljare och som vid olika perioder fått bo hos honom när de saknat tak över huvudet. Vid bokhyllan har Mario bestämt sig: George Orwells dystopiska klassiker 1984 inslagen i hård pärm. Själv väljer jag en pocketbok av en författare som jag aldrig tidigare läst, Jonas Moström. Det är titeln som fångar mitt öga. Hjärtats mörker.

 

Sahlgrenska Universitetssjukhusets
medicinsk-etiska riktlinjer för
hjärt- och lungräddning

Det anses medicinskt motiverat att avstå från HLR när:

  1. a) döden bedöms nära förestående.
  2. b) läkaren med stor sannolikhet kan förutsäga att HLR inte kommer att lyckas.
  3. c) patienten är i ett persisterande vegetativt tillstånd och/eller är drabbad av irreversibel, svår hjärnskada.
  4. 1. Länge var det den medicinska kunskapen som satte gränsen för behandling. I takt med den medicinska kunskapsutvecklingen har insikten om att den rent medicinska frågeställningen – vad kan vi göra – också behöver kompletteras med en etisk frågeställning – vad bör vi göra av allt det som vi kan göra – vuxit sig starkare.
  5. 2. För att fatta ett adekvat beslut om HLR ska utföras eller ej måste bedömningen av överlevnadschanser vägas mot återupplivningsförsökets negativa effekter och kompletteras med etiska överväganden.
  1. Priset för en ”framgångsrik återupplivning” och ett fortsatt liv kan bli en oacceptabelt låg livskvalitet till följd av hjärnskada eller funktionsförsämring i andra organ.

    3. Överlever patienten initialt riskerar hon/han dessutom få avsluta sitt liv på en intensivvårdsenhet efter att ha erhållit en tids ”meningslös” och kostsam vård.

  2. 4. I Hälso- och sjukvårdslagen finns krav på att ”Vården och behandlingen så långt det är möjligt ska utformas och genomföras i samråd med patienten”. Trots lagtext och råd om att respektera patienten självbestämmande (autonomi) fattas i regel förhandsbeslut om HLR av läkaren utan att patientens inställning till åtgärden efterfrågats”.
  3. 5. Patientansvarig läkare kan/bör i vissa fall fatta ett förhandsbeslut om att avstå från HLR utan att patientens inställning efterfrågas.

 

Gunnar Eckerdal, överläkare på onkologkliniken vid Sahlgrenska sjukhuset

Låter ni patienter dö?
– Vi gör allting som går för att förlänga patientens liv om inte patienten uttryckligen ber om att få slippa. I ett fall som det här startar man inte hjärtupplivning. Får patienten ett hjärtstopp får vi inte igång hjärtat vad vi än gör.

Är det hundra procent säkert?
– Läkaren gör en bedömning. Hade det funnits en procents chans att patienten skulle överleva skulle vi såklart påbörja hjärtupplivning, man vill ju att patienten ska leva. Men ibland går det inte. Att starta en återupplivning för en person som inte har någon chans att leva anses vara oetiskt. Det är en otäck situation och väldigt belastande för anhöriga. Det är lite smaklöst, det ska vara någon sorts rimlig chans.

Hur år det med patientens självbestämmanderätt?
– Patienten har inte rätt att få behandling som inte är verkningsfull. Exempelvis är det många med cancer som vill ha cannabis men det har ingen effekt så det får de inte. Du kan tacka nej till HLR men inte beställa det om det inte har någon effekt.

Hur verksam är ICD-behandling jämfört med HLR?
– Även om patienten har ”ej-HLR” har patienten hjärtstart via ICD:n. Har inte ICD:n kunnat starta hjärtat så går det inte. HLR är tryck över bröstet men det är elstöten från ICD:n som får igång hjärtat.

Kontaktar ni patienten vid tillslag?
– En ICD-apparat slår till per automatik men det går ingen signal till sjukhuset. Vi har inte övervakning av patienter hemma. När patienten kommer in kan man läsa av ICD:n, men får en patient ett ICD-tillslag känner man oftast av det. Stöten är som ett hårt slag i bröstet.

 

Läs mer...

Stefan Cojocaru

Stefan Cojocaru

Nummer: 731
Försäljningsplats:
ICA Nära – Nya Varvet

Började sälja: 2015

Läs mer...