Göteborg  Malmö  Lund 

 

“Avliva hunden så får du bo”

“Avliva hunden så får du bo”

Anne + Tjabo

Det var inget fel på den lilla brunhåriga amstaffen Tjabo som skulle avlivas på Blå stjärnans djursjukhus på Hisingen i slutet av 2010-talet. Han var frisk och kry, men problemet var att ägaren tröttnat på den fem månader gamla valpen. Droppen som fick bägaren att rinna över var när Tjabo förstörde ägarens nya dyra skor. Nu skulle han bort. Tjabos räddande ängel blev Anne när hon fick ett telefonsamtal om hunden som skulle avlivas.

– Jag sa att jag tar honom. Jag tänkte i början att jag skulle försöka hitta ett bra hem för honom men dagarna gick, till slut kunde jag inte göra mig av med honom. Han var så go, berättar Anne när vi tar en promenad med Tjabo som bokstavligen vill lukta på allt han ser.

Det är inte den enda gången Anne räddat Tjabo. När han var ett år gammal anfölls han av en lössläppt rottweiler och hon ställde sig emellan – det hela resulterade i att Anne fick sys och vaccineras mot stelkramp.

Hon är olik den lekfulla följeslagaren Tjabo som ständigt drar i kopplet. Anne är en tjej med skinn på näsan, ursprungligen från finska Övertorneå och beskriver sig själv som en evig optimist.

Efter uppväxt i Finland och Småland tog hon sig vidare till Göteborg där hon bland annat jobbat som spårvagnschaufför. År 2012 bodde Anne och Tjabo i en lägenhet i andra hand i Lunden, då hon plötsligt blev av med boendet.

– Ägaren till lägenheten sa en dag att jag hade två veckor på mig att flytta eftersom hans kompis skulle ut ur fängelset och behövde bostad.

Att hitta ny bostad visade sig vara svårt.

– Jag hörde med alla möjliga organisationer för att finna nytt boende och visst var jag välkommen, men inte Tjabo. Ett ställe minns jag mycket väl, de sa att om jag avlivar hunden så får jag tak över huvudet.

Under hela hösten 2012 bodde de två utomhus i stället. Anne minns att de hittade en värmecentral med varma väggar i centrala Göteborg där de kunde sova någorlunda varmt.

Har du haft råd att ta hand om Tjabo?

– Han har alltid kommit först så han har alltid haft mat. Jag kan gå hungrig, jag vet vad det är, men det vet inte han, berättar Anne som blir avbruten av att den 26 kilo tunga Tjabo rycker till i kopplet igen. Han vill lukta på en soptunna vi passerar.

Situationen ljusnade en smula när en annan Faktumförsäljare hörde av sig och berättade att hans kompis hade en lägenhet där både Anne och Tjabo var välkomna. Från början var det tänkt att de bara skulle stanna någon månad. Fem år senare bor de fortfarande kvar.

Det är dags att avbryta vårt samtal och promenaden i solen. Anne och Tjabo ska vidare till sina kunder i köpcentret Nordstan i Göteborg där de sålt Faktum hela deras gemensamma liv.

– Han var helt hopplös i början och skulle hälsa på varenda människa som gick förbi. Nu är han en välkänd profil. Om jag inte har med honom blir folk halvt hysteriska och frågar vad som hänt. Jag har aldrig ångrat att jag tog hand om honom. Han är min enda vän, säger Anne.

Anne och Tjabo

Namn: Anne Hietala

Född: 1956

Familj: Två barn och tre barnbarn

Bostad: Inneboende, sover på en soffa.

Yrken: Spårvagnsförare, fastighetsskötare, städare, vaktmästare.

Vad gör du om tio år? Om jag lever sitter jag i en stuga ute i ingenstans.

Har du någon dröm? Inte nu längre, jag tar en dag i sänder.

Vilket är ditt starkaste barndomsminne? Vi var tio syskon. Mamma och pappa hade inte råd med julklappar så vi fick var sitt litet russinpaket och var jättelyckliga.

Var hittar du hopp? Hos min hund, Tjabo.

Vad är det finaste du har? En medaljong från min mamma. Hon fick den av oss barn 1981. På ena sidan är det ett rådjur och på andra sidan står det på franska: ”Å älskade moder, vad är jag dig icke skyldig?”.

Läs mer...

Stefan Cojocaru

Stefan Cojocaru

Nummer: 731
Försäljningsplats:
ICA Nära – Nya Varvet

Började sälja: 2015

Läs mer...

Marius Paul

Marius Paul

Nummer: 2057
Försäljningsplats:
Coop/Systembolaget – Landala Torg 5

Började sälja: 2016

Läs mer...

Efter rånet: ”Allt blev bättre när jag började sälja”

Efter rånet: ”Allt blev bättre när jag började sälja”

”Man blir utsatt för rätt mycket i Malmö”

Faktumförsäljare Mikael Svensson:

Jag blev rånad och misshandlad 2011. Tidningarna skrev om det: ”Rånet vid Triangeln”. Urklippen har jag sparat.

Jag hade varit på Stippes, och hade tusen spänn på mig. Jag vet att man inte ska ut på natten med så mycket pengar. Det var ett gäng som först tog min cykel, innan de överföll mig, tog min plånbok och slog mig. De kom undan i en taxi.

De första poliserna på plats trodde på min berättelse, men kunde inte hitta några spår av förövarna. Andra poliser verkade inte tro att rånet inträffat alls. De hittade aldrig några bevis och ingen anhölls. Nu har de säkert lagt ner fallet. Men jag fick i alla fall brottsskadeersättning.

Efter rånet blev jag rädd för att röra mig på gatan, även dagtid. Man blir utsatt för rätt mycket i Malmö. Men i och med att jag började sälja Faktum för tre år sedan har det blivit bättre. Det känns tryggt att ha kontakt med butiks-ägarna vid mina försäljningsställen och jag har mina stamkunder som kommer och pratar.

Min kompis Kristian pushade mig att bli Faktum-försäljare. Jag trivs med jobbet, blir respekterad, och träffar flera gamla bekanta på gatan. Jag arbetstränar också, på ett snickeri, tre dagar i veckan. Vi gjorde solstolar till sommaren, till vintern blir det julpynt. På 90-talet var jag intagen på sjukhus en period på grund av psykiska problem. Jag träffar fortfarande en läkare en gång i månaden, eftersom jag äter psykofarmaka.

Tidigare sålde jag vid ingången till ett varuhus, men blev avhyst. Ett gäng trakasserade mig där, jag vet inte vilka de var, men kunde inte stå där längre. Nu har jag mina egna fasta platser, vid Skomakaregatan eller vid Triangelns station.

När det började komma tiggare blev det lätt gräl mellan oss försäljare och dem, vi kom på varandras revir och tävlade mot varandra om att få en inkomst. Men nu har alla fått sina egna platser och vi respekterar varandra. De som tigger är här tillfälligt och har ju det rätt jobbigt.

Ibland måste jag stå flera timmar för att få tidningarna sålda, men man måste acceptera att folk inte vill köpa sådant de inte vill ha. Vissa säljare kan ändå ta detta personligt och klagar över att det blir långtråkigt. De som köper tidningen tror ibland att vi som säljer sympatiserar med innehållet ideologiskt, men så behöver det inte vara. Tidningen har ibland fått kritik för att vara alltför vänstersinnad. Men jag röstar på Miljöpartiet.

Faktum ger en inkomst, lite dricks. Och du får ta egna initiativ. Jag är tacksam över jobbet. Det känns bra att ha sysselsättning, och tryggt att komma till ett ställe där du uppskattas.”

Läs mer...

Laurentiu Pruteanu

Laurentiu Pruteanu

Nummer: 688
Försäljningsplats:
ICA Supermarket – Älvängen

Började sälja: 2014

Läs mer...

Catalin Feraru

Catalin Feraru

Nummer: 2058
Försäljningsplats: 
Coop Forum Borås

Började sälja: 2010

Läs mer...

Marie Hansson

Marie Hansson

Nummer: 296
Försäljningsplats: 
Valand

Började sälja: 2006

Läs mer...

Florinel Zlotariu

Florinel Zlotariu

Nummer: 453
Försäljningsplats: 
ICA Servett i Lerum

Började sälja: 2010

Läs mer...

Göran ser medaljernas framsida

Göran ser medaljernas framsida

Mitt på köksgolvet ler han fånigt och låtsas tappa balansen. Göran Sandén minns semesterveckorna i Spanien och härmar sin pappa.

– Han var så full, så full. Hela tiden.

Själv står Faktumförsäljaren Göran Sandén numera stadigt – med åtta guldpengar i fickan.

 

Under färden upp med hissen hinner Faktumförsäljaren berätta att han bott här på Holma i fyra år. På femte våningen låser han upp dörren till sin lägenhet, en rymlig tvåa med balkong. Vardagsrummet domineras av en vinkelsoffa i läder vid vars ena fot det ligger en hantel på ett kilo. Persiennerna är nedrullade, kanske för att kunna se på teve mitt på dagen.

På köksbänken står ett bordsur i form av en motorcykel. Spisens elplattor täcks av en bricka som används till att rulla cigarretter på. I ugnsluckan skymtar plastpåsar och jag undrar om han någonsin lagar mat hemma. Jodå, det händer.

Allmän ordning råder. I hallens ena hörn är ett tjugotal par gympaskor uppradade, några i staplar på varandra. I en annan hörna finns en bättre samling skosnören, sulor och snusnäsdukar. Göran Sandén är mån om sin framtoning och småkänd i Malmö som ”killen med skinnpajen”.

– Luktar det gott, kan han fråga folket på Faktums kontor och vrider på halsen så att parfymdoften känns.

Göran Sandén är av medellängd, gråhårig och oerhört punktlig. Ofta inleder han ett samtal med att han fiskar han upp en liten plastpåse och tömmer den på närmsta bord. Tyst lägger han åtta medaljer från Anonyma Narkomaner i en rad.

– För åtta år sedan slutade jag knarka, säger han, och tar för säkerhets skull om meningen två gånger.

Han talar ofta om år, månader och dagar. Farmor blev 93, mamma bara 54. Själv fyller han 60 i februari. Viktigaste dagen att fira är nog den 17 september 1992. Då föddes dottern som är hans stora stolthet – jämte de nyktra åren och de snart fem i egen bostad.

Allt började så fint i slutet på 1950-talet. Göran Sandén kunde ses leka med sin storasyster hemma hos mormor i Kulladal, en knapp kilometer från den nuvarande bostaden.

– Jag älskade verkligen min mormor och morfar. Vet du vad de hade i trädgården? Jo, en slags håla med träd runt omkring. Som en grotta man kunde sitta i, kanske en meter djup. Mormor stod i en affär vid Jägersro, vad morfar jobbade med vet jag inte.

Hans egen familj bodde i olika stadsdelar – Värnhem, Augustenborg och Rosengård. Pappan hade som 16-åring börjat jobba på Kockums och var bara 18 när han träffade den två år yngre bliv-ande frun. Efter tio år på stadens ledande arbetsplats som en allt skickligare svetsare, började han dricka.

– Tänk dig fem Kockumsarbetare i en bil på 1960-talet. Fyra av dem var alkisar.

Samlingen av nyktra guldpengar har idag utökats till åtta.

Varför började den duktige och noggranne husfadern att supa? Sonen kommer inte på något bra svar, men säger att varvsjobbet med de stora båtarna var tungt. Kanske var det skönt med en snaps efter arbetsveckan som även innefattade lördagen?

– Jag har alltid tyckt att han var en bra pappa, men när jag hörde hur han behandlade mamma, då höll jag på att slå till honom. Så fort han drack gick det inte att prata med honom. ’Håll flabben’, var det enda han sade då.

Vid skilsmässan skickades åttaårige Göran Sandén till ett barnhem. Bara han skulle iväg, lillebror och storasyster fick stanna hos mamma. Tårarna föll när porten slog igen bakom honom och han kördes till en institution i Osby. Efter ett år flyttades han till en bonde i Småland.

– Han var bra och familjen hade egna barn som var snälla. Där fanns en stor arbetshäst. Jag red aldrig på den, var ju bara en liten pojke. Men jag var duktig i skolan och tränade fotboll, hockey och löpning.

Under åtta år bodde han på fem ställen. På ett av barnhemmen var skolläraren våldsam och hustrun otrevlig. Alla killarna blev regelmässigt slagna.

När staten för drygt tio år sedan beslöt att granska övergrepp inom socialtjänstens barnavård under ett antal decennier på 1900-talet, tog Göran Sandén hjälp av en advokat och ansökte om ersättning. Han fick så småningom pengarna varav han skänkte en stor del till dottern.

Scenen med den berusade fadern kommer när han rest sig från soffan och gått ut i köket för att rulla en cigarett. Ett par bloss på balkongen och han går in igen. Ständigt denna vind!

I det mörka sovrummet står ett antal inramade tavlor på golvet, lutade mot väggen. Arvegods. Från fönstret bakom den blygrå gardinen kan han se lekplatsen och några av kvarterets småttingar. Själv minns han bara ett par lekkompisar. Men de som en sommardag slängde honom i sjön vid barnhemmet i Höör glömmer han aldrig.

– Jag kunde inte simma och var nära att drunkna. En lärare drog upp mig till slut. Jag har aldrig badat i en sjö, i havet eller i en bassäng sedan dess. Vågar inte.
När han tänker på barnhemsåren, står en sak klar: minst fem av killarna kom att dö på grund av missbruk. Själv har han genomlevt sin beskärda del, liksom syskonen.

– När jag var 17, 18 började jag knarka ordentligt. Amfetamin, hasch och alkohol. Pengar fick jag från socialtjänsten och diverse småjobb. Kort innan jag tänkte skaffa körkort, krockade jag med min moppe. Full. Polisen kände att jag luktade sprit så jag hade nog hällt i mig rätt mycket. Jag fick vänta i två år tills jag kunde ta kortet, berättar han och knäpper på teven. Nyhetsdags.

Göran Sandén sitter tyst framför teven och kollar senaste utvecklingen i Syrien, ett inslag om arbetslösheten och vilket väder som väntar dagen därpå. Sedan berättar han att han vid fyllda 21 får ett jobb, svart, på en firma som förser fastigheter med galler av olika slag. En skaplig tillvaro och det egna missbruket ligger nere i drygt tio år. Han tränar boxning och karate och har som sagt körkort.

Sommaren 1990 träffar han kärleken.
– Jag hade hälsat på min mamma på Lantmanna-gatan när hon kom gående med en vän. Den dagen var jag inte full och ’rätt som det var tyckte hon om mig’.

Två år senare föddes parets dotter.
– När jag kom till sjukhuset efter förlossningen, skrek hon jättemycket. Men när jag tog upp henne somnade hon med en gång.
Göran Sandén minns många fina stunder med lillflickan. Sommartid brukade de campa ute vid Limhamn.
– Varför? Det var så skönt att ligga i tältet.

Hans lite säregna tal hänger ihop med att han blev påkörd och allvarligt skadad för tjugo år sedan.
– Skallen sprack när en bil körde på mig den 9 augusti 1997. Blodet bara pumpade ut. Jag fick ligga i tre månader på lasarettet i Lund och opererades minst tio gånger. Min fru besökte mig varje dag.

Smällen tog på huvudets vänstra sida och därför är högersidan av kroppen i halvdåligt skick. Högerhanden är besvärlig. Ganska mycket runt olyckan är höljt i dunkel, men visst gjorde det ont. Länge. Han fick lära sig att gå på nytt.
– Hade jag varit smart hade jag gått till den där logopeden och inte haft några talproblem idag. Istället började jag knarka. Igen.

Sälja Faktum, jobba på Erikshjälpen, åka till i Hyllie Park kyrka och ta det lugnt hemma på Holma, det är vardagen för Göran Sandén, snart 60.

Fylla och kaos har orsakat stort elände.

– En kille stack en gång in nålen på fel sätt så jag fick blodförgiftning. Jag tog mig till akuten med 40 graders feber. Sex operationer på två veckor.
Han kavlar upp skjortärmen och flera långa, vita ärr syns på underarmen.

Så följer några år när han till en början bor på ett övervakat stödboende och senare får en lägenhet mitt i Malmö. Runt millennieskiftet åker han ut på gatan och är hemlös ända fram till 2009.

Under denna period släntrar han en dag in på gatutidningen Aluma och träffar nestorn Lennart, tidigare känd storhandlare i amfetaminbranschen men nu helnykter boss på redaktionen. Att mötena och gemenskapen med icke-missbrukare på Alumas redaktion skulle ha en del i tillnyktringen tror han inte.
– Nä, då sålde vi för att köpa knark! Och vi säljare lurade varandra hela tiden… det var jävligt hemskt!

Lurendrejeriet har han slutat med, men tidningssäljare är han fortfarande. När Göran Sandén köper sina Faktum på kontoret hejar han glatt på alla i lokalen.

Fyra dagar i veckan arbetar han dessutom på Erikshjälpen, hjälper till ”på lagret” och dukar upp till personalens fikastunder. Regelbundet tar han bussen till Hyllie Park kyrka där han också döptes förrförra året. Hela kroppen sänktes ned i vatten under applåder från församlingen.
Dottern har sedan ett par år ett bra jobb och lägenhet. Hustrun, som lämnade honom efter sju år tillsammans, är nykter sedan länge och arbetar också.

Dagens kriminella Malmö, ofta kopplat till narkotikaaffärer, känner han förstås av. En sommarkväll i år besköts tre unga män i grannporten.
– Socialtjänsten, skolan, polisen, alla måste hjälpa särskilt de unga så att de inte börjar knarka. Något är fel när de startar så tidigt, säger han, går ut i köket och gör i ordning ännu en cigarrett.

Det är lätt att bli lite matt när Göran Sandén radar upp allt tråkigt han varit med om, nästan allt orsakat av ett dyrt missbruk. Men vännerna numera är laglydiga medborgare, precis som han själv.

GÖRAN SANDÉN

Född: 1958

En stor sorg: när mamma dog i cancer 1990.

En superhjälte: min dotter.

Vill jag äta middag med: min dotter och hennes kille.

Favoriträtt: kött, potatis, lingon och sås.

 

Är jag jättebra på: promenera långt, 4–5 km.

Behärskar jag absolut inte: att förklara exakt vad jag menar eftersom jag har svårt att finna orden.

Bästa MFF-spelare: Bosse Larsson på 70 och 80-talen när klubben vann Allsvenskan nio gånger.

GÖRANS TIDSLINJE

1965 Börjar första klass i Augustenborgsskolan, Malmö.

1966 Barnhem.

1975 Börjar knarka.

1976 Första bostaden på Persborg, en etta.

1978 Kär första gången i tjej på dansklubben 54 på Värnhem.

Tar körkort i november.

1979 Jobbar som sjukvårdare på Malmö Allmänna Sjukhus. Totalt fyra år.

1986 Morfar dör 85 år gammal.

1992 Blir pappa 17 september.

1997 Blir påkörd av bil 9 augusti. Svårt skadad.

2003 Börjar sälja gatutidningen Aluma.

2009 Tar ett återfall i juli.
Svår blodförgiftning i juli.
Blir nykter.

2010 Första AN-medaljen i augusti.

2013 Eget hyreskontrakt på Holma.

2015 Döps i Hyllie park kyrka, Limhamn i mars.

Läs mer...

Bernhard Perzanowski

Bernhard Perzanowski

Nummer: 2000
Försäljningsplats:
Systembolaget – Linnégatan

Började sälja: 2015

Läs mer...

Martin Moberg

Martin Moberg

Nummer: 757
Försäljningsplats:
Saltholmen och Systembolaget Jaegerdorff

Började sälja: 2015

Läs mer...

Dori

Dori

Nummer: 435
Försäljningsplats: 
City Gross – Borås

Började sälja: 2012

Läs mer...

Costel Paraschiv

Costel Paraschiv

Nummer: 199
Försäljningsplats:
Hemköp Annedal

Började sälja: 2004

Läs mer...

Michael

Michael

Nummer: 1536
Försäljningsplats:
Gallerian Varberg

Började sälja: 2015

Läs mer...

Constantin Tatu

Constantin Tatu

Nummer: 706
Försäljningsplats: 
Hemköp Kullavik

Började sälja: 2010

Läs mer...

Anne Hietala

Anne Hietala

Försäljarnummer: 209
Försäljningsplats:
Akademibokhandeln Nordstan

Började sälja: 2007

Läs mer...